Artist: The Birthday Party
Låt: Cry
Album: Prayers on Fire
År: 1981
Lyssna här: The Birthday Party – Cry
The Birthday Party – Cry
Posted in Dagens låt Tagged Mick Harvey, Nick Cave, Rowland S. Howard, The Birthday Party Leave a comment
The Damned – Neat Neat Neat
Artist: The Damned
Låt: Neat Neat Neat
Album: Damned Damned Damned
År: 1977
Lyssna här: The Damned – Neat Neat Neat
Fishermans Blues.
När jag var en ung liten parvel så var min familj ofta på middag hemma hos min farbror och hans familj. Eller middag förresten, den var snabbt avklarad. In med lite potatis i ugnen, stek på några lövbitar och hugg sedan in med största möjliga aptit. Efter det var det dags för kvällens huvudnummer och det som fäderna i familjerna gått och slickat sig om munnen efter hela dagen. Colagroggen.
Den första rackaren hälldes upp med stor andakt. Den skulle blandas med viss respekt. Ungefär 40% av glaset skulle fyllas med sprit, resten med cola och så skulle en liten citron hängas över glaskanten för att ge intryck av att familjen var beresta och lite kontinentala. När drinken var i glaset så utbringades en skål av min farbror på ett väldigt högtidligt sätt. Sedan högg de in. Första klunken följdes alltid av ett gemensamt- Ahhh- mellan de båda bröderna och efter det var det liksom igång. Groggarna flödade och de båda herrarna började diskutera saker som de tyckte var viktiga. Hockey, politik, vem av dem som hade odugligast ungar, jobb och hur saker och ting var bättre förr avhandlades medan glasen fylldes på i en strid ström. I bakgrunden hördes hela tiden musik. Nationalteatern, Zappa, Ulf Dageby, Rolling Stones och så den den här låten. Det var fantastiskt.
Jag och min kusin satt med stora ögon bredvid och längtade tills vi en dag kunde få hälla upp vår egen colagrogg och sitta och prata om att vi också ville ge oss ut på havet och vara fiskare eller bara få leka fulla irländare. Vi hade liksom inte alltför stora ambitioner. Ett vardagsrum, bra musik och en grogg. Det var vad vi såg framemot. Inte mycket har väl egentligen ändrats om vi nu ska vara ärliga. De tre sakerna räcker fortfarande oerhört långt och när jag nu går på min semester så är det väl egentligen det som jag ser framför mig. Vilken underbar målbild. Lite tragikomiskt får man väl ändå säga.
Men åter till själva groggen. På slutet av kvällen så blev den blekare och blekare. Virket började ta slut och törsten var fortfarande inte helt släckt. Det såg ut som om de satt och drack kloakvatten från Bombay. Fruntimren runt omkring började kompa musiken i bakgrunden med sin egen lilla klagosång.
- Åke, drick inte så mycket.
- Det räcker nu Lars.
De två bröderna hade dock för länge sedan lärt sig alla tricks hur de skulle undvika att vandra kvällen igenom som två stycken människor på randen till uttorkning. De ignorerade helt enkelt damernas uppmaningar och fortsatte att fylla på sina glas. De visste väl antagligen att de ändå skulle ligga jävligt illa till morgonen efter och kunde väl så lika gärna avsluta kvällen med flaggan i topp. De var väldigt modiga de där två bröderna. Det måste man ändå ge dem. För skit fick de. I alla fall farsan. Morgonen efter klev nämligen min mor upp väldigt tidigt och började diska och slamra med kastruller så att det lät som om en elefant dansade lapdans inne i Kosta Bodas gästshop. Allt för att reta min gode far som fortfarande låg som ett kryss inne på sängen och hade lindat sin kudde runt sitt huvud i ett taffligt försök till en egen Spaps-hjälm. Efter ett tag fick han ge upp och helt enkelt möta den iskalla verkligheten som min mor bjöd på. Det var inga hjärtliga frukostar då kan jag lova. På det sättet är de väldigt listiga fruntimren. Skramla och ge dåligt samvete över småsaker, det är deras vapen i de stora söndagskrigen.
Men vad fan. Det får det vara värt. På tisdag åker jag norrut. Häller man upp, ställer man upp. Häll upp nu Johan.
Posted in Barens blogg 1 Comment
Offend In Every Way.
Idag stod jag i bankomatkön för att kolla mitt saldo. Samtidigt som jag stod och bad till Oden om att det skulle finnas en ströhundring kvar på kontot så trängde sig en kille före mig. Det var en riktigt liten lismare som inte var en dag äldre än 20 år. Han trängde sig dessutom inte på det vanliga sättet genom att sätta en armbåge i sidan på mig, det hade jag på något sätt respekterat, utan istället låtsades det ryggradslösa fanskapet att han kände en person som stod framför mig. Det vägrar jag att tro på dock då denne personen dels var av kvinnligt kön och dels faktiskt såg ganska bra ut.
Men, när jag stod där bak och ömsom bad, ömsom kokade över hans uppträdande så fick jag en närmare bild av honom. Han var ganska ful, inte alls i paritet med honan han låtsades känna. På sig hade han ett par röda shorts, ett par loafers av mocka och en t-shirt som jag inte ens under pistolhot skulle ha på mig. Hans frisyr såg dessutom förjävlig ut. Den gick från kust till kust i en jättelång sidbena som påminde om vågen som Patrick Swayze jagar i Point Break. Blöt var den också, men inte av vatten och heller inte av svett, som kanske hade varit att gissa på i det här vädret. Men nej, den här sorgliga ursäkten till frisyr var indränkt i något kladdigt frisörssmet och killen hade helt missat det där med att måttlighet är en dygd.
Kort sagt. Jag avskydde honom. Helst ville jag bara springa ikapp honom, lägga ett krokben och sedan ställa mig bredvid hans kvinnliga låtsaskompis och skratta högljutt åt vilken fjant han var. Det gjorde jag dock inte, istället höll jag ögonen på honom när han tog ut sina pengar, såg hur han fick sitt saldo, tittade på det och la det i papperskorgen. Då gjorde jag mitt drag. Rappt som ögat snodde jag åt mig lappen för att få konstaterat att ungjäveln var ett lika stort misslyckande som jag själv. Skrattet fastnade dock i halsen då jag vecklade ut lappen och läste: Saldo: 68.000 kr.
Vad fan! Hur fan kan en 20- åring ha sådana slantar? Och dessutom innan löning? Hur fan kan en människa ha sådana pengar på sitt konto utan att vända sig om efter avslutat bankärende och kanske ge en tusenlapp till den kortaste i kön bakom? Har inte dagens ungdomar någon medmänslighet? Förbannad blir man. Och ännu mer förbannad då jag tänker på mitt eget saldo som skrek ut över hela jävla världen att det fanns 56 kronor kvar på kontot. Kanske har han hackat mig, han såg som sagt ganska fräck ut. Möjligen hann den jäveln med att sno mig på 45 kronor medan jag inspekterade hans löjliga uppsyn? Förjävligt i så fall. Eller också lämnade han bara kvar sin lapp för att stöta på mig. I så fall tar jag tillbaka allt jag sagt om hans utseende och skulle även hemskt gärna vilja komma i kontakt med honom.
Nu ska jag slå sönder en porslinsgris som äter mynt och som det står Paddan på.
På återseende.
Posted in Barens blogg Leave a comment
Depeche Mode – Fly On The Windscreen – Final
Artist: Depeche Mode
Låt: Fly On The Windscreen – Final
Album: Black Celebration
År: 1986
Lyssna här: Depeche Mode – Fly On The Windscreen – Final
Average.
Jag kan för mitt liv inte förstå all hets kring att vara bäst jämt. Man ska vara bäst på kubb, bäst på minigolf, bäst på att tjäna pengar, bäst på att ha läst dagens väderleksprognos och bäst på att vara bäst. Skitsnack.
Jag har alltid varit en stor medelmåtta på allt jag företagit mig. När jag var liten så gillade jag att rita. Jag kunde sitta i timmar och fila på näsor, ekor, små kattungar och eldsprutande hundar. Min mor sa ofta att jag var väldigt duktig och trodde nog innerst inne att jag en dag skulle ställa ut min egen konst på ett stort museum någonstans i världen. Detta trodde jag nog själv också, eftersom jag köpt hennes snack om min egen förträfflighet rakt av. Sedan började jag skolan och jublade av glädje när vi första dagen skulle göra vår egen namnskylt och sätta på bänken framför sig. Äntligen skulle jag få visa resten av klassen att jag minsann var någon att räkna med, någon som man kunde luta sig mot när det blåste och jag skulle eventuellt och utav bara farten också få representera klass 1B i elevrådet. Snabbt skred jag till verket och började under stor koncentration rita min standardteckning. En hund som kissade på en stolpe medan en katt satt lite längre bort och nyfiket tittade på. Lite sådär lagom rolig för att låta klasskamraterna förstå att jag hade humor, men ändå tillräckligt djup för att de skulle se att jag var en väldigt tänkande 7-åring också.
När jag väl var klar så höll jag den med stolthet rakt upp i luften och inväntade jublet från mina nyfunna kamrater och mina blivande slavar. Det kom aldrig. Istället så satt hela barnaflocken och följde två stycken tvillingar som huserade i klassen. Varenda drag de gjorde med sina pennor gjorde att ungarna runt omkring dem drog ett djup andetag och suckade imponerat. Tjejerna himlade med ögonen och tänkte nog redan då på blivande dubbelmackor i deras hus på Hästskogatan. Till slut gick även jag dit och kollade vad i helvete det var sådan uppståndelse kring. Framför mig låg två stycken teckningar som var så förbannat snygga så att jag var nära att sticka ut ögonen på mig själv. De hade liksom skrivit sina namn med en slags cool stil som nästan såg 3 dimensionell ut, samtidigt som de ritat en massa tuffa figurer runt omkring.
Jag blev så jävla avundsjuk så att det gjorde ont. Avundsjuk och förbannad över att jag varit så in i helvete dum som trott på att jag skulle vara bäst. Snabbt som ögat började jag röra mig bort mot min egen bänk, tog upp min teckning, inspekterade den grundligt och insåg att den såg riktigt förjävlig ut. Dessutom hade jag i all hast över att bli klar någon gång och få bli klassens kung, lyckats skriva med stora bokstäver och inte ett dugg i 3D: HÅKN. Väl kämpat. Istället för evig ära blev det raka vägen till extralektioner i rättstavning.
Sedan dess har jag istället puttrat på i mellanfilen. Jag har hållt mina 90 på 110 vägen. Tillräckligt fort för att ta mig framåt och tillräckligt långsamt för att hålla de som är sämre än mig på avstånd bakom, ständigt gungande fram och tillbaka som en Formel 1 förare som inte låter någon köra om. Det går bra det också. Man slipper de största besvikelserna åtminstone.
Dessutom återupptog jag mitt tecknande någon gång på mellanstadiet. De båda tvillingarna var nämligen rätt pryda av sig och det var inte jag. Alltså kunde jag med några snabba drag med både pensel och penna bli klassens bästa på att rita kukar. Det var en härlig tid det.
Posted in Barens blogg 2 Comments
Hotel Yorba.
” Tiden är knapp och vi har annat att göra… ” Så avslutade tydligen Dan Hylander en konsert i vilken han ansåg att publiken var under all kritik i. Utan extranummer och utan krusiduller. Pang på bara och vidare till nästa stad. Lite så känner jag också. Att tiden är knapp alltså och att jag har annat att göra, inte att min publik är värdelösa, ni sötnosar är ju toppen.
Men annat att göra, det har jag onekligen. För som jag nämnde så var först de där fyra bondlurkarna ifrån Härnösand här och hälsade på, med ett intensivt och osunt leverne som följd. Dessa ljusskygga individer stannade i tre dagar och jag själv kunde då andas ut i en hel natt. Sedan kom nästa karavan av efterblivna inridandes på varsin åsnerygg. Mina föräldrar, min syster med man och hennes två barn hade bestämt sig för att göra storstaden osäker och utnämnt mig till guide.
- Fin stad. Mycket vatten. Dyrt med maten va? Men Håkan, var bor Lisbeth Sahlander då? Känner du henne? Nähä… Men han Blomqvist då, honom måste du väl känna? Inte det… Ska du inte flytta hem då, din misslyckade jävel?
Sådana funderingar har jag tvingats gå i svarsmål för i fyra hela dagar. Lägg därtill en massa barnskrik, en massa skäll för att jag inte hittar överallt samt en förbannat massa frågor om varför jag blivit så fet så förstår ni hur jobbigt jag haft det.
Men nu är det väl slut på friden tänker ni. Nej, nej och åter nej, svarar jag. Nu är nämligen min svärmor och tillika Paddans mamma här och hälsar på i en vecka. Missförstå mig inte nu, det är verkligen en trevlig svärmor jag har. Inte alls som stackars Kronbloms häxa till mother in law som skriker åt den långe drömmaren dagarna i ända. Så är det inte alls. Men, jag kan känna blickarna bränna i ryggen. Och se de små tankebubblorna som seglar ovanför hennes huvud när hon tittar på mig.
” Jaså minsann, det är du som gjort Paddan skuldsatt? Jojo, vart är den vita hästen då? Jag trodde att hon gillade långa killar, inte små pysslingar på 1.38 cm. Faan, det här gör hon bara för att jävlas med mig. Bli tillsammans med en dvärgjävel! Vad fan, är han rik då? Personlig assistent sa du? Herregud, vilket klipp alltså. Är han välhängd åtminstone? Knappast. I och för sig har han säkert kuken ner till knäskålarna, men det säger väl föga när hans ben är 22 cm långa. En myrkuk har han säkert. Fy fan. Myrkuk! Han har säkert gjort henne på smällen också. Roligt att få ta hand om en jävla cirkus med små dvärgbarnbarn då. Jaha, då är mitt liv slut också. “
- Åh, vilken god sås du gjort Håkan. Det är orden som kommer ur hennes mun efter den långa tystnaden som uppstått när hon suttit och stirrat surt på mig. Men jag vet, jag vet vad hon egentligen har tänkt.
Jaja. Det ska nog ordna sig också. Jag har dessutom lyckats jobba heltid under dagarna jag har haft alla dessa individer hos mig. Bara det är värt en stor rungande applåd medan jag beslutsamt vandrar mot de utbrändas dal.
Nästa vecka har jag semester, då ska jag skriva lite mer. Det är ett löfte. Eller ett hot.
Ta hand om er nu ungdomar.
För övrigt anser jag att Flashback är en riktigt jävla skitsida.
Posted in Barens blogg Leave a comment
This Is The Day
På sommaren får vissa kanske ha fredag hela veckan, men inte jag. Därför gör vi i dag en stor sak utav detta och går till det där bolaget som säljer Franziskaner Weissbier.
Att Pierced Arrows släppt sin nya video gör fan inte saken sämre.
Vicious.
Jag blir så förbannad. Idag var tanken att Paddan och jag skulle ta igen för lite förlorad och gammal ost i och med att vi inte träffats så hemskt mycket på slutet. Det var tanken, men som ni nu märker så sitter jag istället här framför datorn och skakar av ilska. Jag hade nämligen helt glömt bort att hon är norra Europas sämsta tv-tittare. Varenda gång hon nuddar kontrollen förvandlas guldet till rent bajs och det är en omöjlighet att ens slänga ett litet getöga i riktning mot burken.
Oj, det gjorde jag nu. Det första som dök upp var en vagina som var öppnad ungefär 2 meter och såg ut som en stor kanot. Mitt i denna kanot låg ett hårigt barnhuvud, redo att få klartecken att skjutas ut i denna stinkande värld. Det enda ungen väntar på är att ägarinnan till kanoten ska räkna klart på sitt danska brölande. “ Eeeettt, phuphuphuphu, Tvåaaaeeeee, phuphuphuphu, Treeeeeiiiiijjjj…” Skandal är vad det är och jag funderar på att klicka fram en egen sida fyllda av liknande bilder och ljud för att göra Paddan lika full av hat som jag själv är.
Men mitt Internet fungerar inte. Jag kan nämligen inte se film, inte kolla på bilder och knappt ens läsa tidningen. Det är ett mindre mirakel att jag får till att skriva här.
Dessutom är det på tok för varmt och jag har inte tagit på mig min Absolut Torr ännu, av rädsla för den enorma klåda som den genererar. Skitsommar.
Men mitt i allt mörker finns det också lite ljus. Mats Sundin var en väldigt trevlig sommarpratare. Det må väl vara hänt att jag är aningen färgad av att i stort sett spelat på samma höga nivå som honom och därför kunde identifiera mig med sakerna han sa. Så kan det vara, men jag tror det inte. Även en lekman bör förstå hur det känns att spela en sjunde och avgörande match i Stanley Cup. Eller en direkt avgörande match för B-Juniorer borta mot Mora. Den enorma pulsen som går igenom kroppen tycker jag att Mats var väldigt duktig på att förmedla ut till alla er som kanske inte fått chansen till sådana matcher. Mest på grund av er bristande talang.
Nu ska jag läsa en bok istället. Vredens Druvor. Jag och Tom Joad är också väldigt lika varandra.
Posted in Barens blogg 4 Comments
Scary Monsters (and Super Creeps)
Vår listskribent, Gustav, är i det tröttaste laget. Extra mycket just nu, eftersom han lider sviterna av en fyradagars jätteflaska och på detta måste jobba på riktigt. Detta faktum omöjliggör några livstecken från honom även denna måndag. Karln är dock en fantastisk individ (trots att ni inte sett en lista ifrån hans penna sedan det var inne med puffskjortor och tajts), så inget ont om honom. Trots dessa försvårande omständigheter så ska ni få en lista ändå. There is no danger on the roof. We’ll step up a notch and show everybody where the locker should stand. Yes.
Världens tre mest skrämmande band.
3. Mayhem
Att måla ansiktet vitt, bära svarta kläder, ha uppochned vända kors och dyrka Satan är inte direkt kosher. Detta betyder inte att alla banden inom Black Metal kategorin är skrämmande, för det blir allt som oftast alldeles för uträknat och klichéartat. Det finns alltså en stor risk för dessa band att hamna i teaterfacket istället för att vara skrämmande. Det norska bandet Mayhem, var däremot the real deal and scary as fuck, som man säger i USA och andra länder där det engelska språket faller sig lämpligt.
Eller vad sägs om att bandets (svenske) sångare, “Dead”, skar sönder sina handleder för att sedan skjuta sig i huvudet med ett avsågat hagelgevär. Dead ansåg sig nämligen aldrig vara en riktig människa, utan en levande död, enligt uttalanden. Därav sitt artistnamn. Bandets sympatiske gitarrist, “Euronymous”, sörjde inte sin väns självmord på det traditionella sättet, utan fotade istället sin döde sångare i diverse vinklar. Detta med motiveringen att Mayhem dyrkar döden, och ser den som något positivt oavsett vem som dör. Rykten säger även att han tillagade en gryta innehållande lite av Deads hjärna som smakförstärkare och prydde ett halsband med delar av sin sångares skallben. En av bilderna på Deads döda kropp försvann dessutom för att senare dyka upp som omslag till Mayhems ej officiella album – Dawn of the Black Hearts.
Gitarristen och tillika hobbyfotografen Euronymous, gick inte heller han något bättre öde till mötes. Han knivmördades nämligen brutalt av bandkollegan och bassisten i bandet – “Varg Vikernes”. Vikernes, även kallad Greven, hävdade att det var självförsvar och att Euronymous i själva verket planerade att döda honom. Varg Vikernes dömdes i alla fall till 21 års fängelse och bandet blev sig aldrig riktigt likt igen. Weird.
Addera dessa händelser med x antal kyrkbränder, så har du Mayhem i en liten ask.
Lyssna här: Mayhem – Freezing Moon
—————————————————————————————-
2. GG Allin & The Murder Junkies
Skulle du tycka det var skrämmande att gå på en spelning och medan du står i publiken, få en karlnäve av sångarens avföring kastad i ansiktet? I så fall är GG Allin & The Murder Junkies jävligt otäcka, för det var precis vad som kunde drabba åhörarna när det var dags var GG Allins scenframträdanden.
GG Allin föddes 1956 och blev av sin starkt religiösa far tilldelad det blygsamma namnet Jesus Christ Allin. Redan vid födseln kunde man alltså konstatera att han var dömd till åtminstone göra sin far besviken. Under uppväxten försvann dock det blygsamma namnet, till förmån för GG Allin. Med tanke på det självplågeri han senare i livet ägnade sig åt, så ska han fan ha cred för att han i alla fall – likt sin gamle namne – försökte lida för våra synder.
GG Allin ville göra rocken farlig igen enligt egen utsago. De kreativa medel han använde för detta kall var att: smeta in sig i sin egen eller annans avföring, ge och ofta få stryk av publiken, slå sig själv blodig, hota med självmord på scenen, urinera i sin egen mun. Väldigt kostnadseffektiva vapen.
Som den eldsjäl han var så turnerade han konstant, med avbrott endast för fängesle- och sjukhusvistelser. Infektioner och brutna ben var vanliga åkommor. Till GG Allins stora förtret, avbröts i princip alltid hans spelningar efter ett par låtar av ordningsmakten eller klubbägare. Men aldrig utan strid.
1993 dog Allin av en överdos heroin.
Lyssna här: GG Allin & The Murder Junkies
—————————————————————————————-
1. Deadbolt
Deadbolt har en tagline som är – ”The scariest band in the world” – och tvivlar ni på detta så råder vi er till att lyssna, titta och på detta sätt få era frågetecken uträtade.
Deadbolt klassas av sig själva som ett voodoobilly- band. Genren är ett kärleksbarn av Rock & Roll, Surfrock och Psychobilly och inom denna är Deadbolt ensam om att verka. Två bassister som de kallar för ”the wall of thunder” lägger grunden för soundet som toppas av en monoton och passande sång. Texterna ofta går ut på att mörda långhåriga hippies och i allmänhet att missionera lastbilschaufförers storhet.
Bandets medlemmar osar hårdhet med namnen: Harley Davidson, Gary “Third Degree” Burns, R.A. McLean och Tank Johnson. Med mörka solglasögon, mörka kläder, skinnvästar med ordet TRUCKDRIVER på ryggen och en konstant rykande cigg i munnen så är denna grupp omöjlig att toppa.
Lyssna på låtar som ”One Day I Will Kill You” och ”Truckdrivin’ Son of a Bitch” så förstår du att satanism och annat får ta ett steg tillbaka när dessa gossar stiger in i tamburen med träskor och baseballträ. Case closed.
Lyssna här: Deadbolt – One Day I Will Kill You
—————————————————————————————-
Bubblare: Carola
Lyssna inte alls
Posted in Artister/Band, By the way, Gürras listor Tagged Carola, Deadbolt, GG Allin, GG Allin & The Murder Junkies, Mayhem 4 Comments
Daniel Guichard – La Nuit
Artist: Daniel Guichard
Låt: La Nuit
Album: Master Serie
År: 1998
Lyssna här: Daniel Guichard – La Nuit
Cold Night For Alligators.
Och som ett brev på posten så kom det då en sak som jag högljutt måste protestera mot. Det är de där livsfarliga nya slussarna som SL börjat sätta upp i tunnelbanan. Eller nya och nya, de kan mycket väl vara flera år gamla, men oavsett ålder så är de helt enkelt en fara för ens liv.
För ungefär två månader befann jag mig vid Gullmarsplan och skulle åka mot Slussen, glad i hågen och uppe med tuppen stod jag med min kaffekopp och tryckte mitt kort mot den känsliga datavakten. Den gav klartecken med en grön tumme upp och öppnade sedan portarna. Jag, som är en man av min tid, high-tech och väldigt snabb att anamma ny teknik, kunde inte hålla mig utan sa tyst för mig själv “ Sesam, öppna dig “, fnissade lite åt hur allmänbildad jag är och gick sedan mot de öppna grindarna. Plötsligt och helt utan förvarning slogs de igen när jag kommit halvvägs. Jag hann ta mig högra hand i ett försök att parera angreppet med följd att jag tappade mitt kaffe över byxorna och fick ett elakt sår på handen av kraften från dörrarna. För att inte verka helt bortkommen och lantlig så skrattade jag högt så att de andra trafikanterna skulle förstå att jag utmanat döden med flit. Men inombords grät jag. Det gjorde jävligt ont, och dessutom sitter ärret från attacken kvar på min hand som en påminnelse om teknikens onödiga framfart.
Detta hade jag dock i största möjliga mån lyckats förträngt. Fram till idag. Då var det dags igen. Denna gången vid Skanstull. Samma procedur som tidigare. Lycklig och glad i hågen kom jag halvvägs igenom slussen innan den plötsligt bet mig rakt i arslet. Tack och lov är det rätt mjukt där och det uppkom heller inget blodvite. Men, det är själva principen det handlar om. Ska man behöva vara någon jävla Indiana Jones för att åka lite tunnelbana? Sjunga signaturmelodin medan man kastar sig handlöst och utan fruktan rakt fram för att undvika krokodilens käftar? Ska det behöva vara så? Jag tycker inte det. Bygg genast om skiten och anställ istället glada vakter med randiga kostymer som sjunger en liten trudelut varje gång de stämplar din biljett. Det kan väl inte skada ifall det blir lite Gröna Lund över det hela?
I övrigt har det varit en bra helg med 40 timmars jobb och idel glada miner. Men säg den lycka som varar för evigt. I detta nu sitter det tre personer i en sliten gammal Ford och åker i riktning mot Stockholm. Dessa tre ska man få vara någon form av barnvakt åt och jag kan knappt bärga mig innan jag lurar in dem i tunnelbanans elaka käftar. Jävla efterblivna lantisar är vad de är.
Närå. Det blir nog skoj det med.
Hejdå.
Posted in Barens blogg 1 Comment
My Way.
Gudrun Schyman eldar upp hundratusen kronor istället för sin BH. -The times they are a-changing- som den store en gång sjöng. Själv skulle jag aldrig komma på tanken att elda upp så mycket slantar i protest mot någonting, hur stor och viktig frågan än må vara. Möjligen ifall någon påstod att spritskatten skulle höjas med 100%, då kanske jag skulle börja bränna saker jag med, men i såfall ligger nog illasittande hästsvansar närmare till hands.
Här får ni istället 5 saker som jag hellre skulle bränna 100.000 kronor på.
5: Lån. Ja, man har väl blivit lite till åren och den personliga ekonomin spelar allt större roll. Dessutom skulle Paddan flå mig levande ifall jag inte skrev dit det här alternativet.
4: Giftormar. Jag hatar ormar över allt annat. Därför skulle jag köpa så många jag kom åt, fylla baksidan med dem och skaffa mig en helt tät riddarrustning. Sedan skulle jag gå ut och trampa ihjäl så många hinner med på kortast möjliga tid. Efter det skulle jag sy jättefina ormskinnsboots av deras hudar och sälja nere på torget i Årsta.
3: Köpa jättemycket sprit. Jag skulle köpa hur mycket öl och sprit som helst. Sedan skulle jag bjuda alla mina vänner på en gigantisk fest. Inget fel i det kanske. Men, jag skulle på inbjudan skriva att de inte behöver medtaga någon som helst dryck alls, utan att jag skulle stå för allt. I helvete heller. När de kommer, glad i hågen, ska jag sitta och mumsa i mig allting själv. Eventuellt anordnar jag ett slags gladiatorspel där mina vänner får tävla om groggar med livet som insats.
2: Köpa en hoppborg. Ingen motivering krävs väl egentligen? Jag har alltid velat haft en, jag har aldrig fått någon. Min ska iallafall ha en jättestor, eldsprutande drake på sidan. Skittufft.
1: Operera om Paddan. Nej, jag skulle inte köpa henne större bröst eller en ny snok eller något sådant löjligt. Kroppsligt är hon redan tip-top. Men jag skulle däremot låta operera om hennes röst till en exakt kopia av bilen Kit i Knightrider. Det vore otroligt läckert och mycket upphetsande. Tänk er själva när man är ute och rattar moderns Toyota och Paddan med len stämma säger till mig att svänga höger. ” Sväng höger Michael, sväng höger och akta dig för de där böghatarna med k-pistar som står vid vägkanten och vill stjäla din skinnjacka “. Herregud, man skulle ju dö av upphetsning.
Så, bättre kan du allt Gudrun. Your move.
Posted in Barens blogg 2 Comments
Suicidal Tendencies – Institutionalized
Artist: Suicidal Tendencies
Låt: Institutionalized
Album: Suicidal Tendencies
År: 1983
Lyssna här: Suicidal Tendencies – Institutionalized
Brother In Arms.
VM-fotbollen rullar på och om det kan jag väl egentligen inte säga annat än att jag numera är helt chanslös på att tjäna några som helst pengar på skiten. Higuain och hans Argentina åkte ut, Van Persie kan inte göra mål och samtliga mina inlämnade bomber har åkt upp till evigheten på en enkelbiljett. Dessutom har jag fått stryk av den där jävla bläckfisken också, vilket känns som ytterligare ett hårt slag då jag kallt räknat med att vara miljonär innan jul. Jaja. Skitsamma. I brist på bra fotboll har jag istället tagit fram några hittills okända bröder. Den med Per Morberg är nog mest lik och den var jag inte ens först med att hitta. Faaan.
PER Nelson
Sergio En Halvfet Val
Capello Kniv-Turken i Gudfadern
Lionel Richie Travis Bickle
Smugglar-Billy Polo-Dunga
Sådärja. Nu ska jag bara komma på en sportfloskel också så kan Lars Anrell för evigt försvinna från offentligheten. Vad sägs om denna: Jag tror fan att Frankrike kan överraska i år. Undra om man inte ska sätta en hundring på dem alltså?
Håkan Olsson.
Posted in Barens blogg 2 Comments
The Cure – Disintegration
Artist: The Cure
Låt: Disintegration
Album: Disintegration
År: 1989
Lyssna här: The Cure – Disintegration
On The Radio.
Min förra chef tyckte att jag borde jobba med radio. Hon hade uppfattningen att min sträva kastratstämma skulle göra sig alldeles utmärkt till morgonkaffet samt att mina historier var värda ett bättre öde än att dras upp på varenda personalmöte. Kanske var detta en liten hint om att jag borde säga upp mig på studs och lämna över alla problem min person för med sig till någon annan arbetsplats, lämpligen då kanske P2 eller någon annan kanal som inte direkt står först i kön när fräcka ungdomar rattar in frekvenser, eller också så menade hon verkligen det hon sa. Kan man radioblogga förresten?
Jag skulle inte ha någonting emot det. Tänk vad fint att bara få gå in i en studio, ladda upp en tjusig låtlista som helt baseras på ens egen dagsform och sedan sitta i en timme och snacka en jävla massa skit. Det skulle vara drömmen det. Kanske bjuda in lite folk också som kan backa upp mina förljugna historier med orden ” Jag var där, det är 100% sant det som karljäveln sitter och säger”. Sedan sticker man åt gästen en hundralapp att köpa öl för och ber honom signera ett papper där det står något om total tystnadsplikt och döden som kommer ifall han yppar ett ord om sanningen.
Jag skulle iallafall inte vara lika självgod som många av sommarpratarna är. Det är fan inte ett dugg charmigt när de sitter och berättar om hur de tjänat sina miljoner, hur de alltid varit först ute med allting och hur de löst alla världens problem hemma på kammaren. Tvärtom. Roligast är att höra om de gånger de misslyckats med något. Det ger nämligen hopp till oss andra som kanske är nöjda ifall vi lyckas ta på oss skorna på rätt fot på första försöket.
Jag skulle nog kunna ge en hel del hopp. Bland annat skulle jag kunna berätta helt öppet och ärligt om det faktum att jag aldrig lyckats fånga en fisk. Det är en mörk fläck i mitt liv och jag känner en sådan skam över detta att jag börjat ljuga om det varje gång någon ska tala om sin senaste gäddfångst. Istället för att säga som det är, att jag de facto är livrädd för minsta lilla abborre så säger jag istället att jag fångat lax uppe i Saschatewan i Kanada, med munnen som enda hjälpmedel och björnar som enda sällskap. Det brukar tysta sällskapet ganska omgående och jag fortsätta att komma med detaljer och tips om vart på laxbryggan man bör stå, vilka björnar man ska morra åt och vilka sorts skor man ska ha på sig. För att ljuga, det är jag rätt bra på.
Det skulle jag dock aldrig, aldrig, aldrig göra i radion. Förutom då när jag sticker hundralappar åt mina gäster, men då ska åtminstone 20% av historien vara sann. Då är det helt legalt att krydda upp resterande 80% med små vita lögner och stora ord som förstärker historien. I övrigt-Inte. Men som sagt, mest skulle jag viga mina program åt mitt hat mot fisk i allmänhet och fiskare i synnerhet. Jävla pack.
Så, har ni några känningar på Sveriges Radio så vet ni om vem ni ska tipsa om.
Nu ska jag smörja in magen med Aloe Vera. Den är lite röd den stackaren.
Den förra chefen var förresten min moster. Nepotism i sin vackraste form.
Hejdå.
Posted in Barens blogg 2 Comments
Some Girls Are Bigger Than Others.
Ja, det är ju inte det att jag inte har något att skriva om. Det är snarare så att jag jobbar så förbannat mycket, detta tack vare något som kallas -the curse of the efterbliven- och kortfattat innebär att när alla andra har semester så får jag och min jätteskalle hoppa in och rädda situationen som uppstår. Igår till exempel så började jag klockan 08.00 ute på Ingarö, slutade klockan 15.00, hoppade på en buss mot Slussen, kom fram klockan 16.30 och småjoggade därefter mot nästa ställe där jag började klockan 17.00 och slutar klockan 17.00 idag. Ja, ni har rätt, jag sitter således i detta nu och använder mig av en dator som inte har mitt namn på sig.
Men allt är inte direkt kattskit. Verkligen inte och tvärtom. På Ingarö fick jag tillfälle att bada en hel del, vilket verkligen behövdes då min kropp brändes så mycket på morgonen att jag kom på mig själv med att gnaga mig på armen och drömma om bacon stekt i smör. På det andra stället var det om möjligt ännu bättre.
Där var det nämligen dans och utgång som stod på menyn. Och inte på vilken klubb som helst. Nej, den här klubben var vikt åt folk med en kroppsvikt på 100+. I början kändes det ganska stelt, det måste jag erkänna. Jag menar, där kom jag med mitt sexpack på magen och spelade Allan. Eller. Där kom jag iallafall, utan några som helst visioner om att få dansa med en stor kvinna som skulle kunna krossa mig endast med hjälp av ena skinkhalvan. Jag var inte där för att ens dansa lite med mig själv. Men där var och och det var skoj. Till slut. För som sagt, i början var det minst sagt stelt. De storväxta typerna uppskattade inte alls min lilla nätta figur, utan sneglade argt på mig och tog varenda tillfälle de fick att försöka höfttackla mig in i evigheten. Och då var jag inte ens minst därinne. Det fanns nämligen ett par rejält spinkiga Ville Vessla typer därinne som smög omkring och hoppades att få hitta en egen amazonkvinna att ta hem till loftsängen. Men jag måste ha utsöndrat någon doft som gjorde att de kände av mitt ointresse. Kanske var det så enkelt att jag tidigare under dagen tvättat av mig baconlukten?
Men det hela släppte till slut loss. Det som krävdes var att diskridaren satte igång låten, och detta är ganska kul och väldigt sant, Popcorn. Då jävlar började det dansas med en väldig inlevelse och passion. Det påminde om videon till -It´s Raining Men- och det var ett väldigt ålande och kramande där inne. Till slut rycktes även jag med. I ett hörn stod jag och svängde på min kropp som en boaorm med matsmältningsproblem och denna dans gjorde att även jag accepterades i gänget. De välkomnade mig genom glada tillrop och med tummar höjda i skyn. Detta tecken från 80-talet gjorde mig väldigt glad och jag kände att jag aldrig ville sluta dansa.
Men tyvärr så har alla kvällar sina slut. Vid 2 på natten var det dags att sy ihop påsen och ge sig av. Jag och min polare gick hemåt. De andra gick förmodligen till Max. En fantastisk jobbdag var det iallafall.
Vi får se vad den här dagen har i sitt sköte. Och i och med den meningen så fyllde jag härmed min kvot på snuskiga ord per inlägg. Yes alltså.
På återseende.
Posted in Barens blogg Leave a comment
The Cramps – It Thing Hard-On
Artist: The Cramps
Låt: It Thing Hard-On
Album: Big Beat from Badsville
År: 1997
Lyssna här: The Cramps – It Thing Hard-On
The Jon Spencer Blues Explosion – Wail
Artist: The Jon Spencer Blues Explosion
Låt: Wail
Album: Now I Got Worry
År: 1996
Lyssna här: The Jon Spencer Blues Explosion – Wail
Loud And Clear.
Eftersom Lennart Pettersson börjat efterlysa klarspråk och att jag ska tala ur mitt klena skägg här i kommentarerna nedan, så publicerar jag här ett inlägg som omöjligt kan missförstås.
För kolla bara hur fint djurlivet är i Årsta i allmänhet och på vår bakgård i synnerhet. Först kommer en massa katter och flyttar in och nu för tiden så går det omkring en jättestor ren och tigger stryk varje morgon. Fantastiskt.
Posted in Barens blogg 1 Comment
Bodytalk.
I slutet av maj gick Paddan på sommarlov. Sedan dess har vi lyckats utveckla ett avancerat kodspråk. Hon vaknar runt tolv, slår tre gånger hårt i madrassen och flaxar som en fyraåring i takt med att slutföra sin första snöängel. Detta innebär att den lilla stackaren är hungrig. Då måste jag snabbt som ögat springa in i sovrummet, lyfta upp hennes lealösa kropp och bära in den i vardagsrummet där jag sedan försiktigt viker ihop henne och lägger henne varsamt i soffan. Sedan springer jag in köket, slänger ihop en omelett, pressar lite apelsinjuice med mina bara händer och lufttorkar lite skinka genom att springa fram och tillbaka med fyra skivor Pärssons tunna i händerna.
När denna procedur är klar så går jag ut och börjar mata henne. Då gäller det att vakta de små korvfingrarna. Likt en galen vithaj hugger hon mot allting som rör sig och man får vara väldigt nöjd ifall blodvite endast uppstår ifrån ett ställe på kroppen. Mätt och belåten lägger hon sig sedan till ro och somnar om. Vid två tiden brukar hon slå upp sina ögon igen och denna gång har hon gått från haj till säl. Hon ligger och guppar upp ned bland kuddarna i soffan och brölar hela tiden ” Ohohohoh” : Men olikt sälen så är det ingen liten röd boll som hon vill balansera på snoken, inte heller är det ett fång nyfångad strömming hon vill åt. Nej, detta betyder på ren och skär sälska: Rosévin och detta vill hon ha nu. Inga ursäkter godtas. Vin fram och gärna för en kvart sedan, väser hon och fäktar med sina långa armar i riktning mot mitt ansikte. Detta får jag sedan hämta, hälla upp i en balja, placera fyra sugrör i den och sedan springa fort som fan därifrån. Gärna i riktning mot jobbet. Där kan jag i lugn och ro sätta mig ner i soffan, kolla så att alla mina vitala delar fortfarande sitter kvar på kroppen och pusta ut.
När jag suttit så i två timmar piper det dock i telefonen. Fegt kollar jag på displayen som om jag smög upp ett fyrtal i ess i poker. Som vanligt när man gör det så sitter man dock med ett kort i varje by och man inser att inte heller denna gång får kamma hem någon pott. På displayen står det nämligen H.S.F.H.M.N.S. Eller som jag lärt mig att utläsa skiten: Hungrig som fan, hämta mat nu slyna. Då springer man in till chefen och skriker ” jag är så jävla sjuk, ringer imorrn, puss å kram och herrå ” Efter det bär det av hemåt i en taxi efter ett pitstop på Macdonalds där dagens ranson av Nuggets inhandlats.
- Honung, jag är hemma nu… Med maaaaat. Från rummet hörs ett upphetsat grymtande. Försöktigt smyger man sig in till besten, kastar påsen i hennes famn occh sätter sig på knä framför och ber till gud att de 87 nuggetserna ska räcka till. Då kommer första slaget. Ryggen svider till som en urinrörsinfektion. ” Jag skrev klart och tydligt: PS. G.M.K.D.L.S. DS. Eller för att tala klarspråk: Ge mig koreanskt din lilla slampa.
Då gäller det att vara snabb. Fram med dammsugaren, sug varenda vrå av huset skinande ren. Svabba av, diska undan och putsa fönstren fri från fläckar, detta för att på något sätt kunna blidka henne. Oftast har hon dock redan somnat vid den tiden, med huvudet ingrott av gammalt flott från kycklingen. Med ett leende på sina läppar. Därefter är det dags för mig att bära henne till sängen, lägga henne under täcket, ta på mig mina filttofflor och gå ut och sova på farstun och vänta tills hon brölar igång nästa morgon.
Vecka 30-31 har jag semester. Då ska jag ta en öl.
Hejdå.
Posted in Barens blogg 3 Comments
Guess Who´s Back?
Hallå alla ni härliga människor, nu är jag tillbaka igen, laddad som en tiger. Resan hemöver var både välbehövlig och angenäm. Det finns få saker som slår att få lägga ut hela sin 1.70 cm långa kropp på sina föräldrars soffa och få bli matad med färdigtuggade vindruvor och få sina fötter grundligt renslickade av både mor och far. Härligt är vad det är är.
Själva resan tillbaka i tiden blev dock något av en besvikelse. För trots gott väder så uteblev både de saftigaste groggarna ute på parkeringen, de vildaste slagsmålen om kvinnorna och inte en endaste liten polissiren hördes på hela kvällen. Men sällskapet var trevligt. Bland de som märktes var min gambianske vän Pa, som i och med sitt inträde blev den första mörka mannen som någonsin satt sin fot ute på Gussjönoret. Kanske var det det som satte skräck i byborna och gjorde att de inte vågade bjuda på sina vanliga små finesser. De blev väl helt enkelt blyga och paralyserade av att live få se vad de tidigare bara hört rykten om, de söta raggarna. En annan som märktes därute var en man som kallas Kingen. En man som numera springer omkring med ca 40 kilo extra pondus att backa upp sitt redan respektingivande smeknamn. Honom var det som vanligt ingen som stack upp emot. Tidigare har denna herre lärt mig och mina gelikar hur man på bästa sätt rånar en bank och hur man sedan skjuter sig fri. Inte för att vi gjort det, men en sådana kunskaper kan man helt enkelt inte få för mycket av. Och efter hur illa det har gått med mina VM-tips hittills så kan den dagen komma snarare förr än senare.
Den här gången nöjde han sig med att lösa gåtan som hela världen gått omkring och väntat på svaret till. Eller iallafall jag. Nämligen hur man kan bete sig som en gris på krogen utan att det blir alltför mycket snack om det därute i kulliserna. Hans lösning är att alltid ha på sig en kostym. Motiveringen är att då, citat: Då ser tjejerna, vakterna och allt annat löst folk att det där, det är en skötsam kille egentligen, han har nog bara en dålig dag.
Världsklass och vips så kan man alltså börja gå ut igen. Att man sedan kommer att gå omkring och ser ut som Pingvinen i Batman, det får man väl helt enkelt bjuda på.
Jaja, det här inlägget kanske inte borde ha sett dagens ljus. Men nu är jag iallafall tillbaka på banan igen. Som ni har väntat va?
Heja Spanien förresten. Och Higuain i Argentina.
Posted in Barens blogg 4 Comments
You Got Good Taste
Vinnare av årets by är föga förvånande (även detta år), FJUCKBY. Stora grattis Fjuckby, det här tycker jag att ni är värda.
Motiveringen från juryn lyder:
Vad vi har hört så är ni är snälla, vänliga och bryr er om hundar. Ni gillar att laga mat och framförallt att äta god mat. Till maten dricker ni gärna något gott. Det kan ibland vara vatten och ibland kall lättmjölk. Ibland är det ett passande vin. Ni gillar även att lyssna på häftig musik och ta en öl på en tisdag. Ni tycker inte heller om att vara ute på nattklubbar, utan föredrar att sitta på en pub redan på eftermiddagen där ni inte behöver skrika till varandra. Att ni dessutom tycker att tuggummi är bland det äckligaste som finns och borde förbjudas, gör att det inte råder några tvivel. Ni har vad som krävs för att utses till årets by. Ni är en himla fin by. Så grattis, Fjuckby.
Black Sabbath – The Wizard
Artist: Black Sabbath
Låt: The Wizard
Album: Black Sabbath
År: 1970
Lyssna här: Black Sabbath – The Wizard
Posted in Dagens låt Tagged Bill Ward, Black Sabbath, Geezer Butler, Ozzy Osbourne, Tony Iommi 1 Comment
Zombie Ghost Train – R.I.P.
Artist: Zombie Ghost Train
Låt: R.I.P.
Album: Glad Rags & Body Bags
År: 2007
Lyssna här: Zombie Ghost Train – R.I.P.
Nick Cave & The Bad Seeds – Where Do We Go Now But Nowhere?
Artist: Nick Cave & The Bad Seeds
Låt: Where Do We Go Now But Nowhere?
Album: The Boatman’s Call
År: 1997
Lyssna här: Nick Cave & The Bad Seeds – Where Do We Go Now But Nowhere?
Unpredictible
Gick igenom bilder från min telefon och kan kallt konstatera att jag är en skicklig fotograf i många avseenden. Vissa har problem med att hitta sin egen stil. Det har tydligen inte jag. Nu ska jag ge mig ut på en utflykt där många goda fototillfällen lär ges.
Posted in By the way 5 Comments
The Jam – Town Called Malice
Artist: The Jam
Låt: Town Called Malice
Album: The Gift
År: 1982
Lyssna här: The Jam – Town Called Malice
The Saints – Memories Are Made of This
Artist: The Saints
Låt: Memories Are Made of This
Album: Eternally Yours
År: 1978
Lyssna här: The Saints – Memories Are Made of This
Lost In Time, Lost In Space.
Imorgon sticker jag norrut för att fira Midsommar med släkt och vänner. Eller släkt förresten, Paddans morfar fyller år så vi ska väl sjunga och hoppa groda till hans ära. Och vänner förresten. Låt oss säga att jag ska norrut och att det är Midsommar. Det är väl egentligen en sådan helg som ser bra ut på papperet men så fort den ska ut på banan så underpresterar den rejält. Lite som England i fotboll alltså.
Dagen efter däremot. Den ser jag framemot rejält. I Härnösand kan man nämligen på Midsommardagen resa bakåt i tiden. Man åker nämligen bara en och halv mil inåt i landet och plötsligt så befinner man sig mitt uppe i en fest från 1800-talets mitt. Stället heter Gussjö-Noret och därute finns inga regler. Drängarna slåss om pigornas gunst, spriten kostar en och femtio per liter, glädjeflickorna kostar det dubbla och vakterna går omkring med gamla knölpåkar som de inte tvekar att slå i bakhuvudet på överförfriskade personer. Och sådana finns det gott om, detta trots att man inne på området endast serverar folköl. Hemligheten stavas dunkar fyllda med hembränd sprit som helt ogenerat intas av fräcka farbröder med skinnvästar och träskor ute på parkeringen. Med länsmans goda minne naturligtvis. Som sagt. Där ute gäller inga regler eller lagar.
Jag själv har dessutom lite revansch att kräva. Sist jag var där så sniffade jag lite väl hårt på folkölens kapsyl och blev således lite väl rund under mina fötter. Detta innebar att jag började överskatta min egen person coh helt plötsligt befann jag mig på en nystulen cykel och bräkte ut min mästerlighet till alla som orkade lyssna. De som inte orkade det kunde inte undgå att se mitt försök att balansera på den styva linan. Det vill säga en nedförsbacke preparerad med härligt grus. Jag kom väl halvvägs innan cykeljäveln satte igång sitt anti-stöld system och började vibrera som en epileptiker med en näsa full av koks. Sedan var det auf wiedersehen för den unge Olsson. Jag stöp som en fura och kunde efter det börja leta kroppsdelar. Näsan hittade jag i ett buskage. Ena örat låg gömd en kilometer längre ner i backen. Kinden sprang en hund omkring med och viftade glatt på sin svans. Kort sagt. Jag såg förjävlig ut och läxan som Gud lärde mig denna dag var att inte stjäla en endaste liten pryl i framtiden.
Dagen efter skulle jag börja jobba klockan halv nio. Med ansiktet insvept i bandage såg jag ut som Tutanchamon när jag spritosande gick in genom dörren lite skamsen över min halvdana status. Den enda kommentaren jag fick var: ” Var du på Noret igår? ” Enough Said.
Men, min tripp norrut innebär att jag inte kommer att kunna uppdatera något. Alltså skiljs våra vägar en stund framöver. Trevlig Midsommar alla ni häftiga ungdomar.
Posted in Barens blogg 4 Comments
Plastic Bertrand – Ça Plane Pour Moi
Artist: Plastic Bertrand
Låt: Ça Plane Pour Moi
Album: AN1
År: 1978
Lyssna här: Plastic Bertrand – Ça Plane Pour Moi
Pride.
Nu har jag ingen stolthet kvar. Den lilla jag hade kvar sedan jag 2006 tackade nej till en grogg efter krogen med motiveringen att det är en dag imorgon också, ja, den försvann igår. Igår kväll fick jag nämligen nog av att sitta som en hungrig hundvalp framför spisen och ömsom slå på den, ömsom slå av den och hela tiden hoppas att den skulle sätta igång och värma min puré. Jag gjorde dock ingen rockstjärnegrej och slängde ut den genom en ruta samtidigt som jag bet en fladdermus i arslet och vrålade fuck the world mellan tuggorna. Nej, istället gick jag över till grannen och knackade på.
Jag misstänkte nämligen att han var någon form av elektriker. Detta baserade jag på att alla attribut fanns hos honom. Stort yvigt hår, byxor så långt ner att man inte ens behöver fantisera om huruvida att kör brasilianskt eller inte, lampor istället för levande ljus på balkongen samt att han kör en bil som det står NISSES EL på. Sagt och gjort, jag tog mod till mig och plingade på elektriska dörrklocka. Mannen med det förmodade namnet Nisse öppnade, lyssnade på mina ynkliga pip om hjälp och lovade att kika förbi idag och kolla om det fanns något han kunde göra.
Detta gjorde han vid nio imorse. Först så kollade han så att proppskåpet var i sin ordning. Det var det och tur var väl det, för hade det varit en säkring som strulade så hade jag gråtandes sprungit ut från lägenheten i jakt på en buss att kasta min korta kropp framför. Men så simpelt var det alltså inte. Nisse började istället skruva och greja, fäkta och feja och allt annat man gör när man är kunnig inom en särskild gebit. Jag själv stod bredvid och briljerade genom att fråga om han ville ha mjölk till kaffet. Han såg väldigt imponerad ut. Till slut var spisen uppdelad i molekyler och Nisse kunde då konstatera att felet inte funnits inne i själva spisen.
Var finns felet, tänkte han högt. Jag uppfattade denna fråga som en chans till lite Cluedo och började skrika ut påståenden. Topplocket! Munstycket! Betjänten! Tvåtumsspik! Kontakten!
Nisse tittade på mig som om jag just erbjudit honom 52 stycken glödheta oskulder. Kontakten var det. Plötsligt böjde han sig ner under spisen och hans arsle började guppa som en livboj på öppet hav. Det visade sig att någonting inne i själva kontakten var aningen felkopplat och när den gode Nils väl stoppat in sin magiska skruvmejsel där så började ugnen att burra som en brunstig honkatt. Eureka!
Så nu kan jag koka mina makaroner igen. Stora tack till grannen. Allt som krävdes var att sälja sin stolthet. Det borde jag ha gjort tidigare. Den skiten behöver man inte iallafall. Kanske måste jag dock betala lite. Jag har en känsla av att den betalningen kommer att innehålla något med handjobb samt högläsning ur Ronja Rövardotter. Kanske samtidigt. Skitsamma. Nu kan jag göra det med mat i magen iallafall.
Hejdå.
Posted in Barens blogg 3 Comments
Radiohead – How to Disappear Completely
Artist: Radiohead
Låt: How to Disappear Completely
Album: Kid A
År: 2000
Lyssna här: Radiohead – How to Disappear Completely
Payin´My Dues.
- Du, skulle inte jag kunna få lite löneförhöjning?
- Jaha, here we go again. Hur kan du tro att du är värdig en sådan?
- Nja, jag har ju slitit ont ett tag nu och dessutom har min spis gått sönder.
- Åh fy fan. Men några sådana löften kan jag ju inte bara ge så här på rak arm. Kanske nästa år. Nu ska jag på semester och supa och slå gamla tanter med min penis.
- Thank you sir, thank you, thank you. Tack för den här chansen. Nästa år alltså? Fantastiskt. Tack ännu en gång boss.
Och så står man där med mössan i hand och tackar för att folk överhuvudtaget vet vad man heter. Så istället för en lugn helg i soffan med ena näven instoppad långt bak i byxlinningen så blev man tvungen att jobba dubbla pass Fredag, Lördag och Söndag. Härliga tider det här. Nu ska jag stoppa in huvudet i ugnen och be till det där skäggiga helvetet med för mycket fritid att den fortfarande fungerar. Annars ska jag bara hålla andan, det har jag hört ska vara bra och nästan helt smärtfritt.
Tudelu och på återseende.
Posted in Barens blogg Leave a comment
Raised Fist – Break Free
Artist: Raised Fist
Låt: Break Free
Album: You’re Not Like Me
År: 1994
Lyssna här: Raised Fist – Break Free
Black Lips – Take My Heart
Artist: Black Lips
Låt: Take My Heart
Album: 200 Million Thousand
År: 2009
Lyssna här: Black Lips – Take My Heart
Johnny Flynn – Eyeless in Holloway
Artist: Johnny Flynn
Låt: Eyeless in Holloway
Album: A Larum
År: 2008
Lyssna här: Johnny Flynn – Eyeless in Holloway
Schweiz.
Ikväll spelar Schweiz en match mot Spanien i Fotbolls VM. För att bena ut alla frågetecken kring detta lilleputtland så har jag tagit mig friheten att recensera det. Klapp på valfri axel till mig.
Allmänt: Utomlands blandar folk ofta ihop Sverige och Schweiz, det är inte ett dugg kul och har sin förklaring i att Sverige utomlands heter Sweden medan Schweiz heter Switzerland. Ganska lik stavning kan man väl tycka. Speciellt om man kommer från USA eller Kramfors och helt saknar läsförståelse. Själv skulle jag föredra att bli ihopblandad med Swaziland eller något annat fräsigt. För Schweiz är ganska så jävla osexigt, något ni kommer att märka längre ner i texten.
Sverige och Schweiz är förutom den utländska stavningen också lika på så sätt att båda är neutrala och fega. Bryter det ut ett krig så gömmer sig våra båda länder bakom en knut och viftar med vita flaggor medan vi kanske spelar lite kula mot varandra. Men, och det här är viktigt, Sverige har en väldigt blodig historia och har förtjänat att kalla oss neutrala i vilka frågor vi vill. En gång var vi ett väldigt fruktat land som drog ut i krig ifall konungen haft lite svårt att somna på natten. Schweiz har alltid bara varit ett land.
Geografi: Schweiz är stort som en aborre ungefär och beläget vid de så kallade Alperna. Tack vare detta kan man åka skidor där. Man kan även springa omkring med sin familj och sjunga, stoja och hålla varandra i händerna. Det gör alla som bor i något utav alpländerna. Helst ska man sjunga om Edelweiss eller och kan man välja att sjunga om kattungar, äkta getmjölk eller hur härligt det är att gräset är grönt, det gör man lite som man vill faktiskt. Men man ska vara glad, allt för att fasaden utåt av den lyckliga familjen inte ska spricka. Skrapar man lite på den fasaden så kan man dock få en lite otrevlig överraskning. Detta på grund av att Schweiz ligger i det så kallade pedofilbältet och därför mycket väl kan ha minst en familj gömd i någon unken källare. Det här har jag väl egentligen inga belägg för, men jag passar ändå på att varna.
Värnplikt: Schweiz har, liksom vi hade fram till alldeles nyss, så kallad allmän värnplikt. Deras skiljer sig något från våran dock. I Schweiz får två stycken personer varje år göra lumpen. Dessa två placeras efter avslutad utbildning framför ett jättestort hus i Geneve där de ikläds ett par pösiga byxor med bjällror på, en jättestor hatt samt varsitt svärd. I detta huset finns nämligen en av världens största guldreserver och som ni förstår är den värd att vaktas av sådana råskinn.
Rikedom: Schweiz är rankat tvåa över världens rikaste länder. Detta har säkerligen någonting att göra med deras fega hållning i alla krigsfrågor. Men skitsamma. Rika är de och det innebär att nästan alla hus i landet är byggda av choklad och har stora guldklockor på väggen som vetter mot vägen. I Schweiz behöver man alltså aldrig vara orolig över att vara vare sig hungrig eller försenad. Det är bara att ta ett bett på valfri fasad innan man springer hem och räknar sitt personliga förråd av guldtackor.
Språk: Eftersom Schweiz är så himla neutrala så får man välja mellan dessa fyra språk: Franska, Tyska, Italienska och Rätoromanska. Alla går lika bra och det är för härligt alltihop va?
Kultur: Schweiz kändaste person heter Werner Vögeli. Han kan laga delika schnitzlar han. Och koka selleri.
Sport: Det är väl här skon klämmer antar jag. Jag hatar nämligen samtliga idrottsmän ifrån landet. Fotboll. Hockey. Alpint. Det spelar ingen roll. Alla är lika intetsägande och usla. Och publiken, herregud. Om man tycker att det är jobbigt att lyssna på de där tutorna från Sydafrika så ska man gå på ett idrottsevenemang i Schweiz. Där står det bara gamla tanter och ler med sina chokladbruna tänder samtidigt som de gör highfive med varandras händer som håller i minst två stycken kobjällror. Det låter förjävligt helt enkelt.
Flaggan har ni här:
Lite lik Röda Korset va? Fast med ett vitt kors istället. Fiffigt.
Betyg Schweiz: 1 av 5. Tråkigt land helt enkelt. Intetsägande, trist och väldigt rikt. Pluset får man för chokladen samt för Werners svenska uttal. De är alltid en fröjd för öronen de.
Posted in Länder/Städer/Byar, Recensioner av: 2 Comments
Helpless.
Spisfrågan är fortfarande olöst och kommer så att förbli till åtminstone den 25.e, detta due to brist på sköna gamla konungar i plånboken. Alltså, ugnen fungerar, men inga plattor. Allt som fungerar är att en lampa tänds och ivrigt påpekar min brist på tekniskt intelligens genom att blinka som om den satt på Time Square. Det börjar bli lite jobbigt. Speciellt jobbigt känns mitt stenhårda motstånd mot att skaffa en microvågsugn. Den västerländska statusmaskinen hade verkligen kunnat underlätta i dagsläget. Men skaffar man en sådan, vad blir då nästa steg? Helt plötsligt står man där med bakmaskiner, robotar som diskar åt en och en tv med färg. Så kan man inte direkt ha det heller.
Men anledningen till inlägget är att jag planerat att ta tillfället i akt och banta. Eller deffa som det heter när tjocka killar drar ner på maten. Men, vad fan äter man? Nyss var jag ner och köpte en massa tonfisk, men jag har tydligen missat att det på sistone blivit en slags rätt för den Öfre klassen. 20 spänn för en burk?! Vad fan. Under min senaste sejour i de matsnålas land så kostade en burk ungefär 3 kronor och då fick man 4 stycken på köpet också. Samt ett presentkort på en kartong med alla fiskens kusiner om man ville det. Men nu då? Vad är nyttigt, billigt, går att spisas utan kokning eller stekning och ser relativt fräscht ut? Fram med ledtrådar nu. Och säg för fan inte något som en hipp sallad med linfrö eller någon sådan skit. Jag är en man och ingen liten söt kanin.
Jag kräver åtminstone två stycken fullvärdiga recept. Då kan jag publicera en nakenbild eller vad fan det nu är ni suktar efter.
Tack på förhand/ Ghandi.
Posted in Barens blogg 8 Comments
Roky Erickson – Anthem
Artist: Roky Erickson
Låt: Anthem
Album: Gremlins Have Pictures
År: 1986
Lyssna här: Roky Erickson – Anthem
Dancing Queen.
För några år sedan jobbade jag på en fabrik i Australien. Det har jag berättat förut och jag vidhåller min åsikt om att det var det sämsta jävla rövjobb en man kan tänka sig. Att vara hamnkvarterets sämst rankade stjärtsäljare smäller betydligt högre. Där får man åtminstone lite spänning samt att man för varje bil som passerar kan stå och hoppas. Det är lite Askungekänsla över det.
Men den där jävla fabriken gav inget hopp. Det var samma jävla skit hela tiden. Dra i balken, spänn fast, akta fingrarna, få skäll för att balken släppte, gå och okynnes skita i 20 minuter, komma tillbaka, dra i balken, få mera skäll, gå på lunch, bli retad och utfryst av Australienska tandlösa serievåldtäktsmän iklädda blåställ som äter paj med salivet som enda tuggfunktion. Förjävligt, kort sagt.
Men det fanns ljus i mörkret, det gör det alltid. Jag jobbade nämligen ett tag tillsammans med en kille från Nya Zeeland. Han var sådär härligt tyngdlyftartjock, ni vet när magen är gigantiskt men att man ändå inte räknas som fet på grund av att bröstkorgen sticker ut längre. Positivt var att han saknade tyngdlyftarmentaliteten och således inte fick samma utbrott som dessa anabolagrisar, han var tvärtom ganska snäll. Det jag vill komma till var att han var en stolt man. Stolt över sitt ursprung, land och säkerligen också över sin mamma, men det han jag aldrig riktigt fråga om. Men ponera att han var det så att ni får fram en bild av hur jävla stolt karln var över allt.
Speciellt då landet. Nya Zeeland har ju en slags dans som de kallar The Hakka och som de genomför inför varje sportevenemang, varje gång de ska ut i krig eller varje gång de ska på krogen. Jag tror att det har någonting att göra med god jaktlycka men helt säker är jag inte. Dansen är iallafall ganska skräckinjagande. Den går till något i den här stilen. Först ställer man sig som en sumobrottare, lägger händerna på sina knän, spänner ögonen i sin motståndare, skriker något om Hakka och börjar sedan låta sin tunga fara in och ut ur munnen som fågeln i ett gökur på tjack. Det ser väldigt häftigt ut, åtminstone när en samlad trupp gör det. Ensam? Inte lika mycket.
För det var nämligen vad jag tvingade min kollega till varje morgon innan jobbet. Mest för att vi båda skulle ha tur med balkarna. Han skulle väl mycket väl ha kunnat skratta bort det och skitit i det. Men tydligen så spelade hans stolthet in och han kände sig tvingad att stå där klockan 5 på morgon och skaka sina jättetuttar framför mig samtidigt som hans tunga inbjöd till oanständiga förslag. Det såg förjävla lustigt ut och jag kunde leva åtminstone fram till lunch på synen. Tyvärr blev jag efter någon vecka förflyttad till en annan del av fabrikseländet, på grund av oduglighet, och fick inte se The Hakka något mer. Istället fick jag se baksidan av Ryssland, men den historien har jag redan berättat.
Anledningen till detta inlägg är att Nya Zeeland idag spelar match i VM. Så nu har ni lite kött på benen när de kör sin dans och kan tänka på att Håkan Olsson minsann stod öga mot öga med en sån där galen människa. Varje morgon.
De möter förövrigt Slovakien, vilket får mig att känna mig lite kluven om vilka man ska hålla på. The Hakka mot Slovakiens motsvarande stolthet, hockeyfrillan. Det lutar åt Nya Zeeland, detta trots hockeyfrillans oslagbara slogan: Business in front, Party in the back. Vän av ordning vet att det är exakt samma ord som Jocke här på sidan använder när han beskriver sig själv.
Posted in Barens blogg 1 Comment
Rape Me.
Men säg den lycka som varar för evigt. Nyss vinklade Gud in sin orättvisa penis i mig och träffade de två punkter där det gör som ondast. Plånboken och den bristande manligheten alltså. Spisjäveln drog just sitt sista andetag och då jag saknar allt vad tekniskt förmåga heter antar jag att jag får köpa en ny. Fruktkakan får framöver bytas ut mot kottar värmda i kranvatten. Härligt Gud. Du slutar aldrig att förvåna mig.
Posted in Barens blogg Leave a comment
Raekwon – Criminology
Artist: Raekwon
Låt: Criminology
Album: Only Built 4 Cuban Linx…
År: 1995
Lyssna här: Raekwon – Criminology