Igår var jag på någon sorts utbildning inom jobbet. Eller utbildning vore fel att kalla det, för då brukar man faktiskt kunna lära sig ett och annat. Nej, det här var mer av en “ lära känna andra idioter inom samma företag dag”. Det var fantastiskt tråkigt. Först samlades vårt tuffa gäng av mänskliga spillror och huvudskador inne på ett kontor där de tvingade oss att leka ” Ett skepp kommer lastat ” i en halvtimme. När varorna var slut skulle det sedan lekas ” Hela havet stormar” men där fick jag aldrig chansen att delta. Jag hade nämligen inte läst det utskickade mailet där stod med fet stil att sockiplast av godkänd kvalité måste medtagas. Snöpligt minst sagt, för jag kände i kroppen att jag nog skulle ha en chans att överlista den feta tanten på 56 år som slutligen vann och stod och dansade en utmanande tjockis-twist framför mina ögon.

När denna is var bruten skulle vi presentera oss själva lite kortfattat. Det började bra. Första personen sa att han hette Roger och var trött. Bra så, mer vill jag inte veta om folk ändå. Men nästa person, en man vid namn HenDDrik, skulle vara jävligt märkvärdig. Han var nämligen, vid sidan av, konstnär. Men det kunde man tydligen inte leva på hävdade han surt och i och med denna kraftfulla markering så lät han dammarna brisera.

Plötsligt skulle varenda jävel berätta sin livs historia. De flesta som satt därinne var dessutom konstnärer, sångare eller något annat häftigt som staten tydligen inte delar ut så mycket pengar till. Alla med den gemensamma nämnaren att de var hur bra som helst och att den dumma staten berövat dem deras rätt att på sitta med en basker på huvudet nere i Österlen och runka i solnedgången. Fy fan vilka människor det finns. Värst var en tjej med stripigt ljust hår och tribaltatueringar som satt länge och väl och funderade på vad hon skulle säga. Hon ville så gärna vara intressant och bräcka de andra. Till slut sa hon: Jag heter Lina och jag har två barn, TVÅ BARN. Då vet man att man inte direkt har något att tillföra gruppen själv. Jag menar, hur ska man kunna tävla med någon som lyckats pressa ur sig inte mindre än två ungar ur kroppen? Omöjligt, det är ju som att tävla mot Gud Själv. Idioter.

Själv sa jag kortfattat att jag hette Håkan och gillar Lego. Mer behöver man inte röja om sig själv.

Men, när presentationen var gjord var det dags för en fyra timmar lång föreläsning. Egentligen skulle den ta en timme, men ett förbannat liggsår i gruppen kände att han inte fått tillräckligt med uppmärksamhet från oss övriga under sin presentaion av sitt vedervärdiga jag. Detta medförde att han ställde en fråga vid varje andningpaus som föreläsaren tog. Frågor som pendlade mellan livsviktiga saker såsom, vikt på fotbollskor, hur man mäter styrka, för och nackdelar med vattengymnastik samt varför han kände sig trött efter att ha jobbat tio nätter i sträck. Jag befann mig hela tiden på skalan mellan kokning och fondue och utvecklade till slut en så kraftfull damp att jag apatiskt satt och ritade stora kukar på papperet framför mig, utan att bry mig ett dyft om vad som sades i bakgrunden eller att jag framkallade ett kåtslag på kärringen som satt bredvid. Speciellt en utav lemmarna blev lyckad och jag var millimetrar ifrån att söka upp den vilsne konstnärsjälen HenDDrik för att visa mitt alster.

Egentligen vet jag inte vart jag vill komma med det här. Men, befinner ni er på en utbildning eller något annat där ni ska berätta om er själv eller delta i lite diskussioner, så håll er för helvete kort. Man orkar inte höra en livshistoria fraån 30 stycken. Säger i och för sig han som sitter och skriver dagbok på internet om sitt jävla liv och tycket att folk ska ta del av det. Men vad fan. Det är ju iallafall frivilligt.

Ikväll ska jag på fest. Kostymtvång tydligen. Är det så konstigt att man är förbannad? Jag kan inte knyta en slipsknut. Det är nästintill kriminellt det. Det får bli skärpet runt halsen ännu en gång.

Hejdå.