Party.

Ja, man kanske skulle ha suttit kvar i lång-Jockes knä hela kvällen i förrgår, det kanske man skulle ha gjort. Jag hade väl ändå lite på känn att varken jag eller Jocke skulle accepteras fullt ut i Sveriges kändisfamilj. Det verkar vara en väldigt tight grupp det där, de där slimmade jävla musikerna, dansarna, mimarna och gycklarna ledda av den där Måns Selmeröv verkar ha väldigt svårt att släppa in två stycken halvfeta bondkatter ifrån Norrland. Vilket om man ska vara ärlig kanske inte gör så mycket. Vi två har det ändå bättre ihop och behöver inte känna deras fejkande kindpussar vina runt öronen för att känna oss hela.

Jaja, med detta i åtanke så var det ändå en väldigt trevlig afton ute på vår kant. Det som var lite jobbigt var att Jocke till en början betedde sig som en hund, ivrig att få pinka längs kändisben och markera sin närvaro. Det började redan på vägen dit då han först sprang in i spårvagnen, öppnade en ruta och stack ut sitt bullterrieransikte och lät sin långa tunga fladdra som en skeppsflagga i vinden. När vi sedan anlände ute på Djurgården sprang han omkring och skällde och lekte och försökte slicka sig i arslet och jag fick helt enkelt säga till honom att lugna sig. ” Play it cool nu Jocke för fan, sa jag. Tänk inte på att folk här brukar dyka upp i skvallerpressen och att vissa av dem faktiskt synts på televisionen. Bara ta det piano nu och spela lite världsvan ”
Dessa ord lyckades faktiskt få honom att lugna sig en smula trots att världsvanhet för honom innebär en resa till Södertälje. Han la sitt Scooby-Doo huvud på sned och log och frågade ifall jag hade några cigaretter som han kunde få och på så sätt se lite cool ut. Det hade jag, och jag uppmuntrade även hans förslag, det finns ju trots allt få saker som stavas coolhet som att nonchalant låta en cigg hänga i mungipan. Detta missuppfattade dock Jocke ganska rejält. Han gick från fimp till cigg och inom loppet av 20 minuter hade han smaskat i sig ynkliga 2 paket. Det gjorde dock inget, påstod han, för det är ju för fan klart att de säljer rökverk inne i baren, det är ju för i helvete Aftonbladet det här och blablabla och sedan stod vi där 10 minuter senare och lyssnade på när bartenderslusken förklarade att cigaretter av djävulen var sänt och att han under inga som helst omständigheter tänkte sälja några.

Då var det väl en jävla tur att jag fanns tillgänglig. Ibland tror jag nästan att jag är satt till denna jord av två enkla skäl: Tigga Cigg och stjäla bord på krogen. Båda egenskaperna är smått fantastiska och jag vågar lova att jag har få övermän inom något av dessa områden. Hemligheten är att se gråtfärdig ut när man frågar, och helst ska man ge sig på sådana som tror sig vara untouchable. Kungen, drottningen, Jan Guillou eller som i mitt fall, han den där poeten Bob Hund. De blir liksom chockade, dels för att de blir tilltalade utan att först få en tunga i arslet och dels för att någon som ser ut som ett rumänskt gatubarn lyckats få fram en hel och fullständig mening. Men, på detta enkla sätt lyckades jag rädda årt nikotinbegär aftonen ut. Stora tack till mig, min ryggradslösa rygg och det faktum att jag helt saknar skam i kroppen.

Något jag dock inte saknade i kroppen var sprit. Den var nämligen gratis och det är ju som vanlig livsfarligt att låta en sådan typ som undertecknad få springa omkring med en kopp som det inte finns något stopp i. Det är som att låta en schimpans få sköta om säkerheten på Forsmark ungefär. Eller att låta Sverigedemokraterna få sitta i regeringen.

Rent musikmässigt då? Ja, The Ark hann jag se litegrann av. Sedan hamnade helt plötsligt Jan Helin framför mig och det hade ju varit okej ifall det inte visat sig att han är 2.30 cm lång och har fyra SM-guld i dålig kroppshållning. Detta medförde att jag inte såg ett skit och att enbart lyssna på The Ark angränsar till tortyr. Resten av artisterna missade jag med flit. De enda jag lyckades se var de där Hoffmaestro och de var så bedrövliga att jag övervägde att suga i mig en kvarting träsprit för att inte kunna få ens en liten glimt av dem igen. Jävla afterski-musik.

Men men. Kvällen var, när man ser på den efter att ha skrivit ihop den här texten, ganska så jävla lyckad. Vi överlevde ju iallafall. Även om jag vid flera tillfällen igår tyckte mig se att jag svävade ovanför min egen kropp. Jag blev nämligen belönad för mitt ivriga alkoholintag genom att få hoppa in och jobba 17 timmar och det var precis lika jobbig som det låter. Idag ska jag bara jobba 24 timmar dock så det är vad man brukar säga, en del av kakan.

Nu däremot, nu ska jag lägga mig och sova och drömma om Leila K.

Hejdå och heja Sverige.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Barens blogg | Leave a comment

Jay Reatard – Oh It’s Such A Shame

Artist: Jay Reatard

Låt: Oh It’s Such A Shame

Album: Blood Visions

År: 2006

Lyssna här: Jay Reatard – Oh It’s Such A Shame

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Dagens låt | Tagged , | Leave a comment

Ich Gehe Jetz

Det här kommer säkert gå jävligt bra. 45 minuter innan själva galan börjar, och Håkan vill redan sitta i knät och dricka starköl. Nerverna är på utsidan, men annars är han sig lik.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in By the way | Tagged | 3 Comments

Fake Empire

Som den 1.56 cm långe Håkan tidigare nämnt så ska Cramp på Rockbjörnen i kväll. På Rockbjörnen står folk från Aftonbladet och är jävligt nöjda. Samtidigt spelar en massa band och artister livemusik och till detta bjuds det på någon slags variant av korv med bröd samt några törstsläckare. Just den senare gåvan kan leda till både problem och möjligheter. För att visa på vilken otrolig självkännedom vi har, så har jag listat tio möjliga saker som kan, och förmodligen kommer att hända i kväll.

Dessa är:
1. Jag och Håkan låtsas att Cramp är en riktig tidning.
2. Håkan och Magnus Uggla blir bästisar medan de står under bardisken och svär över alla fullvuxna.
3. Håkan och jag blir kallade för Ödlan&Brorsan av våra bordsgrannar.
4. Håkan får numret av Oskar Linnros medan de står och svär åt fullvuxna som når upp till urinoaren. De blir bästa kompisar.
5. Jag får numret av en random tjock och halvlång kille. Jävligt oklart varför.
6. Efter 15 öl ljuger jag om hur lång Håkan är eftersom jag är fyllenojig över att vi ska bli utslängda om sanningen kommer fram. Också mycket oklart varför.
7. Jag blir flyttad till annat bord efter mina bordsgrannar klagat på mitt tjat om min nya kaffemaskin.
8. Jag lyfter upp Håkan i knät och tvingar honom att lyssna medan jag sluddrar om storheten hos min nya kaffemaskin.
9. Vi blir utkastade. Vi ser Aftonbladets Nicklas Hermansson och Jan Helin skrattandes tillsammans innanför fönstret. Förmodligen talar de om börsen och fastighetspriser i innerstan.
10. Under promenaden hem lovar jag Håkan guld och gröna skogar. Varför? Mycket oklart.

I morgon är det en annan dag, som den där killen sjöng innan han fick storhetsvansinne och försökte ta över landet genom att börja med Polen, eller jag menar Melodifestivalen. Den dagen kan innehålla oföretagsamhet samt mycket tid med öppen mun och tom blick.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in By the way | Tagged , | Leave a comment

Gotta Get Some Action Now.

Det är inte direkt mycket nu. Stefan Sauk är förutom en gammal snuskgubbe som tog varje chans han fick att lägga sina rynkiga gubbfingrar på sin 15-åriga danspartner i Lets Dance, även en lögnhals. ” Det är mycket nu…” Jojo.

Det vore nog betydligt bättre ifall man var Sylvester Stallone. Speciellt under det glada 80-talet. Då hade man bara åkt omkring som en konung i sin häftiga truck med en örn tryckt på sidan och stannat på varenda ölhak man hittade och brutit lite arm med de inavlade infödingarna som hängde där och även med andra truckförare. Sedan hade man uppfunnit ett nytt sorts grepp där man bara flyttade tummen över den andres hand och efter det hade man ta mig fan vunnit varenda match och i slutändan hade man helt plötsligt vunnit en ännu häftigare truck med en ännu häftigare örn tryckt på sidan och i den trucken hade man sedan kunnat åka rakt emot solnedgången medan stereon pumpade ur sig musik helt utan texter som betyder något men där de ljuva synthslingorna får varenda brudjävel som står efter vägen att kasta sin kjol och sina rosa spetstrosor upp på huven.

Så skulle det vara. Men istället för att sitta här med svullna biceps och ett ansikte helt förvridet av att man tagit i så mycket, så sitter jag istället här med en svullen mage och ett ansikte som endast förvrids då jag går på toa. Magen är svullen på grund av all semesterns godsaker som letat sig in i lilltruten och det kommer att bli ett sant helvete att bli av med den. Om man till nästa sommar kan uppfinna myggor som suger fett istället för blod så vore jag evigt tacksam. Men som sagt, det är inte direkt mycket nu och jag har ungefär ett lika spännande liv som en bergsklättrare i Danmark.

Imorgon blir det dock skoj. Då ska jag och vaktmästar-Jocke gå på Rockbjörnen med ett par fina VIP-Pass i våra händer. Det borde innebära att man utan att tveka får fritt dricka och kanske även en liten canape bestående av blodpudding med strössel på. Rena överklassfasoner alltså och på något sätt tycker jag att vi är värda det. På biljetten står det tydligen även skrivet att klädseln ska vara -Festival-, vad fan det nu innebär. Skoglund hävdar att det är fritt fram att vi båda ska gå dit som ett tält och försöka lura in antingen Håkan Hellström eller Lili och/eller Sussie på lite älskog och hembrygd sprit, men jag har mina tvivel. Förmodligen tar man på sig samma gamla skjorta, samma äckliga gamla jeans och samma risiga uppsyn som vanligt och så drar man i sig ett glas champagne, blir överdådligt berusad av detta och kräks en smula i Moneybrothers knä. Det vore väl i och för sig ganska skoj det med.

Nu däremot, nu ska jag lägga mig och drömma våta drömmar om Sylvester Stallone och hans hyska i Rocky-filmerna. Aaaaadrian. Aaaaadrian. Aaaaadriaaaaaaan. Skoooooorppppaaaaaaaan. Jooooonaaaaathan.

Hejdå.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Barens blogg | Leave a comment

Depeche Mode – John The Revelator

Artist: Depeche Mode

Låt: John The Revelator

Album: Playing The Angel

År: 2005

Lyssna här: Depeche Mode – John The Revelator

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Dagens låt | Tagged | Leave a comment

When I said I wanted to be your dog

Min dam (som med största sannolikhet inte får betalt av mina föräldrar eller av staten för att vara tillsammans med mig) ordnade så vi är hundvakt i dagarna sju. Hundar är i nio fall av tio bättre sällskap än människor, så jag protesterade inte när förslaget kom upp på bordet.

Jag fick aldrig ha ett husdjur för mina föräldrar när jag var liten, därför är det extra kul att umgås med en hund med jämna mellanrum. Jag ville ha en gris i andra klass, och enligt vår flitige listskribent, Gurra, ska jag ha virkat ett koppel till denna önskegris under lektionerna i syslöjd. Gurra menar även att jag ska ha gått omkring med det taskigt virkade kopplet och låtsasgrisen på skolgården med tom blick, nynnades på en monoton melodi samtidigt som jag då och då ska ha tröstat grisen som var ledsen för han ej fick några tjejer, inte hade några vänner och gång på gång blev mulad så fort det fanns snö eller lera till hands.Tjejerna och de elaka killarna kunde dra åt helvete med sina bokmärken och häftiga hockeybilder på Wayne Gretzky tyckte tydligen grisen.

Nu kan den skitnödige akademikertypen hävda att jag projicerade mina tillkortakommanden på tjejfronten och min vänskapsbrist på just denna luftgris. Denne bör dock ha i åtanke att det är Gustav som säger att det var på det här sättet. Gustav drack lättöl som en jävla fabriksarbetare redan på den här tiden, och kan lätt ha felaktiga minnesbilder. Han rökte dessutom fimp och gömde porrtidningar i skogen.

När jag gick i andra klass fanns dessutom inga mobiltelefoner med kamera som kunde bevisa något av det ovanstående. Det fanns inga mobiltelefoner överhuvudtaget i slutet av 80-talet, förutom de som satt på en ryggsäck och kostade typ 65 000 kr och hade 010-nummer. Förmodligen ägdes alla dessa telefoner av Nicke Hermanssons farsa för han hade två bilar när vi var unga. En Mercedes dessutom.

Men nu gällde det den tillfälliga hunden. Karljäveln är fyra månader gammal och har varit hos oss i endast fem dagar, men trots detta så har den ett brottsregister som får Svartenbrandt att likna en riktig hedersknyffel.

Namn: Enzo
Ålder: 4 månader
Brott: En nerpissad filt. En nerpissad handduk. 24 innekissningar (minst). Två halvt ihjälskrämda östermalmskärringar (minst). Oproportionerlig kropp (särskilt öron). En söndertuggad nallebjörn. Har åsamkat fler grå hårstrån hos den tillfällige hundpappan (mig). Har mördat min fritid. Kommer förmodligen orsaka hjärtvärk vid återlämnandet.


Naah.


Naaaah.

Naaaaaah.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in By the way | 6 Comments

Who Made Who?

Rollbesättningen i den amerikanska versionen av -Män Som Hatar Kvinnor- börjar ta form. Tydligen ska James Bond spela han Blomqvist och någon liten söt docka ska spela Lisbeth Salander. – So Far, So Good, säger säkert producenterna därborta medan de smeker sina feta hamburgermagar och ler sina stora dollargrin. Men för fan säger jag, ropa inte hej förrän bomullen har seglats till England. För den viktigaste rollen återstår. Kommer Lars Winnerbäck fortfarande att få vara Plauge?

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Barens blogg | 2 Comments

Journey Through The Past.

En fråga som ta mig fan är helt omöjlig att svara på är när någon frågar vilken skiva som genom tiderna är bäst? Det är omöjligt därför att det helt beror på dagsform och lust, och vilken kategori av musik som då bäst slår en på käften. Men omformulerar man frågan till mig och istället frågar vilken skiva som betytt mest för mig, ja, då blir alternativen lite färre.

Idag köpte jag till exempel en skiva som jag köpt tre gånger tidigare. Att det blir fjärde inköpet beror inte på någon sönderspelning från min sida, utan att jag helt enkelt är en barmhärtig liten jävel som utan att tveka lånar ut mina kära skivor i syfte att sprida både musik och glädje. De som lånat just denna skiva har i gengäld givit mig sorg och saknad tillbaka och inte ens ett tillstymmelse till ens ett tomt fodral. De första två skivorna har jag ingen aning om till vem jag ens lånat ut den till, men den sista vet jag bestämt att jag lånade ut till en broders-trubadur boendes i Härnösand som citat: Ville få lite nya låtar att lägga till repertoaren. Skivan skulle ges tillbaka så fort någon låt på den repeterats in och det utlovades även ett litet tacktal och en hyllning till min egen person från scenen den dagen låten spelades. Detta har som ni förstår hittills inte hänt, och sist jag kollade så stod de där bröderna på scenen på Hamnkrogen i Härnösand och ylade som två stycken kåta präriehundar att de minsann gått i 500 miles och minsann funderade på att gå i 500 miles till och däremellan vrålade de -shalalalalashalalala- och jag fick huvudvärk, tog ytterligare en grogg och gick hem. Men låt så vara. Han kan behålla den skivan och kanske titta på den då och då eller använda den till att peta snorkusar på. Detta bryr jag mig nu föga om eftersom jag som sagt köpt en ny upplaga idag.

Varför den betyder så mycket då? Jo, gott folk, det var så här att den skivan köpte jag redan första dagen när jag och Paddan landade i Australien och den följde sedan med oss under våra nio månader därborta. Det var fester i vår lilla strandhydda, det var hisnande spritfyllda äventyr i goda vänners lag och det var retande av kängrur ( kängrar? ), hela tiden med skivan på i bakgrunden. Ja, naturligtvis spelades andra skivor också, men den här var liksom ohotad etta på den downunderska topplistan. Främst minns jag den dock när jag och Paddan ensam åkte längs hela östkusten i vår gamla risiga jävla plåtburk till bil. Hon gjorde ett heroiskt jobb med att ratta fanskapet i drygt 1 miljon mil eller hur långt det landet nu är, detta i och med att jag på den tiden saknade licens för att köra annat en cykel och systerbarnens grävskopor. Själv gjorde jag dock ett heroiskt jobb med att sköta musiken och att sitta och förbanna den australiensiska tullen som dagarna innan vårt lilla äventyr beslagtagit min sista överskickade last av snus. Istället satt jag bredvid henne och kedjerökte och gav halvusla tips angående genvägar och sevärdheter. Att hon inte slog ihjäl mig tillskriver jag den omtalade skivan ganska mycket. Det var något med den som fick henne att hitta sitt inre lugn och fick henne att glömma den gapande dvärgen som satt i passagerarsätet och krävde nikotin.

Men roligt hade vi. The time of my life skulle nog jag säga om jag vore engelman eller en jävligt skitnödig svensk med hävdelsebehov. I den rullande sardinburken hade vi ett tält, ett spritkök, en kyllåda med konserver och sedan åkte vi omkring på måfå och stannade lite där vi kände för det. Det var ta mig tusan magiskt och jag skulle kunna mala på i all evighet om alla fina saker vi hann med och hur nära jag var att bli biten av en orm. Men jag nöjer mig med att säga att jag köpte en tjusig hatt och att jag på den resan mycket väl hade kunnat gifta mig med Paddan om vi bara hittat Crocodile Dundee att ha som präst och med den beryktade skivan som bröllopssång.

Men det gjorde vi inte. Istället åkte vi hem. Äventyret tog slut och vardagen tog vid. Vi bestämde oss för att gå skilda vägar. Paddan begav sig till Stockholm och jag själv gav mig ut på en egen turne på sprit som enda sällskap och det var förjävla hopplöst med det mesta. En ljusglimt var iallafall att jag på eget bevåg begav mig till Toronto där skivan spelades in. Där stod jag utanför Massey Hall i 28 minusgrader och visslade låtarna medan jag inget hellre var än att få sitta i det där helvetet till bil och åka runt i soliga Australien igen. Visslade gjorde jag förresten helt ofrivilligt tack vare att jag dagarna innan avresa lyckades slå ut min ena framtand och Moder Natur utnyttjade detta faktum genom att blåsa kall luft igenom min trasiga käft så att det visslande ljudet uppstod.

Jaja. Men nu har Paddan och jag slagit ihop påsarna igen och jag har äntligen köpt skivan som jag tjatat om och hela texten blev ju väldigt puttinuttig och det får ni väl för fan stå ut med. Det är ju ändå torsdag.

Här är den iallafall.

Ser ni inte vilken det är så kan jag väl säga det då. Det är Neil Young Live At Massey Hall 1971. Få saker har gjorts bättre. Som bevis? Läs texten ovan vetja.

Nu ska jag vila.

Hejdå.

EDIT: Äh, vafan, jag slänger in en bild från ett pit-stop efter östkusten också. Valet av shorts kan ha väldigt mycket att göra med affärerna som syns i bakgrunden. Att Hans Scheike dök upp var nog mest en slump. Tror jag.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Barens blogg | 9 Comments

Jacques Brel – Ne Me Quitte Pas

Artist: Jacques Brel

Låt: Ne Me Quitte Pas

Album: La Valse à Mille Temps

År: 1959

Lyssna här: Jacques Brel – Ne Me Quitte Pas

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Dagens låt | Tagged | Leave a comment

Fever.

Jag är sjuk, jag är hemskt sjuk. Minst 45 graders feber samt väldigt ont i magen. Vad detta beror på har jag ingen aning om, men jag vågar ställa mina gissningar och anklagelser antingen på borrelia eller tjernobyl eller att tv4 börjat sända Fångarna På Fortet igen. Troligtvis är det väl det sistnämnda. Den där jävla übermenschen Gunde Svan får med sin hurtighet andra människor att känna sig väldigt ynkliga och säkerligen också väldigt sjuka.

Att vara sjuk behöver dock inte innebära någonting negativt. Tvärtom snarare. Ända sedan jag var en ung liten pojke så har sjukdom varit synonymt med att skämmas bort. Då kunde min mor ömt kyssa min panna, sucka högljutt över att den var så himla stor och inte alls i propotion till övrig kropp, känna dåligt samvete över att hon faktiskt varit med att avla fram detta freak och därför försöka kompensera med att köpa min en rejäl påse karameller och hyra mig en film. Gärna Mästarna, den tyckte jag var bra i min feberyra. Detta är sedan något som jag tagit med mig i mitt förhållande med Paddan. Är någon av oss sjuk så blir den omhändertagen utav den andre. Minsta tecken på feber så sticker den friska partnern ner och fixar en stor påse snask för att låta den andre känna sig uppskattad och veta att det är okej att bli lite småfet när man är sjuk. Det är väldigt viktigt tycker jag, speciellt tycker jag att man kan direkt översätta den filosofin till valet som äger rum om en månad.

Är någon så här väldigt sjuk som jag är idag, ja, då tycker jag att det ska finnas folk som visar att de bryr sig. Gärna genom att köpa godis eller värma halstabletter i ett glas med mjölk. Det jag inte skulle vilja var att de stod och pratade om hur fina finanser de har och samtidigt stå och kamma sin fula hästsvans medan de åt upp allt godis själv. Eller att de gick ner och köpte godis och sedan kom hem gråtande och pep om att en invandrare stal hela påsen av dem. Trots att man verkligen kan se i mungipan på personen i fråga att det ligger en vågad blandning av jungfrubröst och lakritsremmar i den.

Idag får jag dock inget godis ty jag äro helt allena. Paddan är nämligen uppe i Härnösand och spelar till sig sitt gröna kort i golf. Alltså får jag istället ligga här och drömma våta drömmar om kritor, bumlingar, gelehallon och sura små rullar som skär en i gommen. Ett tag hade jag planer på att själv promenera ner och köpa skiten. Sedan kom jag på att det skulle strida mot våra samtliga regler i förhållandet samt att det även skulle vara en väldigt lång och tråkig promenad tillbaka till 1954 som var senaste gången gången lösvikten kostade 20 öre kilot. Vilket av en händelse är exakt den summa jag just nu har på mitt konto. Åh, livet är härligt.

Inatt får jag dock min lön. Då tillkommer även huvudvärk att kunna läggas till mina nuvarande symptom.

Men, i all besvikelse och de svåra åren till trots så har en del ljusglimtar dykt upp. Min vän Jocke överraskade genom att skicka mig en tidning med posten idag. Dessutom har jag börjat skriva en massa rader som jag sparar i ett hemligt word-dokument. Om jag skriver ett ord om dagen i 10 år så borde dessa på något sätt kunna bli en liten samling av ord som på något sätt kan bli ett monument över denna lilla tragiska person vi kallar Håkan. Men eftersom jag igår skrev två ord så får jag vila idag, sådana är reglerna.

Ciao.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Barens blogg | Leave a comment

Johnny Flynn – Churlish May

Artist: Johnny Flynn

Låt: Churlish May

Album: Been Listening

År: 2010

Lyssna här: Johnny Flynn – Churlish May

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Dagens låt | Tagged | Leave a comment

Dark Entries

Under min sommar, som ickebetald arbetare, har jag dagligen gått förbi Ingvar Kamprads gamla övernattningslägenhet i Stockholm. Tänka sig att han ibland sover i ett HSB-hus.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in By the way | Leave a comment

Radiohead – Lucky

Artist: Radiohead

Låt: Lucky

Album: OK Computer

År: 1997

Lyssna här: Radiohead – Lucky

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Dagens låt | Tagged | Leave a comment

Rather Be Dead.

För att slippa stirra mig dum i huvudet på televisionen så har jag istället roat mig med att kolla igenom en massa bilder från mitt liv. Och det må jag säga, det är en himmelsk tur att jag kan sitta här idag och skriva dessa rader. Jag hittade nämligen minst ett tjugotal bilder som visar hur nära jag varit att få tungkyssa Hin Håle. Dessa tänkte jag ta och publicera med jämna mellanrum, och jag tror bestämt att vi tjuvstartar med den här.

En helt vanlig pose av en helt vanlig bakfull människa. Tror man kanske till en början. Men tittar man närmre så ser man att fler än den bakfulla människans flickvän var intresserad av att sätta tänderna i hans sällsynt välsvarvade bakdel.

Skrämmande. Jag hoppas att ni klarar av att sova nu. Passa på isåfall, för nästa bild kan mycket väl vara den som knuffar er över till dårhuset för gott.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Barens blogg | 1 Comment

Soon I´ll Be Gone.

Helst av allt skulle jag vilja vara ute och resa. Bara få kliva av planet i valfri stad, bråka med Paddan om vilken väg som är lämpligast att ta sig till hotellet, tjura över att mitt förslag röstades ner, checka in på hotellet, ta en dusch, linda ett mjukt frottelakan runt midjan, högt upp så att valkarna knappt kan anas därunder, lura iväg Paddan att köpa öl och cigg, lägga mig i den nybäddade sängen, knappa in den fyrsiffriga koden på tvn, spana in det tyska dubbelprogrammet som går, lägga mina ben rakt upp i luften och skaka dem som om jag vore en liten bebis och bara skrika ut min lycka över att de förmodligen glömmer bort att debitera mig för porren. Det är vad jag skulle vilja göra.

Istället sitter jag här ensam och tittar på tv. Där springer det i detta nu omkring två stycken bindgalna homofiler som kallar sig inredare och våldför sig på ett sekelskiftes hus. Det finns ingen hejd på de båda. Likt två stycken rabiessmittade hundar så hetsar och triggar de igång varandra att förstöra ännu mer. - Måla illgrönt nu Thomas, illgrönt, och så doppar jag mitt ollon i lilafärg efteråt och gör roliga prickar på din illgröna vägg. Till sin hjälp har de även lyckats hitta ett gäng nötter som ska representera den typiska byggnadsarbetaren. Det snusas, det svärs, det tejpas fast könsord på ryggar, det pratas med stockholmsslang och förmodligen fuskas det en hel del också. Som dekoration på den bögiga kakan har de dessutom släppt lös en liten ful terrier som heter Percy och springer runt och skäller och gnabbas medan hans hussar tafsar på varandra och våldtar huset de lovat att göra fint.

Sedan kommer den stackars saten som äger huset hem. Med stora ögon inspekterar han rummet och inser att det här blir ju för fan inte lätt att förklara för grabbarna på nästa Stryktipskväll, och inte lär det hjälpa mig att komma innanför några trosor heller för den delen. Hans ögon fylls med stora, tunga tårar och gayinredarna jublar ikapp och tror att han gråter av glädje över att änligen har fått en röd rektangel i taket. – Ser du nu Simon, jag sa ju att the hållare till the lampor skulle göra honom överexcited, nu drar vi till the pizzeria och låter Percy pinka i the tomatsås. Och så drar de, uppdraget utfört och nästa vecka ska de till Eslöv och måla ett garage rosa med svarta små prickar på. Kvar står stackars Börje och undrar vad som egentligen har hänt. Vad fan, det här var ju inte direkt Martin Timell, tänker han och svär sin tunga svart över att han inte kontaktade Tv4 att fixa hans gamla föräldrahem.

 Kvar sitter även jag. Förbannad över det mesta. Mest över att jag är ensam och inte kan få in någon som helst vuxenaktivetet på datorn eftersom Telia förvägrar mig ett dugligt abbonemang. Men som sagt, även över att jag inte är ute på någon resa.

Imorgon dock, då ska jag på en liten weekend till det fantastiskt sexiga lilla området kallat Norrtälje, där har Paddans faster ett litet ställe som jag ska våldgästa. Det kan nog bli trevligt det med, men inte fan är det Berlin.

Nu gör jag helg.

Hejdå.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Barens blogg | 4 Comments

David Bowie – Be My Wife

Artist: David Bowie

Låt: Be My Wife

Album: Low

År: 1977

Lyssna här: David Bowie – Be My Wife

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Dagens låt | Tagged | Leave a comment

Eat The Rich.

Nämen Åhå och Skepp Ohoj, jag tror minsann att vinden börjar föra min skuta mot lyckans strand. Idag har det nämligen varit den stora berömmardagen och allt detta beröm har riktats mot mig. Först så fick jag en uppmuntrande och inte ett dugg sexistisk klapp på rumpan när jag tog hand om Paddans disk imorse, efter det inspekterade hon noggrant mitt arbete, lyckades inte hitta några fläckar och la då till ett hest- Bra- medan hon vred min ena skinka som om det vore en pizzadag.

Sedan så rullade det bara på. På gymmet var det en kille som antingen stötte på mig eller var väldigt intresserad och imponerad över vilka enorma vikter jag hade i bruk. Jag misstänker det förstnämnda då jag även såg honom stå och kika med glansiga ögon på inne i duschen. Hur som helst så tas även det som en komplimang.

När jag sedan lyckades fullfölja en praktfull pastasås med kantareller på bästa Jamie Oliver manér, men minus ungdomsfinnar och svettig lugg, så gick Paddan igång rejält. -Du är världens bästa pojkvän, sluddrade hon fram medan hon halsade ur sin rödvinsflaska och därefter la sin panna platt mot bordet och brann av. Jag antar att berömmet från henne fortsätter så fort hon kvicknat till och upptäcker att jag även diskat bort middagen. Bara hon inte är fyllevresig för då gör jag nog bäst i att hänga tvätt och torka golven också.

Men det absolut bästa berömmet sparar jag som brukligt till sist. Idag ringde nämligen min chef. Jag stod som vanligt i givakt och inväntade order om obetald arbetstid när jag hörde hennes hesa stämma. Men denna gång började hon istället spinna som en katt i andra sidan av luren. Jag förstod direkt att mitt tomma hot om att i Janne Josefssons namn avslöja vilka missförhållanden jag hamnat mitt i, tagit ordentligt skruv. Chefen började kurra och burra och sa hela tiden vilken oerhörd tillgång jag är för firman, vilken ynnest det är att få jobba med mig men slippa se mig, vilken fantastisk människa jag överlag är. Till slut kände jag hennes tunga komma ut ur telefonen, slicka mig försiktigt i örat för att sedan fortsätta sin resa mot stället på kroppen där man sällan drabbas av Malignt Melanom, väl där började tungan virvla runt och fortsatte så tills den nådde prostatan och jag skrek ut ett klimax stulet av Fred Flinta.

-Ya-ba-da-ba-dooo, skrek jag, löneförhöjning?!!!
-Ja, du är värd det, svarade hon sensuellt.
-Hur mycket, lyckades jag till slut stamma ur mig.
- Ja, det får vi se, men räkna minst med en tio kronor extra i timmen.
- Oboy alltså, oboy! Det tackar jag för. Thank you massa, thank you massa…
Och så avslutade vi samtalet och jag stod tom som en kakburk hemma Peter Harrysson medan jag funderade på vad jag nu ska göra av alla slantar.

Få se nu. För en timlön på 34.90 kr så kan jag åtminstone unna mig en resa till Legoland inom två år, köpa mig några paket cigg eller laga mina tänder. Jag är så himla lycklig just nu och klockan är ännu inte 22.00. Kanske ringer bankkvinnan och berättar att hon varit stygg mot mig och ber om ursäkt för detta. Idag är ingenting omöjligt.

Men, det är nog bäst att investera pengarna i någonting smart. Jag råkar veta att det i detta nu ligger en hög hatt på Blocket och väntar. Consider it taget.

Nu ska jag sova.

Hejdå.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Barens blogg | 2 Comments

Dead Presidents.

Mo Money, Mo Problem, så släpsjöng Puff Daddy, P. Diddy, Putte Bibbi eller vad fan han nu kallade sig, när han samtidigt lät sina problemtyngda fingrar ömsom vandra ömsom klämma på de stora arslerna tillhörande sina hoes som var med i videon till låten. Jojo, herr Diddy. Visst är det så. Men jag undrar om du inte glömde att byta ut bokstaven M mot ett N i det första ordet? Jag skulle gissa på att No Money innebär betydligt större prövningar än More Money. Men vad vet jag, jag är ju bara en efterbliven liten pojke som aldrig lyckats lägga rabarber på de stora slantarna som finns i omlopp därute. Du har säkerligen rätt.

Jag vet iallafall att när man inga pengar har, då får man en massa problem. Speciellt med gamla bankragator som hävdar att Autogiron inte alls fungerar trots att man sagt till ungefär en miljon gånger. För det har jag gjort.

- Fixa nu detta, sa jag högt och tydligt till henne och hon log och började svassa runt med sin skinnkjol framför mig och lovade dyrt och heligt att hon skulle ta hand om saken så fort tillfälle gavs. Det har tydligen inte funnits utrymme för den lilla detaljen ännu. Istället får man ett inbetalningsbrev ifrån Ruffel och Båg Inkasso AB som hotar med att låta deras gorillor Dragan och Benknäckar-Benke titta förbi på en liten brännbollsmatch ifall inte inbetalning sker snarast.

Bankkvinnan är naturligtvis helt utan skuld. Hon har ju inte haft tid och herregud, det måste ha blivit något fel. Sedan tassar hon iväg som en långbent struts för att skrattande tala om för sina kollegor med likadan benlängd vilken idiot till kund hon har. Tydligen måste man ha ben som är minst 2 meter långa ifall man jobbar på bank. Det ska tydligen få kunderna på bra humör och få dem att fantisera om rutschkanor istället för att oroa sig för ränteläget. Kvinnliga bankirer då. Jag känner nämligen en bankgubbe som är 1.30 lång och han fantiserar man ingenting om när man träffar, förutom att spekulera hur långt man skulle kunna kasta honom i medvind.

Men bankerna ska veta att jag vet om deras små tricks, det ska de sannerligen göra. För snart säger jag att det är nog och då tar jag ut mina surt förvärvade 40 kronor och lägger de i madrassen istället. Sedan tar jag Handelsbanken förbannade bankdosa och stampar på den med mina Dr Martens kängor. För de kängorna behövs. För den banken har inte riktigt hängt med i utvecklingen. Att försöka ta sig in på deras internetbank känns som att spela 8-bits Nintendo. Åtminstone storleken på dosan tyder på att det är Super-Mario som varit med och designat. Och om man skulle påpeka detta faktum för Af Fittenshiöld på banken så skulle hon väl strypa samtliga mina tillgångar och låta mig gå omkring barbacka som den dumma märr jag är. Bankhelveten. Pengahelveten. Helvete.

Jaja. De kan ta mina pengar. Men de kan inte ta min hjärna. I den ligger lottoraden som ska göra mig till miljardär och morrar. 8-14-19-24-29-32-?. Kommer jag på sista numret så ska jag bygga ett eget bankvalv som ska vara så stabilt att inte ens en kombination av Björn eller Jönsson-ligan tar sig in. Då jävlar.

I övrigt passar jag på att gratulera min syster på hennes födelsedag. Det blir inte tu tal om någon present, för sådana har vi gett varandra nog av. Jag till exempel har två stycken kanintänder intatuerade på mitt lår som minne av en hetsig bilresa 1989. Hon har nog möjligen en liten, liten pojknävsmärke kvar på sin vänsta kind. Grattis iallafall.

Och grattis även till lilla Iris som i förrgår valde att titta ut i vår värld. Grattis och välkommen!

Nu ska jag spela Handelsbanken på Internet. Det blir nog ett spel utan några som helst extraliv.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Barens blogg | 4 Comments

Jam Jam Jam, All Night Long.

I ett tidigare inlägg så skröt jag om att jag höll på att läsa Vredens Druvor av John Steinbeck. Den har jag nu läst ut och kan rekommendera er att följa mitt exempel. Det är på många sätt en tragisk bok som visar hur hemskt de hade det i depressionens US and A. Folk utnyttjas med löften om guld och gröna skogar att flytta till Kalifornien för att plocka druvor. Druvor som sedan visar sig vara omöjliga att försörja sin familj på i och med att man lyckats locka dit så många personer så att man kan pressa ner lönerna till under miniminivå.

Hemsk och mycket tragisk läsning och man känner verkligen att det är tur att vårt samhälle avancerat så pass mycket att vi slipper sådant. Eller?

Det här virtuella fittsamhället vi lever i, när man endast är ett knapptryck på datorn från att hamna på en tvåveckors semester i Pappas Nya Guinea, är ju för fan likadant. Men vi slipper utnyttja våra egna invånare. Istället sitter det några äckliga samer uppe i Lappland och i Härjedalen och beställer arbetskraft ifrån Kina eftersom de redan lyckats skrämma bort både polacker och thailändare med sina usla löner. Med stora ord och löften om evig rikedom och bär stora som äpplen skickar de där jävla grisbönderna ut kineserna i skogen för att plocka blåbär som de sedan kan göra sylt av. Så långt allt bra kan man ju tycka, om man är helt dum i huvudet. Men sedan kommer fortsättningen, de där kineserna hittar liksom inte bär så att det täcker resan hem, de hittar inte ens så mycket att de har råd att äta på kvällarna. Då sitter den där lapp-Ollen och säger att de får äta hans mat, och kanske bo i hans nybyggda skithus på kalfjället, mot att de betalar honom med de bär de hittar. Någon lön har han inte lust att ge längre, för kineserna är så lata och plockar så lite så att han knappt har råd att utfodra och ännu mindre ligga med sina älskade små renar. Sedan sitter han och snyftar i Oddasat att det där jävla EU och de där jävlarna nere i Stockholm inte ger honom tillräckligt med bidrag längre. Men pengar har han, den jäveln, för det har ett gäng med konstigt sneda ögon gått och plockat ihop åt honom medan han själv suttit på sin beniga röv och smygrunkat åt sina älskade renar.

Jaja, nu låter det väl som att jag hatar samer. Det gör jag väl egentligen inte. Skåningar däremot, ojojoj, de jävlarna skulle jag kunna skriva en uppsats om.

Argt inlägg det här, men ni får ursäkta, jag är nämligen hysteriskt bakfull och då slår det ibland slint. Imorgon kanske jag rent av hejar på gris-Olle däruppe i Lappland. Det skulle vara ett större svek än när Jonas Gardell igår gick ut och velade om att han inte längre skulle rösta på Socialdemokraterna i valet. Det är väl i och för sig inte första gången den mannen hugger någon bakifrån.

Hepp!

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Barens blogg | 1 Comment

Rasta Hunden – Strid Är Livet

Artist: Rasta Hunden

Låt: Strid Är Livet

Album: Rasta Hunden

År: 1980

Lyssna här: Rasta Hunden – Strid Är Livet

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Dagens låt | Tagged , , , | Leave a comment

Dreams.

Sedan i söndagskväll är jag stockholmare igen. Det har tagit några dagar att få in det i hjärnan, men nu känner jag att jag är på väg att vänja mig igen. Värre var det på måndagmorgon då jag skulle åka till jobbet.  Då jävlar höll jag på att få panik. Från lugnet i norrland mötte jag verkligheten här nere med allt vad det innebär. Verkligheten denna gång intog formen av en gammal brysk kärring som utan att tveka gav mig en ful armbågstackling när jag stod och velade ifall jag skulle våga hoppa in i tunnelbanan. You snooze- you lose, tyckte jag mig höra att det gamla fanskapet viskade fram så att löständerna höll på att träffa mig i ansiktet, innan slutligen hennes vassa armbåge landade strax över mitt högra ögonbryn.

För det är ju så. Det är en jävla omställning det här. På en morgon ser man mer folk härnere än vad man gör på ett halvår i Härnösand. På gott och ont, vissa av människorna skulle man nog helst se igenom ett kikarsikte. Dessutom måste man slipa bort dialekten man lagt sig till med. Annars avslöjas man direkt som en bondjävel som de coola katterna på Söder kan sticka kniven i. Istället för att prata brett så ska man tala med bred käft. Orden ska väsas ut med ett långt jävla Zlatan leende. Fiiiint, ska det låta och munnen ska se ut som om man stoppat en banan i den. Då klarar man sig. kan man dessutom bära upp en tuff keps eller något annat attribut som de har härnere, ja, då är man på god väg att bli någonting stort.

Men, vissa människor vill man ju träffa också. En sådan stötte jag på vid Skanstull idag. Första gången jag såg henne måste jag ah varit runt tolv år och hon hade en sådan inverkan på mig  och min korta lekamen att jag tror att jag där och då klev rakt in i puberteten. Det skedde faktiskt också i Stockholm, så vi kan väl på något skumt sätt säga att cirkeln härmed är sluten. Ormen har bitit sig själv i arslet, cykelhjulet rullar igen osv osv. Kvinnan i fråga heter Marika Lagerkrantz och filmen som höll på att knuffa in mig i vuxenvärlden hette Lust Och Fägring Stor. Efter att ha sett den rackaren så började jag obönhörligt att fjäska för mina lärarinnor. Det hölls upp dörrar, det bars grejor, det räcktes små pojkhänder rakt upp i skyn, men några mammatrosor fick jag aldrig se. Jag hade gett hela min värld för att få vara i Johan Widerbergs kläder i den filmen alltså. Men tyvärr var min pappa ingen regissör och jag saknade helt blå ögon så den drömmen fick omgående placeras i valvet där alla andra planer som gått åt helvete ligger.

Men Marika. Åh Marika. Jag trodde i min enfald att jag glömt henne. Men när hon idag älgade över gatan vid Skanstull så påmindes jag direkt av en elva centimeter uppåtgående kurva att så inte var fallet. Fan också. Nu kommer man att sitta och hoppas på en uppföljare där de kanske behöver en liten svartmuskig vaktmästare som förför studierektorn eller något i den stilen. Annars kan jag kanske sköta ljuset?

Jaja. Skitsamma. Det kommer inte att hända. Istället får jag nöja mig av minnet från hennes skräckslagna ögon då hon vände sig om och insåg att jag sprang efter henne idag. Det måste ha sett ut som att en av dvärgarna på Fångarna På Fortet drabbats av kåtslag.

Nu ska jag vänta in en annan kärlek. Zlatan Ibrahimovic alltså. Älskar man inte honom så älskar man inte livet.

Hejdå.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Barens blogg | Leave a comment

The Small Faces – What’Cha Gonna Do About It

Artist: The Small Faces

Låt: What’Cha Gonna Do About It

Album: The Small Faces

År: 1966

Lyssna här: The Small Faces – What’Cha Gonna Do About It

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Dagens låt | Tagged , | 2 Comments

Rebel Yell.

I kvarteret har man byggt en boulebana. Den är väldigt fin och verkar dessutom engagera större delen av invånarna. Till min förvåning så är även min mor och speciellt min far väldigt upprymda av den där klotkastarleken. Tydligen samlas man varje tisdag klockan halv åtta för att göra upp om veckans titel, så i tisdags gick jag dit för att se vad all uppståndelse berodde på. Det var ganska lätt att se varför farsan varit så jäkla lycklig på slutet.

Snittåldern på deltagarna var nämligen runt 79 år och min far var således den yngsta manliga utövaren. Detta faktum medförde att han helt plötsligt kunde släppa på mognad och sådant och istället förvandlades till en trotsig tonåring. Två lag fanns, med 10 deltagare i varje, uppdelade genom färgerna rött och svart som lades över torson i ett band. För alla utom min far. Han valde istället att knyta bandet runt huvudet som om han vore John Rambo. Sedan gick han omkring med en cool - I don´t give a fuck- attityd och spelade tuff. När pensionärerna ville att han skulle fega kastade han hårt, när de ville ha ett hårt kast så la han en liten myra. Han brydde sig helt enkelt inte. Tog ingen skit. Stod och rökte cigg när de andra åt kanelbullar. Missade han sina kast så ryckte han på axlarna och gav ett snett leende till sina lagkamrater som sa att det här handlar fan inte om liv och död. Men med en medelålder på 79 år så är det kanske just det som det gör. Nästa vecka kanske halva laget ligger med brutna lårbenshalsar, uttorkade i sina kök och väntar in liemannen och allt de kan tänka på är att min farsa vägrade deras sista önskan om ett mjukt kast.

Dessutom gav han ett namn till ett kast också. När någon av de andra gubbarna kastade sitt klot hårt som fan, men med 100% skevhet så sa de högt att – De gjort en Åke. Och när en 80-åring säger någonting högt så är det som att stå inne i högtalaren på en AC/DC konsert, tack vare att alla andra har så låg mottagning på hörapparaterna. Alltså skrek de ut sitt misslyckande så att resten av kvarteret hörde vem som var den sämsta spelaren i sällskapet. Men min far, han låtsades inte bry sig, kanske för att han knytit sitt röda band för hårt kring öronen eller för att han hade fullt upp med att sparka jord efter motståndarlaget. Jag tyckte nog att det var en aning pinsamt jag. Men samtidigt var det ganska upplyftande att se hur farsan var som tonåring också.

Men under dagarna som det inte är matchdag så lever han ändå sig kvar i rollen som James Dean. Varje gång han ska gå ut med hunden så tar han på sig läderjackan, viker upp kragen, tar på sig en keps bak och fram och möter de lustfyllda suckarna som framkallas av kvarterets kärringar.
-Ååååh, titta… Där är han. Åke. Han är så jävla cool. Skulle jag vara 60 igen så skulle jag bjuda in honom på en kaffekask. Med dopp.

Jag tror ta mig fan att gubben njuter av det här. Han stoltserar omkring som en tupp här hemma nu, med bröstet rakt ut och med sitt tunna hår kammat i en liten snebena som han fixerat med pomada. Herregud. Min far. Snart 60. Going on 18.

Nu ska jag spela golf, det är en mogen sport det och väldigt lämplig för min ålder.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Barens blogg | 3 Comments

Glory Days.

De här sötbrödsdagarna håller baske mig på att knäcka mig. Döden lurpassar på mig i form av ett stort lugn. Det händer ju ingenting. Det enda jag gör är att vakna, kliva upp, äta det som min mor och far köpt och fyllt sitt kylskåp med, skälla på dem för att de köpt fel, gå ut och kolla om grannarna håller på att stila med sin förbannade rosenbuske, dricka kaffe och sedan gå in för en tupplur. Varken min mor eller far har semester, de är istället och sliter i sitt anletes svett på sina jobb. Det är lite jobbigt. Då kan jag nämligen inte skälla på dem öga mot öga, istället måste jag ta telefonen och skicka ett meddelande till någon av dem och förklara hur dumma i huvudet de är som köper apelsinjuice utan fruktkött i. UTAN. Vad i helvete? Har jag blivit uppfostrad av barbarer? Snart kommer väl sanningen fram att de båda knöcklar sitt papper efter de har skitit istället för att att vika. Herregud. Då dör jag.

Annars ligger jag mest i soffan alltså. Jag ligger där med en bok och funderar på om när jag ska peta i mig nästa cigarett eller nästa kopp kaffe. Det hårda livet bygger karaktär, det gör det verkligen. Ibland, om jag väljer att avstå cigaretten, så brukar jag istället använda den här saken att klia min ena skinka med.

Det där, mina trogna läsare, det är en äkta tass ifrån en känguru det. Inköpt i självaste Australien och förmodligen dödad av en galen, svett-osande man utan tänder, med skinnhatt, körandes i gammal våldtäktstruck. Sådana finns det gott om där under. Säkerligen jobbar det pervot också på någon vidrig aluminiumfabrik också. Men tassen, den är förbaskat skön den. Skulle inte de där små, små fingrarna vara så svåra att böja så skulle jag nog använda den till att hålla ciggen också. Frågan är bara vart äcklet som dödade den gjort av dess små boxarhandskar? Jaja, skitsamma och vem bryr sig. Nu ska jag dricka en kopp kaffe, den 15e i ordningen.

Hejdå.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Barens blogg | Leave a comment

Junip – Rope and Summit

Artist: Junip

Låt: Rope and Summit

Album: Rope and Summit (EP)

År: 2010

Lyssna här: Junip – Rope and Summit

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Dagens låt | Tagged , , , , | Leave a comment

Running Down A Dream.

Nej, Independence Day hade slutat att gå. Istället slutade vi upp på en film som heter Inception. Lika svårt namn och lika obegriplig handling, men i den här fanns det ingen Will Smith som sprang omkring och spöade upp bläckfiskar från andra planeter. Istället var det Leonardo Dicaprio som man skulle luta sig emot när det stormade på som värst. Det var inte alls lika tryggt. Leo är på tok för snygg för att rädda världen och man kan helt enkelt inte koncentrera sig på någonting då han springer omkring och ser barnsligt snygg ut i sitt fåniga skägg och det slutar med att man bara vill skrika att han ska ta av sig kläderna så att man får se om Gud varit lika givmild även i de lägre nivåerna.

Ordet nivåerna var ytterst medvetet från min sida. För det var det mycket av i filmen. På något sätt så skulle Leo och hans kompanjoner attackera en man i hans drömmar och plantera en tanke i hans hjärna som skulle rädda världens energi och även rädda Leo tillbaka till ett normalt liv. Ja, ni hör ju. They lost me at hello. Min hjärna fungerar helt enkelt inte när det spårar ur och blir 3 olika nivåer i drömmen som folk hoppar emellan och gömmer hemligheter i.

Min hjärna fungerar inte alls. I den skulle man kunna smyga in i utan några som helst problem och plantera en atombomb i, jag skulle inte märka ett endaste dugg. Förmodligen skulle min hjärna stå och vifta med små flaggor och dela ut tårtor som välkomstpresent till inkräktarna. Sedan skulle den visa upp var någonstans bomben skulle placeras på bästa sätt för att jag inte skulle ha någon aning vart den är när jag vaknar. Och så skulle man sluta sina dagar sprängd inne på Ica i Älandsbro utan att ha någon vettig gissning till varför. Min hjärna är en förrädare, dum så in i helvete men samtidigt lömsk som en räv. Det är en rent dödlig kombination det.

Fy fan. Det är när man ser såna filmer som gör att man kommer till insikt. Jag är inte ett dugg slug och klarar inte av att tänka längre än näsan räcker. Ge mig ett billigt skratt och jag är med. Blanda in fler en 4 personer i en film och jag försvinner ut i rymden. Igår till exempel så började filmen med att Leo flöt i land vid en strand. Jag trodde redan där att jag löst filmens gåta.
- Det är från Titanic, han var med där och alla trodde att han drunknat. Men ser du, det gjorde han inte. Nu är han tillbaka och ska ge igen big time på överklassen och ta tillbaka Kate Winslets trosor.
Min bänkgranne var aningen skeptiskt. Med rätta visade det sig ju också. Och då satt jag istället och funderade på hur det skulle vara att ligga i en källare i Bronx tillsammans med Robert De Niro och en massa japaner och röka en helvetes massa opium som de gör i filmen Once Upon A Time In America.

Svaret på det blev förmodligen jätteskönt.

Jaja. Filmen kvitterar ändå ut tre stycken bävrar av mig. Mest för att jag inte vill beröva er på en filmupplevelse bara för att jag är dum i huvudet.

På återseende.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Barens blogg | Leave a comment

The Valentines – The Gun Fever (Blam Blam Fever)

Artist: The Valentines

Låt: The Gun Fever (The Blam Blam Fever)

Album: Theme Time Radio With Bob Dylan

År: 2009

Lyssna här: The Valentines – The Gun Fever

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Dagens låt | Tagged | Leave a comment

Holiday.

Jajaja, jag har inte skrivit så mycket som jag vid ett svagt ögonblick gav er ett löfte på. Ni kan ju stämma mig eller också så kan ni bara acceptera det faktum att jag är en liten opålitlig jävel som dyker upp med ett inlägg när ni minst anar det. Det valet får ni själv göra men innan ni ringer er advokat så vill jag även passa på att påminna er om att jag ganska så black och att Paddan fyller år om en vecka. Ni står alltså och har makten att beröva flickebarnet hennes två Kinderägg som jag tänkt köpa. Så kan vi inte ha det. Eller hur?

Annars har jag tagit det väldigt lugnt. Det kan man göra här i Norrland. Man kan gå utanför dörren utan att bli attackerad av något gäng med säckiga byxor, tuffa tryck på jackorna och stora kepsar med raka skärmar, som sticker en med kanyler så fort man tittat åt deras håll. Nej, det är inte Kramfors det här. Jag har helt enkelt occkuperat min morfars gamla stuga och legat där som en säl i över fyra dagar. Helt underbart har det varit. Mycket på grund av att jag haft en moster och några kusiner där samtidigt. Dessa har på något sätt haft en överenskommelse att föda sin efterblivna släkting. Jag har alltså inte behövt göra ett endaste handtag förutom att gapa stort och vänta på att de flygande, helstekta sparvarna målmedvetet ska hitta in i min lilla grismun.

Men visst, jag har tänkt att hjälpa till också. I teorin har jag kommit så långt att jag blivit sugen att bosätta mig därute och bara gå omkring med en skottkärra från gård till gård och erbjuda mina tjänster mot mat och kanske även lite betalning.
- Tira Fru Göstasson! Behöver frun ett handtag med staketet? Det gör hon ja? Jajamen, då fixar jag hålet därborta medan du värmer upp spenarna på kossan. Exakt 39.5 grader ska det vara. Tacketitack Frun och adjöken!
Det skulle inte alls vara dumt. Jag skulle även kunna tänka mig att skjuta lite räv och stjäla tuppar och höns. Det ska tydligen finnas en väldigt lukrativ marknad där.

I övrigt då? Ja, spana in det här klippet jag gjorde på en liten lantlig handel.

Hahaha. Jag känner ingen skuld över att jag drar efterblivna pensionärer vid näsan gällande affärer. Jag bor i Stockholm nu. Där gäller det att äta eller ätas. Nädå, jag har en känsla av att jag även denna gång har bajsat i ett skåp. Blått till färgen. 5000 spänn kanske var aningen mycket ändå.

Nu ska jag gå på bio. Premiär i Härnösand för en urtuff film som heter Independence Day. Jävlar vad den såg cool ut alltså.

Återkommer.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Barens blogg | Leave a comment

Happiness is a warm gun

Det här med sommaren är så himla fint. Det är jättevarmt och man får sitta på uteserveringar och äta räkmackor och dricka chablis. Tröttnar man på uteserveringarna så kan man placera sig på en parkbänk vid lite vatten och läsa en bok. Inomhus vill man ju inte vara eftersom det är vidrigt om man inte trycker på en AC.

Jag har ingen AC. Jag har inte heller varit ledig en enda dag sedan denna helvetes-varma sommaren började och kommer så heller inte vara innan det är dags för ett år till inom skolväsendet. Jag sitter inomhus. Det har funnits dagar då handlederna har varit nära att ryka, men jag orkar inte ens det eftersom jag är trött. Det tär på krafterna att försöka åstadkomma en liten sommaralkoholism de få timmar jag har fri på kvällarna. På helgerna är det alltid fullt schema. Mer jobb eller andra planer som fyller påsarna under ögonen med mer dank.

Saker som får mig att ändå trivas med situationen är att jag faktiskt har det rätt bra på dagarna trots jobb utan lön. Jag får göra lite roliga saker och har fått både en bok och en CD-skiva. Sedan så brukar vi stå i grupp och kolla på Louis CK och skratta manligt. Alla tjejer har semester.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in By the way | Tagged | Leave a comment

Raekwon – Criminology

Artist: Raekwon

Låt: Criminology

Album: Only Built 4 Cuban Linx…

År: 1995

Lyssna här: Raekwon – Criminology

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Dagens låt | Tagged , , | Leave a comment

The Birthday Party – Cry

Artist: The Birthday Party

Låt: Cry

Album: Prayers on Fire

År: 1981

Lyssna här: The Birthday Party – Cry

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Dagens låt | Tagged , , , | Leave a comment

The Damned – Neat Neat Neat

Artist: The Damned

Låt: Neat Neat Neat

Album: Damned Damned Damned

År: 1977

Lyssna här: The Damned – Neat Neat Neat

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Dagens låt | Tagged | Leave a comment

Fishermans Blues.

När jag var en ung liten parvel så var min familj ofta på middag hemma hos min farbror och hans familj. Eller middag förresten, den var snabbt avklarad. In med lite potatis i ugnen, stek på några lövbitar och hugg sedan in med största möjliga aptit. Efter det var det dags för kvällens huvudnummer och det som fäderna i familjerna gått och slickat sig om munnen efter hela dagen. Colagroggen.

Den första rackaren hälldes upp med stor andakt. Den skulle blandas med viss respekt. Ungefär 40% av glaset skulle fyllas med sprit, resten med cola och så skulle en liten citron hängas över glaskanten för att ge intryck av att familjen var beresta och lite kontinentala. När drinken var i glaset så utbringades en skål av min farbror på ett väldigt högtidligt sätt. Sedan högg de in. Första klunken följdes alltid av ett gemensamt- Ahhh- mellan de båda bröderna och efter det var det liksom igång. Groggarna flödade och de båda herrarna började diskutera saker som de tyckte var viktiga. Hockey, politik, vem av dem som hade odugligast ungar, jobb och hur saker och ting var bättre förr avhandlades medan glasen fylldes på i en strid ström. I bakgrunden hördes hela tiden musik. Nationalteatern, Zappa, Ulf Dageby, Rolling Stones och så den den här låten. Det var fantastiskt.

Jag och min kusin satt med stora ögon bredvid och längtade tills vi en dag kunde få hälla upp vår egen colagrogg och sitta och prata om att vi också ville ge oss ut på havet och vara fiskare eller bara få leka fulla irländare. Vi hade liksom inte alltför stora ambitioner. Ett vardagsrum, bra musik och en grogg. Det var vad vi såg framemot. Inte mycket har väl egentligen ändrats om vi nu ska vara ärliga. De tre sakerna räcker fortfarande oerhört långt och när jag nu går på min semester så är det väl egentligen det som jag ser framför mig. Vilken underbar målbild. Lite tragikomiskt får man väl ändå säga.

Men åter till själva groggen. På slutet av kvällen så blev den blekare och blekare. Virket började ta slut och törsten var fortfarande inte helt släckt. Det såg ut som om de satt och drack kloakvatten från Bombay. Fruntimren runt omkring började kompa musiken i bakgrunden med sin egen lilla klagosång.
- Åke, drick inte så mycket.
- Det räcker nu Lars.
De två bröderna hade dock för länge sedan lärt sig alla tricks hur de skulle undvika att vandra kvällen igenom som två stycken människor på randen till uttorkning. De ignorerade helt enkelt damernas uppmaningar och fortsatte att fylla på sina glas. De visste väl antagligen att de ändå skulle ligga jävligt illa till morgonen efter och kunde väl så lika gärna avsluta kvällen med flaggan i topp. De var väldigt modiga de där två bröderna. Det måste man ändå ge dem. För skit fick de. I alla fall farsan. Morgonen efter klev nämligen min mor upp väldigt tidigt och började diska och slamra med kastruller så att det lät som om en elefant dansade lapdans inne i Kosta Bodas gästshop. Allt för att reta min gode far som fortfarande låg som ett kryss inne på sängen och hade lindat sin kudde runt sitt huvud i ett taffligt försök till en egen Spaps-hjälm. Efter ett tag fick han ge upp och helt enkelt möta den iskalla verkligheten som min mor bjöd på. Det var inga hjärtliga frukostar då kan jag lova. På det sättet är de väldigt listiga fruntimren. Skramla och ge dåligt samvete över småsaker, det är deras vapen i de stora söndagskrigen.

Men vad fan. Det får det vara värt. På tisdag åker jag norrut. Häller man upp, ställer man upp. Häll upp nu Johan.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Barens blogg | 1 Comment

Offend In Every Way.

Idag stod jag i bankomatkön för att kolla mitt saldo. Samtidigt som jag stod och bad till Oden om att det skulle finnas en ströhundring kvar på kontot så trängde sig en kille före mig. Det var en riktigt liten lismare som inte var en dag äldre än 20 år. Han trängde sig dessutom inte på det vanliga sättet genom att sätta en armbåge i sidan på mig, det hade jag på något sätt respekterat, utan istället låtsades det ryggradslösa fanskapet att han kände en person som stod framför mig. Det vägrar jag att tro på dock då denne personen dels var av kvinnligt kön och dels faktiskt såg ganska bra ut.

Men, när jag stod där bak och ömsom bad, ömsom kokade över hans uppträdande så fick jag en närmare bild av honom. Han var ganska ful, inte alls i paritet med honan han låtsades känna. På sig hade han ett par röda shorts, ett par loafers av mocka och en t-shirt som jag inte ens under pistolhot skulle ha på mig. Hans frisyr såg dessutom förjävlig ut. Den gick från kust till kust i en jättelång sidbena som påminde om vågen som Patrick Swayze jagar i Point Break. Blöt var den också, men inte av vatten och heller inte av svett, som kanske hade varit att gissa på i det här vädret. Men nej, den här sorgliga ursäkten till frisyr var indränkt i något kladdigt frisörssmet och killen hade helt missat det där med att måttlighet är en dygd.

Kort sagt. Jag avskydde honom. Helst ville jag bara springa ikapp honom, lägga ett krokben och sedan ställa mig bredvid hans kvinnliga låtsaskompis och skratta högljutt åt vilken fjant han var. Det gjorde jag dock inte, istället höll jag ögonen på honom när han tog ut sina pengar, såg hur han fick sitt saldo, tittade på det och la det i papperskorgen. Då gjorde jag mitt drag. Rappt som ögat snodde jag åt mig lappen för att få konstaterat att ungjäveln var ett lika stort misslyckande som jag själv. Skrattet fastnade dock i halsen då jag vecklade ut lappen och läste: Saldo: 68.000 kr.

Vad fan! Hur fan kan en 20- åring ha sådana slantar? Och dessutom innan löning? Hur fan kan en människa ha sådana pengar på sitt konto utan att vända sig om efter avslutat bankärende och kanske ge en tusenlapp till den kortaste i kön bakom? Har inte dagens ungdomar någon medmänslighet? Förbannad blir man. Och ännu mer förbannad då jag tänker på mitt eget saldo som skrek ut över hela jävla världen att det fanns 56 kronor kvar på kontot. Kanske har han hackat mig, han såg som sagt ganska fräck ut. Möjligen hann den jäveln med att sno mig på 45 kronor medan jag inspekterade hans löjliga uppsyn? Förjävligt i så fall. Eller också lämnade han bara kvar sin lapp för att stöta på mig. I så fall tar jag tillbaka allt jag sagt om hans utseende och skulle även hemskt gärna vilja komma i kontakt med honom.

Nu ska jag slå sönder en porslinsgris som äter mynt och som det står Paddan på.

På återseende.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Barens blogg | Leave a comment

Ministry – Revenge

Artist: Ministry

Låt: Revenge

Album: With Sympathy

År: 1983

Lyssna här: Ministry – Revenge

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Dagens låt | Tagged | Leave a comment

Depeche Mode – Fly On The Windscreen – Final

Artist: Depeche Mode

Låt: Fly On The Windscreen – Final

Album: Black Celebration

År: 1986

Lyssna här: Depeche Mode – Fly On The Windscreen – Final

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Dagens låt | Tagged | Leave a comment

Average.

Jag kan för mitt liv inte förstå all hets kring att vara bäst jämt. Man ska vara bäst på kubb, bäst på minigolf, bäst på att tjäna pengar, bäst på att ha läst dagens väderleksprognos och bäst på att vara bäst. Skitsnack.

Jag har alltid varit en stor medelmåtta på allt jag företagit mig. När jag var liten så gillade jag att rita. Jag kunde sitta i timmar och fila på näsor, ekor, små kattungar och eldsprutande hundar. Min mor sa ofta att jag var väldigt duktig och trodde nog innerst inne att jag en dag skulle ställa ut min egen konst på ett stort museum någonstans i världen. Detta trodde jag nog själv också, eftersom jag köpt hennes snack om min egen förträfflighet rakt av. Sedan började jag skolan och jublade av glädje när vi första dagen skulle göra vår egen namnskylt och sätta på bänken framför sig. Äntligen skulle jag få visa resten av klassen att jag minsann var någon att räkna med, någon som man kunde luta sig mot när det blåste och jag skulle eventuellt och utav bara farten också få representera klass 1B i elevrådet. Snabbt skred jag till verket och började under stor koncentration rita min standardteckning. En hund som kissade på en stolpe medan en katt satt lite längre bort och nyfiket tittade på. Lite sådär lagom rolig för att låta klasskamraterna förstå att jag hade humor, men ändå tillräckligt djup för att de skulle se att jag var en väldigt tänkande 7-åring också.

När jag väl var klar så höll jag den med stolthet rakt upp i luften och inväntade jublet från mina nyfunna kamrater och mina blivande slavar. Det kom aldrig. Istället så satt hela barnaflocken och följde två stycken tvillingar som huserade i klassen. Varenda drag de gjorde med sina pennor gjorde att ungarna runt omkring dem drog ett djup andetag och suckade imponerat. Tjejerna himlade med ögonen och tänkte nog redan då på blivande dubbelmackor i deras hus på Hästskogatan. Till slut gick även jag dit och kollade vad i helvete det var sådan uppståndelse kring. Framför mig låg två stycken teckningar som var så förbannat snygga så att jag var nära att sticka ut ögonen på mig själv. De hade liksom skrivit sina namn med en slags cool stil som nästan såg 3 dimensionell ut, samtidigt som de ritat en massa tuffa figurer runt omkring.

Jag blev så jävla avundsjuk så att det gjorde ont. Avundsjuk och förbannad över att jag varit så in i helvete dum som trott på att jag skulle vara bäst. Snabbt som ögat började jag röra mig bort mot min egen bänk, tog upp min teckning, inspekterade den grundligt och insåg att den såg riktigt förjävlig ut. Dessutom hade jag i all hast över att bli klar någon gång och få bli klassens kung, lyckats skriva med stora bokstäver och inte ett dugg i 3D: HÅKN. Väl kämpat. Istället för evig ära blev det raka vägen till extralektioner i rättstavning.

Sedan dess har jag istället puttrat på i mellanfilen. Jag har hållt mina 90 på 110 vägen. Tillräckligt fort för att ta mig framåt och tillräckligt långsamt för att hålla de som är sämre än mig på avstånd bakom, ständigt gungande fram och tillbaka som en Formel 1 förare som inte låter någon köra om. Det går bra det också. Man slipper de största besvikelserna åtminstone.

Dessutom återupptog jag mitt tecknande någon gång på mellanstadiet. De båda tvillingarna var nämligen rätt pryda av sig och det var inte jag. Alltså kunde jag med några snabba drag med både pensel och penna bli klassens bästa på att rita kukar. Det var en härlig tid det.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Barens blogg | 2 Comments

Hotel Yorba.

” Tiden är knapp och vi har annat att göra… ” Så avslutade tydligen Dan Hylander en konsert i vilken han ansåg att publiken var under all kritik i. Utan extranummer och utan krusiduller. Pang på bara och vidare till nästa stad. Lite så känner jag också. Att tiden är knapp alltså och att jag har annat att göra, inte att min publik är värdelösa, ni sötnosar är ju toppen.

Men annat att göra, det har jag onekligen. För som jag nämnde så var först de där fyra bondlurkarna ifrån Härnösand här och hälsade på, med ett intensivt och osunt leverne som följd. Dessa ljusskygga individer stannade i tre dagar och jag själv kunde då andas ut i en hel natt. Sedan kom nästa karavan av efterblivna inridandes på varsin åsnerygg. Mina föräldrar, min syster med man och hennes två barn hade bestämt sig för att göra storstaden osäker och utnämnt mig till guide.

- Fin stad. Mycket vatten. Dyrt med maten va? Men Håkan, var bor Lisbeth Sahlander då? Känner du henne? Nähä… Men han Blomqvist då, honom måste du väl känna? Inte det… Ska du inte flytta hem då, din misslyckade jävel?
Sådana funderingar har jag tvingats gå i svarsmål för i fyra hela dagar. Lägg därtill en massa barnskrik, en massa skäll för att jag inte hittar överallt samt en förbannat massa frågor om varför jag blivit så fet så förstår ni hur jobbigt jag haft det.

Men nu är det väl slut på friden tänker ni. Nej, nej och åter nej, svarar jag. Nu är nämligen min svärmor och tillika Paddans mamma här och hälsar på i en vecka. Missförstå mig inte nu, det är verkligen en trevlig svärmor jag har. Inte alls som stackars Kronbloms häxa till mother in law som skriker åt den långe drömmaren dagarna i ända. Så är det inte alls. Men, jag kan känna blickarna bränna i ryggen. Och se de små tankebubblorna som seglar ovanför hennes huvud när hon tittar på mig.
” Jaså minsann, det är du som gjort Paddan skuldsatt? Jojo, vart är den vita hästen då? Jag trodde att hon gillade långa killar, inte små pysslingar på 1.38 cm. Faan, det här gör hon bara för att jävlas med mig. Bli tillsammans med en dvärgjävel! Vad fan, är han rik då? Personlig assistent sa du? Herregud, vilket klipp alltså. Är han välhängd åtminstone? Knappast. I och för sig har han säkert kuken ner till knäskålarna, men det säger väl föga när hans ben är 22 cm långa. En myrkuk har han säkert. Fy fan. Myrkuk! Han har säkert gjort henne på smällen också. Roligt att få ta hand om en jävla cirkus med små dvärgbarnbarn då. Jaha, då är mitt liv slut också. “
- Åh, vilken god sås du gjort Håkan. Det är orden som kommer ur hennes mun efter den långa tystnaden som uppstått när hon suttit och stirrat surt på mig. Men jag vet, jag vet vad hon egentligen har tänkt.

Jaja. Det ska nog ordna sig också. Jag har dessutom lyckats jobba heltid under dagarna jag har haft alla dessa individer hos mig. Bara det är värt en stor rungande applåd medan jag beslutsamt vandrar mot de utbrändas dal.

Nästa vecka har jag semester, då ska jag skriva lite mer. Det är ett löfte. Eller ett hot.

Ta hand om er nu ungdomar.

För övrigt anser jag att Flashback är en riktigt jävla skitsida.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Barens blogg | Leave a comment

This Is The Day

På sommaren får vissa kanske ha fredag hela veckan, men inte jag. Därför gör vi i dag en stor sak utav detta och går till det där bolaget som säljer Franziskaner Weissbier.

Att Pierced Arrows släppt sin nya video gör fan inte saken sämre.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in By the way, Dagens låt | Tagged , , , | 4 Comments

Steve Earle – Goodbye

Artist: Steve Earle

Låt: Goodbye

Album: Train a Comin’

År: 1995

Lyssna här: Steve Earle – Goodbye

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Dagens låt | Tagged | Leave a comment

Vicious.

Jag blir så förbannad. Idag var tanken att Paddan och jag skulle ta igen för lite förlorad och gammal ost i och med att vi inte träffats så hemskt mycket på slutet. Det var tanken, men som ni nu märker så sitter jag istället här framför datorn och skakar av ilska. Jag hade nämligen helt glömt bort att hon är norra Europas sämsta tv-tittare. Varenda gång hon nuddar kontrollen förvandlas guldet till rent bajs och det är en omöjlighet att ens slänga ett litet getöga i riktning mot burken.

Oj, det gjorde jag nu. Det första som dök upp var en vagina som var öppnad ungefär 2 meter och såg ut som en stor kanot. Mitt i denna kanot låg ett hårigt barnhuvud, redo att få klartecken att skjutas ut i denna stinkande värld. Det enda ungen väntar på är att ägarinnan till kanoten ska räkna klart på sitt danska brölande. “ Eeeettt, phuphuphuphu, Tvåaaaeeeee, phuphuphuphu, Treeeeeiiiiijjjj…” Skandal är vad det är och jag funderar på att klicka fram en egen sida fyllda av liknande bilder och ljud för att göra Paddan lika full av hat som jag själv är.

Men mitt Internet fungerar inte. Jag kan nämligen inte se film, inte kolla på bilder och knappt ens läsa tidningen. Det är ett mindre mirakel att jag får till att skriva här.

Dessutom är det på tok för varmt och jag har inte tagit på mig min Absolut Torr ännu, av rädsla för den enorma klåda som den genererar. Skitsommar.

Men mitt i allt mörker finns det också lite ljus. Mats Sundin var en väldigt trevlig sommarpratare. Det må väl vara hänt att jag är aningen färgad av att i stort sett spelat på samma höga nivå som honom och därför kunde identifiera mig med sakerna han sa. Så kan det vara, men jag tror det inte. Även en lekman bör förstå hur det känns att spela en sjunde och avgörande match i Stanley Cup. Eller en direkt avgörande match för B-Juniorer borta mot Mora. Den enorma pulsen som går igenom kroppen tycker jag att Mats var väldigt duktig på att förmedla ut till alla er som kanske inte fått chansen till sådana matcher. Mest på grund av er bristande talang.

Nu ska jag läsa en bok istället. Vredens Druvor. Jag och Tom Joad är också väldigt lika varandra.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Barens blogg | 4 Comments

Danzig – End of Time

Artist: Danzig

Låt: End of Time

Album: Danzig

År: 1988

Lyssna här: Danzig – End of Time

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Dagens låt | Tagged | 2 Comments

Scary Monsters (and Super Creeps)

Vår listskribent, Gustav, är i det tröttaste laget. Extra mycket just nu, eftersom han lider sviterna av en fyradagars jätteflaska och på detta måste jobba på riktigt. Detta faktum omöjliggör några livstecken från honom även denna måndag. Karln är dock en fantastisk individ (trots att ni inte sett en lista ifrån hans penna sedan det var inne med puffskjortor och tajts), så inget ont om honom. Trots dessa försvårande omständigheter så ska ni få en lista ändå. There is no danger on the roof. We’ll step up a notch and show everybody where the locker should stand. Yes.

Världens tre mest skrämmande band.

3. Mayhem
Att måla ansiktet vitt, bära svarta kläder, ha uppochned vända kors och dyrka Satan är inte direkt kosher. Detta betyder inte att alla banden inom Black Metal kategorin är skrämmande, för det blir allt som oftast alldeles för uträknat och klichéartat. Det finns alltså en stor risk för dessa band att hamna i teaterfacket istället för att vara skrämmande. Det norska bandet Mayhem, var däremot the real deal and scary as fuck, som man säger i USA och andra länder där det engelska språket faller sig lämpligt.

Eller vad sägs om att bandets (svenske) sångare, “Dead”, skar sönder sina handleder för att sedan skjuta sig i huvudet med ett avsågat hagelgevär. Dead ansåg sig nämligen aldrig vara en riktig människa, utan en levande död, enligt uttalanden. Därav sitt artistnamn. Bandets sympatiske gitarrist, “Euronymous”, sörjde inte sin väns självmord på det traditionella sättet, utan fotade istället sin döde sångare i diverse vinklar. Detta med motiveringen att Mayhem dyrkar döden, och ser den som något positivt oavsett vem som dör. Rykten säger även att han tillagade en gryta innehållande lite av Deads hjärna som smakförstärkare och prydde ett halsband med delar av sin sångares skallben. En av bilderna på Deads döda kropp försvann dessutom för att senare dyka upp som omslag till Mayhems ej officiella album – Dawn of the Black Hearts.

Gitarristen och tillika hobbyfotografen Euronymous, gick inte heller han något bättre öde till mötes. Han knivmördades nämligen brutalt av bandkollegan och bassisten i bandet – “Varg Vikernes”. Vikernes, även kallad Greven, hävdade att det var självförsvar och att Euronymous i själva verket planerade att döda honom. Varg Vikernes dömdes i alla fall till 21 års fängelse och bandet blev sig aldrig riktigt likt igen. Weird.

Addera dessa händelser med x antal kyrkbränder, så har du Mayhem i en liten ask.

Lyssna här: Mayhem – Freezing Moon

—————————————————————————————-

2. GG Allin & The Murder Junkies

Skulle du tycka det var skrämmande att gå på en spelning och medan du står i publiken, få en karlnäve av sångarens avföring kastad i ansiktet? I så fall är GG Allin & The Murder Junkies jävligt otäcka, för det var precis vad som kunde drabba åhörarna när det var dags var GG Allins scenframträdanden.

GG Allin föddes 1956 och blev av sin starkt religiösa far tilldelad det blygsamma namnet Jesus Christ Allin. Redan vid födseln kunde man alltså konstatera att han var dömd till åtminstone göra sin far besviken. Under uppväxten försvann dock det blygsamma namnet, till förmån för GG Allin. Med tanke på det självplågeri han senare i livet ägnade sig åt, så ska han fan ha cred för att han i alla fall – likt sin gamle namne – försökte lida för våra synder.

GG Allin ville göra rocken farlig igen enligt egen utsago. De kreativa medel han använde för detta kall var att: smeta in sig i sin egen eller annans avföring, ge och ofta få stryk av publiken, slå sig själv blodig, hota med självmord på scenen, urinera i sin egen mun. Väldigt kostnadseffektiva vapen.

Som den eldsjäl han var så turnerade han konstant, med avbrott endast för fängesle- och sjukhusvistelser. Infektioner och brutna ben var vanliga åkommor. Till GG Allins stora förtret, avbröts i princip alltid hans spelningar efter ett par låtar av ordningsmakten eller klubbägare. Men aldrig utan strid.

1993 dog Allin av en överdos heroin.

Lyssna här: GG Allin & The Murder Junkies

—————————————————————————————-

1. Deadbolt

Deadbolt har en tagline som är – ”The scariest band in the world” – och tvivlar ni på detta så råder vi er till att lyssna, titta och på detta sätt få era frågetecken uträtade.

Deadbolt klassas av sig själva som ett voodoobilly- band. Genren är ett kärleksbarn av Rock & Roll, Surfrock och Psychobilly och inom denna är Deadbolt ensam om att verka. Två bassister som de kallar för ”the wall of thunder” lägger grunden för soundet som toppas av en monoton och passande sång. Texterna ofta går ut på att mörda långhåriga hippies och i allmänhet att missionera lastbilschaufförers storhet.

Bandets medlemmar osar hårdhet med namnen: Harley Davidson, Gary “Third Degree” Burns, R.A. McLean och Tank Johnson. Med mörka solglasögon, mörka kläder, skinnvästar med ordet TRUCKDRIVER på ryggen och en konstant rykande cigg i munnen så är denna grupp omöjlig att toppa.

Lyssna på låtar som ”One Day I Will Kill You” och ”Truckdrivin’ Son of a Bitch” så förstår du att satanism och annat får ta ett steg tillbaka när dessa gossar stiger in i tamburen med träskor och baseballträ. Case closed.
Lyssna här: Deadbolt – One Day I Will Kill You

—————————————————————————————-

Bubblare: Carola

Lyssna inte alls

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Artister/Band, By the way, Gürras listor | Tagged , , , , | 4 Comments

Daniel Guichard – La Nuit

Artist: Daniel Guichard

Låt: La Nuit

Album: Master Serie

År: 1998

Lyssna här: Daniel Guichard – La Nuit

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Dagens låt | Tagged | Leave a comment

Cold Night For Alligators.

Och som ett brev på posten så kom det då en sak som jag högljutt måste protestera mot. Det är de där livsfarliga nya slussarna som SL börjat sätta upp i tunnelbanan. Eller nya och nya, de kan mycket väl vara flera år gamla, men oavsett ålder så är de helt enkelt en fara för ens liv.

För ungefär två månader befann jag mig vid Gullmarsplan och skulle åka mot Slussen, glad i hågen och uppe med tuppen stod jag med min kaffekopp och tryckte mitt kort mot den känsliga datavakten. Den gav klartecken med en grön tumme upp och öppnade sedan portarna. Jag, som är en man av min tid, high-tech och väldigt snabb att anamma ny teknik, kunde inte hålla mig utan sa tyst för mig själv Sesam, öppna dig “, fnissade lite åt hur allmänbildad jag är och gick sedan mot de öppna grindarna. Plötsligt och helt utan förvarning slogs de igen när jag kommit halvvägs. Jag hann ta mig högra hand i ett försök att parera angreppet med följd att jag tappade mitt kaffe över byxorna och fick ett elakt sår på handen av kraften från dörrarna. För att inte verka helt bortkommen och lantlig så skrattade jag högt så att de andra trafikanterna skulle förstå att jag utmanat döden med flit. Men inombords grät jag. Det gjorde jävligt ont, och dessutom sitter ärret från attacken kvar på min hand som en påminnelse om teknikens onödiga framfart.

Detta hade jag dock i största möjliga mån lyckats förträngt. Fram till idag. Då var det dags igen. Denna gången vid Skanstull. Samma procedur som tidigare. Lycklig och glad i hågen kom jag halvvägs igenom slussen innan den plötsligt bet mig rakt i arslet. Tack och lov är det rätt mjukt där och det uppkom heller inget blodvite. Men, det är själva principen det handlar om. Ska man behöva vara någon jävla Indiana Jones för att åka lite tunnelbana? Sjunga signaturmelodin medan man kastar sig handlöst och utan fruktan rakt fram för att undvika krokodilens käftar? Ska det behöva vara så? Jag tycker inte det. Bygg genast om skiten och anställ istället glada vakter med randiga kostymer som sjunger en liten trudelut varje gång de stämplar din biljett. Det kan väl inte skada ifall det blir lite Gröna Lund över det hela?

I övrigt har det varit en bra helg med 40 timmars jobb och idel glada miner. Men säg den lycka som varar för evigt. I detta nu sitter det tre personer i en sliten gammal Ford och åker i riktning mot Stockholm. Dessa tre ska man få vara någon form av barnvakt åt och jag kan knappt bärga mig innan jag lurar in dem i tunnelbanans elaka käftar. Jävla efterblivna lantisar är vad de är.

Närå. Det blir nog skoj det med.

Hejdå.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Barens blogg | 1 Comment

My Way.

Gudrun Schyman eldar upp hundratusen kronor istället för sin BH. -The times they are a-changing- som den store en gång sjöng. Själv skulle jag aldrig komma på tanken att elda upp så mycket slantar i protest mot någonting, hur stor och viktig frågan än må vara. Möjligen ifall någon påstod att spritskatten skulle höjas med 100%, då kanske jag skulle börja bränna saker jag med, men i såfall ligger nog illasittande hästsvansar  närmare till hands.

Här får ni istället 5 saker som jag hellre skulle bränna 100.000 kronor på.

5: Lån. Ja, man har väl blivit lite till åren och den personliga ekonomin spelar allt större roll. Dessutom skulle Paddan flå mig levande ifall jag inte skrev dit det här alternativet.

4: Giftormar. Jag hatar ormar över allt annat. Därför skulle jag köpa så många jag kom åt, fylla baksidan med dem och skaffa mig en helt tät riddarrustning. Sedan skulle jag gå ut och trampa ihjäl så många hinner med på kortast möjliga tid. Efter det skulle jag sy jättefina ormskinnsboots av deras hudar och sälja nere på torget i Årsta.

3: Köpa jättemycket sprit. Jag skulle köpa hur mycket öl och sprit som helst. Sedan skulle jag bjuda alla mina vänner på en gigantisk fest. Inget fel i det kanske. Men, jag skulle på inbjudan skriva att de inte behöver medtaga någon som helst dryck alls, utan att jag skulle stå för allt. I helvete heller. När de kommer, glad i hågen, ska jag sitta och mumsa i mig allting själv. Eventuellt anordnar jag ett slags gladiatorspel där mina vänner får tävla om groggar med livet som insats.

2: Köpa en hoppborg. Ingen motivering krävs väl egentligen? Jag har alltid velat haft en, jag har aldrig fått någon. Min ska iallafall ha en jättestor, eldsprutande drake på sidan. Skittufft.

1: Operera om Paddan. Nej, jag skulle inte köpa henne större bröst eller en ny snok eller något sådant löjligt. Kroppsligt är hon redan tip-top. Men jag skulle däremot låta operera om hennes röst till en exakt kopia av bilen Kit i Knightrider. Det vore otroligt läckert och mycket upphetsande. Tänk er själva när man är ute och rattar moderns Toyota och Paddan med len stämma säger till mig att svänga höger. ” Sväng höger Michael, sväng höger och akta dig för de där böghatarna med k-pistar som står vid vägkanten och vill stjäla din skinnjacka “. Herregud, man skulle ju dö av upphetsning.

Så, bättre kan du allt Gudrun. Your move.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Barens blogg | 2 Comments

Suicidal Tendencies – Institutionalized

Artist: Suicidal Tendencies

Låt: Institutionalized

Album: Suicidal Tendencies

År: 1983

Lyssna här: Suicidal Tendencies – Institutionalized

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Dagens låt | Tagged | Leave a comment

Brother In Arms.

VM-fotbollen rullar på och om det kan jag väl egentligen inte säga annat än att jag numera är helt chanslös på att tjäna några som helst pengar på skiten. Higuain och hans Argentina åkte ut, Van Persie kan inte göra mål och samtliga mina inlämnade bomber har åkt upp till evigheten på en enkelbiljett. Dessutom har jag fått stryk av den där jävla bläckfisken också, vilket känns som ytterligare ett hårt slag då jag kallt räknat med att vara miljonär innan jul. Jaja. Skitsamma. I brist på bra fotboll har jag istället tagit fram några hittills okända bröder. Den med Per Morberg är nog mest lik och den var jag inte ens först med att hitta. Faaan.

         
PER                                            Nelson

               
Sergio                                     En Halvfet Val

      
Capello                                 Kniv-Turken i Gudfadern

                  
Lionel Richie                       Travis Bickle

      
Smugglar-Billy                     Polo-Dunga

Sådärja. Nu ska jag bara komma på en sportfloskel också så kan Lars Anrell för evigt försvinna från offentligheten. Vad sägs om denna: Jag tror fan att Frankrike kan överraska i år. Undra om man inte ska sätta en hundring på dem alltså?

Håkan Olsson.

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Barens blogg | 2 Comments

The Cure – Disintegration

Artist: The Cure

Låt: Disintegration

Album: Disintegration

År: 1989

Lyssna här: The Cure – Disintegration

  • Facebook
  • TwitThis
Posted in Dagens låt | Tagged | Leave a comment
  • Cramps playlist

    Cramp Magazine