Och då tänker jag inte på det där fåniga RUT- avdraget. Man måste väl för fan kunna ta sopen själv och lyfta på mattan och sopa in allt grus där själv? Så mycket tid tar det faktiskt inte och man känner sig faktiskt ganska nöjd med sig själv också när det väl är gjort. Dessutom är det ganska typiskt att döpa det just till Rut också, alltid ska den stackars kvinnan utsättas för dessa trakasserier från de borgliga asen. Hade det hetat Åke eller Per-avdrag, då hade det minsann varit annat ljud i skällan. På vilket sätt vet jag dock inte. Det kan väl ni fundera lite kring och sedan återkomma?
Det jag menar är att jag behöver någon som säger till mig vad jag ska göra. Lämpligen en kvinna eftersom jag faktiskt skjuter åt det hållet. Men kvinnor är bra på det där. Och jag behöver det för att fortfarande få känna av min anarkistiska ådra. Som ni alla vet så gillar jag att i smyg sticka mitt långfinger rakt mot övermakten då och då. Det får mig att känna mig levande. Det får mitt blod att koka. Tyvärr händer det inte alltför ofta nuförtiden att jag vinklar ut min lilla makaron och ställer mig och kissar i valfri snödriva som ett hån mot polisen. Däremot har jag på ett ytterst tonårsmässigt sätt börjat trotsa Paddans många budord. Säger hon att jag ska fälla upp ringen så struntar jag helt rebelliskt i det och låtsas som att jag inte hörde. Påpekar hon att jag luktar gubbe i armhålan så tar jag hennes näpna lilla nuna och trycker rakt i min dödskallegrotta tills hon kräks. Vill hon att jag ska diska så gör jag det. Med min tunga. Det är de här små sakerna som får mig att gå omkring och sjunga att jag är en anarkist, en antikrist och kräver anarki i Storbritannien. Man lever bara en gång och inga förbannade regler ska få stoppa mig från att fullt ut leva mitt liv. Dessa små saker plus att jag alltid har en flaska whiskey gömd i vattenlåset på toaletten får mig att känna att jag dansar lambada längst ute på livets knivegg.
I övrigt har jag även sökt en kurs i sommar. En som handlar om kreativt skrivande. Det blir härligt det. Få åka ut på landet med andra efterblivna sommarelever och bygga barkbåtar, hoppa hage, segla och pillra på varandra i stugorna på kvällarna. Jag längtar verkligen. Hoppas jag kommer in bara. Då kan jag äntligen börja ljuga ihop intressanta saker om mig själv som kommer att göra min dagbok till en bästsäljare i klass med Anne Franks den dagen jag dör. Nä, men skämt åsido. Det krävs en proper utbildning nu när jag blivit vald till ständig sekreterare på våra personalmöten. En sådan chans kan man bara inte blaja bort genom att hålla på med en massa trams.
A Man Needs A Maid.
Och då tänker jag inte på det där fåniga RUT- avdraget. Man måste väl för fan kunna ta sopen själv och lyfta på mattan och sopa in allt grus där själv? Så mycket tid tar det faktiskt inte och man känner sig faktiskt ganska nöjd med sig själv också när det väl är gjort. Dessutom är det ganska typiskt att döpa det just till Rut också, alltid ska den stackars kvinnan utsättas för dessa trakasserier från de borgliga asen. Hade det hetat Åke eller Per-avdrag, då hade det minsann varit annat ljud i skällan. På vilket sätt vet jag dock inte. Det kan väl ni fundera lite kring och sedan återkomma?
Det jag menar är att jag behöver någon som säger till mig vad jag ska göra. Lämpligen en kvinna eftersom jag faktiskt skjuter åt det hållet. Men kvinnor är bra på det där. Och jag behöver det för att fortfarande få känna av min anarkistiska ådra. Som ni alla vet så gillar jag att i smyg sticka mitt långfinger rakt mot övermakten då och då. Det får mig att känna mig levande. Det får mitt blod att koka. Tyvärr händer det inte alltför ofta nuförtiden att jag vinklar ut min lilla makaron och ställer mig och kissar i valfri snödriva som ett hån mot polisen. Däremot har jag på ett ytterst tonårsmässigt sätt börjat trotsa Paddans många budord. Säger hon att jag ska fälla upp ringen så struntar jag helt rebelliskt i det och låtsas som att jag inte hörde. Påpekar hon att jag luktar gubbe i armhålan så tar jag hennes näpna lilla nuna och trycker rakt i min dödskallegrotta tills hon kräks. Vill hon att jag ska diska så gör jag det. Med min tunga. Det är de här små sakerna som får mig att gå omkring och sjunga att jag är en anarkist, en antikrist och kräver anarki i Storbritannien. Man lever bara en gång och inga förbannade regler ska få stoppa mig från att fullt ut leva mitt liv. Dessa små saker plus att jag alltid har en flaska whiskey gömd i vattenlåset på toaletten får mig att känna att jag dansar lambada längst ute på livets knivegg.
I övrigt har jag även sökt en kurs i sommar. En som handlar om kreativt skrivande. Det blir härligt det. Få åka ut på landet med andra efterblivna sommarelever och bygga barkbåtar, hoppa hage, segla och pillra på varandra i stugorna på kvällarna. Jag längtar verkligen. Hoppas jag kommer in bara. Då kan jag äntligen börja ljuga ihop intressanta saker om mig själv som kommer att göra min dagbok till en bästsäljare i klass med Anne Franks den dagen jag dör. Nä, men skämt åsido. Det krävs en proper utbildning nu när jag blivit vald till ständig sekreterare på våra personalmöten. En sådan chans kan man bara inte blaja bort genom att hålla på med en massa trams.
Nu ska jag sova. Det ska jobbas imorgon.