All My Friends Are Dead

Lite lam uppdatering av mig på slutet och för det ber jag naturligtvis om ursäkt. Till mitt försvar ska dock sägas att jag faktiskt tänkte skriva ett par rader igår kväll. Av detta blev det intet då sidan beslutade sig för att gå ut i en vild strejk. Vad denna strejk berodde på kan jag endast spekulera i och det tänker jag också göra. Min teori är att Admin-Jocke försökte publicera en bild på sin oerhört långa kropp i full storlek. Antingen så strejkade sidan på grund av minnesbrist eller på grund av den blev jävligt äcklad. Men som sagt, det handlar om vilda teorier.

Vad var det jag tänkte skriva igår som var så förbannat intressant att rapportera om då? Nja, ingenting speciellt mer än att en gammal god vän och följeslagare dog i måndags. Onkel Kånkel himself alltså.

Om detta kan ni ju tycka vad ni vill. Alla som hört bandets texter vet väl att de inte direkt var rumsrena. Men, som jag sa, de har följt mig genom livet. Till en början minns jag att vi var ett gäng lustigkurrar på 10 år som samlades inne på Åhlens skivavdelning och greppade första bästa Onkel Kånkel skiva. Den tog man sedan till kassan, bad om en provlyssning (på den här tiden hade de inte hörlurar) smög tillbaka till skivställen, gömde sig och spetsade öronen till tonerna av exempelvis låten Puttin on the Fritz. Sedan fnissade man sig kissnödig när man såg den förskräckta kärringen i kassan kasta sig på stereon i ett desperat försök att komma åt Stop-knappen. Så här höll åtminstone jag på i cirka 10 år till. De andra skyllde på mognad. Något jag alltid skytt som pesten.

Det bästa var dock att spela skivan hemma. Då jävlar blev det livat. Men det var även ett ganska smidigt sätt för en 10-årig gosse att visa sin mor vilka ord som han numera hade i sin arsenal att bombardera henne med nästa gång hon försökte sig på att sortera porrtidningarna rakt ner i soptunnan. Kort sagt, det längsta av mina barnfingrar rakt upp i valfri föräldrakroppsdel.

Musiken då? Fantastisk rakt igenom. Allt ifrån CP-Svens gitarrspel till Arne Tammers hårda slag på trummorna håller högsta klass. Som om inte detta vore nog så kan ni även gå vilse i basgångarna som släpps fria av ingen mindre än Epilepsi-Kurt. Låt er förföras såsom jag en gång gjorde. Världen behöver inte vara så jävla allvarlig. Släpp fångarna loss det är vår och så vidare. Och apropå det. Det var en gång en gammal gråsosse som ville förbjuda bandet och dess texter. Men herregud. I min värld är det betydligt mer kriminellt att stå och yla om att sommaren är kort i 38 somrar i rad än att skriva om en imaginär volleybollmatch mellan pedofiler. Vilket hade varit jävligt kul att se dessutom.

Men nu är det alltså över. Deras största stund utöver det här erkännandet får bli deras julskiva. Maken till fröjdefull jul får man leta länge efter alltså. Den borde finnas i varje hem. Annars kan jag slutligen tipsa om den här gamla dängan. Per Gessle,  du kan åka tillbaka till din sten i din skog och stanna där och fundera på varför inte du låter lika bra. Som på låten som ni andra hittar Här.

Slutligen, vi kan väl hoppas att den där dansgruppen Bounce passar på att hylla även denna konung postumt. Något jag också tror att de gör. Kanske via några homohoppsasteg nere på Plattan. Jag anmäler mig frivilligt och är väldig lättkoreograferad.

Hejdå. Ta hanttd om varandra nu.