Men hej på er!
Det här inlägget kommer att ha en allvarlig underton. Jag betonar det redan nu så ni inte får en chock och loggar in på satan.nu för att neutralisera direkt. Eller ja, alla mina profetior har en nyans av allvar, det är bara obildade bastarder som inte förstår det.
Jag har ett jobb som involverar människor i varje andetag. Är det inte kollegor så är det människor som är i behov av hjälp på så många sätt och vis. Behöver inte säga vad jag jobbar med, alla har ett jobb som är viktigt för dem på något vis - om inte utvecklande och roligt så åtminstone ekonomiskt nödvändigt. Och ibland får man tankeställare. Ibland light, ibland heavy. Så långt är ni med mig?
Men vad händer när man helt plötsligt får tankar man egentligen inte haft tidigare? Det har inte ens varit ett alternativ, från ingenstans utlöst av en nonsensgrej? Nåt man vill förverkliga som egentligen inte är logiskt och som man kanske inte har verktyg till? Ok, där tappade jag er.
Jag har en kamrat från barndomen, en kär vän. Vi hörs inte så ofta, men när vi gör det är det som om det inte har hänt ett smack från när vi gungade ihop på Johannesskolan i Malmö, eller stal en plånbok på Åhléns (utan pengar i, very amateur) och blev fullständigt paralyserade av skräck för vi upptäckte vad vi gjort och slängde upp den på ett cykelskjul. Vi är lika gamla, den stora skillnaden är att hon varken hade en mamma eller pappa att växa upp med. Starkare barn tillika kvinna är det svårt att hitta. Stärkt av jag vet inte vad sa hon när vi var i sjuårsåldern att hon skulle bli kirurg. Hjärnkirurg. I januari i år tog hon sin läkarexamen, och nu är hon i Portugal och surfar. Bara för att hon vill och kan. Vid ett samtal tidigare idag nämde hon att hon var sugen att köpa ett hus där vid stranden. Jag visualiserade genast henne med surfbrädan i solnedgången och fick en klump i magen. Tänk att ha den möjligheten? Blev nerbjuden på en pipa ganja med tillhörande förverkligande av mina drömmar.
Så nu sitter jag här, efter en mycket märklig dag. Inte så värst sugen på ganja, men med en enorm aptit att förändra det som känns trist. Inte i Portugal. Här hemma, lokalt. Det är drömmen som håller människan vid liv. Ska man förverkliga den eller bara nöja sig med det lilla?
Borde omedelbart klämma i med ett burdust bögskämt eller en förklaring av min tröga magstatus i veckan som varit. Men jag slutar här. Med en nyans av rosa, inte brunt.
Annie’s song
Men hej på er!
Det här inlägget kommer att ha en allvarlig underton. Jag betonar det redan nu så ni inte får en chock och loggar in på satan.nu för att neutralisera direkt. Eller ja, alla mina profetior har en nyans av allvar, det är bara obildade bastarder som inte förstår det.
Jag har ett jobb som involverar människor i varje andetag. Är det inte kollegor så är det människor som är i behov av hjälp på så många sätt och vis. Behöver inte säga vad jag jobbar med, alla har ett jobb som är viktigt för dem på något vis - om inte utvecklande och roligt så åtminstone ekonomiskt nödvändigt. Och ibland får man tankeställare. Ibland light, ibland heavy. Så långt är ni med mig?
Men vad händer när man helt plötsligt får tankar man egentligen inte haft tidigare? Det har inte ens varit ett alternativ, från ingenstans utlöst av en nonsensgrej? Nåt man vill förverkliga som egentligen inte är logiskt och som man kanske inte har verktyg till? Ok, där tappade jag er.
Jag har en kamrat från barndomen, en kär vän. Vi hörs inte så ofta, men när vi gör det är det som om det inte har hänt ett smack från när vi gungade ihop på Johannesskolan i Malmö, eller stal en plånbok på Åhléns (utan pengar i, very amateur) och blev fullständigt paralyserade av skräck för vi upptäckte vad vi gjort och slängde upp den på ett cykelskjul. Vi är lika gamla, den stora skillnaden är att hon varken hade en mamma eller pappa att växa upp med. Starkare barn tillika kvinna är det svårt att hitta. Stärkt av jag vet inte vad sa hon när vi var i sjuårsåldern att hon skulle bli kirurg. Hjärnkirurg. I januari i år tog hon sin läkarexamen, och nu är hon i Portugal och surfar. Bara för att hon vill och kan. Vid ett samtal tidigare idag nämde hon att hon var sugen att köpa ett hus där vid stranden. Jag visualiserade genast henne med surfbrädan i solnedgången och fick en klump i magen. Tänk att ha den möjligheten? Blev nerbjuden på en pipa ganja med tillhörande förverkligande av mina drömmar.
Så nu sitter jag här, efter en mycket märklig dag. Inte så värst sugen på ganja, men med en enorm aptit att förändra det som känns trist. Inte i Portugal. Här hemma, lokalt. Det är drömmen som håller människan vid liv. Ska man förverkliga den eller bara nöja sig med det lilla?
Borde omedelbart klämma i med ett burdust bögskämt eller en förklaring av min tröga magstatus i veckan som varit. Men jag slutar här. Med en nyans av rosa, inte brunt.