Ta det här med Grekland till exempel. Jag vet ju att de står vid ruinens brant och att detta beror på att man föredrar att pensionera sig direkt efter avslutad grundskola istället för att jobba. Något som gett mer tid till att odla brösthår och att kunna smita i ett par minimala badbyxor som sedan med fördel bärs bland turistande medelålderskvinnor nere vid Greklands alla stränder. Kul och nyttigt för kuken kan man väl tycka, men för varje stöt man använt den till en savande nordeuropeé har man också stoppat den i sitt eget lands plånbok och dessa lustfyllda juck har alltså fört landet mot konkurs. Man har med sina håriga bröst och ståtliga lemmar knuffat sitt eget folk mot den högsta kanten på Knossos. Så långt är alla med och min hjärna har här börjat vifta med vit flagg och gått och satt sig i det grunda vattnet igen.

För vad händer om man går i konkurs? Fungerar det som när ett företag gör detsamma? Kommer en kronofogde dit och börjar beslagta saker?
- Hmm, Kos säger du? Ja, det tillhör staten nu och eftersom er stat är kronblack så tillhör Kos numera Belgien.
Kan det vara så, att om vi med hästsvansens goda minne lånat ut en massa slantar, har vi då rätt att ta tillbaka det vi anser vara vårt? Eller ännu bättre, skriva om historien?
- Sverige: Demokratins vagga, här uppfann de stora tänkarna och filosoferna Jan Guillou, Leif GW Person, Anders Borg och Liza Marklund att det bästa för ett land är att låta folket bestämma.
- Olivoljan härstammar från Sverige och används med fördel till den svenska nationalrätten Tzatziki.
- Sveriges största idrottsliga framgång inträffade 2004 då man vann EM i fotboll. Målskyttar i finalen var Anders Svensson och Magnus ” Turbo” Svensson. Tränare var Tommy Svensson och på segerbanketten framförde Martin Svensson sin hitlåt Rymdraket.
- Besök Eva och Efwas hemby på Sveriges norra sida, Lesbos och se efter själv var Efwa hittar inspiration till sina smycken.

Så skulle det kunna vara i en bra värld. Eller, i en bra värld så klarar man sig ju naturligtvis. Men, Gud förbjude, om man inte gör det så tror jag att detta vore det bästa alternativet. Så blir det väl dock inte, utan vi får nog vänja oss vid att hädanefter kalla Grekland för Kronfågel Arena eller Swedbank Island. Eller ännu värre, Whopperia.

Hejdå.

Jaja. Jag är väl bara väldigt avundsjuk, antar jag. Och det tror fan det, igår förrgår såg jag till exempel att en sådan herre som Jan Guillou satt på en restaurang på Östermalm och intog en tvättäkta starkölslunch. Och gör en sådan slitvarg som han det, ja, då är det semestertider. Fast jag kan inte med hundra procent säkerhet säga att han gjorde det. Han hade visserligen en stor stark framför sig på bordet, men om han drack den det vet jag inte. För när jag passerade satt han nämligen och kämpade med att nå den.
Han har så fruktansvärt korta armar alltså. Han satt och sträckte dessa rakt fram och nådde knappt bordskanten och än mindre sin öl. Oj, så han kämpade alltså, hans panna blev alldeles svettig och han krystade som en kvinna under en förlossning, men armarna vägrade att töja ut sig ens en millimeter. Vilket öde alltså och Jan fick mig att tänka på en konung som levde för mången herrans år sedan och var ganska lik i kroppsbyggnad. Tyrannosaurus Rex hette den och den hade förmodligen liknande problem då den skulle förse sig från ett smörgåsbord dukat med antiloper, bruntosaurer och annat gott som fanns på den tiden. Jag tror dessutom att vi i och med denna syn en gång för alla kan avliva myten om Jans alla världsrekord i simbassängen under sin ungdom. De där små, små, små armarna kan omöjligt ha fått upp den fart som krävs för att vara så duktig och egentligen så börjar jag även tvivla på att han nånsin har nått sin skrivmaskin för att skriva böcker också, men sådant kan skrivas med tårna också och därför låter jag bli att peta mer i det såret. Det jag hoppas är att Jan fick sin öl och att den smakade lika bra drucken genom tio sammanlänkade sugrör.

Varför har då inte jag semester? Jo, det ska jag tala om. Jag sparar min till juletider. Då ska jag nämligen till Sydafrika och slåss med vilda djur med mina bara händer, skaka tass med Nelson Mandela och spela lite golf. Då kan väl ni sitta och titta i era förbannade semesteralbum och minnas hur ungarna åt tip-top med hela ansiktet och hur gubben i familjen skämde ut sig med en version av Flottarkärlek på campingen med kartongen från ett sexpack folköl placerat på huvudet. Det kan ni minnas.

Nu ska jag jobba.

Och bättre blir det inte heller, för om två veckor ska jag upp igen och veva. Då ska det bli en 30-års skiva och den ska hållas i och hållas för yours truly. Och då ska det naturligtvis planeras och jävlas, band ska bokas, lekar ska lekas, tak över huvuden måste finnas och det dukade bordet jag hoppats komma hem till verkar ha fått ben och sprungit till skogs för gott, så det är väl lika bra att börja gnugga de gråsprängda tinningarna i hopp om att få någon idé om vad som ska göras. Helst av att skulle jag bara vilja svarva ihop 50 stubbar och placera dem väldigt långt ifrån varandra och sedan ställa en badkar med sprit i mitten så att folk som nyttjar stubbarna för att skaffa sig framtida hemorrojder kan mingla lite med varandra också. Men det går tydligen inte för sig, nej inte alls, ty folk måste hoppa groda och dansa en massa discodanser och rycka varandra i näsorna och visa handen där de tryckt in tummen mellan lång och ringfinger och luras och säga att de stulit dennes näsa. Fy fan.

Jaja. Ska vi börja med ett visdomens ord så får vi väl avsluta med ett också. Det gör ont men går ändå. Heja Nordman. Jag tror på dig.

Nu har jag i och för sig inte gått en runda på två veckor, mestadels på grund av en kraftig stukning i hjärnan. Förra vändan var jag nämligen ute med två stycken eleganta herrar och jag trodde väl åtminstone att jag skulle kunna hävda mig någorlunda. Denna vågade gissning gjorde jag efter att ha inspekterat mina kombatanter och insett att de var så fruktansvärt bakfulla att de använde sina drivers som käpp och ideligen försökte tända sina puttrar som en cigg. Det visade sig dock vara en felaktig analys. För antingen lyckades de båda hitta harmoni i sina kroppar direkt efter att ett vad inletts eller också åkte jag på hustling deluxe och då den ena spelaren gick under namnet Heders-Gustav så vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Men uselt spelade jag, oavsett om de två svinen lurade mig eller inte, det kan ingenting ändra på och tillbringar man 90% av tiden inne i en skog som inte ens Hans och Greta skulle besöka, ja, då förtjänar man onekligen att betala maten för sina skickligare medspelare. Tömd på både självförtroende och plånbok, det kan väl hittills beskriva mitt ansats till tourspel.

Jag begriper det inte. Hur kan något så simpelt vara så svårt? Man ska liksom slå en boll framåt och sedan ska det inte vara så mycket mer med det. Alla andra som jag står och tjuvspejar på nere på ranchen ser så förbannat lätta ut i kroppen, eleganta, mjuka, graciösa som konstdansare står de och träffar boll efter boll med kirurgisk precision och jag tittar och försöker ta lärdom och precis när jag tror att jag löst mysteriet så betalar jag för lite bollar och peggar upp. Då ändras plötsligt jordens gravitation och bollen börjar röra sig både upp, ner och sida till sida och jag står där och vevar efter den som en kåt jävla grottmänniska redo att med klubban visa vem det är som bestämmer. Det är både frustrerande och ohållbart och börjar påminna om rökning, snusning och allt annat gift som man försöker lura kroppen med, för trots att jag känner att det är farligt och direkt ohälsosamt så fortsätter jag.
- Nästa runda går bättre, säger jag direkt när jag kommer hem. Efter det sätter jag mig framför datorn och varvar min internetporr med att titta på Tiger Woods bästa svingar på Youtube. Snart sitter jag väl där och drar i mig heroin genom huvudet på drivern och inbillar mig att det både är ekonomiskt och hälsosamt. Idioti.

Nåja. Idag är det årets längsta dag och den kommer jag helt planenligt att tillbringa med andra feta, svettiga resenärer på en buss. Sex timmar i riktning mot Norrland. Vilken tur att denna dag har fler timmar, då kan jag disponera de extra timmarna på någonting vettigt. Vad vette fan, kanske läsa mig en god bok. Eller köpa upp lite läkemedel att gömma i golfväskan. Det är ett oskrivet blad den där satans framtiden.

Nu ska jag dock jobba i några timmar till och sedan drar jag alltså. Midsommar innebär som brukligt sporadisk kontakt, bara så att ni vet.

Hejdå.

En låt som jag lyckats sabba är det här storslagna mästerverket, den hade jag nämligen som alarm på min mobil i över ett års tid och nu räcker det med att jag ska höra inledningen på låten för att jag ska vara nära att vometera rakt ut och förbanna Gud och hans hejdukar för att ha skapat tidiga mornar. Synd på så rara ärter, men jag har av misstaget lärt och numera har jag ett alarm direkt hämtat från London under andra världskriget. Det får mig både upp ur sängen och får mig dessutom att direkt lägga mig under den och hoppas att tyskarnas Stukaplan ska ge sig på grannen istället för mig. Det kan han gott ha den där duktiga jäveln som låter sin trädgård stå som ett monument över sin egen förträfflighet.

Anledningen till inlägget då? Ja, det finns väl ingen mening egentligen. Inte mer än att jag i mina vilda år mellan 21-28 år, då krogen var ett givet inslag såväl lördag som söndag, hade en låt som verkligen fick mig att bli på humör igen, oavsett klass på bakfyllan. Det räckte med att höra två toner och sedan började levern dansa regndansen inne i min torso och krävde mer vätska att sila och jag travade ner i riktning mot bolaget igen. En bra låt alltså, den suddade liksom allt som oftast bort min sura min och munnen började genast att skratta och vara glad och jag kunde med lätthet börja dricka öl och andra starka drycker igen.

Men nu, nu verkar den istället åt andra hållet. För i morse slog jag på den igen och skulle precis till att börja dansa och tjoa och tjimma och leka Tony Erwing i vardagsrummet då jag plötsligt blev knäsvag och illamående. Bakfyllan slog mig som en hammare i bakhuvudet, trots att jag inte drack en endaste droppe igår. Låtjäveln har duperat mig och jag kommer alltså aldrig att kunna lyssna på Dianas skönsång igen. Bra det, kanske ni säger, låten är usel och du ska överhuvudtaget inte lyssna på sådan skit. Ni kan fara åt helvete, svarar jag då genast och ber er samtidigt att vidga era horisonter. Allt behöver inte vara skramligt och tufft och kantigt. Ibland behöver man släppa in en strimma ljus i livet eller en liten fin fågel i rummet. Min fågel har dock för evigt lämnat mig och som substitut får jag istället lägga mig och lyssna på det ekande ljudet av mina egna spyor som kastas mot porslinet i mitt badrum. Fy fan.

Nu ska jag dock jobba lite.

Vi hörs.

Hejdå.

Alltså. Även denna sommar blir nog hejdundrande bra, trots att Zlatan inte pratar och att Carl Bildt faktiskt ska göra det. Jag känner nu att den positiva ådra som började bulta i mig i och med att jag klev över till den äldre sidan för med goda saker. Ser ni, jag hittar ljus lite varstans numera. Tidigare så hade jag bara sett det där finska fanskapets namn och därefter hade jag slängt radion genom en ruta och lyssnat på en massa obscena punkskivor sommaren lång istället. Men nu lät jag istället bli och så fick listan liksom marineras in i mig tills smakerna började sätta sig. Det blir nog folk av mig med.

Torgny Lindgren alltså. Herregud.

I övrigt köpte jag mig en ny skurmopp idag. Den har jag dansat omkring med som om det vore min alldeles egna lilla kaffeflicka. Men om detta bryr ni väl föga om så istället så kan jag också meddela att jag såg Aftonbladets skribent Simon Bank på bussen idag. Jag stod hela vägen och ville bara gå fram och säga till honom att han är förbannat bra, men när vi väl gick av så vågade jag inte. Varför ska det vara så förbannat bra att säga att någon är skicklig? Eller att boka honom som sommarpratare? Nåja. Nästa gång kanske.

Hejdå.

Nu ska jag kolla lite på tv. Eller titta i en kartbok. Vi får se.

Hejdå.

Men nu är det sommar och samma farbröder vid samma plats verkar helt plötsligt mindre hotfulla. De bleka nunorna är ersatta med kontinentalt brända ansikten, de skrattar och tjoar och tjimmar och den enda kroppsöppning det eldas ur är munnarna där det nonchalant hänger en fimp som någon slängt på gatan. Det levs ut helt enkelt.
Därmed inte sagt att det inte finns rötägg även bland sommarkatterna. Igår var det en som på något sätt lyckats placera en drink i vrångstrupen och tog ut detta på mig. Han stod länge och väl och tittade på mig och jag granskade honom lite försiktigt och i smyg. Alla attribut fanns där. Jeansjacka, skor av olika märken och av vintermodell, trasiga byxor och håret hängande som en kuliss bakom hans nacke. Utöver detta så hade han ögonbryn lika taggiga och buskiga så att de lika gärna hade kunnat hänga framför Fort Knox som inbrottsskydd, han hade en näsa som var stor som en bakad potatis och hans skägg såg ut att vara kastad i hans ansikte av en blind epileptiker. Kort sagt, han såg hotfull och rutinerad ut. Det här var lekens ess som jag stod och utbytte blickar med. Han höll sig dock lugn ett bra tag och detsamma gjorde jag, jag stod och småskuttade bredvid honom och hoppades att det röda ljuset framför oss skulle inta en grön nyans och att jag skulle kunna smita ifrån hans granskande blick. Precis när jag för tredje gången använde mitt periferisikte åt hans håll växlade han upp som en Ferrari. Han gick från noll till hundra på under sekunden och skrek som en vansinnig schimpans:
- Vad fan glyyyr dyy på? Va?! Vill dy syga min kyyyyk?
Efter detta primalskrik så började han fumla och rota sig i skrevet medan han hoppade av upphetsning vid min sida och hela tiden utstötte han ordet -va- och jag blev, tvärtemot vad han måste ha hoppats på, inte ett dugg upphetsad och inte ett dugg sugen på att smaska på hans penis, istället blev jag skrämd som en liten kanin och joggade över gatan trots att lagens långa arm satt ut lysen som förbjöd mig att göra detta. Så kan det gå och det var tur för honom att jag inte mötte honom efter mitt avslutade ärende inne på gymmet. Då hade jag nog knutit fast båda hans pekfingrar i hans förhud som en liten kinesisk leksak.

En herre som däremot gjort mig glad på riktigt är en man som sitter vid Karlaplan. Eftersom jag brukar jobba däromkring så har jag sett honom väldigt ofta de senaste åren. Han skiljer sig liksom från det andra klientelet, han har viss charm och grace, han klär sig elegant och sitter dessutom ständigt med ett litet anteckningsblock som han säkerligen skriver små dikter i. Eller också ritar han kukar, det kan jag inte veta, men för historiens skulle så låter dikter bättre så vi håller oss till det. Vid hans sida springer hela tiden en svart labrador och de här två ser ut att älska varandra över allt annat, hunden springer och badar i fontänen, skvätter ner några turister, springer till husse, får beröm och uppmuntrande ord och kanske tillägnas också en dikt till hans ära i blocket. Det är en synnerligen vacker syn. Men i år har de båda varit försvunna. De har inte setts till och jag har varit uppriktigt ledsen över detta. Karlaplan har känts kall och tråkig utan inslag från dessa två individer. De har liksom behövts för att väga upp all stelhet där kring fontänen. Jag har suttit och spanat och trånat efter att få se dem hela våren och varje gång jag fått syn på en svart hund har jag fått upp hoppet och börjat vifta på mitt arsle likt en hund eller en kvinna på en jamaicansk dancehall. Men det har bara varit falska alarm och jag hade nästan gett upp hoppet om att åter få se dem.

Men i förrgår dök en välbekant figur upp igen. Gubben var tillbaka! Han satt sig, lika elegant som vanligt sett till klädsel, på en parkbänk och drog sitt anteckningsblock ur fickan och började anteckna. Jag blev alldeles varm inombords och insåg att sommaren i år kommer att vara väldigt trevlig även sett ur ett arbetsperspektiv. Tyvärr saknades hans hund, den har väl säkerligen mött sin skapare och springer nog omkring uppe bland molnen och jagar feta överklasskatter och skvätter vatten på tyska turister med Hasselbladskameror. Men, en av två återkomna är inte illa och jag nöjer mig med att få vila ögonen på gubben så länge. Hoppas han skaffar sig en ny hund också. Det behöver både han och jag.

Nu ska jag träna och efter det ska jag ställa mig framför en spegel och kritiskt granska min kroppsform. Ni kan väl plocka bär eller svamp eller vad ni nu har för intressen.

Hejdå.

Igår kom jag alltså hem från Spanien där jag tillbringat en vecka med att bli nedstänkt av den läspande befolkningens saliv då de försökt att säga S. Under denna vecka har jag hunnit bli röd, jag har hunnit bli brun och slutligen har min metamorfos avslutats med att jag numera ser ut som en slags polkagris alternativt en rödvitbrun leopard i min hy. Solen därnere är nämligen väldigt opålitlig och vänner med gott minne minns också min senaste drabbning med den som slutade med ett kraftigt missbruk av Aloevera och sömnproblem på grund av ömsning av skinn. Denna gång verkar dock bli lindrigare ur den synpunkten. Vad har jag då gjort där i lilleputtlandet? Inte alls mycket faktiskt. Jag har solat en smula som sagt, badat vid behov, kort sagt, levt ett spanskt liv. Inga arbetsamma uppgifter, ingen kroppsligt arbete som kan framkalla svett, bara lek och skoj och kanske någon enstaka protest mot regeringen som inte har vett nog att inse att pension vid 45 års ålder är en mänsklig rättighet. Protesten tog dock liksom aldrig riktigt fart då jag, liksom alla mina spanska bröder och systrar, målade våra skyltar i ungefär 3 timmar och därefter la oss för en liten siesta och drack lite sangria och sedan var det ju middag och efter den så… Ja, man kan demonstrera en annan dag också.

Annars har jag druckit öl och ätit inhemsk mat såsom hamburgare serverade på en lokal sylta kallad New York Grill, lite pizza, lite grillat och några oliver. Men mest har jag druckit och det har jag gjort så till den milda grad att rondören kring min egen ekvator har ökat explosionsartat och jag misstänker att jag och min helkroppsbaddräkt kommer att få utstå en hel del spott och spe nere vid vassen i anslutning till badstranden i sommar. Det hade jag inte räknat med, tvärtom, ett av mina mål var att jag skulle vara en av få i min bekantskapskrets med en någorlunda platt mage den dag jag fyllde 30 år. Så blev det alltså inte och nu sätts hoppet till Gustav och Jocke som fortfarande har några dagar av aktiv späkning framför sig om de vill hamna i min lilla idolpärm.

Men fetma till trots, dyka kan jag fortfarande göra. Jag och mina nya kilon använde nämligen poolen som en slags uppvisningsplats för vattenkonster under veckan. Folksamlingen av avundsjuka spanjorer var enorm och alla ville de se mina perfekta spikar, mina bomber och mina dykningar som angränsade till en trollsländas då det gällde att minimera vattenstänket till en liten krusning av ytan. Det är något jag är väldigt stolt över och den förmågan kommer jag nog aldrig att förlora hur många kilon vågen än hånar mig med.

Presenter då? Jag fick mig en stor jävla driver av Paddan och den var jag ner och testade igår. Eller matade snarare då dess namn var King Cobra och gott folk, det var en hungrig jävel när det kom till ranchbollar. Fy fan, vilka slag han bjöd mig på alltså, och fortsätter han att leverera i denna takt så ser jag ingen anledning att avboka min anmälan till nästa års USA-tour. Nu ska jag bara få ordning på följande klubbor också; järntrea, järnfyra, järnfemma, järnsexa, järnsjua, järnåtta, järnnia, pitcher, wedge, träfemman och puttern, sedan är jag redo.

Nu ska jag in i verkligheten igen och jobba ett par timmar.

Vi hörs.

Hejdå.

Men, sitter ni hemma och våndas och funderar över vad ni kan tänkas ge en person som har allt, förutom just ett kort där den texten står, så tänkte jag här ge er en liten ledtråd. Jag skulle bli hemskt glad över att få en trisslott, en vinnande sådan. Eller en Harry Boy som även den genererar en summa pengar. Några miljoner bara, det tycker jag vore på sin plats. Åtminstone Trisslotten kan man tycka borde ge lite slantar då jag genom hela mitt vuxna liv varit inne och placerat pengar i Svenska Spels pyramidspel utan någon som helst avkastning. ATG har jag aldrig varit intresserad av, men för att fånga mitt bristande intresse så skulle nog som sagt en liten vinst vara vägen att gå.

Och nej, det är inte pengarna i sig jag vill åt. Jag vill inte sitta ensam i ett slott iklädd endast en rökrock och en monokel och räkna mynt som jag sedan gömmer i min förhud. Det vill jag inte, pengarna skulle användas till något vettigt som fler än jag skulle kunna dra nytta av. Bara för att man fyller 30 så innebär det inte att man förvandlas till någon liten krösus vars enda syfte är att köpa en massa saker så att ingen annan hinner köpa dem innan. Jag skulle däremot köpa mig en grusgrop.

I denna grop skulle jag sedan placera ut en 10-15 grävskopor och bjuda in mina vänner att ta plats i dessa. Efter det skulle vi kunna åka ut till gropen på vår lediga tid och bara umgås. Sitta i våra hytter, dricka lite öl, snacka skit i högtalartelefonerna och bara gräva. Kanske börja veva hotfullt mot varandra med skoporna när någon kommit för nära eller skämtsamt fylla igen någons grop när han tittar bort. Köra upp en skopa framför någons ansikte och säga via högtalarna att luften är fri och höra alla andra skratta gott åt det lilla skämtet. Kanske daska till någon i bakhytten med öppen skopa. Sådant som grabbar gör helt enkelt. Kanske skulle vi slå på någon skön Dr Dre låt och börja föra våra skopor upp och ner i långsam takt för att visa vår uppskattning och vördnad inför West Coast kulturen och dess fanbärare. Med en grävskopa kan man göra så mycket mer än att hålla på att arbeta. Det räcker liksom att sitta där och gräva lite. Först en grop, sedan igen med den igen, gräv upp, fyll igen, ta en öl, gräv gropen och fyll igen den, titta på klockan, slå med skopan på grannens fönster och peka ivrigt på din handled, packa ihop allt och gå hem. Svårare än så behöver det inte vara.

Naturligtvis så skulle gropen (fan, vi måste ha ett bättre namn på den…) och dess verktyg också vara öppen att nyttjas för andra också. Jag kan inte tänka mig en bättre svensexa till exempel. Det är bara att fylla på med lite diesel eller havre eller vad de nu drivs av och när man är klar så lägger man bara nycklarna på solskärmen och drar hem. Och om man skulle bli för full så finns det alltid en möjlighet att nyttja baracken som kommer att finnas i direkt anslutning till området. Bara man städar efter sig, grisar ger jag inte mycket för. Och fyll för fan igen den grop du grävt till andra också, det kan jag inte nog poängtera.

Om nu inte pengarna från trisslotten riktigt täcker mina behov så kan jag väl åtminstone betala för att få min livs högsta dröm besannad. Nej, inget dravel med skoghuggare och riddare och älvor som drar förföriskt i mitt könshår, sådant har jag vuxit ifrån. Jag skulle däremot betala en ansenlig summa för att få nyhetstolkaren i Nyhetstecken utbytt mot en pantomi-artist. Det skulle vara väldigt uppfriskande att se.

Ja, det var väl allt antar jag. På tisdag fyller jag alltså 30 men redan imorgon åker jag till Spanien, så med detta sagt så antar jag att vår kontakt via denna sida blir sporadisk i åtminstone en vecka framöver. Lev väl kamrater.

Hejdå.

Ja, i Italien är tydligen spikarna jämnt inslagna, den enda som sticker ut är deras ledare och honom orkar tydligen ingen knacka in. Men i Sverige, ojojoj, här står dyckerten ut som taggarna på en igelkott. Varenda individ ska synas och visa sig duktig och jävlig och ibland önskar jag att vore den där hammaren i Pink Floyds The Wall video.

Det som får mig att gå igång mer än någonting annat är det nya numret av tidningen Buffé, ICAs egna skapelse alltså. Tidningen där recept blandas med livserfarenhet och annat skit. Det hela börjar med att Robert Wells gav sina bästa grilltips och bland annat döpt en skapelse till Wrhapsody och som just var en Wrap och redan där inser jag att jag borde gått ut och hämtat mitt finaste grillspett och börjat fäkta kring trakterna av min egen mage. Men det gjorde jag inte, av nyfikenhet läste jag vidare och kom till något slags stående inslag som går ut på att tre stycken testpersoner får tre stycken recept som de ska laga och sedan betygsätta för tidningens räkning. Allt gott så långt.

Men dessa testpersoner vill liksom inte följa de angivna recepten, nej, då syns det ju inte hur duktiga de är. Istället så skriver de i sin betygsättning någonting i stil med:
Ja, vi gjorde ju först den där kycklingen med ris och tomatsalsa, den blev lite torr tyckte vår familj. Så istället bytte vi ut kycklingen mot lax och riset mot potatis. Sedan gjorde vi en gräddfilsröra och toppade allt med riven pepparrot, urgott blev det. 5 i betyg helt klart.
Ja, det lät väl smaskigt det där, men missade man inte målet en smula? Jag begriper det inte. Vad får såna typer att känna sig tvungna att visa hur duktiga de är? Kyckling är kyckling och lax är lax och så ska det förbli. Hålla på och pillra med Guds skapelser som ett par galna vetenskapsmän, det är ju ren och skär galenskap.

Dessa rader skrivna av en som känner skyldighet att delge saker om sitt liv som inte en jävel borde läsa ens under pistolhot. Men nåja. Så mycket sticker jag ändå inte ut.

Tydligen så finns det en som dock är fast besluten att hamra mig rakt in i evigheten dock. Den ovan nämnda Gud alltså. Nu har han gett sig in i maskopi med Island och tillsammans har de siktet inställt på min röv. Det ser ut att bli ett firande på hemmaplan istället för i Spanien. Horur Öur.

Nu ska jag jobba klart här i bakvattnet och vi hörs väl senare antar jag.

Hejdå.

Men golf, det är fantastiskt roligt det. Roligt och svårt som fan. Jag har hittills träffat bollen rent cirka fyra gånger och varje gång har påmint om en slags svårslagen orgasm. Att jag dessutom skaffat mig nariga händer och fått valkar som jag inte haft sedan jag upptäckte tjusningen med att utforska min egen kropp vid 14-års ålder stärker ytterligare min tes om att denna sport är gudasänd. Så kan det alltså gå. Vän blir fiende och pojkjäveln växer upp och blir gammal. Nu ska jag bara avsluta min kurs och få det gröna kortet som visar att jag och min alltför korta pikétröja har licens att vistas på Sveriges alla banor. Efter detta ska jag utrota både djur och skog med hjälp av mina något sneda, men ack så kraftfulla svingar.

I övrigt så var jag på konsert i onsdags också. Pere Ubu hette bandet och det var förbannat bra. Riktigt, förbannat, jävla bra. Att den sjungande karln såg ut som en fet Fredrik Reinfeldt och dessutom började sin spelning 10 minuter innan utsatt tid, det gjorde inte alls mycket. Man blir väldigt glad över sådana spelningar helt enkelt.

Något jag inte gillar däremot det är det som dagen efter en lyckad spelning kikar förbi. Bakfyllan alltså. Den kan gott döden dö och det genast. Ska det vara så svårt att lyckas knäcka den nöten? Sitta där på en massa Universitet och mögla bort bland böcker utan att ens försöka närma sig denna gåta. Det tycker jag är förjävligt. Skärp er för fan!

Nu ska jag gå ut och skjuta massa skott med min järnsexa.

Hejdå.

Inte ens när det gäller saker jag bör kunna kan jag göra rätt. I min ungdom till exempel, då började folk plötsligt att samla hockeybilder. Varenda unge stod utanför Videoteket i Härnösand och nasade och marknaden var vidöppen för en sann kunnare inom området som jag själv. Att lura av en 13-årig tjej ett stycke värdefullt ark torde inte ha inneburit något som helst problem för mig som kunde rabbla statistik likt en Rainman med vit Cooperhjälm på skallen. Men det gjorde det. Jag bestämde mig nämligen ganska tidigt att det var betydligt tuffare att samla på coola namn och fräcka utseenden snarare än hockeykunnande.
- Ett stycke rookiekort av Wayne Gretzky i byte mot Zarley Zarlapsky till damen med röd tuppkam därborta? Inga problem!
- Jättebebisen Eric Lindros mot Dave Babych ? Tjockisspäck mot en kunglig mustasch? You got it, du där med svart kajal och folkölsskum under truten!

Sådär höll det liksom på. Bland annat är jag speciellt stolt över att jag en gång nere på Vattenfestivalen köpte mig två stycken kepsar med NHL-motiv på. De två lagen jag valde hette Winnipeg Jets och Hartford Whalers och inget av dessa finns längre kvar. Det gör däremot kepsarna, i allafall den vita Jets kepsen, den andra var senaste gången jag såg den i full färd med att styra upp damer på Gatufesten i Sundsvall. Och då satt den definitivt inte på min skalle. Så ur den aspekten var väl den en bra investering får man väl i och för sig lov att säga.

Min farsa är likadan förresten. I helgen fick han frågan av en kamrat vad han gjort av alla sina pengar.
- Julle, du har ju liksom jobbat hela ditt liv och tjänat rätt bra och så, vad har du gjort av slanten egentligen?
Farsan, relativt stärkt av grogg, harklade sig och sa, med sitt pekfinger riktat mot mig: Ja, jag har väl investerat ungefär två miljoner i det där projektet. Sedan skrattade de gott gubbjävlarna, åt dels hans fyndiga svar och dels åt hans usla affärssinne.
Jag själv, jag ville bara sätta mig på knä och ta hans hand och skrika: Lugn Pappa, snart kommer skatteåterbäringen! Men då jag visste att detta var pengar som för evigt ligger gömda på havets botten så lät jag bli och stämde istället en smula skamset in i deras högljudda hånskratt mot mig som person.

För så är det, inga av dessa pengar kommer i framtiden att ge någon som helst avkastning. Om nu inte Glada Hudik teatern behöver ännu en statist förstås.

Vart jag vill komma med detta inlägg har jag ingen aning om. Den här framgångssagan saknar både innehåll och sensmoral och slutet är väl nära antar jag. Snart fyller jag alltså 30 och nu är det bara 30 år kvar tills jag kan leva på min pension. 6000 kr i månaden, och då ska väl min blivande kattjävel ha mat också. Hurra.

Nu ska jag jobba klart här och vi hörs senare.

Hejdå.

Jag tycker att man ska ge fan i sånt där. Jag minns första gången när de ändrade ett väl inarbetat namn och för evigt gjorde mannen i frågas karriär lite sämre än vad den borde ha varit. Han hette, till en början, Orvar Stambert, uttalat precis som det låter. Hur mäktigt som helst, Orvar Stambert, och jag kan direkt att säga att det var en ynnest att hinna först med att paxa det namnet när man skulle spela landbandy på Murberget som barn. Men sedan hände något. Arne Hegerfors började plötsligt säga Stambäääär med någon sorts fransk touch på det hela. Då Arne även har för vana att kalla fotbollslaget Portsmouth för Påårrrsmurffff så brydde man sig inte riktigt om hans plötsliga Duponska. Men det gjorde alla andra, plötsligt var den gode Orvar för evigt förknippad med efternamnet Stambäääär och det gjorde inte direkt susen för hans fortsatta karriär, speciellt inte på asfalt och i synnerhet inte på Murberget. Stambääär förresten, vilken fransman kallar sig egentligen Orvar? Idioti.

Men nu är det alltså dags igen. Niklas Holmgren vägrar alltså säga Loui som alla andra och backar upp skiten genom att stå bakom pojkens morsa och yla. Det är förjävla jobbigt att lyssna på. Plötsligt så spelar man powerplay och grabbarna står och passar pucken till varandra och har allmänt trevligt och kanske utbyter man också blickar som skvallrar om vilken nattklubb man ska gå på efter matchen och allt är frid och fröjd tills den nämnda Eriksson får pucken får då skriks det med en nasal stämma – Lou-iiiii och rutorna börjar spricka hemma. Det låter mer som en känd scen från filmen Den Sista Färden än uttalet på en duglig hockeyspelare.

Själv har jag också lite av samma problem. Jag heter ju Håkan och är van vid det norrländska uttalet av namnet. Det sega alltså, där namnets varje bokstav mals fram som genom en köttkvarn. H-å-k-a-n. Inga överraskande skrik, bara ett lugnt malande från start till mål och namnet är, rätt uttalat, en slags meditation att säga. Tänk det lugna harmoniska i korvstoppning och ni är rätt ute. Men sedan jag flyttade hit ner har jag fått lära mig ännu en variant av mitt eget namn. Första gången jag hörde det blev jag aningen rädd och skrämd, det lär som att en utskällning var i antågande och jag kröp ihop med axlarna och flackade osäkert med min blick. Hååå-Kan, sa man och den sista stavelsen uttalades ungefär som när man smashar in en boll i Bordtennis. Hååå-Kan! Men jag vande mig vid det och inte fan sprang jag upp och gnällde till någon kommentator om skiten heller. Man tar väl vad man får och ska inte klaga. Man kunde ju lika gärna ha samma namn som en fotbollsdomare i Härnösand också. Inge Köhn alltså. Det hade varit halvskoj det.

I övrigt har jag varit ute och sprungit två dagar i rad och har således en fruktansvärd träningsvärk. Varenda muskel är öm men värst är det kring röven. Det känns som att han i filmen Min Jätte har genomfört ett prostatatest på mig och då menar jag inte Billy Christal.  Alltså kan jag se framemot åtminstone två dagar av stående skitning då jag inte längre kan sitta. Det ska nog gå vägen det också.

Hejdå.

Där kommer den inte att vara ensam. Jag lyckades nämligen komma trea i en musiktävling också. Tio låter spelades upp och man skulle sammankoppla dessa med olika färger. Sprack gjorde jag endast på en synth-version av Sven-Ingvars sång om rostiga ögon och lika bra var väl det för om första priset var i samma anda som det jag vann så var jag ändå inte intresserad. Det pris jag fick var nämligen ett par pilotglasögon skänkta av Årsta Optik. Pilot trodde jag åtminstone, och det skulle jag inte ha gjort. Den segern skulle jag ha sugit på lite längre med facit i hand, men i vanlig ordning så sålde jag smöret och hoppade över bäcken med sedlarna kastade i motvind, för när jag provade brillorna så insåg jag ganska omgående att det visst var ett par Top-Gun glasögon, men att kanske snarare Dame Edna än Tom Cruise skulle ha föredragit dessa. Diamanter, pärlor och annat krås prydde kanterna på skiten och dessa kan jag tänka mig att sälja/skänka mot att någon hejar på mig med annat än avsky i blicken.

Annars är det väl bara att hänga in kläderna i garderoben och sedan glatt hoppa ut från densamma antar jag. Det är väl snart dags för Prideveckan igen och jag skulle gärna på ett eller annat sätt få visa upp de ovan nämnda axelmusklerna och få blåsa lite i en pipa som folk på det tåget brukar göra. Ja, en pipa som fotbollsdomare har, inte någon kuk om ni nu trodde det.

I övrigt fyller jag snart år och jag tycker redan nu att folk i min närhet ska se till att ha första helgen i juli ledig, då är det nämligen sagt att jag och den andra grisen som fyller ska ha fest. Jag blir 30 och han 70 och ett klassiskt 100-års kalas vill man inte missa. Juli alltså, jag vet att jag fyller i Juni men då kommer jag att vara i det gamla läspande dynglandet kallat Spanien igen. Jag bävar.

Nu ska jag jobba lite.

Hejdå.

Jag brukar nämligen via mitt jobb träffa på en typ, kanske en en gång varannan vecka ungefär, den här typen har väl inte gjort något vidare avtryck i mitt liv. Medelålders farbror, grånande tinningar och nära till ett skratt. Det är väl det intrycket jag haft. Ganska skön gubbe liksom, men ingenting som jag skulle vilja ge mig ut för att musicera på gatorna med för en bit bröd och en sovplats uppe på en höbal tillsammans med.

Men i förrgår träffade jag honom semicivilt så att säga och vi kom att sätta oss ner och prata på riktigt. Ämnena avhandlades i rask takt och han verkade för all del vettig och jag hade mycket trevligt i all enkelhet. När vi så började närma oss ämnet musik så frös jag till en smula, jag brukar inte gilla att dela med mig av min musiksmak till halvt okända män, inte för att den är något att skylta med utan mest för att jag inte klarar av att hantera besvikelsen över att tvingas höra en gubbe sitta och hylla Ulf Lundells senaste alster med högt tonläge på rösten. Det brukar innebära att jag i framtiden får svårt att ta dem på allvar och därför undviker dem i största möjliga mån. Men anyho, ämnet var oundviligt och det var här min haka föll lika dramatiskt som en Barcelonaspelare framför ett utsträckt ben.

Gubbjäveln började nämligen berätta om sin egen musikkarriär som börjat i Oskarshamn där han var den enda punkaren på orten och på grund av raggarnas hårda ord och stärkta rattmuffar tvingades flytta till Stockholm. Väl där så hade han börjat spela i lite band och haft sig, klistrat upp små lappar på elskåp och röstat nej till hela världen. Som punkare gör helt enkelt. När jag sedan, lite på skoj, frågade honom ifall hans band nått någon framgång så började han avmättat berätta om ett band han ingått i. Det verkade som om han dragit den historien en miljon gånger tidigare och var aningen less på att ständigt upprepa anekdoten. Men för mig gjorde han dock ett undantag och började rabbla upp sin historia.

Tydligen hade han i början av 80-talet spelat i ett band som innehöll den gamle legenden Jerry Nolan och de hade umgåtts väldigt flitigt även utanför replokalen. Några av Jerrys gamla kompisar hade ibland också kikat förbi för att jamma lite, som den gamle musikern så vackert uttryckte det. Bland annat hade en herre vid namn Johnny Thunders varit en frekvent gäst där bland notställ och kajalpennor. Bandet i fråga hade dessutom rönt en viss framgång och bjudits över till det där stora farliga äpplet där allting började och väl där så hade de bott några månader i ett kyffe kallat Chelsea Hotel. Knark, sprit, dåliga kvinnor och ett evigt pumpande på gitarren var några av sakerna de sysselsatt sig med och ungefär vid den svängen av historien började jag koka inombords. Utåt sett satt jag med ett leende liknande en 14-årig tjej som smekt sin första häst över mulen, men inuti var jag i uppror. Jag ville bara resa mig upp, slita tag i hans rutiga skjorta och fråga varför i helvete han satt här och inte i New York med ett saligt leende på läpparna och en kanyl i armvecket. Fy fan. Jag var så jävla starstruck att jag med lätthet kunnat börja slicka hans fötter ifall han bara visade mig med vilken nagel han vidrört Herr Thunders med.

Man har inte gjort mycket själv alltså. Att försöka trumfa en sådan historia är smått omöjligt även för en som sysslar med musik, men för mig, vars enda merit och anekdot kring och inom musik är att jag blev förbjuden av en fröken att att ens försöka klappa takten till Tigerjakt under Mora Träsks bejublade spelning på Parkaden 1991, då är det helt omöjligt.

Men några två mål hemma mot Svedjeholmen, det hade han minsann inte gjort och därför får vi på något sätt ändå anse att denna mätning av könsorgan slutade oavgjort.

Nu ska jag in på stan och veva runt lite.

Hejdå.

Första gången var i söndags då jag följde min inlämnade rad för Europatipset och plötsligt insåg att jag var ytterst nära stordåd. Det enda som krävdes var att en match skulle gå in och efter att ha hotat och smädat Gud via min Facebook så plingade det plötsligt till i rutan och succén var ett faktum. 13 rätt och jag började strutta omkring som en ung Iggy Pop här hemma och la hela tiden ifrån mig små tjut som antingen tydde på svårartad astma eller att min kropp övertagits av en kastrerad varg. Pengarna, som dessa rätta streck på rätt papper, medförde var dock av den mer blygsamma varianten. 4300 kronor blev det. Och redan här, innan ni börjar skicka brev och bilder på era leprasjuka barn eller på era hundvalpar med tassarna i mitella, så ska jag säga att den summan kommer att delas upp inom mitt tipslag. Alltså, summa summarum; jag vann en tusing. Men än viktigare är att jag lyckades vinna tillbaka respekten från ovan nämnda tipslag och åter står vid rodret på den framgångsskutan. Jo, jag har varit medveten om att det tisslats och tasslats nere i kabyssen om att ett myteri är i antågande, men nu kan vi väl ändå lägga ner dolkarna och enas om vem det är som bör sköta finanserna även i framtiden?

Andra gången jag apatiskt stirrade rakt fram medan jag väntade på att pressfotot skulle tas var när jag tittade ut imorse och insåg att det snöade. Jag är väl liksom inte dummare än så att jag inser sambandet mellan mitt Gudasmädande och det plötsliga öppnandet av Kung Bores reservlager. Tro mig, imorgon kommer det att regna gräshoppor och antiloper och fan vet vad det står i den där boken egentligen, men regna kommer det att göra och för detta ber jag om ursäkt. Men vad fan, 13 rätt är 13 rätt och om ni vill så kan jag kasta den medföljande t-tröjan till er från min nybyggda ark som en slags flytväst. Jag har ändå en sådan redan.

Och Usama bin Laden är död och om detta tänker jag inte säga mer än att det var rent vidrigt att se de McDonalds-feta kropparna stå och hoppa vid Ground Zero i något slags kollektivt glädjerus medan de viftade med sina stjärnprydda flaggor och vrålade i en pommesfrites doftande kör – USA-USA-USA-.  Jag vet inte jag, men sätt en turban på dessa människor och tänd på flaggorna de höll i händerna och visa de bilderna på nyheterna och säg att de är nytagna från Iran, då vågar jag tro att den masshysterin skulle bli direkt skrämmande för tv-tittarna.

Nu ska jag också ställa mig och hoppa med min McDonalds-feta kropp. På gymmet dock och iklädd min tröja från Kuba.

Vi hörs.

Det andra helvetet stavas pollen. Jag trodde i min enfald att jag växt ifrån det där nu, någon gång i livet måste man som man få ett slut på lidandet och i år tyckte jag att det skulle vara ett bra år av Gud att ge mig amnesti. Det tyckte inte det skäggiga ludret. Istället straffade den jäveln mig hårdare än någonsin och varje gång jag går utanför dörren så börjar jag gråta. Folk som går förbi tycker säkerligen att det ser vackert ut med en kille som i deras ögon går omkring och citerar Karin Boye och snörvlar så fort han ser en björk, men så fantastiskt roligt är det inte. Igår på bussen till exempel, då satt jag och savade ut mina tårar och mitt emot satte sig en äldre dam som genast började inspektera mig med en omtänksam min.
- Åh, tänkte hon, det är säkert en poet som sitter här och funderar ut något att skriva om det vackra vädret och alla vackra växter som solen hjälper att blomma ut. Så himla vackert och kan det kanske vara en av bröderna Birro?
Längre än så hann inte tanten för medan hon tänkte så hade det börjat rycka rejält i mina näsborrar. Jag ignorerade detta kroppsliga sms och tänkte med ren viljestyrka fördriva det. För nysa, det må vara skönt och en andra orgasm och allt vad det kallas, men det ska också skötas privat och gärna med ett ark av papper mellan hand och mun. Så blev det dock inte. Den här jäveln gjorde ett språng rakt ur min käft och det enda jag kunde göra var att vrida mitt huvud bort ifrån den rörda poesi-älskande kärringen. Det ska hon tacka sin lyckliga stjärna för att jag gjorde. Hon ska prisa Gud för min sinnesnärvaro i detta kritiska ögonblick. För microsekunden efter min lilla vridning till höger så landade en sats på ungefär två liter slem, snor och saliv, och säkerligen också några tårar då jag nickade ut min nysning med en slags dödsmetallrörelse, rakt över fordonets ruta och gjorde att sikten ut blev försämrad med 100% och det hela såg ut som något slags lyckligt slut på en tysk porrklubb bland mången män, någon kvinna, ett par hundar och ett glasbord. Fy fan. Den laddningen hade i annan värld, från en annan plats, gjort mig intressant som höjdhoppare.

Annars är det väl bra, antar jag. Påsken var trevlig och maten var god och jag hann läsa ut boken jag talade om i ett tidigare inlägg. Vi, de drunknade alltså. Läs den, gott folk. Nu har jag dock sent om sider börjat på boken Mästaren och Margarita, därav rubriken på inlägget. Kan Mick Jagger så kan även jag.

Nu ska jag jobba klart sedan ska jag ut och slå några smällare på käften.

Hejdå.

Kanske redan idag. För idag ska jag nämligen åka norrut för att fira min påsk och utkräva det som är mitt. Familjens soffa ska åter bli min och jag ska lägga mig som världens fetaste koltrast och bara öppna slussen till min mage och låta min moder sticka in föda i den. Ögonen ska jag låta vila på någon NHL-match. Jo, min familj har kabel-tv numera och kapitalismen har alltså även börjat visa sitt fula tryne och sin oborstade hästsvans uppe i Norrland. Men vad fan. Jag är en man av min tid. Jag kan tala engelska. Jag kan porrsurfa utan att klicka på en massa konstiga länkar. Jag klär mig lätt och ledigt med en viss personlig touch. Med dessa argument vore det väl för fan konstigt om jag inte tog chansen?

Något jag också borde ta chansen att göra är att tjäna lite slantar. Även där har jag lurat på en djärv liten plan, jag satt nämligen ute på Djurgården och frustade som en sovande bulldog igår mellan mina jobbpass. Förbi mig löpte en himla massa människor. Det är den tiden på året. Byxorna vill liksom inte längre glida på och det enda som kan rädda situationen då är att i full fart springa runt Djurgården, gärna så att alla du känner kan se dig och gärna lägga ut din runda på Facebook så att även de som inte vill se det tvingas se resultatet och sedan tårögt titta ner på sin egen mage och må dåligt över den framtid som tjockis man skaffat sig. Så gör man. Men, pengar var det alltså. I och med att jag hade perfekt vy över det dallrande tåget av späck som lufsade förbi så kunde jag inte undgå att se att ungefär var tredje människa sprang raka vägen mot sin egen skapare. Det frustades som i en tysk porrfilm och varje steg såg ut som att sitta i Liemannens album över semesterbilder. Min tanke är att istället för att låta dem möta honom fysiskt så kan de istället få stöta på mig. Fullt utrustad med en nyinköpt defibrillator och fullpumpad med glada hejarop och fina komplimanger för de tjusiga löparbyxorna de opererat ner sin röv i. Kostnad för att användning borde inte heller vara något problem kan man tycka. Där omkring bor bara gräddan av vår befolkning. Och ja, jag kommer att ta kort. Kontanter sysslar bara knarklangare och spanjorer med.

Nu ska jag jobba klart. Ni ska lyssna på den här och sedan tar vi påsk.

Hejdå!

Eftersom jag som sagt missat fjolårets äventyr så var jag inställd på att börja på botten och sedan genom svett visa mig värdig att kliva upp på nästa platå. I min hand stacks en kratta och bredvid mig hamnade en man som tydligen ingick i styrelsen och därför var att betrakta som ett slags högdjur. Detta visste han också om då han dagen i ära var iklädd sin allra finaste gåborts-kostym och på hans huvud låg en frisyr så platt och välkammad att man hade kunnat landa ett flygplan på den. Han var inte där för att jobba, han var där för att delegera. Och det gjorde han minsann också. Gubbfan ställde sig bredvid mig och pekade med hela sin Nivea-indränkta hand vart jag och min kratta skulle befinna sig. Jag var som sagt beredd att visa mig från en bra sida. Ett år till som paria hade jag verkligen ingen lust med. Därför lydde jag den gamla rackaren och ställde mig borta vid gran-jäveln han pekade mot och satte igång. Efter dryga tio minuter kände jag hur hans örnblick började bränna i mig. Jag vände mig om och han knappt lägga av mitt osäkra, mongoloida och avväpnande leende innan han sprang fram och ryckte krattan ur näven på mig.
- Så här ska det gå till, väste han och började kratta i små hetsiga drag längs marken.
Jag började känna mig aningen förnärmad av hans offentliga upprappning och förklarade syftet med mina stora cirkelrörelser.
- Ursäkta Herr Gustavsson, men jag tänkte att det här kunde vara ett perfekt tillfälle för mig att träna på lite nya, fräcka dragningar till nästa innebandymatch. Kolla bara, sa jag, och återtog krattan. Sedan började jag visa mina speciella rörelser igen. Några snabba sida-till-sida finter varvades med en och annan syrgasare och löven kapitulerade direkt och började självmant att hoppa in i min stora svarta säck.
- Hmpf, grymtade direktörssvinet. Så här har vi krattat i 45 år år och det tycker jag att vi fortsätter med. Din pop-krattning kan du sköta inne på parketten eller också kan du söka dig till en annan bostadsförening. Och ta av dig de där löjliga kläderna också, det är en traditionell syssla det här och ingen förbannad modevisning.
Moloken och sårad över hans illa dolda hot om vräkning och attacker på mig som person fick jag gå in och plocka av mig mina tights, min t-tröja i batikmönster och mitt pannband i grälla färger. Så mycket får man för att försöka revolutionera branschen. Jag kände mig som Andre Agassi måste ha gjort då han slog igenom i bögsporten kallad tennis.

När jag bytt om var min kratta satt i nävarna hos en liten pojke på 6 år och hela tiden östes det beröm över honom.
- Bra Ivan, du är så himla duktig, du är mycket bättre än han med anpassningsproblem som stod här tidigare. Härligt Ivan!
- Ivan, tänkte jag. Är ungjäveln 90 år gammal eller? Vore han inte längre än mig så skulle jag kratta honom ner för stupet och direkt in i evigheten.
- Du där, hörde jag medan jag fantiserade om att knuffa bort Ivan från hans fjantiga namn och hans förmodligen löjliga familj. Ja, du, mongot. Gå bort till Åkerman och se om han behöver hjälp, här gör du ingen nytta. Gubben Gustavsson med sin slickade frisyr log i triumf och klappade samtidigt den lilla ögontjänaren Ivan på hans fjuniga hjässa.

Med sänkt huvud vandrade jag i den riktning som Gustavsson pekat ut till mig. Väl framme vid Åkerman så insåg jag direkt att detta bord är reserverat för förlorarna. Åkerman satt nämligen hukad vid en rabatt så att hans arsle inte lämnade någonting åt fantasin och mitt plötsliga sug att slänga en kotte i hans skåra avbröts av hans pipiga stämma som förklarade att jag kunde ta på mig ett par plasthandskar och sätta mig bredvid honom.
- Det är svårt att plocka bajs, sa han. En del korvar ser nästan ut som jord och ibland måste man bita i dem för att vara säker. En gång hittade jag ett smycke här också. Hittar du något liknande så vill jag att vi delar på förtjänsten. 70-30 i min favör eftersom jag varit här längst, fortsatte han och bet i det jag hoppas var en bit jord.

Jag hittade inget smycke. Istället gick jag tillbaka in till Tian och drack två rediga koppar kaffe samt smaskade i mig en hel kanellängd innan jag ursäktade mig med att påstå att jag skulle iväg och jobba. Sedan gick jag in till mig och här sitter jag nu i skydda av mörkret och hoppas att ingen tittar in. Den där korvgrillningen jag lovades vid ankomst kan de gott behålla för sig själva. Hädanefter krattar jag enbart min egen bakgård i sann Moderat anda.

Nu ska jag dock smyga ut genom ett fönster och spela lite golf. Även det i samma anda som jag nämnde ovan.

Hejdå.

5: Pierre-Edward Bellemare. Skellefteå.
En mörkhyad man med norrländsk dialekt och klara kopplingar till Frankrike. Aha, skriker ni. Du menar Jackie Arklöv? Han var väl från Östersund och gjorde en kortare sejour i Främlingslegionen när det begav sig? Mycket möjligt, svarar jag. Men den jag talar om heter alltså Pierre Edward Bellemare och som om inte det namnet räcker så är han fantastiskt duktig på att skjuta slagpuckar och att prata norrländska. Dessutom påminner namnet om artisten El Perro Del Mar och henne har jag faktiskt sett uppträda en gång. Det var sådär. Kanske berodde det på regnet eller också var hon väl lite trött på att spela helt enkelt. Femma alltså; Ed Pierro Bel Mar.

4: Fredrik Warg. Skellefteå.
Han har jag en gång druckit en öl med. Detta efter en konsert med Ulf Lundell som jag dock inte var på. Att han var där förlåts enbart av att han har en tjusig mustasch. Men annars gäller det vanliga. Gillar man Ulf Lundell så bör man söka hjälp eller skära sig försiktigt i öronen. Han är ju för fan som en Jan Guillou med gitarr. En gitarr han kallar Vita Viskningen. Själv kallar jag min cykel för Blixten, men den är tyvärr kvar i Härnösand. Synd, den rackaren hade behövts nu när våren nalkas. Jaja, jag får be pappa köra ner den vid tillfälle.

3: David Rundblad. Skellefteå.
Inte sedan jag själv spelade bakfull en match så har jag varit rädd för någons hälsa på planen, men sedan David gjorde entre i mitt liv som voyeur så har jag förvandlats till ett nervknippe. Han är sjukt bra och väldigt söt. Oavsett vad det där gamla bistra helvetet Leif Boork sitter och säger. Fortsätt så nu.

2: Christian Söderström. Skellefteå.
Labil, opålitlig, stor i käften, utrustad med en styrka han inte tvekar att använda, galen och aningen småful. På planen är han dock ganska lugn och väldigt skicklig. Att hans pappa tidigare ägde Oscars Surströmming ska man inte heller glömma. Helvete vad det luktar skit alltså. Men med rätt tillbehör smakar det mumma i lilltruten. Jag brukar använda mig av tunnbröd, färsk potatis, röd lök och creme fraiche. Vill jag vara lite galen så struntar jag i det sistnämnda. Det gör jag inte så ofta längre. De var mer i puberteten som man alltid skulle visa sig på den styva linan.

1: Johan Forsberg. Skellefteå.
Han är väldigt rolig att se på för han åker inte skridskor. Han springer skridskor. Detta gör mig nostalgisk då jag genast minns min tid i Australiens hockeyliga, där sprang också folk omkring på sina gamla medar medan de försökte slå varenda en som kom i deras väg. Det var roligt det. Dessutom påminner han om en gammal hockeyhjälte från Härnösand då han springer omkring också. Nej, inte Martin Blomqvist, utan Ulf “Sasse” Sandström. Men, Johans största fördel är inte hans lustiga löpstil, det är hans twitter och hans blogg. Båda dessa är fruktansvärt roliga och skulle jag kunna länka så skulle jag göra det. Han läser dessutom Tomas Tranströmer och det är ju direkt ovanligt bland puckpetare. Jag har faktiskt en samling av honom också men av den förstår jag ingenting. Det är lite som med blues det där med dikter, det växer på en i takt med att håret börjar försvinna. Just nu förstår jag ingenting av endera av dem, men om tio år kanske? Den enda fördelen med blues i mina ögon är att man verkar kunna heta precis vad som helst. Skulle jag spela blues och stå och jamma med en massa Anders Borg-frisyrer så skull jag nog kalla mig Fatfuck Malone. Det ligger rätt på tungan. Det gör Johan Forsberg också, därför är han etta på denna lista. Grattis till det.

I övrigt är jag neutral och tänker absolut inte kriga i Afghanistan eller köpa en massa Black Hawk helikoptrar bara för att namnet är tufft.

Hejdå.

Jaja. Det jag vill komma till är att jag nu läser en bok som framkallar samma känslor av flykt hos mig. Den heter Vi, De Drunknade och är skriven av en dansk vid namn Carsten Jensen. Redan vid ordet dansk borde jag ha slutat, de som bor nere i Malmö och söderöver är inte riktigt kloka men denna bok fick mig att undvika mina principer. Detta på grund av att den handlar om havet. Det stora, mytomspunna havet.

Jag har alltid haft sjön i mig. I min släkt kan jag direkt säga att både min far och min farbror var skickliga seglare då det begav sig. Som om detta inte vore tillräckliga bevis så äger även en kusin en ful jävla träbåt och en annan åker omkring från kust till kust intryckt i något maskinrum där han smeker sig salig med en skiftnyckel. Jag själv då? Jo, jag har nog haft mina bästa stunder till havs också. Några gånger på ett stort fartyg kallat MS/ Cinderella som transporterade fylla mellan Stockholm och Åbo och några gånger har jag suttit i en båt förtöjd vid en brygga och druckit öl. Det enda som stoppat mig från att mönstra på en riktig båt är mitt ansvar gentemot familj och vänner samt det faktum att jag tycker att ordet sittbrunn låter så fruktansvärt snuskigt.

Men när jag läser boken känner jag hur det börjar gunga i mina ben igen. Jag vill känna de där stormarna, jag vill stå längst fram i fören och vråla ut mitt världsherravälde och jag vill framförallt äta det obligatoriska torkade köttet som bjuds på varenda båt man hör talas om. Jag vill lägga till i en hamn gå in i närmaste bar och slå en stor fet sjöbjörn rakt över käften och sedan bjuda honom på en 75a ren sprit. Jag vill ställa mig nere i hamnen iklädd en blåvit-randig tröja med en pipa i käften och säga till kaptenen att ta mig till Lübeck din fitta, annars går det illa. Kort sagt, jag vill ut på sjön.

Nu ska jag inte haussa boken alltför mycket eftersom jag bara läst 200 sidor, men är det något jag lärt mig så är det att det är bättre att haussa än att baissa, även fast det är bra jävla skönt det också. Bara man slipper sitta i en sittbrunn bland andra sjömän.

Nu ska jag läsa lite mer och efter det ska jag nog åka och träna lite.

Hejdå.

Men, skitsamma. På jobbet har det nu kommit in en vikarie. En hurtig kvinna, runt 40 år med en sprudlande energi att göra skillnad här i världen. Inget fel i det kan man tycka. Om det nu inte vore för det där med boken. I den boken har det nu plötsligt börja dyka upp stora noveller och kärlekshistorier av alla möjliga slag. På en vecka vet jag mer om den här människan än vad jag vet om Paddan. Och som om inte det vore nog så händer det att hennes dag till exempel spenderats i solen och det har ätits glass eller något, och sådant händer ju för all del. Men, istället för att skriva just detta så väljer hon istället att skriva att hon varit ute i solen, och solen i det här fallet har hon illustrerat genom att runt o:et rita små streck som ska föreställa små solstrålar och istället för att skriva ordet glass så ritar hon en strut med tre stycken små bollar liggandes i toppen. - Naaaaaw, vad sött, tycker alla och det hade jag nog gjort själv också om det varit min 7-åriga systerson som gjort det. Men kvinnan är som sagt runt 40 år. Då är det inte ett dugg sött utan snarare ett desperat rop på hjälp.

Dessutom sabbar hon genom detta udda beteende för mig. Nu tycker ingen längre att jag är speciellt söt och min vision om att skriva korta och kryptiska meddelanden i den där boken håller helt på spolieras. Jag kunde till exempel på sant STASI-vis skriva om dagen: Trädet är grönt/ Lemuren.
Det kan jag inte längre. Nej, nu måste jag tydligen rita ett stort träd, kanske en ek, och därefter också rita dit en stor lemur och hur fan ska jag komma ihåg hur en sådan ser ut? Fy fan för detta. Vuxna människor.

Och det är inte direkt första gången man stöter på liknande psykopater heller. På mitt förra jobb fanns det en kille som vi kan kalla Idioten. Han var runt 40 år också, men detta trodde han var ett väl dolt faktum. Istället maskerade han sig i vad han trodde var ungdomlig klädsel och sedan sprang han omkring och levde rövare med sin gamla, stela kropp. Han kunde exempelvis dyka upp på jobbet en morgon och morsa glatt på alla, ta av sig ytterkläderna och sedan behålla sin mössa på. Då frågade man honom: Men Idioten, tycker du att det är varmt inomhus? Det är ju 25 grader plus ute…
Då rev Idioten av sig mössan och blottade en mohikan-frisyr som legat därunder mössan och morrat sedan kvällen innan.
- Jaha, sa man, jaså du Idioten, du har skaffat en mohikan-frisyr du?
- Ja, cool va, skrek han så att rösten sprack, jag fixade den igår. Lite Beckham man är nu då! Va! Va! Va!
- Ja, Idioten, svarade man. Du är väldigt mycket Beckham, men han hade sin tuppkam för ungefär 6 år sedan. Det modet dog i samma ögonblick som Magnus Hedman tyckte att det var en bra idé att skaffa sig en också.
Sårad reste sig då Idioten upp och sprang vidare in till de andra, mindre modemedvetna i personalgruppen för att visa sin usla smak.

Nästa månad bestämde man sig för att oavsett vad Idioten hittat på den här gången skulle man ignorera det. Man skulle inte röra en min om så kom in naken och slagit en knut runt kuken. Därför satt man som en staty på Påskön då Idioten dök upp i rummet med en dubbel-mohikan. Han hade liksom rakat mitt i skallen som en motorväg och endast lämnat sidorna håriga. Finurligt log han och väntade på en reaktion som inte kom. Han började dra fingrarna över sitt hår och fnissade hysteriskt. Ingen brydde sig. Då började Idioten hoppa på stället medan han pekade mot sitt huvud. Men, alla satt obönhörligt tysta. Då börjar den dumma jäveln gnida sin skalle mot en samtidigt som han i sitt lyckorus pep fram:
- Hur känns det, känns det skönt? Hahahha, känns bra va, kolla vad coolt!
Och då blev man liksom tvungen att säga något i stil med:
- Ja, nu ser jag, du har gjort en sån där tuff frisyr. Du är verkligen före din tid du Idioten, jag önskar att jag hade ditt mod alltså.
Och i och med detta erkännande så började Idioten hjula omkring, jonglera med bollar och spela riff med sin mun till vad jag tror var Back In Black av AC/DC.

Så höll dagarna på. Idioten alltså, vilken idiot han var ändå.

Hoppas nu bara att den nya vikariekvinnan kan tygla sin konstnärliga sida. Annars vet jag inte vad jag ska hitta på.

Nu däremot ska jag titta på hockey.

Hejdå!

Det fanns dessutom inga systembolag utan man kunde köpa de där halvliters flaskorna lite varstans. Det tyckte jag till en början var väldigt bra men jag har förstått i efterhand att den tanken inte direkt härstammade från min lever. Den gör nämligen väldigt ont även så här 3 dagar efter hemkomst och det gör förövrigt resten av min kropp också. Varifrån idéen kom ifrån har jag ingen aning om men jag har sett filmen Inception och finner det inte direkt omöjligt att Charlie Sheen eller den där glosögda djävulen som brukar blotta sina bruna tänder mot mig vid Gullmarsplan som ligger bakom. Till vilket syfte vet jag inte heller. Ensamhet kanske?

Solen värmde som sagt. Lite väl mycket kanske. Jag hade nämligen storslagna planer på att åka ner som en kopia av Andres Iniesta och komma hem som, ja, Pelé kanske? Men den stinkande hettan i kombination med den lättillgängliga cervezan gjorda att jag istället klev iland i vårt rike som ett slags kärleksbarn mellan Sportbladet och Rosa Pantern. Kolla bara:

Det där var min axel. Jag vågar inte visa min tidigare så tilldragande nuna då jag själv minns hur rädd jag var för tv-serien V då jag var yngre och låter därför bli av respekt för er framtida sömn i torrt tillstånd.

Och ingenstans sprang de heller omkring och skrek om -Viva Espana- och nämnde man Sylvia Vrethammar så tittade de bara oförstående på en innan de återgick till sin siesta på åtta timmar. Det är jag fortfarande lite less över faktiskt. Man kan väl för kräva att man ska kunna sin egen nationalsång? Obildade, lata jävlar. Här i Sverige kan varenda unge sjunga Öppna Landskap om man så väcker dem genom att rycka tånaglarna av dem i sömnen.

Nu ska jag jobba vidare och ni ska sova. Det där sista kan mycket väl vara en ramsa som jag lärde mig för att kunna komma ihåg alla sjöar som finns i Sverige. Jag minns inte så noga faktiskt. Det behöver ni inte bry er om heller, det ni ska bry er om är detta:

Godnatt.

Idag så dök det till exempel upp krav på den obligatoriska kromosom-avgiften. Tydligen så visade det sig vid min oerhört genomtänkta incheckning av den tuffa trupp som ska åka iväg att det, utöver passnummer, även krävdes att man kunde visa upp när respektive persons pass slutade gälla. Väl där visade det sig att en utav personerna ägde en liten röd bok där det stod att han slutat gälla som person för drygt två månader sedan. Detta var inte ett besked vi väntat oss. Han finns ju fysiskt, jag har själv sett honom. Men på dessa två förflutna månader så har han helt plötsligt slutat att existera. Han finns inte. Det kommer inte att skrivas något filmmanus om honom då han är fulare än Jason Bourne och dessutom inte kan Karate utan bara i idrottslig väg medverkat på ett knopp-läger i bandy. Därför måste den kromosom-samlande icke-personen istället skaffa sig ett provisoriskt pass imorgon bitti. Något som kan bli en kamp både mot klockan och hans egen diagnos. Vi får helt enkelt hålla våra tummar att detta kan lyckas även om jag har mina dubier.

Detta är det odugligaste jag varit med om alltså. Förutom att jag nyss upptäckte att jag själv bokat en resa med buss till oss övriga FRÅN Västerås till Stockholm imorgon. Härliga tider. Hur fan jag nu ska frakta denna trupp till rätt flygfält är en gåta men om jag lyckas med detta är det en bragd.

I och med detta lilla misslyckade klick på datorn så får vi hoppas att jag tagit den sista slurken ur idiotbägaren och då ska man komma ihåg att jag varit nykter sedan i lördags också. Detta tyder alltså på att jag i sann optimistisk anda får anse att denna bägare fortfarande är halvfull och således kan bjuda på några rejäla klunkar.

Skitsamma. Imorgon åker jag i alla fall till kuk-landet kallat Spanien. Förmodligen kommer jag inte iväg men Västerås är väl trevligt det med antar jag. Det kallas för Gurkstan och hette tidigare Västra Aros.

Östra Aros var Uppsala för er som undrar. En jävla skitstad det med.

Nu – Hejdå.