Average.

Jag kan för mitt liv inte förstå all hets kring att vara bäst jämt. Man ska vara bäst på kubb, bäst på minigolf, bäst på att tjäna pengar, bäst på att ha läst dagens väderleksprognos och bäst på att vara bäst. Skitsnack.

Jag har alltid varit en stor medelmåtta på allt jag företagit mig. När jag var liten så gillade jag att rita. Jag kunde sitta i timmar och fila på näsor, ekor, små kattungar och eldsprutande hundar. Min mor sa ofta att jag var väldigt duktig och trodde nog innerst inne att jag en dag skulle ställa ut min egen konst på ett stort museum någonstans i världen. Detta trodde jag nog själv också, eftersom jag köpt hennes snack om min egen förträfflighet rakt av. Sedan började jag skolan och jublade av glädje när vi första dagen skulle göra vår egen namnskylt och sätta på bänken framför sig. Äntligen skulle jag få visa resten av klassen att jag minsann var någon att räkna med, någon som man kunde luta sig mot när det blåste och jag skulle eventuellt och utav bara farten också få representera klass 1B i elevrådet. Snabbt skred jag till verket och började under stor koncentration rita min standardteckning. En hund som kissade på en stolpe medan en katt satt lite längre bort och nyfiket tittade på. Lite sådär lagom rolig för att låta klasskamraterna förstå att jag hade humor, men ändå tillräckligt djup för att de skulle se att jag var en väldigt tänkande 7-åring också.

När jag väl var klar så höll jag den med stolthet rakt upp i luften och inväntade jublet från mina nyfunna kamrater och mina blivande slavar. Det kom aldrig. Istället så satt hela barnaflocken och följde två stycken tvillingar som huserade i klassen. Varenda drag de gjorde med sina pennor gjorde att ungarna runt omkring dem drog ett djup andetag och suckade imponerat. Tjejerna himlade med ögonen och tänkte nog redan då på blivande dubbelmackor i deras hus på Hästskogatan. Till slut gick även jag dit och kollade vad i helvete det var sådan uppståndelse kring. Framför mig låg två stycken teckningar som var så förbannat snygga så att jag var nära att sticka ut ögonen på mig själv. De hade liksom skrivit sina namn med en slags cool stil som nästan såg 3 dimensionell ut, samtidigt som de ritat en massa tuffa figurer runt omkring.

Jag blev så jävla avundsjuk så att det gjorde ont. Avundsjuk och förbannad över att jag varit så in i helvete dum som trott på att jag skulle vara bäst. Snabbt som ögat började jag röra mig bort mot min egen bänk, tog upp min teckning, inspekterade den grundligt och insåg att den såg riktigt förjävlig ut. Dessutom hade jag i all hast över att bli klar någon gång och få bli klassens kung, lyckats skriva med stora bokstäver och inte ett dugg i 3D: HÅKN. Väl kämpat. Istället för evig ära blev det raka vägen till extralektioner i rättstavning.

Sedan dess har jag istället puttrat på i mellanfilen. Jag har hållt mina 90 på 110 vägen. Tillräckligt fort för att ta mig framåt och tillräckligt långsamt för att hålla de som är sämre än mig på avstånd bakom, ständigt gungande fram och tillbaka som en Formel 1 förare som inte låter någon köra om. Det går bra det också. Man slipper de största besvikelserna åtminstone.

Dessutom återupptog jag mitt tecknande någon gång på mellanstadiet. De båda tvillingarna var nämligen rätt pryda av sig och det var inte jag. Alltså kunde jag med några snabba drag med både pensel och penna bli klassens bästa på att rita kukar. Det var en härlig tid det.