Bodytalk.

I slutet av maj gick Paddan på sommarlov. Sedan dess har vi lyckats utveckla ett avancerat kodspråk. Hon vaknar runt tolv, slår tre gånger hårt i madrassen och flaxar som en fyraåring i takt med att slutföra sin första snöängel. Detta innebär att den lilla stackaren är hungrig. Då måste jag snabbt som ögat springa in i sovrummet, lyfta upp hennes lealösa kropp och bära in den i vardagsrummet där jag sedan försiktigt viker ihop henne och lägger henne varsamt i soffan. Sedan springer jag in köket, slänger ihop en omelett, pressar lite apelsinjuice med mina bara händer och lufttorkar lite skinka genom att springa fram och tillbaka med fyra skivor Pärssons tunna i händerna.

När denna procedur är klar så går jag ut och börjar mata henne. Då gäller det att vakta de små korvfingrarna. Likt en galen vithaj hugger hon mot allting som rör sig och man får vara väldigt nöjd ifall blodvite endast uppstår ifrån ett ställe på kroppen. Mätt och belåten lägger hon sig sedan till ro och somnar om. Vid två tiden brukar hon slå upp sina ögon igen och denna gång har hon gått från haj till säl. Hon ligger och guppar upp ned bland kuddarna i soffan och brölar hela tiden ” Ohohohoh” : Men olikt sälen så är det ingen liten röd boll som hon vill balansera på snoken, inte heller är det ett fång nyfångad strömming hon vill åt. Nej, detta betyder på ren och skär sälska: Rosévin och detta vill hon ha nu. Inga ursäkter godtas. Vin fram och gärna för en kvart sedan, väser hon och fäktar med sina långa armar i riktning mot mitt ansikte. Detta får jag sedan hämta, hälla upp i en balja, placera fyra sugrör i den och sedan springa fort som fan därifrån. Gärna i riktning mot jobbet. Där kan jag i lugn och ro sätta mig ner i soffan, kolla så att alla mina vitala delar fortfarande sitter kvar på kroppen och pusta ut.

När jag suttit så i två timmar piper det dock i telefonen. Fegt kollar jag på displayen som om jag smög upp ett fyrtal i ess i poker. Som vanligt när man gör det så sitter man dock med ett kort i varje by och man inser att inte heller denna gång får kamma hem någon pott. På displayen står det nämligen H.S.F.H.M.N.S. Eller som jag lärt mig att utläsa skiten: Hungrig som fan, hämta mat nu slyna. Då springer man in till chefen och skriker ” jag är så jävla sjuk, ringer imorrn, puss å kram och herrå ” Efter det bär det av hemåt i en taxi efter ett pitstop på Macdonalds där dagens ranson av Nuggets inhandlats.

- Honung, jag är hemma nu… Med maaaaat. Från rummet hörs ett upphetsat grymtande. Försöktigt smyger man sig in till besten, kastar påsen i hennes famn occh sätter sig på knä framför och ber till gud att de 87 nuggetserna ska räcka till. Då kommer första slaget. Ryggen svider till som en urinrörsinfektion. ” Jag skrev klart och tydligt: PS. G.M.K.D.L.S. DS. Eller för att tala klarspråk: Ge mig koreanskt din lilla slampa.

Då gäller det att vara snabb. Fram med dammsugaren, sug varenda vrå av huset skinande ren. Svabba av, diska undan och putsa fönstren fri från fläckar, detta för att på något sätt kunna blidka henne. Oftast har hon dock redan somnat vid den tiden, med huvudet ingrott av gammalt flott från kycklingen. Med ett leende på sina läppar. Därefter är det dags för mig att bära henne till sängen, lägga henne under täcket, ta på mig mina filttofflor och gå ut och sova på farstun och vänta tills hon brölar igång nästa morgon.

Vecka 30-31 har jag semester. Då ska jag ta en öl.

Hejdå.