C.R.E.A.M

Den ekonomiska biten är alltså en liten akilleshäl hos mig. Pengar kommer in, åker ut, kommer in, åker ut och så vidare. Inget direkt ovanligt för folk i vår generation kan jag i och för sig tänka mig. Men, nu är det så att jag börjar bli lite orolig inför framtiden. På mitt sparkonto finns efter 28 års idogt sparande den eminenta summan av, håll i er nu, 1 krona och 69 öre. Det är räknat i min hjärna, 3 stycken bugg det. Kanske kan jag mot uppvisande av de resterande 9 öre också få ett extra. Men det vore nog att hoppas på lite för mycket det. 3 bugg av varierande smaker blir det. Vad jag kommer att kunna hämta ut i pension har jag ingen aning om. Jag har nämligen utvecklat en stark fobi mot att öppna det där orange kuvertet. Men jag skulle nog kunna muskla på lite här och säga att ungefär 8 spänn i månaden borde jag med största sannolik kunna få ut. Det är grovt räknat. Ser man den summan framför sig så inser man ju ganska direkt att ålderdomen kan bli rätt hård. Då får jag en årslön på 96 kronor, lägg därtill min sparade krona, plus ränta och jag kommer nog att kunna klättra mig över hundringen jämt. Men då måste jag alltså ge fan i buggen också. Vilket känns förbannat svårt.

Ponera att jag fortsätter så här i några år till. Kliver i spenderarbyxorna direkt på morgonen och börjar vifta med sedlar för att se vilket håll vinden blåser åt. Då kan det gå riktigt illa. För någon gång i framtiden ska väl även en extra jävel ha mat att stoppa in i lilltruten. Då gäller det att ha lite koll på sina kvitton. För ungar kostar en jävla massa pengar, det är en sak som är ställd bortom allt rimligt tvivel. Det ska köpas blöjor, mat, dockor, folköl, snus, trendiga kjolar, smink och kanske en bil också. Det är ju sjukt egentligen. Tror de att jag kommer att åka runt som en stor fet fågelmamma och kasta in saker i deras mun hela livet? Det kommer jag förmodligen att göra, eftersom jag har ett hjärta utav det renaste guld samt en jättefin curlingsop att rensa upp framför de små liven med. Men då krävs det slant.

Lill flickan i familjen kommer ju garanterat att skaffa en bästis så småningom. Och denne bästis kommer ju förmodligen att härstamma från en riktigt fin familj. Förmodligen med en pappa vid namn Kenneth som driver en egen firma inom IT och en mamma som heter Yvette och inte gjort ett jävla handtag i hela sitt liv, men som däremot trippar omkring med stora silikon-ostar för 75ooo kronor styck. Dottern deras heter Antoinette och är en riktig liten prinsessa. När Antoinette fyller 7 år så får hon en ponny i present av Kenneth och Yvette. En vit liten Shetlandsponny som de snabbt döper till Mercurius F Kennedy. Lilla Antoinette blir ju naturligtvis överväldigad och rider på Mercurius F Kennedy till skolan varje dag. En skola som hennes pappa donerat en ansenlig summa pengar till och därför kallas Kennethslund Realskola. Antoinette behöver på så sätt aldrig i hela sitt liv oroa sig för betyg, dålig skolmat eller lärare som kikar på henne i duschen.

Min dotter fyller år två månader senare. Ända sedan Mercurius F Kennedy travade in i hennes värld har hon inte kunnat släppa tanken på att få en egen häst. Detta har också jag som pappa lovat henne. Det är ju långt kvar, på två månader hinner nog farsan få in 7 rätt på travet. Så blir inte fallet. När dagen D anländer har farsan inte en spännjävel kvar. Han la allting på en stalltips han fått kvällen innan. På en häst som saknade en hov, skelade med ögonen och var smällfet. Men jag kommer ju att vara en far som håller mina löften. Med en viss modifikation dock. För när mamman i familjen går uppför trapporna och sjunger -Ja Må hon Leva- för full hals så sätter jag mig utanför dörren och klapprar med händerna mot låren, gnäggar och frustar på som hästar gör största allmänhet. Min dotter blir ju överlycklig. Äntligen får hon sin alldeles egna häst!

Det får hon också. Jag ber henne kika in i garaget där en liten överraskning väntar på henne. Hon springer som en besatt in dit, efter att hon hämtat bitsocker att mata sin nya livskamrat med. Besvikelsen blir dock väldigt stor när hon upptäcker sin vän. Pappa har ju nämligen en konstnärlig ådra. Så istället för att köpa henne en ponny har han tagit en stor falukorv ur kylen, stickt in fyra små prinskorvar i den som ben. Dekorerat den har han också gjort. Manen är gjord av gamla fjädrar som blivit kvar sedan påsken och som pricken över i:et har han även tryckt dit en äkta ekorrsvans därbak. Dottern försöker klappa den och ge den en sockerbit. Det går inte så bra, för munnen som är gjord av en tomat bara faller av.
- Vilken fin häst va? Jag tänkte att vi kunde kalla den Fidel, säger jag som pappa för att lätta upp stämningen lite.
Dottern vrålar att hon hatar mig och hela världen och ska börja med rökheroin. Sju år gammal hotar hon med sådant. Fy fan. Det måste vara den där Tutt Yvette som lärt henne.

Frugan tar ju ut skilsmässa direkt och flyttar med vår dotter till Spanien där hon gifter om sig med en fet skeppare som heter Julio. Jag börjar dricka allt som flyter. Allt går åt helvete. Allt de lämnar efter till mig är den där hästjäveln vi kallat Fidel.

Så. Alltså måste jag se över det här med ekonomin. Såna situationer vill jag inte hamna i. Tanken är att jag ska låta Lill Maggan investera lite åt mig. Oetiskt som fan ska det vara. Jag behöver cash. Annars pluggar ju även Paddan ekonomi numera. Hon kanske kan läxa upp mig lite. Iförd läderkjol och hästpiska. Det skulle jag behöva just nu.