Chuty’s House Of Beer

Ska jag dricka öl så vill jag sitta ner på mitt tunga arsle. På konserter kan jag visserligen stå och göra detsamma, men ska sanningen fram så har jag börjat föredra att sitta ner även på dessa tillställningar. Detta kan ha samband med det faktum att jag envisas med att fylla år titt som tätt. För titt och för jävla tätt.

När man bor i Stockholm så ingår det att man ska vara märkvärdig och göra sig lite till. Arbetsluncher och starkölsluncher och brunch och munch och punch och afterwork och allt möjligt. Man kan hitta på i princip vad som helst för att få en ursäkt till att dricka sig ur både strumpor och skor och dessutom komma undan med det. I Stockholm gör man så.
-Var inte så jävla svensk, säger man när folk undrar varför man är pin brinnande och byxlös på en tisdag. I Stockholm får man göra så.

I fredags var jag inbokad på en “afterwork” (trots att jag inte jobbar) på ett ställe i Vasastan. Trevligt sällskap och egentligen en trevlig lokal också, om det inte vore för alla människor som fanns i lokalen. Sittplats var det bara att glömma och ville man få något sagt så fick man lov att skrika. Dessa förutsättningar är absolut det värsta jag vet. Jag vill sitta, dricka och prata i normal ton. Jag vill ha det lugnt och skönt när jag dricker. Besökarna var i det här fallet dessutom finklädda vilket är ytterligare ett minus i mitt avancerade betygssystem. Jag var precis  på väg att ge dem dödsstöten, det vill säga betyg ett i min minnesbank bland krogrecensioner, när jag tittade i en drinklista och hittade en med namn efter sångaren i punkgruppen Dead Boys. Tjåff, sa det och betyget blev plötsligt en stark trea.

Jag kan kallas mycket, men vidare komplicerad och svårflirtad är jag inte. Döp en drinkjävel till Stiv Bator (Bators funkar lika bra), och jag kommer tillbaka med mina miljoner. Kanske inte en fredag på afterwork, men en beforeschool på en torsdag är inte helt omöjligt.