Dance Dance Dance

Lördagar kan vara ett helvete alltså. Nu sitter jag här allena och tittar på när Arnold lustmördar folk på en statlig kanal. Tjejen, vars lägenhet jag numera har ockuperat och börjat kalla min egen, skulle ge sig ut på något förbannat disco och dansa sina unga ben trötta och svettiga. Jag fick förvisso en förfrågan om att följa med, men dels kändes den halvhjärtad och dels så är inte discodans direkt mitt val av peruk. Om jag ska gå ut krävs det mer än så. Eller egentligen inte. Det som behövs för att tillfredställa mina behov sträcker sig till en stol, obegränsat med öl, musik som inte är samplad och likasinnade grabbar. Gärna med en distinkt svettdoft som genomsyrar lokalen. Ungefär som baren i filmen Polisskolan. Blue Oyster Bar? Hette den så? Uppfylls åtminstone två av dessa krav så blir unge Olsson medgörlig och en glad liten campare. Om inte så ser jag lika gärna på ett Österrikiskt muskelpaket med läderjacka och hagelgevär. Även om det bär emot.

Som jag berörde i ett tidigare inlägg så har jag ju blivit aningen kulturell på slutet också. Så istället för disco och skrik till “Oooa hela natten” eller vad fan man nu spelar på såna där ställen nu för tiden, så gav jag mig ut på en promenad. Jag vandrade Stockholm runt och insöp allt jag kunde lägga blicken på. Tanken var sedan att jag skulle ta mig till en videobutik på Sveavägen för att hyra säsong 1 av Bläckfisken. Den magnifika italienska serien som jag inte sett på några år. Lite bilbomber och maffiamord piggar alltid upp. Men, de jävlarna hade dock mage att påstå att säsong 1 redan var uthyrd.  Hyfsad välplanerat för att ställa till det för mig. Garanterat var det någon som satt i system att göra mig på dåligt humör som hyrt den. Säkert Ulf Lundell. Man kan ju dö för mindre. Lundell helvete. Så någon box blev det inte den här gången alltså.

Men nu blev kvällen inte helt slängd i soptunnan ändå. För när jag gick hemåt och förbannade hela Lundells uppenbarelse och låtskatt så stötte jag på den här lilla minnessymbolen.

Olof Palme. Plötsligt blev jag alldeles kall. Jag var lite för ung för att kunna absorbera all information som seglade runt när han sköts. Det enda jag egentligen kommer ihåg var att fantombilden var oerhört lik min egen far. Men lugn nu Säpo. Hans alibi är vattentätt. Skitsamma. Man kan inte stå där utan att ställa sig frågan varför. Olof verkade vara en fin man. Duktig, vältalig och allmänt bra. Dessutom funderade jag på hur i helvete mördaren orkade springa alla de där trappstegen. Jag gick upp för dem och hostade blod efter varje halsbloss jag drog i mig därefter. Kanske var det en elitidrottsman? Gunde? Jaja, nu ska jag inte spekulera alltför mycket här. Istället ska jag sätta mig och njuta av sakerna som Olof faktiskt lämnade till eftervärlden. Klassiker som: Pippi i Söderhavet, Emil i Lönnerberga, Mio min Mio, Karlsson på Taket, Bröderna Lejonhjärta, Alla vi barn i Bullerbyn och Madicken. Hur fan kan man skjuta en sådan stor författare? Ge honom Nobelpriset postumt för helvete. Nu helst.