-Lite spänning i livet är det som får oss människor att känna oss levande.
En stor tänkare kom fram till denna slutsats en gång på 1800-talets början. Detta efter att ha blivit jagad runt hela byn av en lynchmobb som ville ha ihjäl karln. Det är faktiskt störigt med folk som ska droppa klokheter och vara märkvärdiga hela tiden, så mobben gjorde i princip rätt i att jaga honom med högafflar och eldfacklor. Nu klarade sig denne tänkare ifrån en ond bråd död just denna gång, eftersom han under flykten tänkte ut ett mästerligt gömställe där den blodtörstiga skocken inte kunde finna honom. Bakom gardinen stod Claude Smarthatt medan mobben dundrade förbi. Det var där och då Smarthatt passade på att tänka ut det inledande konstaterandet.
All heder till gamle dryge Claude, men det här med en massa spänning i vardagen är inget jag behöver för att känna mig levande. I nuvarande fysisk form räcker 20 trappsteg jävligt bra för att frigöra adrenalin och dopamin nog för att dels få hög puls och dels ett lyckorus när trappan väl är bestigen. Mer spänning än så önskas inte. Just därför längtar jag nu extra mycket till våren.
Varje vinter är det någon som omkommer på grund av ras från hustak. Detta skrämmer mig enormt mycket och jag är livrädd för att få ett is-spjut i min knappt ihopväxta fontanell. Fitt-is. Med denna rädsla i åtanke, tillsammans med en väldigt darrig hand och en svinkall vinter som gör det ännu jävligare att vara flink i fingrarna, så är dosan där man måste slå in en portkod för att komma in i mitt hem, riktigt jävla uselt placerad. En vidrig adrenalinkick och en kopparpeng i kalsongerna är lönen för att träda in i min husport. Självklart så bjuder även huset på en gäng trappsteg när/om man väl kommit inomhus. Fitt-hus. Det enda som fattas för att göra kåken totalt fientlig och ointaglig, är en vallgrav med pirayor och en fallucka under dörrmattan.
Danjer
-Lite spänning i livet är det som får oss människor att känna oss levande.
En stor tänkare kom fram till denna slutsats en gång på 1800-talets början. Detta efter att ha blivit jagad runt hela byn av en lynchmobb som ville ha ihjäl karln. Det är faktiskt störigt med folk som ska droppa klokheter och vara märkvärdiga hela tiden, så mobben gjorde i princip rätt i att jaga honom med högafflar och eldfacklor. Nu klarade sig denne tänkare ifrån en ond bråd död just denna gång, eftersom han under flykten tänkte ut ett mästerligt gömställe där den blodtörstiga skocken inte kunde finna honom. Bakom gardinen stod Claude Smarthatt medan mobben dundrade förbi. Det var där och då Smarthatt passade på att tänka ut det inledande konstaterandet.
All heder till gamle dryge Claude, men det här med en massa spänning i vardagen är inget jag behöver för att känna mig levande. I nuvarande fysisk form räcker 20 trappsteg jävligt bra för att frigöra adrenalin och dopamin nog för att dels få hög puls och dels ett lyckorus när trappan väl är bestigen. Mer spänning än så önskas inte. Just därför längtar jag nu extra mycket till våren.
Varje vinter är det någon som omkommer på grund av ras från hustak. Detta skrämmer mig enormt mycket och jag är livrädd för att få ett is-spjut i min knappt ihopväxta fontanell. Fitt-is. Med denna rädsla i åtanke, tillsammans med en väldigt darrig hand och en svinkall vinter som gör det ännu jävligare att vara flink i fingrarna, så är dosan där man måste slå in en portkod för att komma in i mitt hem, riktigt jävla uselt placerad. En vidrig adrenalinkick och en kopparpeng i kalsongerna är lönen för att träda in i min husport. Självklart så bjuder även huset på en gäng trappsteg när/om man väl kommit inomhus. Fitt-hus. Det enda som fattas för att göra kåken totalt fientlig och ointaglig, är en vallgrav med pirayor och en fallucka under dörrmattan.