Death of a Discodancer.

Mycket i mitt liv kretsar just nu kring döden. Nej, jag har inte fått någon sjukdom. Kanske en släng av Jockes svininfluensa, men den ska jag nog kunna klara av. Men däremot har jag börjat plöja igenom den fantastiska serien – Six Feet Under-. Detta medför förutom extensiella tankar också att jag numera är en rätt upptagen ung man som helt enkelt måste följa med i vad som händer på bröderna Fishers begravningsbyrå. Alltså kan den här bloggen komma att bli lidande i några veckor framöver.

Men för att återgå till serien. Herrejävlar alltså. Varje avsnitt är som en lågmäld orgasm, om det nu finns sådana. För er som missat den så bör ni ta mig fan rycka er i kragen och hyra den. Pronto. Avsnitten börjar alltid med ett dödsfall av varierande slag och man får sedan följa med hur personen som av döden dödats sänks ner i jorden. Spännande, inte sant?

Men det är just det som det faktiskt är. Numera går jag omkring på gatorna och funderar på vilken av alla människor jag möter som kommer att dö. Och hur. Det kan till exempel komma en skenande häst och springa över korvgubben nere på hörnet, någon blomkruka kan plötsligt falla ner i skallen på kärringen på våningen under. Av ren olycka då förstås. Kanske kommer någon att fastna med tungan i dörrarna på tunnelbanan. Det vet man inte. Och det är det som är liemannens storhet. När som helst, gott folk, när som helst.

Men när den dagen kommer gäller det att ha gjort något också. Något som folk pratar om långt efteråt. Jag såg ett program i förra veckan som handlade om Bockstensmannen. Då satt ett gäng experter och gissade sig till vad han sysslat med i sitt liv. Till slut kom de fram till att han måste ha varit en modig krigare som dräpts av minst 3 andra, inte fullt lika modiga, pojkar. Ett par yxhugg i hans rygg tyckte de talade för detta. Samt att hans plånbok gjord av en kalvpung tydligen saknades. Det räckte tydligen för att han förevigt ska bli kallad hjälte. Jag tror tvärtom att han var ett stort jävla svin som levde fan på deras discon och stal flickvänner, grisar och mobiltelefoner som om det inte fanns någon morgondag. Hans Stureplansfrisyr tycker jag tyder på detta. Efter dansen tror jag helt enkelt att han i fyllan ramlade rakt över den där pålen som han var spetsad med. Möjligen hade han grannkärringens trosor trädda över sitt ansikte så att han inte såg någonting heller. Det där med att “gå igen” köper jag bara inte. Men som vanligt så är det väl de där lärda typernas teorier som folk köper.

Men något liknande hoppas jag händer mig om några hundra år när jag blir uppgrävd också. Att några förbannade doktorer sitter och hyllar mitt hjältemod inför hela befolkningen.
- Här har ni honom. Norrlandsdvärgen. Se så hjältemodig han är. Hela hans arsle är fullt av små pilar. Förmodligen har han, helt ensam, avstyrt ett anfall från den rivaliserande byn. Säkerligen har han också räddat ett par fruntimmer också. Kanske även en tupp. Han verkar ha varit sådan. Vår hjälte.

Sedan skulle de stolt visa upp min svanskota i TV. Och ja, den skulle ju mycket riktigt vara full av små pilar. Av väldigt varierande träslag också. Men dessa pilar skulle nog knappast ha kommit ifrån något anfall från Södertälje. Snarare från min hockeykarriär där jag nött ut de flesta bänkar som finns i detta land. Jag skulle gissa att merparten är björk. Mahogny är det desto mindre av.

På Söndag ska jag på konsert. Deadbolt. Döden klär mig.