Death on the Stairs.

Patrick Swayze har alltså dött. Vilket jag kan tycka är en aning sorgligt faktiskt. Han kändes genuin på något sätt. Patrick och jag skulle nog ha kunnat komma jävligt bra överens faktiskt. Vi skulle mycket väl ha kunnat sitta och berömma varandras boots och självlockiga hår på hans ranch över ett par flaskor whiskey ett par dagar i veckan. Sedan skulle vi kunna gå på ett steakhouse och bli fulla och dansanta. Dock inte odrägliga. Så lågt skulle aldrig jag och Patrick sjunka. Däremot skulle säkert några jävla cowboys bete sig som svin, nypa servitriser i arslet och kasta småsten på folk ute på parkeringen. Cowboys beter sig alltid så innan de far upp på närmsta berg och pumpar varandras rektum fulla av indianhat. Patrick skulle aldrig acceptera ett sådant beteende. Tvärtom. Han skulle nog dansa rakt fram och rundsparka huvudet av den första John Wayne kopia som stal sig en näve servitrisstjärt. Precis som han gjorde i filmen Road House. Stolt som fan skulle jag vara över honom då. Folket inne på stekhuset skulle bli alldeles till sig och bära honom på sina axlar och skrika att han skulle ta med dem till hans ranch. Det skulle han aldrig göra. Patrick skulle bara ha ögon för mig. Tillsammans skulle vi rida så långt hans ägor sträcker sig på varsin märr. Där skulle vi sätta oss på staketet och titta på solnedgången och kyssas passionerat. Patrick skulle ha en tunga som ringlade sig som en liten ormunge i min munhåla. Patrick. Patrick. Patrick. Du och jag skulle kunna böga utan att det vore ett dugg bögigt. Om nu bara Gud någonsin låtit våra vägar korsas.

För det är ju så. Patrick Swayze skulle ju alla vilja ha i säng. Alla ifrån den skelögde dalmasen som jobbar på Lidl till min gamla SO lärare Sven. Patrick Swayze hade den utstrålningen.

Själv såg jag aldrig Dirty Dancing som något mästerverk. Jag såg den mest som ett sätt att skaffa mig kvinnliga sympatier. Först när man var liten så kunde man krypa upp i soffan bredvid morsan och gråta en skvätt i hennes sällskap. Hennes tårar kom när hon insåg att mannen hon valt i sitt liv hade samma taktsinne som Göran Perssons gamla danspartner Doris. Tillsammans förbannade vi min faders brist på rytm och jag avslutade alltid med ett par snabba buggsteg som innebar en näve småmynt som jag kunde köpa snask för. Mamma trodde alltid att jag skulle bli dansare. Det är nog inte försent.
Senare så såg man filmen i sällskap av tjejer. Man klämde fram ett par tårar i utbyte mot ett par kläm på ett par toppiga bröst. En taktik som garanterat fungerar än i dag.

Men som sagt. Själva filmen i sig gav jag inte mycket för. Det där danshoppet förresten. Det har jag faktiskt en gång stött på i verkliga livet. Två fullvuxna karlar. Nåväl. En fullvuxen karl och en man fången i en pojkes kropp skulle en gång prova på detta klockan fyra på natten. Det gick inte alls. Det slutade med att mannen modell mindre flög rakt in i en bordskant, spräckte sitt ögonbryn och svimmade av. Nobody puts Baby in the corner.

Filmen som låg i mitt blickfång var istället Youngblood. Mycket möjligt den film jag sett flest gånger. Den har fan i mig allt som krävs för att göra en småkåt tioårings liv komplett. Slagsmål. Blod. Hämnd. Ångande sexscener. Rykande slagskott. Plus Patrick Swayze. Och Rob Lowe. Och en skäggig jävla apa som i filmen hette Carl Rackie och fan var 35 år gammal men liks förbannat spelade juniorhockey. Helt jävla otroligt. Hur fan kunde det hända? Han höll ju för i helvete på att ta livet av Patricks rollfigur Derek Sutton! Skamligt av Canadas hockeyförbund att låta något sådant hända. Men filmen var bra och fick det att rycka i lillsnasen fler än en gång. Det var nämligen en dödshet 45 årig kärring som var med. Miss Macgill kallades hon och hon bör vara mamma till alla Milf porrfilms tjejer som ni läsare i detta nu sitter och längtar efter. Miss Macgill serverade thé och låg med hockeyspelare. Att en gång få stöta på en sådan kvinna har nog gjort min hockeykarriär så lång som den varit. Stanley Cup är ändå förbannat löjligt.

Egenligen satt jag och filade på en efterlysning av någon annan hjälte som är försvunnen. Göran Vänster. Vart tog han vägen egentligen? Men det får bli en annan fråga. Jag nöjer mig med att säga att Göran och Patrick var ganska så lika i filmen Point Break. Kanske var de samma person?