En Helt Annan Historia- Håkan Nesser.

Låt mig först säga att tidigare böcker jag läst av Håkan Nesser har varit väldigt bra. Speciellt gillade jag boken -Kim Novak badade aldrig i Genesarets Sjö- och i synnerhet då sekvensen då han beskrev de två tonåriga pojkarna som i smyg stod och kikade på när den enes bror spände på en ljushårig Kim Novak kopia. Den var väldigt vackert beskriven och fångade verkligen den hopplösa kåthet man kan känna när man befinner sig i åldern mellan 12-30. Därför var förväntningarna på denna bok ganska så höga. Dessa levde den dock inte upp till. Tyvärr. Jag läser ju böcker för att få ut något av dem. Se till exempel en tidigare recension av Glenn Hyséns mästerverk. Där kan vi snacka om orgasm för ögon och sinne. Här kommer några förklaringar till varför Håkans bok inte kommer ens i närheten av denna höga klass.

Handling: En mördare börjar härja i den lilla orten Kymlinge, som jag för övrigt inte har en jävla aning om vart det ligger. Skåne, Halland, Småland eller Närke är mina gissningar. Skitsamma. Fem stycken tar han ihjäl. Inget konstigt så långt. Om nu inte mördaren hade skickat brev till Kymlinges egen Agaton Sax innan och förvarnat om sina illdåd. Gunnar Barbarotti heter mannen som får dessa varningar. Dessa lyckas han dock inte tyda och inte ett jävla liv lyckas han rädda. Istället är han mer intresserad av att ligga och pilla på sin nya flamma Marianne. Medan han letar klitoris så jobbar andra poliser från rikskrim i skift för att åtminstone verka lite intresserad av att lösa någonting. Dessa är dock lika värdelösa på att klara upp mord som Håkan Nesser är på att hitta på bra namn, så inte heller det går något vidare. Själva twisten är att mördaren träffat sina fem offer tidigare. Fem år närmare bestämt. I Frankrike. Detta är något han också försöker förklara i sina brev till dumjäveln Gunnar. Breven får man som läsare ta del av hela tiden och kanske härstammar den något kryptiska titeln till boken från detta? Det vet jag inte. Men jag kan trösta mig med att inte heller Gunnar Barbarotti har någon aning.

Brist på våld: Fem mord alltså. Inget av dem som ger mig som läsare ens en liten ilning längs ryggraden. Bland annat sker ett mord på en åker, där offret efter att ha blivit skjuten i huvudet blir överkörd av en skördetröska. Brutalt? Javisst. Men hur beskrivs det? Ungefär så här: ” Offret har blivit överkörd av en skördetröska. Det var bonden där som gjorde det. Ser du? Han har blod på kläderna…” Vad i helvete Nesser! Så här ska det se ut: “Bondjäveln där borta, han med skelande ögon och ståkuk, körde på offret med sin skördetröska. Efter det verkar han ha ätit en bit av hjärnan. Dessutom saknas offrets anus. Han säger att han är oskyldig, men vilken bonde skulle missa en sådan chans?” Så skriver man om mord.

Huvudpersonen: Gunnar Barbarotti alltså. Vad fan är det för namn? När jag hör efternamnet så tänker jag mig en smart kriminalare som fastnat i hålan Kymlinge efter att ha vägrat följa chefernas order, eventuellt spytt på sin sekreterare under en blöt julfest någon gång under 1970-talet. I Kymlinge löser han dock alla brott som går att lösa. Hans stora intressen i livet är att lyssna på opera, sippra på vin och bedra sin hustru Juliana med samtliga som bär kjol i hans närhet. Det är vad efternamnet säger mig. Tillsammans med förnamnet Gunnar blir det dock misär.
Bokens Gunnar Barbarotti är nämligen en första klassens fjant. Han sitter mest och försöker lösa korsord. Ibland dricker han en öl också. Då och då funderar han även över mördarens syfte. Men mest så tänker han på ovan nämnda flickvän Marianne som håller på att glida honom ur händerna. När jag hör namnen Gunnar och Marianne så skapas inga bilder av het älskog mellan två stycken djuriskt sexiga individer direkt, snarare ett svettigt, misslyckad 30 sekunders ligg mellan ett medelålderspar i en husvagn som passar på att förlusta sig medan barnen spelar flipper inne på campingens caféteria. Kittlande? Inte direkt. Gunnar är också riktigt usel på det här med SMS. Se bara:
- Jag tänker på dig. Marianne.
Gunnar blir oerhört lycklig och och tänker på vad han ska svara medan han springer över en äng och gör indianhopp. Så lycklig är han över att hans älskade Marianne har sina tankar i hans riktning. Svaret motsvarar inte direkt hans glädje:
- Jag tänker på dig också. Gunnar.
Men vad fan. Gunnar kan vara böckernas svar på, ja, mig själv kanske? Det är ett riktigt underbetyg.

Slutet: Har jag inte läst. Ingen levande människa orkar pina sig igenom detta 587 sidor långa verk. Hellre springer jag omkring i Januari och slickar på lyktstolpar eller jagar gul snö än att traggla mig fram till slutet. Därför kan jag inte heller uttala mig om ifall någon lyckas slå ihjäl Gunnar. Men det vore faktiskt en ren tjänst till samhället om det blev så.

Men nu ser jag på baksidan av boken att det faktiskt redan finns en tredje bok om denna person i handeln. Bokbål någon?

Betyg då? En Helt Annan Historia- Håkan Nesser. 2 av 5.
Det överraskande höga betyget kommer sig av att jag som sagt inte läst klart skiten samt att den hjälpt mig att kyssa John Blund väldigt tidigt den senaste tiden. Något jag faktiskt uppskattar.