End of time

Nu är det bara två eller fem dagar kvar av 2009, det beror lite på hur man räknar. Viktiga människor vill gärna sammanfatta det gångna året, det hör liksom till. Människor som vill vara ännu viktigare passar på att summera hela jävla 00-talet. Men inser man sina begränsningar både som människa i allmänhet och tyckare i synnerhet så håller man sig till att lista årets tre bästa konserter.

Jag minns inte om det var i somras Madonna besökte Ullevi (det skulle vara ganska lätt att ta reda på, men ibland kan ovisshet vara både eggande och triggande på ett spännande sätt). I vilket fall som helst så missade jag det hela, men skulle nog velat vara där. Med all säkerhet var Springsteen på besök i landet. Samma visa varje jävla år, och uppmärksamheten är precis som om Elvis skulle ha rest sig från graven och rivigt av några saftiga juckningar och gapat om the ghetto. Jag var inte där, och jag kommer aldrig vara det heller.  He is not the boss of me. Iron Maiden var säkert också på turné och bråkade, men det gör inte heller något att jag missade.

Men nu skulle det här handla om de tre bästa konserterna jag faktiskt sett. Så.

1 Kraftwerk, Southside festival, Tyskland.
Okej, att kalla en festivalspelning för en konsert är ungefär ett generalfel i samma klass som att lägga två låtar i rad med samma artist på ett blandband, så gör man bara inte. Och det vet jag. Men håller jag ändå ryggen fri tycker jag genom att förtydliga att det var en festivalspelning, så gnäll eller skitsnack undanbedes.
 Förutsättningarna var inte de bästa. Regn, lera och blåst. Att man inte längre är en atlet av världsklass som förr klarade ett maratonlopp utan problem efter en vecka på Roskilde kan också ha bidragit. Helvete, två nätter i tält och kroppen är i sämre skick än Hiroshima var 1945.

Den där kroppen ska ju gärna plågas genom att man försöker slå något tyskt jävla distriktsrekord i Becksdrickande och att man utmanat ett gäng glada isterbukar från München i tysksvenska mästerskapen i vad som kunde liknas vid en primitiv variant av ölkubb under några dagar gjorde nog sitt också.

Men i alla fall.
Konserten var överjävligt bra. Mina lyriska tillrop kan ha berott på att det var första gången jag såg gubbarna, gamla och nya. Att framhäva någon speciell låt är svårt, det körde hitsen helt enkelt.  Att efteråt gå till ett genomvått och lerigt tält och lägga sig var inga som helst problem. Eller jo, det var det fan visst det. Men det spelar ingen större roll nu.

2 Nick Cave, Chinateatern, Stockholm, Sverige.
Att Dick Rave, som han kallas i folkmun, inte hamnar överst på listan beror helt enkelt på att han skådats tillräckligt många gånger så att det inte är särskilt kittlande längre.  Under parollen An evening with Nick Cave skulle han läsa högt ur sin senaste bok Bunny Munros död och varva med några låtar.

Lyckligtvis läste han inte så jävla mycket ur boken. En bok som inte är direkt dålig, men nja, den är inte så bra heller (en svag trea av sex möjliga). Istället fokuserades det på musiken och låtar som i min vetskap i alla fall inte är så vanliga live kördes. Minnet är bra men kort brukar min mor, den gamla lustigkurran, säga och jag får nog fan stämma in på det. Men Do you love me? och en jävligt rivig version av Red right hand kördes. Nu kanske inte Red right hand är så ovanlig, men ändå. Ett förbannat bra framförande.

Sen att jag fick handskabb av en soffa jag sov på senare under kvällen är en annan sak. Det är sånt man får ta.

3 Deadbolt, Kulturföreningen Pluto, Stockholm, Sverige.
Att inleda en kväll genom en internetdejt med fem okända män är helt klart att rekommendera, ett hett tips till ensamma tjejer och killar. Att sen hoppa in i en bil med männen är också det att rekommendera, ibland hamnar man med avlägsnade kroppsdelar i en sopsäck på ett industriområde och ibland hamnar man på konsert. Men det brukar bli bra oavsett.

Deadbolt är hårda, värmer man glühwein backstage genom att skära huvudet av ölburkar och ställer direkt på spisplattan (fyllda då med just nämnda glöggdryck) så är det inget snack om saken. Vågar man dessutom ringa upp undertecknad innan spelning så förtjänar man respekt. Ja, jag kommer leva på det där länge.

Spelstället som kanske är det närmsta vi kommer Berlin i det här landet, det vet jag egentligen inget om eftersom jag bara är en enkel bondlurk som knappast har varit överallt, kändes passande. Att få dricka öl ur burk och röka cigaretter och höra The Cramps i högtalarna kan ibland kännas väldigt passande. Och kanske var det inramningen på kvällen tillsammans med en jävla massa attityd på scenen som gjorde konserten så bra som den var. Fan vet.