Fan Fan Fan.

Nyss kom samtalet jag fruktat. Hundens rättmätiga ägare vill nu ha tillbaka henne. Detta gör mig både förvirrad och ledsen. Men jag då? Vem tänker på mig? Jag har suttit här och funderat kring hela hundens framtid. Vår framtid. Tårar har rullat längs mina kinder när jag fantiserat om henne stående på det där flaket, salongsberusad, sjungandes om studentens lyckliga dagar samtidigt som hon tittar med varm och tacksam blick ner på mig. Eller när hon får sitt första jobb. Eller när jag med stolthet får lämna över nycklarna till hennes första bil. Fy fan, hur ska jag nu göra? Ska jag bara avboka hennes medverkan i fotbollskolan i sommar?

Det här är så jäkla tungt att jag funderar på att skita i att lämna tillbaka henne. Bara sticka till Iran och ta hunden med mig och vägra låta hennes riktiga föräldrar få någon som helst kontakt med henne. Eller lämna tillbaka en stor raggsocka som jag limmat fast ögon och öron på och hoppas att deras utlandsvistelse har bränt sönder deras hornhinnor. Jag vill ha henne kvar. Jag vill. Varför får jag inte bara som jag vill?!

Du har lyckats ännu en gång Gud, din förbannade horgubbe. Det enda jag nu kan göra är att anmäla mig till Paralympics. 10.000 meter krossat hjärta låter som min enda chans att skriva in mig i historieböckerna.

Hejdå. Orättvisa värld.