Låt: You Make my Dreams

Album: Voices

År: 1980

Lyssna här: Hall & Oates – You Make my Dreams

Skoglund, han står i detta nu och svänger sin långa kropp till tonerna av Eurythmics och packar upp saker till sin nya lägenhet. Det kommer att ta tid, misstänker jag, då han enligt egen uppgift just nu innehar världens största samling av Flamingos av olika material och storlekar. Lägg där till att han tidigare samlat på frimärken, porslinstallrikar med bilder av kungafamiljen på, samt även innehar sin ärvda kollektion av glaskukar och ni förstår att han har en hel del att stå i den närmaste tiden.

Gustav vet jag inte riktigt vad han gör. Sist jag hörde från honom var han i full fart med att spela in en skiva med egenkomponerade val och sälljud i sitt badkar. Den skulle få honom att slappna av kring pokerbordet och inte bli så förbannat röd i ansiktet varje gång han lyckas få in ett tvåpar.

Vi är alltså upptagna. Det får ni helt enkelt acceptera. Får ni abstinens kan ni helt enkelt läsa igenom gamla texter eller börja lyssna på låtarna vi lägger ut. Det har ni nämligen fuskat som fan med. Det kan vi nämligen se på en slags sida som ligger bakom den som ni ser på något magiskt sätt. Vi kan se allt där. Allt.

Nu ska jag sova. Imorgon jobbar jag från 8 på morgonen till 10 på kvällen.  Och ja, ni får tycka lite synd om mig, annars hade jag inte skrivit det. Hejdå.

Låt: Thoméegränd

Album: Jag Vet Hur Man Väntar

År: 2006

Lyssna här: Vapnet- Thoméegränd

Nämen allvarligt nu. Ha en bra födelsedag tjejer.

Låt: On My Way

Album: Balcony Cigaretts

År: 2009

Lyssna här: The Sweet Serenades – On My Way

Men trots detta satt jag idag och såg på Vasa-loppet på tv. Främst därför att just detta var vad man ville se på jobbet och att jag därför var tvungen att låtsas vara intresserad. Men, det var faktiskt ganska kul, det måste jag medge. Iallafall när det handlade om elitåkarna. Spännande och faschinerande att se hur man kan åka i nio mil och få stryk med en tånagels längd. Och ändå hålla god min i intervjun efteråt. Det var väldigt uppskattat av mig. Heder också åt vinnaren Jörgen Brink, som man annars mest minns ifrån när han sakta promenerade likt en söndagshandlande ungkarl uppför en backe i en stafett för några år sedan. Kul för honom.

Några som jag inte hyser någon som helst respekt för var de andra som åkte. Vad fan är det för mening att stå och trängas med 1 miljon andra? Är det inte bättre att åka någon dag senare om man nu prompt måste göra det? Är det förhoppningen om att kanske, kanske lyckas få bli intervjuad i direktsänd tv som gör det?
- Jaha, och vem har vi här då? Startnummer 15552.
- Jamen, det är ju jag. Pelle Andersson från Östersund. Jag har åkt 37 mil i år. Jag är jättekissnödig och vill hälsa till mamma och min gamla gympalärare. Här har du din gris. Ett stycke långfinger. Du som gav mig en svag tvåa i betyg. Up Yours. Nu ska jag sticka. Hejsvejs.
Sedan ilar Pelle iväg på sin pappas gamla skidor och avbryter sedan loppet så fort han passerat Mångsbodarna. Han har ju varit med i tv. Det är det som räknas.

Det hela påminner om en jättelång krogkö. Alla står i stort sätt stilla och fryser. Men ändå väldigt upphetsade över att få chansen att komma in i den nya tuffa lokalen som alla talar om. Vafan, till och med televisionen är ju där och filmar! Sedan blir det ändå som alltid när man kommer fram. Antingen stoppar vakterna en eller också så kommer man in och upptäcker att det häftiga diskoteket är skit. Jag menar. Hur upphetsande kan det vara att stå och stampa i ett spår för att 9 timmar senare upptäcka att man är i Mora?

I övrigt tyckte jag att jag hörde det välbekanta ljudet från filmen Fäbojäntan någonstans när de passerade Eldris.
-Aj, aj, aaaaaaaaj.
Just det. Det var där missionärsgubben för evigt sköt in sig i den svenska filmhistorien. Tror jag.

Nu ska jag sova. Det jobbas för mycket.

Låt: We Don’t Care

Album: Ego War

År: 2003

Lyssna här: Audio Bullys – We Don’t Care

Det här är så jäkla tungt att jag funderar på att skita i att lämna tillbaka henne. Bara sticka till Iran och ta hunden med mig och vägra låta hennes riktiga föräldrar få någon som helst kontakt med henne. Eller lämna tillbaka en stor raggsocka som jag limmat fast ögon och öron på och hoppas att deras utlandsvistelse har bränt sönder deras hornhinnor. Jag vill ha henne kvar. Jag vill. Varför får jag inte bara som jag vill?!

Du har lyckats ännu en gång Gud, din förbannade horgubbe. Det enda jag nu kan göra är att anmäla mig till Paralympics. 10.000 meter krossat hjärta låter som min enda chans att skriva in mig i historieböckerna.

Hejdå. Orättvisa värld.

Låt: Beat The Devils Tattoo

Album: Beat The Devils Tattoo

År: 2010

Lyssna här: BRMC – Beat The Devils Tattoo

Låt: Shook Ones Pt. II

Album: The Infamous

År: 1995

Lyssna här: Mobb Deep – Shook Ones Pt. II

Men programmet var bra och man kunde tidigt inse varför mina middagsbjudningar inte varit lika stora succér. Brist på gitarrer och sång helt enkelt. Visst, ibland kan man lyckas se en sluddrande Niklas Vekling stå i ett hörn och mumla ur sig ett par fraser ur Wilmer X´s sämsta låtar samtidigt som han äter rå lök och kliar sitt skrev med samma lökfingrar, men det är helt enkelt på tok för lite. Skärpning på den punkten. Dessutom ska jag också stå, liksom Plura, med bar överkropp och röra i grytorna. Visst, jag kanske inte har samma pondus och hängbröst, men min lukt borde ändå kunna tillföra rätterna en hel del och på så vis kunna droga in mina gäster i en festligare stämning. Förresten, var det ingen annan som såg den slående likheten mellan Plura och den gamle galliern Obelix?

Nu ska jag jobba. Och ja, hunden får följa med. Vad fan tror ni att jag är för en farsa egentligen? Hejdå.

Låt: Thistle & Weeds

Album: Sigh No More

År: 2009

Lyssna här: Mumford & Sons – Thistle & Weeds

Om det nu blir så. För det är här oron kommer in i bilden. Vi köpte den nämligen, med Stockholmsmått mätt, relativt billigt och man börjar fråga sig varför? Ännu en gång ber jag er att undvika kommentarer om vilket ” jättejätte stort slott jag kunnat få i Härnösand för pengarna”. Det hör inte hit. Men -varför- var det ja. Vattenskada? Grannar som de ökända gamla rackarna i Pajala ( eller vart fan det nu var)? Inbrottsbenägna ungdomsgäng? Mögel i spisen? Döda katter i diskhon? Jag vet fan inte, alla är relevanta gissningar. Men, det jag tror mest på och oroar jag mig för, är att vi helt enkelt blivit så in i helvete duperade av de som sålde den till oss.

Alla varningsignaler fanns egentligen där. Säljarna såg ut som två stycken smala små stickor med långt hår, risiga tänder och de utsöndrade en doft som jag i efterhand kommit fram till att den härstammar från en bedrägare. Dessutom hade de på sig skinnbrallor och sådana bär man inte ifall man inte är stamkund på Blue Oyster Bar eller är i farten att lura av två stycken trevliga norrlänningar 1.25 miljoner kronor. Eftersom de två individerna var av olika kön och dessutom hävdade att de var partners på det sexuella planet kan jag enligt uteslutningsmetoden ta bort alternativ nummer ett. Återstår gör alltså blåsningen. När jag tänker efter så tyckte jag mig dessutom höra ledmotivet från The Sting spelas i bakgrunden samt att jag utav de två skinnbrallorna hela tiden kallades Flanagan. Mäklaren var inte heller han någon som man söker upp när man vill köpa en bil på Internet. Nej, han hade ett gigantiskt kranium, vilket är ett svaghetstecken i sig, dessutom satt han förmodligen enbart och såg oss två som snälla små lamm som han kunde rycka ullen av innan han våldtog oss.

Och som grädde på det ruttna moset så såg jag igår en vinjett på Kanal 8 som förkunnade deras nya satsning kallad Lex Alonzo. I det ska tydligen Alexandra Pascalidous gamla fästman, Michael Alonzo, åka omkring och bena ut alla tovor i det smutsiga hår vi kallar Stockholms Bostadsmarknad. Passande, eftersom den dåren helt saknar hår själv och därför kan gå extra hårt åt mot alla sliskiga backslicksmäklare i staden. Det är dock ett program jag planerar att följa. På säkert avstånd och via televisionen. Jag vill fan inte ha den där gamla galningen ståendes utanför min dörr skrikandes om att jag ska komma ut och bli intervjuad.

- Sätt igång då, stånga mig. Bläbläbläblä. Stånga mig! Gör nånting då! Jekjekjekejekejek!

För så är det ju med denne Alonzo. Han har ju inte bara glidit på en räkmacka bredvid sin forna flickvän. Han har dessutom varit sångare i KSMB och Stockholms Negrer. Utöver detta har han dessutom varit med i en liten biroll i Tjuren Ferdinand. Det är alltså ingen bluff vi har att göra med. Han vet vad han talar om och jag hyser stora förhoppningar på programmet. Om jag bara slipper vara med som sagt.

Och de här fyra korvarna var inte alls lika imponerande som den hon släppte ut i friheten igår, nej, de här rackarna var små och slemmiga och påminde mer om ett gangbang mellan två stycken fästingfamiljer. Äckligt var det. Men hundfan sprang hela tiden runt mig och skällde förtjust när jag plockade upp dem. Hon verkar på något sätt tro att hon ska få samma positiva feedback kring den här dumpningen som till den hon fick igår. Jag dör ifall jag får börja gå ut och visa henne hur man gör. Det vore det lilla som får min bägare att rinna över för gott. Jag har ingen som helst lust att sätta mig på huk i snödriva och pressa och trycka och sedan springa runt och skälla och vifta på svansen och försöka sparka snö över högarna jag släppt. Nej, det kan hon bara glömma. Möjligen till våren ifall våra vägar korsas och hon då ännu inte lyckats inse det fina med naturen.

Dessutom beter hon sig lite suspekt i övrigt också. Igår var jag nämligen och hämtade en liten nallebjörn från hennes hus så att hon skulle ha någon att umgås med de gånger jag befinner mig på jobbet. Föga hade jag anat vilket perverst förhållande dessa två har. Nu sitter nämligen hunden rakt på arslet, med nallebjörnen framför sig som en liten ratt. Sedan juckar hon sig framåt i någonting som påminner om ett samlag samtidigt som hon förmodligen kliar sig därbak med hjälv av vår ryamatta. Det ser fan inte klokt ut. Men ändå skönt på något sätt, och jag lovar att jag ska provköra lite jag med bara hon lämnar nallen obevakad en kort stund. Återkommer med fullständig recension av det i sådana fall.

I övrigt är hon fortfarande oöverträffligt söt och gillar fortfarande musik. Nu sitter vi och gungar i takt till Bob Dylans gamla klassikerskiva Street Legal. Då mår man som en liten kung. Det är sådana här stunder som får en att fundera på ifall det verkligen var hunden som släppte bomberna inatt. Jag har länge tyckt att Paddan betett sig väldigt konstigt och svartsjukt sedan jycken kom in i vårt gäng. Jaja, webkameran jag installerat till morgonen lär ge oss ett väldigt exakt svar på den saken.

Nu ska jag gå ut och rulla mig i snön och slåss med labradorhelvetet i 57an. Återkommer.

Låt: Cowgirl In The Sand

Album: Live At Massey Hall

År: 1971

Lyssna här: Neil Young – Cowgirl In The Sand

Men för att inte gå händelserna i förväg så nöjer jag mig nu med att ta hand om den här lilla damen veckan ut och se hur långt det leder. Det är ju sjukt kul det här med jycke alltså, speciellt när man inte behöver skörda av den skit man lyckats lära henne. Nej, jag är den där härliga morbrorn som kommer på besök en gång om året och låter ungarna göra vad fan de vill. För med hundar och barn är det så, att den som fjäskar mest vinner tillbaka mest kärlek i slutändan. Jag har till exempel lyckats förfina konsten att tappa korvbitar rakt ner i hennes lilla käft på ett sätt som är så raffinerat att det inte ens syns. Dessutom har jag köpt en massa roliga och stimulerande leksaker som får hennes intellekt att vara på toppnivå. Just nu ligger hon och löser ett 1000 bitars pussel i soffan, samtidigt som hon läser lite slött ur Dostojevski´s Bröderna Karamazov och puffar på en mentholcigarett. Det är en elegant liten dam det här, det ska ni veta. Dessutom har hon ett fantastiskt musiköra. Nyss spelade jag lite Talking Heads på stereon och hon gick igång rejält med både uppskattande svansvift och huvudskakningar upp och ner så att hennes lilla skägg såg ut att sitta på Frank Zappa. Makalöst.

Och då har jag inte ens kommit till det mest positiva. Motions aspekten. För hon ska ju gå ut också och det blir ju oundvikligen så att jag då måste följa med. Inte för att hon inte skulle klara det själv utan mest som sällskap och för att plocka upp hennes skit. Och den mängden har skenat iväg rejält sedan vi utvecklade korvtappar-systemet. Imorse lyckades hon pressa ut närmare 200% av sin egen kroppsvikt genom de bruna käftarna och jag var oerhört stolt när jag fick plocka upp den rykande färska avkomman i min svarta påse. En stolthet som smittade av sig även på henne. Där stod vi båda i snön och viftade på arslerna och gjorde imaginära highfives med varandra.
-Har du skitit ut allt detta? Det är ju otroligt! Du är en fantastiskt hund. Braaaavoooo!
Som tack för mina uppmuntrande ord började hon då att springa runt runt som en full stridspilot som fastnat i en loop, hela tiden skällandes ett skall som tydde på hur nöjd hon själv var med sin morgontoalett.

Det svåra blir ju att lämna tillbaka henne till sina rättmätiga ägare när veckan är slut. Då kommer det att gråtas en hel del från min sida. Herregud vilken sorg. Vilken sorg. Men nu ska jag bara njuta av jyckens närvaro och gå och slänga åt henne ett tuggben och nya numret av Veckorevyn. Vi hörs sedan. Hejdå.

Låt: If You Can’t Give Me Everything

Album: Too Much Guitar

År: 2004

Lyssna här: Reigning Sound – If You Can’t Give Me Everything

Låt: Circus Envy

Album: Monster

År: 1994

Lyssna här: R.E.M- Circus Envy

Slipsknuten jag oroade mig för, gick bra att knyta. Hur folk klarade sig utan Youtube övergår mitt förstånd. Det måste ha varit ett gäng bestar och barbarer med slarvigt knutna four-in-hand knutar som sprang omkring på diverse tillställningar och levde fan då helt enkelt. Men, förmodligen drog jag åt min slips lite för hårt och detta faktum i kombination med ett massivt spritintag framkallade en viss andnöd och en deluxe fylla. Denna yttrade sig dock inte förrän vid hemgång, tack och lov. För annars hade det varit pinsamt. Vi var nämligen på en av Paddans kompisars 25-års fest där jag förutom att vara jätteäldst också var tämligen okänd. Och att som ett ospelat kort ställa till med en brakfylla, hålla tal, dansa på borden och röka ciggen från fel håll, det vill man helt enkelt inte. Men på vägen hem, då small det till. De groggarna jag svalt innan hade på något sätt legat och jäst i min mage som en fet orm på en het sten i juni. Plötsligt gav de sig upp till ytan och jag blev akut illamående. Detta hände någonstans mellan Karlaplan och Gärdet. Vid stoppet på den sistnämnda stationen fick jag således springa ut, löpa rakt fram till en papperskorg och vräka ur mig ett vrål som till och med Pavarotti skulle ha blivit imponerad av.

Imponerad blev dock inte Paddan. Tydligen var det tåg vi åkte med nattens sista. Så istället för en lugn och billig färd hemåt blev det istället en dyr resa tillsammans med en taxichaufför som envisades med att åka fel med flit. Men hem kom vi iallafall, dock utan en väsentligt del av plånboken, detta tack vare att ovan nämnda chaufför avslutade sin körning genom att glupsk ta ett stort bett av den innan han släppte ut oss ur sin risiga gamla Volvo. Fy fan.

Så igår var jag alltså inte tip-top. Men, trots detta så hann jag med att hämta hem en liten kvinna till att dela min vecka med. Vi ska nämligen vara hundvakt i veckan och det känns bra på nästan alla sätt. Det enda jag oroar mig för är att de två flickorna ska ryka ihop och slåss om min gunst i en tvättäkta östrogendrabbning. Och sedan tvinga mig att välja mellan dem. Det skulle vara helt omöjligt. Nej, bäst vore nog ifall jag låter min feminina sida få ta lite plats och att vi på något sätt kan starta en liten FI falang här i lägenheten. Män är ändå svin och jag skäms över det lilla paketet jag har hängande vid mina ljumskar. Bort ska det. Bort.

Nu ska jag ut med hunden. Hejhej.

Låt: She Rode Me Down

Album: Falling Down a Mountain

År: 2010

Lyssna här: Tindersticks – She Rode Me Down

När denna is var bruten skulle vi presentera oss själva lite kortfattat. Det började bra. Första personen sa att han hette Roger och var trött. Bra så, mer vill jag inte veta om folk ändå. Men nästa person, en man vid namn HenDDrik, skulle vara jävligt märkvärdig. Han var nämligen, vid sidan av, konstnär. Men det kunde man tydligen inte leva på hävdade han surt och i och med denna kraftfulla markering så lät han dammarna brisera.

Plötsligt skulle varenda jävel berätta sin livs historia. De flesta som satt därinne var dessutom konstnärer, sångare eller något annat häftigt som staten tydligen inte delar ut så mycket pengar till. Alla med den gemensamma nämnaren att de var hur bra som helst och att den dumma staten berövat dem deras rätt att på sitta med en basker på huvudet nere i Österlen och runka i solnedgången. Fy fan vilka människor det finns. Värst var en tjej med stripigt ljust hår och tribaltatueringar som satt länge och väl och funderade på vad hon skulle säga. Hon ville så gärna vara intressant och bräcka de andra. Till slut sa hon: Jag heter Lina och jag har två barn, TVÅ BARN. Då vet man att man inte direkt har något att tillföra gruppen själv. Jag menar, hur ska man kunna tävla med någon som lyckats pressa ur sig inte mindre än två ungar ur kroppen? Omöjligt, det är ju som att tävla mot Gud Själv. Idioter.

Själv sa jag kortfattat att jag hette Håkan och gillar Lego. Mer behöver man inte röja om sig själv.

Men, när presentationen var gjord var det dags för en fyra timmar lång föreläsning. Egentligen skulle den ta en timme, men ett förbannat liggsår i gruppen kände att han inte fått tillräckligt med uppmärksamhet från oss övriga under sin presentaion av sitt vedervärdiga jag. Detta medförde att han ställde en fråga vid varje andningpaus som föreläsaren tog. Frågor som pendlade mellan livsviktiga saker såsom, vikt på fotbollskor, hur man mäter styrka, för och nackdelar med vattengymnastik samt varför han kände sig trött efter att ha jobbat tio nätter i sträck. Jag befann mig hela tiden på skalan mellan kokning och fondue och utvecklade till slut en så kraftfull damp att jag apatiskt satt och ritade stora kukar på papperet framför mig, utan att bry mig ett dyft om vad som sades i bakgrunden eller att jag framkallade ett kåtslag på kärringen som satt bredvid. Speciellt en utav lemmarna blev lyckad och jag var millimetrar ifrån att söka upp den vilsne konstnärsjälen HenDDrik för att visa mitt alster.

Egentligen vet jag inte vart jag vill komma med det här. Men, befinner ni er på en utbildning eller något annat där ni ska berätta om er själv eller delta i lite diskussioner, så håll er för helvete kort. Man orkar inte höra en livshistoria fraån 30 stycken. Säger i och för sig han som sitter och skriver dagbok på internet om sitt jävla liv och tycket att folk ska ta del av det. Men vad fan. Det är ju iallafall frivilligt.

Ikväll ska jag på fest. Kostymtvång tydligen. Är det så konstigt att man är förbannad? Jag kan inte knyta en slipsknut. Det är nästintill kriminellt det. Det får bli skärpet runt halsen ännu en gång.

Hejdå.

Låt: Throw It Away

Album: Black Lips!

År: 2003

Lyssna här: Black Lips – Throw It Away

Slutsats: Från och med nu så börjar ni alltså att bry er om min hälsa och uppskatta den musik som erbjuds.

Ha en mysig fredag.

Låt: The Wrote & The Writ

Album: A Larum

År: 2008

Lyssna här: Johnny Flynn – The Wrote & The Writ

Min blivande lägenhet står alldeles bakom det som ser ut som en silo, på bottenvåningen, så det är ingen idé att ni tar fram era monoklar och börjar leta. Då är det bättre att jag lägger in lite bilder när jag flyttat in istället, om ni nu ska vara så förbannat nyfikna.

Men det är väl av nostalgiska skäl de är kvar antar jag. Det finns ju faktiskt några sådana i vårt kära landslag också. Alfredsson, Lidström och framför allt Forsberg. Men, jag förstår faktiskt Bengt-Åkes dilemma i den här frågan. Även jag har vissa svårigheter med att rensa ur mitt kylskåp och kan då och då upptäcka att jag har en mjölk hemma som möjligen var världens bästa mjölk 1997, men att den numera inte håller måttet. Då dricker jag den ändå, för att se ifall den möjligen håller samma höga standard och kanske är en slags supermjölk. Alltför ofta får jag då ställa mig och kräkas rakt ut på golvet och förbanna att jag inte lät mjölken få leva kvar i mitt minne som det fantastiska frukost tillbehör den en gång var. Jag förstår dig Bengt- Åke. Jag förstår.

Då har jag svårare att förstå mig på den där förbannade Henrik Lundqvist. Han går mig nerverna. Dålig som målvakt och en dålig förebild för våra ungdomar med sitt dryga sätt och sitt modeintresse. Varför i helvete ska han vara så intresserad av sådant och vägra följa den vägen som våra tidigare målvakter slagit upp för honom? Peter Åslin med sin krökning, Pekka Lindmark med sitt brinnande intresse för Gula Blend och Tommy Salo med, ja… Sin likhet med Skalman. De brydde sig minsann inte om några fjantiga Windsor-knutar, pressveck eller polokragar på armbågarna. Men då och då så räddade de faktiskt en puck. Värt att tänka på imorgon bitti när du står de obligatoriska två timmarna framför spegeln, Henrik. Det enda en man behöver är en ficka att stoppa snusdosan i samt en mustasch som gömmer prillan för nyfikna arbetskamrater.

Jag blir trött. Bäckström var iallafall bra och det var ju kul för honom. Söt skulle han också kunna vara om han inte såg så plufsig ut.

Nu ska jag lägga mig ner och tänka på tuffa hockeynamn. Jeff Beukebom. Dale Hawerchuck. Steve Yzerman. Bobby Orr. Roland Stoltz. Mario Lemieux. Wayne Gretzky. Brett Hull. Omöjligt att misslyckas med sådana namn i passet. Hur man med denna vetskap kan döpa sitt gossebarn till Håkan Olsson övergår mitt förstånd. Faaan.

Hejdå.

Låt: Left Behind

Album: Iowa

År: 2001

Lyssna här: Slipknot – Left Behind

Mer än så har jag inte tid med att skriva eftersom jag är en viktig person med ett spännande liv. Så är det överlag på Cramp just nu. Samtliga lever livet i snabba filen och har tidsbrist, men det är tyvärr tragiskt dåliga odds på att det kommer fortsätta att så vara och snart kommer det uppdateras i hysterisk takt på sidan igen. Det har nämligen fuskats lite i byggandet av både väggar och tak när det kommer till de luftslott vi byggt upp. Så går det när Håkan får vara med och bygga den lilla fyllesnickaren.

Låt: Fall

Album: Darklands

År: 1987

Lyssna här: The Jesus and Mary Chain – Fall

Efter jobbet han jag dock träffa den store mästaren Gösta Tägtström. Det var ytterst trevligt och en väldigt fascinerande timme. Gustav hade nämligen dagarna innan lyckats håva in ett par fläskiga potter på sin lilla hobby kallad poker. När detta inträffar är han en ynnest att följa. Först ställde han sig vid NK och släppte ett par tusenlappar ur sin hand för att se vilket håll vinden blåste.
- Det blåser nordanvind. Det betyder shopping.
Sedan gick han med raska steg in på NK, hela tiden med hundralappar flygandes ur hans fickor som sand i en ökenstorm, med siktet inställt på ekipering av högsta dignitet. Det blev det också. Första stoppet blev i Burberrybutiken där Gustav lät sin plånbok öppnas och stängas som käften på en rabiessmittad tax i riktning mot den förmodat homosexuella expediten. Denna fruktkaka insåg att hans böner om att någon gång få möta Stenbeck nu slagit in och grät en stund av lycka innan han började smörja Gustavs krås. Mig behandlade han som Gustavs polska assistent, men jag hade inte heller några större krav. Det fick vara så helt enkelt. Det hela slutade med att Gustav handlade ett par skjortor utan att pröva dem, tvärsäker på att han fortfarande, med lite vilja och träning, kan komma i en Medium. Sedan blev det även två par jeans, oprövade de med, en maggördel och en tuff slips. När han sedan ville köpa samlingen av Rick Astleys samlade låtskatt fick jag hejda honom. Där gick gränsen.

Men att vara med honom när han är likvid är som sagt en upplevelse. Han skulle dessutom bjuda både mig och Jocke på en middag, men denna fick jag avböja då jag skulle ut och spela hockeymatch. Istället fick jag nöja mig med en kopp kaffe samt ett halvt paket cigg som Gustav slängde åt mig som tack för mina smakråd. Dessa har jag njutit av hela kvällen och det känns väldigt bra att ha en sådan man i sin bekantskapskrets. Nöten Själv som han kallar sig och jag är beredd att skriva under på det. Lycklig är de som lyckas träffa på honom på krogen de närmaste dagarna. Då behöver ni inte ta med egen plånbok utan låta Gustavs generösa lilla penningpung, gjord utav pälsen från en vit räv, sköta jobbet. Sådan är han nämligen. Generös som få.

Matchen då? Torsk med 13-3. Jag gjorde dock ett mål i det som förmodligen blir min karriärs sista match. På något sätt känns siffrorna som en bra sammanfattning över den.

Nu ska jag sova.

Låt: I Shall Be Released

Album: Music from Big Pink

År: 1968

Lyssna här: The Band – I Shall Be Released

Annars tog väl egentligen OS slut imorse. Detta tack vare att Sverige vann över Finland i hockeyn. Ett Finland som klev ut på banan med hjälmarna bak och fram, en cigg i mungipan och gympaskor med skenor fastspända på. Lägg därtill den obligatoriska finska kniven i byxlinningen och ni får en klar bild över hur de såg ut. Svenskarna körde över dem och jublade som ett gäng småflickor som får veta att det minsann kommer en snygg vikarie till skolan. Ända tills de insåg att man tack vare vinsten kommer att få möta Kanada eller Ryssland i en eventuell semifinal. Finnarna däremot, de kommer att få möta Armenien, Tanzania och Georgien på sin väg mot final. Lurad och duperad av en gäng svagsinta bastubadare, är det så vi vill ha det?

Roligast i OS hittills är annars bråket i konståkningen. Den där ryssen som var med och åkte på en planka i Schlagerfestivalen för två år sedan, hävdar att han borde ha haft guldet istället för den silverpeng han nu fick. Detta med anledning av att han gjorde en så kallad kvadrupel och detta gjorde minsann inte amerikanen som vann. Ryssen hävdar vidare att detta innebär att konståkningen tar ett steg tillbaka och inte alls är lika manligt som det skulle vara ifall han vunnit. Manligt? Rätta mig om jag har fel nu, men konståkning är väl ungefär lika manligt som knyppling, Sex And The City Marathon och menstrutionscyklar? Fast han kanske har rätt, kvadruplar kan nog ta det upp till nästa nivå. Om man slutar sminka sig och använda kjol i samma veva.

Dessutom tycker jag att mobbingen mot Helena Jonsson är åt helvete fel. Visst, även jag la en förlupen kommentar angående hennes insats, men jag misstänker dock att hon inte är här inne och läser alltför ofta. Men att skriva på text tv igår att- Fall Framåt för Fiasko-Jonsson- det är att vara lite väl elak tycker jag. För att inte tala om koppartaket Anrells pinsamma krönika efter hennes andra lopp där han var upprörd över att hon gråtandes bara sprungit rakt förbi honom och inte gett någon kommentar. Elakt och småsint av en man som inte presterat på 10 år själv.

Festen i lördags då? Den var lyckad och jag blev inte alls för full. Det måste ha varit högre odds på den än på Vitryssland mot Sverige i Salt Lake City. Men, det gick inte att bli alltför full. Inte med en sådan festförstörare som slampan Kung Bore som stod och skakade mjäll över hela Stockholm. Fy fan. Ska de behöva ta fyra timmar att ta sig hem? Va? Det är ingen höjdare att komma hem klockan fyra på morgonen när man ska upp och jobba klockan åtta. Tack och lov så upptäckte familjen jag jobbar hos min usla status och serverade mig blåbärssoppa och frukt hela dagen och jag stakade mig som en besatt imaginärt bort från bakfyllan. Plötsligt blev jag sugen på Vasaloppet. När är det?

Nu ska jag till banken och lämna häftiga dokument. Hörs sen.

Låt: Holiday in Cambodia

Album: Fresh Fruit for Rotting Vegetables

År: 1980

Lyssna här: Dead Kennedys – Holiday in Cambodia

Låt: Ruff Ryders’ Anthem

Album: It’s Dark and Hell Is Hot

År: 1998

Lyssna här: DMX – Ruff Ryders’ Anthem

Hos Niklas Vekling av alla jävlar. Han ska, tre månader efter att ha nästat, ha en slags inflyttningsfest. Det säger väl mer om hans hjärnkapacitet än vad man vill veta egentligen. Nästa år ska han tydligen ha sin 30-års fest också trots att hans pass skvallrar om att han är född 1977.

För att hylla sin äldre broder har dumfan också valt Spanskt Tema på festen. Vad det innebär kan jag bara gissa, men jag kommer iallafall väl förberedd med en kasse av den blaskiga ölen San Miguel, lite amfetamin och en Tetrabox av spanskt lantvin. Det borde göra susen. Men, till protokollet ska föras att en alltför hög berusningsgrad inte får uppnås då jag stämplar in på jobbet klockan 09.00 imorgon bitti. Fast det brukar inte innebära några som helst problem för mig. Jag vet var min gräns går och känner därför ingen press att skölja ner de förväntade Tapasen med en massa glögg, whiskey eller en sexa diesel. Grupptryck är för de svagsinta.

Men jobbet är i och för sig redan förvarnade om de förväntade festligheterna. Så det kanske kan vara läga att smaka av litegrann? Annars kommer jag att hävda det som är varje spansk mans rättighet. En liten siesta runt halv tio imorgon alltså. Det borde göra el suso det.

Olé olé olé och como estan bitches. Vi hörs.

Låt: N.Y. State of Mind

Album: Illmatic

År: 1994

Lyssna här: NAS – N.Y. State of Mind

För vad gjorde hon? Hon stod på ett par skidor och åkte utför, UTFÖR, en backe och svängde lite på kroppen. Dessutom utrustad med ett navigationssystem som får NASA att gapa av avundsjuka. Det vill säga hennes arsle som snabbt uppfattar varenda krön i backen och med millimeters precision kan förutse faran och göra en snabb parering med ena skinkan på ren instinkt. Själv har jag en nätt liten stjärt, som visserligen är en njutning att fästa ögonen på, men som totalt saknar styrsystem och däför får jag agera efter eget huvud i både uppförsbackar och nedförsbackar. Vilket inte är det lättaste. Hennes akter är helt enkelt för avancerad och därför tycker jag att hennes brons bör strykas och direkt skickas till mig så att jag kan fästa den kring min skadade vad och på så vis kunna lindra svullnaden.

Annars tyckte jag att det var rätt fint att hon fick en medalj. Ett tag iallafall. Fram tills dess att hon började springa och jubla mitt framför ögonen på sin konkurrent som med flit åkt ur så att Anja skulle få den där glänsande saken att hänga kring halsen. För där och då visade hon sitt sviniga jag än en gång. Divig, gapig och allmänt dryg. Och de trappsteg hon klättrat upp på för att nå mitt hjärta skjöts snabbt i sank igen, möjligen av en förlupen kula avlossad av Helena Jonsson.

För att inte tala om den där förbannade Ostbåge när bronset var bärgat. Lyssna bara: ” Ojojojoj, Anja gör segersälen, SEGERSÄLEN, den gör hon annars bara vid vinster, nu förstår ni hur mycket det här bronset betyder!”

Jävla säl. Rätta mig om jag har fel, men var det inte den sälen som orsakade vadskaden i första läget?

Nu ska jag fortsätta jobba. Hejdå.

Låt: I’m the Only Hell (Mama Ever Raised)

Album: Take This Job and Shove It

År: 1992

Lyssna här: I’m the Only Hell (Mama Ever Raised)

Låt: Shoot Speed/Kill Light

Album: XTRMNTR

År: 2000

Lyssna här: Primal Scream – Shoot Speed/Kill Light

En sak jag absolut inte vill höra är en massa kommentarer i stil med: ” 1.25 miljoner? Det kan du ju få ett jättejättejättefint hus i Härnösand för ju…” Ja, kanske det, men för de pengarna kan jag även köpa hela Kramfors och kalla mig El´Presidente resten av livet och ha de efterblivna ortsborna som tvagar min kropp med salter urvunna från fabriken i Dynäs. Men det har jag ingen lust med. Eller att bo i Härnösand heller. Just nu. Så just knip about it.

Nu ska jag jobba. Ni, ni kan väl göra exakt vad ni har lust med så länge. Hej.

Igår blev det dock bara 2-5, vilket får ses som ett stort steg i rätt riktning. Bland annat lyckades vår målvakt spela som i trans och rädda hela två skott. Jag själv briljerade i vanlig ordning, ett drömassist och en dragning som mycket möjligt kan vara den snyggaste som gjorts på 35 år. Tyvärr blev jag också skadeskjuten av en avundsjuk lagkamrat som inte unnade mig ett uns av framgång. Nu ser alltså min vadmuskel som en ballong och jag känner på mig att det kommer att krävas amputation för att få bukt med problemet. Antingen det eller som det är nu, att tvingas gå omkring som en packad Quasimodo som dreglar som en Sanktbernadshund på grund av att jag inte har råd med vatten att skölja ner mina alvedonbrus tabletter med. Livet är hårt och kan nog bli ännu hårdare när jag kapar av mig högerbenet. 1.20 lång och tvingad att skriva med min vänstra fot. Fy fan.

I övrigt sitter vi i detta nu och kastar bud omkring oss som om vi vore två stycken direktörer på en strippklubb. Jag kallar mig själv Onkel Egbert efter karln i spelet -Sätt Sprätt På En Miljon- Bland annat är vi inne och bjuder på en liten rackare som ligger på en så udda adress som Slätbaksvägen. Får vi den antar jag att vi kan glömma att bjuda mannen med världens hårigaste arsle, Niklas Vekling på inflyttningsfest. Men att få den är nog även det att hoppas på för mycket. Vi har helt enkelt inget flyt. För jag vägrar accepetera att det skulle vara vår svaga ekonomi som ställer till det. Det är otur och vårt dåliga kontaktnät som gör det. Allt handlar om svarta pengar, blåsjobb av mäklare och gangbang med hyresvärden. Politix helt enkelt. Livet är som en bok av Liza Marklund.

Men men, man får vara glad att man inte heter Bjarne åtminstone. Det är ett bra roligt namn det.

Låt: Danjer

Album: Da Storm

År: 1996

Lyssna här: O.G.C. – Danjer

Låt: Alone and Forsaken

Album: I’m Blue Inside

År: 1961

Lyssna här: Hank Williams – Alone and Forsaken

I övrigt har jag varit på lägenhetsvisningar och hittat en rackare som jag till varje pris vill ha. Men tyvärr smyger det omkring en hel del andra svettiga jävlar på de där visningarna så man lär få stå utanför i vanlig ordning och stirra med tom blick genom fönstren när de har sin inflyttningfest. Kanske smeka mig själv lite också, det beror helt på vem av dem som köper den. Jag kommer definitivt inte att göra det ifall det blir den lilla vesslan med lila mössa som smög omkring med sitt kön i vädret på båda visningarna och fnittrade, smörade och fjäskade inför mäklaren. Förbannade fruntimmer som lekte duktig och ställde smarta frågor kring hyresföreningen, stambyten och eventuella hyreshöjningar. Sådant tar man väl som det kommer? Inte ett dugg imponerande att komma och spela allan på en visning. Själv var jag mest intresserad av hur djup tvättmaskinen var och om jag i så fall skulle kunna få plats tillsammans med henne i den och dräpa henne med mina bara händer. Eller kväva henne med hennes moderna lila luva.

Bud är i allafall lagt och vi håller klövarna. Det hoppas jag att ni också gör. Annars kör vi vidare nästa vecka och då vill jag i så fall inkludera er genom att låta er ringa och hota andra spekulanter till livet. Eller kidnappa mäklarens dotter och klippa av hennes lilltår. Sådant som ni galningar gör på er fritid.

Tills dess. Hejdå.

Låt: It´s A Shame About Ray

Album: It´s A Shame About Ray

År: 1992

Lyssna här: Lemonheads – It´s a shame about Ray

Anledningen till att jag är uppe med tuppen är att det är Alla Hjärtans Dag och jag är i full färd med att laga till en frukost deluxe com ska serveras på säng. För i sängen ligger nämligen Paddan. Bakis som en gammal gris efter en förmodad hård natt på stan. På något sätt har de tidigare så tydliga rollerna i det här förhållandet lyckats byta plats. Men en dag som denna kan jag inte klaga, även om jag igår försökte få tag på någon högre instans att överklaga de missunsamma förhållanderna som nu råder. Jaja, förutom frukost så ska hon även få tre stycken röda rosor som jag köpte igår. Det betyder, som ni alla vet, på blomsterspråk: Låt oss nu köpa en fet jävla tvåa, gärna i Hammarbyhöjden, men även Årsta eller Telefonplan fungerar, och slå våra påsar ihop. Hyran bör dock inte överskrida 3000 kronor och den bör inte kosta mer än 1.3 miljoner. Då kan vi klara det.

Det sorgliga med buketten är att jag köpte den för 200 kronor. Ett hutlöst pris enligt mig, och värre blev det när jag packade upp dem och insåg att de var gjorda av det relativt lättskötta materialet plast. Det lär inte uppskattas. Min förhoppning blir att jag ska hinna spraya dem med någon sorts rosparfym och sedan slänga dem efter en vecka och påstå att de hunnit bli dåliga. En plan signerat en mästare och en sann romantiker helt klart. Tyvärr så tror jag inte att den är genomförbar utan jag får nog stå där med mina ickegröna fingrar och ta emot skit dagen lång.

Nu ska jag duscha den svettiga kroppen ren från skam och fläckar från räksalladen jag använde på mina Dennis hotdogs igår. Ha en trevlig dag ungdomar. Använd kondom.

All heder till gamle dryge Claude, men det här med en massa spänning i vardagen är inget jag behöver för att känna mig levande. I nuvarande fysisk form räcker 20 trappsteg jävligt bra för att frigöra adrenalin och dopamin nog för att dels få hög puls och dels ett lyckorus när trappan väl är bestigen. Mer spänning än så önskas inte. Just därför längtar jag nu extra mycket till våren.

Varje vinter är det någon som omkommer på grund av ras från hustak. Detta skrämmer mig enormt mycket och jag är livrädd för att få ett is-spjut i min knappt ihopväxta fontanell. Fitt-is. Med denna rädsla i åtanke, tillsammans med en väldigt darrig hand och en svinkall vinter som gör det ännu jävligare att vara flink i fingrarna, så är dosan där man måste slå in en portkod för att komma in i mitt hem, riktigt jävla uselt placerad. En vidrig adrenalinkick och en kopparpeng i kalsongerna är lönen för att träda in i min husport. Självklart så bjuder även huset på en gäng trappsteg när/om man väl kommit inomhus. Fitt-hus. Det enda som fattas för att göra kåken totalt fientlig och ointaglig, är en vallgrav med pirayor och en fallucka under dörrmattan.

Låt: Angel

Album: Mezzanine

År: 1998

Lyssna här: Massive Attack – Angel

Dessutom börjar det där förbannade OS nu också. Då ska man sitta och prata med folk och hålla med om att den där skidskytten, slalomåkaren eller skidsprintern var förbannat duktiga och väl värda ett bragdguld. Detta gör man för att slippa argumentera för vad man egentligen tycker. Det vill säga att alla av dem är totalt jävla oviktiga och håller på med en massa dyngsporter som är halvintressanta vart fjärde år. Fy fan. Och som om detta inte vore nog så blir man dessutom tvungen att läsa Lasse Anrell som ska försöka vara lustig och reta våra norska grannar i varenda krönika han skriver. Jag blir så trött. Så. Trött.

Men, ikväll verkar det ändå som att jag blir lämnad åt mitt eget öde. Det ska tydligen dansas en massa discodanser och där är inte jag inblandad. Fantastiskt. Den här kvällen ska jag istället tippa i mig en 75.a whiskey och sova med kläderna på under det nyinköpta köksbordet. Livskvalité, helt klart och jag hoppas att jag har sinnesnärvaro nog att bädda i ordning lite innan samt ta på mig ett par mjukisbyxor så att jag hinner njuta ordentligt.

Men först- Stryktipset.

Imorgon kan det nog bli så att vi hörs igen. Om inte min Alla Hjärtans dag present innehåller ett rep och en väldigt hög pall. Vi kan väl hoppas.