Jag är sjuk, jag är hemskt sjuk. Minst 45 graders feber samt väldigt ont i magen. Vad detta beror på har jag ingen aning om, men jag vågar ställa mina gissningar och anklagelser antingen på borrelia eller tjernobyl eller att tv4 börjat sända Fångarna På Fortet igen. Troligtvis är det väl det sistnämnda. Den där jävla übermenschen Gunde Svan får med sin hurtighet andra människor att känna sig väldigt ynkliga och säkerligen också väldigt sjuka.
Att vara sjuk behöver dock inte innebära någonting negativt. Tvärtom snarare. Ända sedan jag var en ung liten pojke så har sjukdom varit synonymt med att skämmas bort. Då kunde min mor ömt kyssa min panna, sucka högljutt över att den var så himla stor och inte alls i propotion till övrig kropp, känna dåligt samvete över att hon faktiskt varit med att avla fram detta freak och därför försöka kompensera med att köpa min en rejäl påse karameller och hyra mig en film. Gärna Mästarna, den tyckte jag var bra i min feberyra. Detta är sedan något som jag tagit med mig i mitt förhållande med Paddan. Är någon av oss sjuk så blir den omhändertagen utav den andre. Minsta tecken på feber så sticker den friska partnern ner och fixar en stor påse snask för att låta den andre känna sig uppskattad och veta att det är okej att bli lite småfet när man är sjuk. Det är väldigt viktigt tycker jag, speciellt tycker jag att man kan direkt översätta den filosofin till valet som äger rum om en månad.
Är någon så här väldigt sjuk som jag är idag, ja, då tycker jag att det ska finnas folk som visar att de bryr sig. Gärna genom att köpa godis eller värma halstabletter i ett glas med mjölk. Det jag inte skulle vilja var att de stod och pratade om hur fina finanser de har och samtidigt stå och kamma sin fula hästsvans medan de åt upp allt godis själv. Eller att de gick ner och köpte godis och sedan kom hem gråtande och pep om att en invandrare stal hela påsen av dem. Trots att man verkligen kan se i mungipan på personen i fråga att det ligger en vågad blandning av jungfrubröst och lakritsremmar i den.
Idag får jag dock inget godis ty jag äro helt allena. Paddan är nämligen uppe i Härnösand och spelar till sig sitt gröna kort i golf. Alltså får jag istället ligga här och drömma våta drömmar om kritor, bumlingar, gelehallon och sura små rullar som skär en i gommen. Ett tag hade jag planer på att själv promenera ner och köpa skiten. Sedan kom jag på att det skulle strida mot våra samtliga regler i förhållandet samt att det även skulle vara en väldigt lång och tråkig promenad tillbaka till 1954 som var senaste gången gången lösvikten kostade 20 öre kilot. Vilket av en händelse är exakt den summa jag just nu har på mitt konto. Åh, livet är härligt.
Inatt får jag dock min lön. Då tillkommer även huvudvärk att kunna läggas till mina nuvarande symptom.
Men, i all besvikelse och de svåra åren till trots så har en del ljusglimtar dykt upp. Min vän Jocke överraskade genom att skicka mig en tidning med posten idag. Dessutom har jag börjat skriva en massa rader som jag sparar i ett hemligt word-dokument. Om jag skriver ett ord om dagen i 10 år så borde dessa på något sätt kunna bli en liten samling av ord som på något sätt kan bli ett monument över denna lilla tragiska person vi kallar Håkan. Men eftersom jag igår skrev två ord så får jag vila idag, sådana är reglerna.
Fever.
Jag är sjuk, jag är hemskt sjuk. Minst 45 graders feber samt väldigt ont i magen. Vad detta beror på har jag ingen aning om, men jag vågar ställa mina gissningar och anklagelser antingen på borrelia eller tjernobyl eller att tv4 börjat sända Fångarna På Fortet igen. Troligtvis är det väl det sistnämnda. Den där jävla übermenschen Gunde Svan får med sin hurtighet andra människor att känna sig väldigt ynkliga och säkerligen också väldigt sjuka.
Att vara sjuk behöver dock inte innebära någonting negativt. Tvärtom snarare. Ända sedan jag var en ung liten pojke så har sjukdom varit synonymt med att skämmas bort. Då kunde min mor ömt kyssa min panna, sucka högljutt över att den var så himla stor och inte alls i propotion till övrig kropp, känna dåligt samvete över att hon faktiskt varit med att avla fram detta freak och därför försöka kompensera med att köpa min en rejäl påse karameller och hyra mig en film. Gärna Mästarna, den tyckte jag var bra i min feberyra. Detta är sedan något som jag tagit med mig i mitt förhållande med Paddan. Är någon av oss sjuk så blir den omhändertagen utav den andre. Minsta tecken på feber så sticker den friska partnern ner och fixar en stor påse snask för att låta den andre känna sig uppskattad och veta att det är okej att bli lite småfet när man är sjuk. Det är väldigt viktigt tycker jag, speciellt tycker jag att man kan direkt översätta den filosofin till valet som äger rum om en månad.
Är någon så här väldigt sjuk som jag är idag, ja, då tycker jag att det ska finnas folk som visar att de bryr sig. Gärna genom att köpa godis eller värma halstabletter i ett glas med mjölk. Det jag inte skulle vilja var att de stod och pratade om hur fina finanser de har och samtidigt stå och kamma sin fula hästsvans medan de åt upp allt godis själv. Eller att de gick ner och köpte godis och sedan kom hem gråtande och pep om att en invandrare stal hela påsen av dem. Trots att man verkligen kan se i mungipan på personen i fråga att det ligger en vågad blandning av jungfrubröst och lakritsremmar i den.
Idag får jag dock inget godis ty jag äro helt allena. Paddan är nämligen uppe i Härnösand och spelar till sig sitt gröna kort i golf. Alltså får jag istället ligga här och drömma våta drömmar om kritor, bumlingar, gelehallon och sura små rullar som skär en i gommen. Ett tag hade jag planer på att själv promenera ner och köpa skiten. Sedan kom jag på att det skulle strida mot våra samtliga regler i förhållandet samt att det även skulle vara en väldigt lång och tråkig promenad tillbaka till 1954 som var senaste gången gången lösvikten kostade 20 öre kilot. Vilket av en händelse är exakt den summa jag just nu har på mitt konto. Åh, livet är härligt.
Inatt får jag dock min lön. Då tillkommer även huvudvärk att kunna läggas till mina nuvarande symptom.
Men, i all besvikelse och de svåra åren till trots så har en del ljusglimtar dykt upp. Min vän Jocke överraskade genom att skicka mig en tidning med posten idag. Dessutom har jag börjat skriva en massa rader som jag sparar i ett hemligt word-dokument. Om jag skriver ett ord om dagen i 10 år så borde dessa på något sätt kunna bli en liten samling av ord som på något sätt kan bli ett monument över denna lilla tragiska person vi kallar Håkan. Men eftersom jag igår skrev två ord så får jag vila idag, sådana är reglerna.
Ciao.