Fishermans Blues.

När jag var en ung liten parvel så var min familj ofta på middag hemma hos min farbror och hans familj. Eller middag förresten, den var snabbt avklarad. In med lite potatis i ugnen, stek på några lövbitar och hugg sedan in med största möjliga aptit. Efter det var det dags för kvällens huvudnummer och det som fäderna i familjerna gått och slickat sig om munnen efter hela dagen. Colagroggen.

Den första rackaren hälldes upp med stor andakt. Den skulle blandas med viss respekt. Ungefär 40% av glaset skulle fyllas med sprit, resten med cola och så skulle en liten citron hängas över glaskanten för att ge intryck av att familjen var beresta och lite kontinentala. När drinken var i glaset så utbringades en skål av min farbror på ett väldigt högtidligt sätt. Sedan högg de in. Första klunken följdes alltid av ett gemensamt- Ahhh- mellan de båda bröderna och efter det var det liksom igång. Groggarna flödade och de båda herrarna började diskutera saker som de tyckte var viktiga. Hockey, politik, vem av dem som hade odugligast ungar, jobb och hur saker och ting var bättre förr avhandlades medan glasen fylldes på i en strid ström. I bakgrunden hördes hela tiden musik. Nationalteatern, Zappa, Ulf Dageby, Rolling Stones och så den den här låten. Det var fantastiskt.

Jag och min kusin satt med stora ögon bredvid och längtade tills vi en dag kunde få hälla upp vår egen colagrogg och sitta och prata om att vi också ville ge oss ut på havet och vara fiskare eller bara få leka fulla irländare. Vi hade liksom inte alltför stora ambitioner. Ett vardagsrum, bra musik och en grogg. Det var vad vi såg framemot. Inte mycket har väl egentligen ändrats om vi nu ska vara ärliga. De tre sakerna räcker fortfarande oerhört långt och när jag nu går på min semester så är det väl egentligen det som jag ser framför mig. Vilken underbar målbild. Lite tragikomiskt får man väl ändå säga.

Men åter till själva groggen. På slutet av kvällen så blev den blekare och blekare. Virket började ta slut och törsten var fortfarande inte helt släckt. Det såg ut som om de satt och drack kloakvatten från Bombay. Fruntimren runt omkring började kompa musiken i bakgrunden med sin egen lilla klagosång.
- Åke, drick inte så mycket.
- Det räcker nu Lars.
De två bröderna hade dock för länge sedan lärt sig alla tricks hur de skulle undvika att vandra kvällen igenom som två stycken människor på randen till uttorkning. De ignorerade helt enkelt damernas uppmaningar och fortsatte att fylla på sina glas. De visste väl antagligen att de ändå skulle ligga jävligt illa till morgonen efter och kunde väl så lika gärna avsluta kvällen med flaggan i topp. De var väldigt modiga de där två bröderna. Det måste man ändå ge dem. För skit fick de. I alla fall farsan. Morgonen efter klev nämligen min mor upp väldigt tidigt och började diska och slamra med kastruller så att det lät som om en elefant dansade lapdans inne i Kosta Bodas gästshop. Allt för att reta min gode far som fortfarande låg som ett kryss inne på sängen och hade lindat sin kudde runt sitt huvud i ett taffligt försök till en egen Spaps-hjälm. Efter ett tag fick han ge upp och helt enkelt möta den iskalla verkligheten som min mor bjöd på. Det var inga hjärtliga frukostar då kan jag lova. På det sättet är de väldigt listiga fruntimren. Skramla och ge dåligt samvete över småsaker, det är deras vapen i de stora söndagskrigen.

Men vad fan. Det får det vara värt. På tisdag åker jag norrut. Häller man upp, ställer man upp. Häll upp nu Johan.