Give Me Some Kind Of Sign.

Många av er verkar tro att jag är en kille som helt saknar nerver och är kallare än Sibiriens alla utekatter tillsammans. Så är inte fallet. Jag kanske håller en cool profil utåt, snygg dessutom, men inombords kokar oron över. Speciellt nu. Ingen av har väl lyckats undgå att vi för två veckor sedan slog till och köpte oss en liten lägenhet i Årsta. Det kändes fantastiskt och jag ka knappt bärga mig innan jag får slå ner lill-kroppen i bubbelbadkaret och tvaga av mig barndomen.

Om det nu blir så. För det är här oron kommer in i bilden. Vi köpte den nämligen, med Stockholmsmått mätt, relativt billigt och man börjar fråga sig varför? Ännu en gång ber jag er att undvika kommentarer om vilket ” jättejätte stort slott jag kunnat få i Härnösand för pengarna”. Det hör inte hit. Men -varför- var det ja. Vattenskada? Grannar som de ökända gamla rackarna i Pajala ( eller vart fan det nu var)? Inbrottsbenägna ungdomsgäng? Mögel i spisen? Döda katter i diskhon? Jag vet fan inte, alla är relevanta gissningar. Men, det jag tror mest på och oroar jag mig för, är att vi helt enkelt blivit så in i helvete duperade av de som sålde den till oss.

Alla varningsignaler fanns egentligen där. Säljarna såg ut som två stycken smala små stickor med långt hår, risiga tänder och de utsöndrade en doft som jag i efterhand kommit fram till att den härstammar från en bedrägare. Dessutom hade de på sig skinnbrallor och sådana bär man inte ifall man inte är stamkund på Blue Oyster Bar eller är i farten att lura av två stycken trevliga norrlänningar 1.25 miljoner kronor. Eftersom de två individerna var av olika kön och dessutom hävdade att de var partners på det sexuella planet kan jag enligt uteslutningsmetoden ta bort alternativ nummer ett. Återstår gör alltså blåsningen. När jag tänker efter så tyckte jag mig dessutom höra ledmotivet från The Sting spelas i bakgrunden samt att jag utav de två skinnbrallorna hela tiden kallades Flanagan. Mäklaren var inte heller han någon som man söker upp när man vill köpa en bil på Internet. Nej, han hade ett gigantiskt kranium, vilket är ett svaghetstecken i sig, dessutom satt han förmodligen enbart och såg oss två som snälla små lamm som han kunde rycka ullen av innan han våldtog oss.

Och som grädde på det ruttna moset så såg jag igår en vinjett på Kanal 8 som förkunnade deras nya satsning kallad Lex Alonzo. I det ska tydligen Alexandra Pascalidous gamla fästman, Michael Alonzo, åka omkring och bena ut alla tovor i det smutsiga hår vi kallar Stockholms Bostadsmarknad. Passande, eftersom den dåren helt saknar hår själv och därför kan gå extra hårt åt mot alla sliskiga backslicksmäklare i staden. Det är dock ett program jag planerar att följa. På säkert avstånd och via televisionen. Jag vill fan inte ha den där gamla galningen ståendes utanför min dörr skrikandes om att jag ska komma ut och bli intervjuad.

- Sätt igång då, stånga mig. Bläbläbläblä. Stånga mig! Gör nånting då! Jekjekjekejekejek!

För så är det ju med denne Alonzo. Han har ju inte bara glidit på en räkmacka bredvid sin forna flickvän. Han har dessutom varit sångare i KSMB och Stockholms Negrer. Utöver detta har han dessutom varit med i en liten biroll i Tjuren Ferdinand. Det är alltså ingen bluff vi har att göra med. Han vet vad han talar om och jag hyser stora förhoppningar på programmet. Om jag bara slipper vara med som sagt.