Go Tell It On The Mountain.

Jag tycker att det har fokuserats onödigt mycket kring Anja Pärsson och hennes skada. Detta sagt med tanke på att jag lider av exakt samma åkomma och tycker att jag får allt för lite uppmärksamhet. Hon måste väl för fan kunna stiga åt sidan någon gång och låta mig få ta del av lite uppmuntrande ord också? Dessutom tror jag att min skada är snäppet värre, eller min sitution rent allmänt är bra mycket risigare. Imorse till exempel, då skulle jag ut till Västra Skogen och jobba och till min besvikelse upptäckte jag att rulltrappan var avstängd. Ni som varit där vet vilket helvete väntar en då. För er som inte varit där kan jag berätta att det är en stigning på ungefär 2300 meter som ska bestigas. Detta gjorde jag också, men inte fan stod det några journalister i den mixade zonen och ville ha en exklusiv intervju, inte heller några fans som ville skaka mina händer och tro det eller ej, men inte ens Hans Majestät Konungen satt däruppe på toppen och bjöd på flaggpunsch. Förjävligt kan man tycka och det gör jag också. För sätter man min prestation i paritet med hennes så inser alla männsikor med rätt antal kromosomer att min smäller snäppet högre.

För vad gjorde hon? Hon stod på ett par skidor och åkte utför, UTFÖR, en backe och svängde lite på kroppen. Dessutom utrustad med ett navigationssystem som får NASA att gapa av avundsjuka. Det vill säga hennes arsle som snabbt uppfattar varenda krön i backen och med millimeters precision kan förutse faran och göra en snabb parering med ena skinkan på ren instinkt. Själv har jag en nätt liten stjärt, som visserligen är en njutning att fästa ögonen på, men som totalt saknar styrsystem och däför får jag agera efter eget huvud i både uppförsbackar och nedförsbackar. Vilket inte är det lättaste. Hennes akter är helt enkelt för avancerad och därför tycker jag att hennes brons bör strykas och direkt skickas till mig så att jag kan fästa den kring min skadade vad och på så vis kunna lindra svullnaden.

Annars tyckte jag att det var rätt fint att hon fick en medalj. Ett tag iallafall. Fram tills dess att hon började springa och jubla mitt framför ögonen på sin konkurrent som med flit åkt ur så att Anja skulle få den där glänsande saken att hänga kring halsen. För där och då visade hon sitt sviniga jag än en gång. Divig, gapig och allmänt dryg. Och de trappsteg hon klättrat upp på för att nå mitt hjärta skjöts snabbt i sank igen, möjligen av en förlupen kula avlossad av Helena Jonsson.

För att inte tala om den där förbannade Ostbåge när bronset var bärgat. Lyssna bara: ” Ojojojoj, Anja gör segersälen, SEGERSÄLEN, den gör hon annars bara vid vinster, nu förstår ni hur mycket det här bronset betyder!”

Jävla säl. Rätta mig om jag har fel, men var det inte den sälen som orsakade vadskaden i första läget?

Nu ska jag fortsätta jobba. Hejdå.