Om jag vore målvakt i Winnipeg Jets

Ingen lista på några dagar nu. Men trots det har inte Jocke ringt och tjatat.
Sånt ska premieras.

Här har ni den största anledningen till att jag inte spelar hockey på den andra sidan Atlanten just nu:

1) Alla spelare har sommarlov.
Kommentar: Säsongen är över. Pittsburgh vann. Nu spenderar alla spelare tiden med att dricka och åka vattenskoter. Precis som jag. Nästan.

Näe. Nu bortser vi från alla små teknikaliteter och riktar in oss på varför jag inte lyckades som ishockeyspelare:

1) Latheten.
Kommentar: När alla andra körde hårt i styrkerummet låg jag på läktaren och drack Trocadero. Hörde jag klappret från tränare Rosdahls träskor la jag drickan åt sidan och låtsades göra några situps. Funkade varje gång.

2) Min splitvision.
Kommentar: Den var för bra helt enkelt. Speciellt när vi hade brottningsträning. Jag hade hela tiden blykoll på var brottningstränaren befann sig. Så fort han tittade bort slappnade man av.

3) Mina kedjekamrater.
Kommentar: Lill-Håkan Olsson och Putte Bäpa. Snacka om en sorglig duo. Inte nog med att man tvingades ta hand om dem när de flyttade till Timrå och ghettot i Tallnäs som 16-åringar. Tränarna tyckte även att det var ett kul litet skämt att placera mig i samma kedja som dem. GHB-kedjan kallades vi. Gurra-Håkan-Bäpa. Tre idioter.

4) Min förmåga att ständigt hitta på nya ursäkter till att inte träna.
Kommentar: Min gamle tränare Peter Smedberg påstod i ett svagt ögonblick att jag borde skriva en bok om hur man fuskar på sommarträningen och kommer på ursäkter varför man inte kan träna. Under min karriär hade jag bland annat “problem” med tre knän, elva axlar, nio revben, en pungkula och ebola.

5) Bristen på talang.
Kommentar: Man får inte glömma att jag bara var riktigt jävla bra några gånger per år. Resten av tiden käkade jag mazariner och hittade på djävulskap.