Dagen började såsom alla dagar gör nuförtiden i detta järngrepp av Kung Bore, denna slampiga satan som vägrar acceptera följderna av växthuseffekten. Alltså med kyla och försenat tåg på Lidingöbanan vilket i sin tur leder till ett uselt humör och förkrympt bollsäck. Härligt. Dessutom hamnade jag bredvid en hurtig medresenär som envisades med att stå och agera hejaklacksledare till oss övriga. - Det är bara att gilla läget liksom, pep den dumma fan fram medan han hurtfriskt stod och studsade upp och ner som en kåt känguru.
Själv tyckte jag att han mest skulle hålla sin mun väldigt stängd eller ge mig en värmande kram eller en klapp på ryggen. Inget av mina önskemål slog dock in utan jag tvingades lyssna på hans floskler i ytterligare tio minuter innan tåget behagade komma.
Tåget som i sin tur tur körde mig till mitt arbete där ingenting utav värde inträffade mer än att jag satt och funderade på hur det gick för den där svanen vars näbb frusit igen. Det stod i Aftonbladet i veckan och har rört mig något fruktansvärt. Hade någon kunnat bjuda svanstackaren på en vit Prince så hade ingenting hänt, men nu tvingas han åka omkring med ett stort isflak på truten. Lätt att skaffa svantjejer då. Förmodligen så är han nu död, om inte den där galna kärringen som kidnappade sådana djur har stulit honom och spolat hans näbb i varmt vatten i sin etta på Gärdet. Kanske har de också gift sig. Hoppas det.
Efter jobbet han jag dock träffa den store mästaren Gösta Tägtström. Det var ytterst trevligt och en väldigt fascinerande timme. Gustav hade nämligen dagarna innan lyckats håva in ett par fläskiga potter på sin lilla hobby kallad poker. När detta inträffar är han en ynnest att följa. Först ställde han sig vid NK och släppte ett par tusenlappar ur sin hand för att se vilket håll vinden blåste. - Det blåser nordanvind. Det betyder shopping. Sedan gick han med raska steg in på NK, hela tiden med hundralappar flygandes ur hans fickor som sand i en ökenstorm, med siktet inställt på ekipering av högsta dignitet. Det blev det också. Första stoppet blev i Burberrybutiken där Gustav lät sin plånbok öppnas och stängas som käften på en rabiessmittad tax i riktning mot den förmodat homosexuella expediten. Denna fruktkaka insåg att hans böner om att någon gång få möta Stenbeck nu slagit in och grät en stund av lycka innan han började smörja Gustavs krås. Mig behandlade han som Gustavs polska assistent, men jag hade inte heller några större krav. Det fick vara så helt enkelt. Det hela slutade med att Gustav handlade ett par skjortor utan att pröva dem, tvärsäker på att han fortfarande, med lite vilja och träning, kan komma i en Medium. Sedan blev det även två par jeans, oprövade de med, en maggördel och en tuff slips. När han sedan ville köpa samlingen av Rick Astleys samlade låtskatt fick jag hejda honom. Där gick gränsen.
Men att vara med honom när han är likvid är som sagt en upplevelse. Han skulle dessutom bjuda både mig och Jocke på en middag, men denna fick jag avböja då jag skulle ut och spela hockeymatch. Istället fick jag nöja mig med en kopp kaffe samt ett halvt paket cigg som Gustav slängde åt mig som tack för mina smakråd. Dessa har jag njutit av hela kvällen och det känns väldigt bra att ha en sådan man i sin bekantskapskrets. Nöten Själv som han kallar sig och jag är beredd att skriva under på det. Lycklig är de som lyckas träffa på honom på krogen de närmaste dagarna. Då behöver ni inte ta med egen plånbok utan låta Gustavs generösa lilla penningpung, gjord utav pälsen från en vit räv, sköta jobbet. Sådan är han nämligen. Generös som få.
Matchen då? Torsk med 13-3. Jag gjorde dock ett mål i det som förmodligen blir min karriärs sista match. På något sätt känns siffrorna som en bra sammanfattning över den.
Heart Of Gold.
Dagen började såsom alla dagar gör nuförtiden i detta järngrepp av Kung Bore, denna slampiga satan som vägrar acceptera följderna av växthuseffekten. Alltså med kyla och försenat tåg på Lidingöbanan vilket i sin tur leder till ett uselt humör och förkrympt bollsäck. Härligt. Dessutom hamnade jag bredvid en hurtig medresenär som envisades med att stå och agera hejaklacksledare till oss övriga.
- Det är bara att gilla läget liksom, pep den dumma fan fram medan han hurtfriskt stod och studsade upp och ner som en kåt känguru.
Själv tyckte jag att han mest skulle hålla sin mun väldigt stängd eller ge mig en värmande kram eller en klapp på ryggen. Inget av mina önskemål slog dock in utan jag tvingades lyssna på hans floskler i ytterligare tio minuter innan tåget behagade komma.
Tåget som i sin tur tur körde mig till mitt arbete där ingenting utav värde inträffade mer än att jag satt och funderade på hur det gick för den där svanen vars näbb frusit igen. Det stod i Aftonbladet i veckan och har rört mig något fruktansvärt. Hade någon kunnat bjuda svanstackaren på en vit Prince så hade ingenting hänt, men nu tvingas han åka omkring med ett stort isflak på truten. Lätt att skaffa svantjejer då. Förmodligen så är han nu död, om inte den där galna kärringen som kidnappade sådana djur har stulit honom och spolat hans näbb i varmt vatten i sin etta på Gärdet. Kanske har de också gift sig. Hoppas det.
Efter jobbet han jag dock träffa den store mästaren Gösta Tägtström. Det var ytterst trevligt och en väldigt fascinerande timme. Gustav hade nämligen dagarna innan lyckats håva in ett par fläskiga potter på sin lilla hobby kallad poker. När detta inträffar är han en ynnest att följa. Först ställde han sig vid NK och släppte ett par tusenlappar ur sin hand för att se vilket håll vinden blåste.
- Det blåser nordanvind. Det betyder shopping.
Sedan gick han med raska steg in på NK, hela tiden med hundralappar flygandes ur hans fickor som sand i en ökenstorm, med siktet inställt på ekipering av högsta dignitet. Det blev det också. Första stoppet blev i Burberrybutiken där Gustav lät sin plånbok öppnas och stängas som käften på en rabiessmittad tax i riktning mot den förmodat homosexuella expediten. Denna fruktkaka insåg att hans böner om att någon gång få möta Stenbeck nu slagit in och grät en stund av lycka innan han började smörja Gustavs krås. Mig behandlade han som Gustavs polska assistent, men jag hade inte heller några större krav. Det fick vara så helt enkelt. Det hela slutade med att Gustav handlade ett par skjortor utan att pröva dem, tvärsäker på att han fortfarande, med lite vilja och träning, kan komma i en Medium. Sedan blev det även två par jeans, oprövade de med, en maggördel och en tuff slips. När han sedan ville köpa samlingen av Rick Astleys samlade låtskatt fick jag hejda honom. Där gick gränsen.
Men att vara med honom när han är likvid är som sagt en upplevelse. Han skulle dessutom bjuda både mig och Jocke på en middag, men denna fick jag avböja då jag skulle ut och spela hockeymatch. Istället fick jag nöja mig med en kopp kaffe samt ett halvt paket cigg som Gustav slängde åt mig som tack för mina smakråd. Dessa har jag njutit av hela kvällen och det känns väldigt bra att ha en sådan man i sin bekantskapskrets. Nöten Själv som han kallar sig och jag är beredd att skriva under på det. Lycklig är de som lyckas träffa på honom på krogen de närmaste dagarna. Då behöver ni inte ta med egen plånbok utan låta Gustavs generösa lilla penningpung, gjord utav pälsen från en vit räv, sköta jobbet. Sådan är han nämligen. Generös som få.
Matchen då? Torsk med 13-3. Jag gjorde dock ett mål i det som förmodligen blir min karriärs sista match. På något sätt känns siffrorna som en bra sammanfattning över den.
Nu ska jag sova.