I Fäders Spår För Framtids Segrar.

Jag gillar inte skidåkare. De känns på tok för hurtiga och välmående för att jag ska gå igång. Detta trots att min far och min salige morfar var stolta utövare av sporten. Men jag gillar dem helt enkelt inte. Folk som isolerar sig från omvärlden av rädsla för att få lite snor på sig vinner ingen kärlek eller respekt från mig. Dessutom har de manliga utövarna för tighta kläder som får mig att känna mig mycket förvirrad på ett icke önskvärt sätt. Dessa kläder, och den intensiva stakningen med för den delen, kan man gott spara till efterfesten en söndagkväll på Patricia när man ligger mellan två stycken mustaschprydda, manliga bekanta.

Men trots detta satt jag idag och såg på Vasa-loppet på tv. Främst därför att just detta var vad man ville se på jobbet och att jag därför var tvungen att låtsas vara intresserad. Men, det var faktiskt ganska kul, det måste jag medge. Iallafall när det handlade om elitåkarna. Spännande och faschinerande att se hur man kan åka i nio mil och få stryk med en tånagels längd. Och ändå hålla god min i intervjun efteråt. Det var väldigt uppskattat av mig. Heder också åt vinnaren Jörgen Brink, som man annars mest minns ifrån när han sakta promenerade likt en söndagshandlande ungkarl uppför en backe i en stafett för några år sedan. Kul för honom.

Några som jag inte hyser någon som helst respekt för var de andra som åkte. Vad fan är det för mening att stå och trängas med 1 miljon andra? Är det inte bättre att åka någon dag senare om man nu prompt måste göra det? Är det förhoppningen om att kanske, kanske lyckas få bli intervjuad i direktsänd tv som gör det?
- Jaha, och vem har vi här då? Startnummer 15552.
- Jamen, det är ju jag. Pelle Andersson från Östersund. Jag har åkt 37 mil i år. Jag är jättekissnödig och vill hälsa till mamma och min gamla gympalärare. Här har du din gris. Ett stycke långfinger. Du som gav mig en svag tvåa i betyg. Up Yours. Nu ska jag sticka. Hejsvejs.
Sedan ilar Pelle iväg på sin pappas gamla skidor och avbryter sedan loppet så fort han passerat Mångsbodarna. Han har ju varit med i tv. Det är det som räknas.

Det hela påminner om en jättelång krogkö. Alla står i stort sätt stilla och fryser. Men ändå väldigt upphetsade över att få chansen att komma in i den nya tuffa lokalen som alla talar om. Vafan, till och med televisionen är ju där och filmar! Sedan blir det ändå som alltid när man kommer fram. Antingen stoppar vakterna en eller också så kommer man in och upptäcker att det häftiga diskoteket är skit. Jag menar. Hur upphetsande kan det vara att stå och stampa i ett spår för att 9 timmar senare upptäcka att man är i Mora?

I övrigt tyckte jag att jag hörde det välbekanta ljudet från filmen Fäbojäntan någonstans när de passerade Eldris.
-Aj, aj, aaaaaaaaj.
Just det. Det var där missionärsgubben för evigt sköt in sig i den svenska filmhistorien. Tror jag.

Nu ska jag sova. Det jobbas för mycket.