Inte ens Hundarna vill ha dig.

Där ljög jag. Det här med att vara hundvakt är ju smått fantastiskt och något jag borde skaffa mig en utbildning som ger mig ett diplom som påskiner och visar upp mina fantastiska egenskaper som plasthusse. Dessutom kommer den som har hyfsat minne och skaplig läsförståelse även ihåg att Skoglund var hundvakt till en liten löptik för några veckor sedan. Jag är i och med detta ganska så säker på att vi på Cramp lyckats hitta den lilla nisch vi sökt efter sedan starten. Hundpassning/bloggande alltså. Oslagbart blir det ifall vi bara kan få deras hussar och mattar att låta oss fotografera deras små älsklingar i hyfsat utmanande positioner och eventuellt lägga ut dem på sidan för andra hundar att titta på. Lite hunddejting, det konceptet tror jag att vi kan bli ganska så stora inom.

Men för att inte gå händelserna i förväg så nöjer jag mig nu med att ta hand om den här lilla damen veckan ut och se hur långt det leder. Det är ju sjukt kul det här med jycke alltså, speciellt när man inte behöver skörda av den skit man lyckats lära henne. Nej, jag är den där härliga morbrorn som kommer på besök en gång om året och låter ungarna göra vad fan de vill. För med hundar och barn är det så, att den som fjäskar mest vinner tillbaka mest kärlek i slutändan. Jag har till exempel lyckats förfina konsten att tappa korvbitar rakt ner i hennes lilla käft på ett sätt som är så raffinerat att det inte ens syns. Dessutom har jag köpt en massa roliga och stimulerande leksaker som får hennes intellekt att vara på toppnivå. Just nu ligger hon och löser ett 1000 bitars pussel i soffan, samtidigt som hon läser lite slött ur Dostojevski´s Bröderna Karamazov och puffar på en mentholcigarett. Det är en elegant liten dam det här, det ska ni veta. Dessutom har hon ett fantastiskt musiköra. Nyss spelade jag lite Talking Heads på stereon och hon gick igång rejält med både uppskattande svansvift och huvudskakningar upp och ner så att hennes lilla skägg såg ut att sitta på Frank Zappa. Makalöst.

Och då har jag inte ens kommit till det mest positiva. Motions aspekten. För hon ska ju gå ut också och det blir ju oundvikligen så att jag då måste följa med. Inte för att hon inte skulle klara det själv utan mest som sällskap och för att plocka upp hennes skit. Och den mängden har skenat iväg rejält sedan vi utvecklade korvtappar-systemet. Imorse lyckades hon pressa ut närmare 200% av sin egen kroppsvikt genom de bruna käftarna och jag var oerhört stolt när jag fick plocka upp den rykande färska avkomman i min svarta påse. En stolthet som smittade av sig även på henne. Där stod vi båda i snön och viftade på arslerna och gjorde imaginära highfives med varandra.
-Har du skitit ut allt detta? Det är ju otroligt! Du är en fantastiskt hund. Braaaavoooo!
Som tack för mina uppmuntrande ord började hon då att springa runt runt som en full stridspilot som fastnat i en loop, hela tiden skällandes ett skall som tydde på hur nöjd hon själv var med sin morgontoalett.

Det svåra blir ju att lämna tillbaka henne till sina rättmätiga ägare när veckan är slut. Då kommer det att gråtas en hel del från min sida. Herregud vilken sorg. Vilken sorg. Men nu ska jag bara njuta av jyckens närvaro och gå och slänga åt henne ett tuggben och nya numret av Veckorevyn. Vi hörs sedan. Hejdå.