Into the wild?

I sommar går en tillställning mina goda kamrater nu gjort till tradition av stapeln. Den kallas Into the wild och utspelar sig långt uppe i skogen i ett sommartorp de har i sin ägo. Förra året var premiären, det känns lite osäkert att kalla år 2 för tradition iofs, men det blev tydligen succé och det är synd att bryta ett vinnande koncept. Iallafall kunde inte jag medverka förra året på grund av mitt ständigt vikarielösa jobb. Och i år har de också planerat denna händelse en jobbhelg. Jag börjar se ett mönster? Ska jag läsa in någonting i detta? Vaaa? Va? Någonstans tror man ju själv att man är oumbärlig och faktiskt en av huvudattraktionerna. Men sånt brukar grusas rätt fort, så även i detta sällskap av törstigt pack. Riktigt surt. Jag stävjer denna känsla med att åka upp dit på midsommar dock. Jag kör mitt eget lilla Into ze forrest då, med nubbe och hagelgevär. På midsommar får man åka traktorvagn för en billig peng med torpar-Jan och lyssna på historier från förr om ihjälslagna djur och handgemäng med boxar-Stig. Ja ä  int’ bitter!

Vaknade precis upp till ett vitryskt väder. En dag som hade passat utmärkt till kol-skottning eller till att klippa klor på djur. Kanske hade varit trevligt att sänka en flaska kir till tonerna av Edit Piaff, melankoliskt och helt suveränt. Men! Jag ska jobba, det ska jag. Klockan halv två åker jag och kommer hem halv tio. Imorgon ska jag ha kalas för min dotter som har fyllt år. Släkt och vänner kommer på fika, jag ska elda med doftljus och oljor så det luktar nybakat och ta fram mina dollar store-kakor och vara en god värdinna. Medans de andra fikar ska jag sätta mig i en vrå och skrapa en triss och fundera på om det inte kan hända plötsligt, det där som det sägs ska kunna hända. Och händer det inte plötsligt ska jag återgå till sällskapet och doppa en kaka i kaffet och låtsas att jag är nöjd med det här som är. Men jag har stora planer. Jag ska nämligen bli miljonär.