Det verkar inte bättre än att vi har en reprisvecka på Cramp. Vi väljer att ge ljus åt musik som tidigare varit föremål för kategorin dagens låt och har gemensamt att de saknas hos musiktjänsten Spotify. Det känns bra i våra nakna kroppar när vi gör detta eftersom ni blir så glada och hävdar att vi är de snällaste människorna som ni vet existerar. Tack för att ni finns säger vi då och kollar om systembolaget har öppet, för i så fall går vi dit och köper ett fint vin eller en flaska Champagne för att fira våra framgångar. En barnkör sjunger vackert och tårarna börjar uppenbara sig i våra ögon. Barnens röster får oss att inse att livet går snabbare än vad vi tror och det gäller att leva för stunden. Vi blir emotionellt tagna av denna insikt. Vi går utanför dörren och andas in den friska luften och vi känner oss levande. Kylan biter härligt på våra kinder, men kan inte riktigt släppa att Patrick Ekwall fortfarande får göra TV där han dessutom försöker se snygg ut vilket är så jävla befängt att livet plötsligt känns som ett skämt. Jävla Patrick Ekwall och jävla TV4. Barnkören känns nu irriterande och vi jagar bort ungjävlarna och deras pedofila lockrop och låser in oss i lägenheten där vi börjar hårdsupa i vår ensamhet. Det känns bra att låsa den konstiga världen utanför och koncentrerar oss nu på att bli av med aggressionerna genom att lyssna på Refused och en gammal skiva med Sepultura. Det funkar bra och när vi sakta återfått ett lugn i kroppen så slår vi på albumet The Boy Who Couldn’t Stop Dreaming med Club 8 och startar om på noll igen.
Jesus Walk With Me
Det verkar inte bättre än att vi har en reprisvecka på Cramp. Vi väljer att ge ljus åt musik som tidigare varit föremål för kategorin dagens låt och har gemensamt att de saknas hos musiktjänsten Spotify. Det känns bra i våra nakna kroppar när vi gör detta eftersom ni blir så glada och hävdar att vi är de snällaste människorna som ni vet existerar. Tack för att ni finns säger vi då och kollar om systembolaget har öppet, för i så fall går vi dit och köper ett fint vin eller en flaska Champagne för att fira våra framgångar. En barnkör sjunger vackert och tårarna börjar uppenbara sig i våra ögon. Barnens röster får oss att inse att livet går snabbare än vad vi tror och det gäller att leva för stunden. Vi blir emotionellt tagna av denna insikt. Vi går utanför dörren och andas in den friska luften och vi känner oss levande. Kylan biter härligt på våra kinder, men kan inte riktigt släppa att Patrick Ekwall fortfarande får göra TV där han dessutom försöker se snygg ut vilket är så jävla befängt att livet plötsligt känns som ett skämt. Jävla Patrick Ekwall och jävla TV4. Barnkören känns nu irriterande och vi jagar bort ungjävlarna och deras pedofila lockrop och låser in oss i lägenheten där vi börjar hårdsupa i vår ensamhet. Det känns bra att låsa den konstiga världen utanför och koncentrerar oss nu på att bli av med aggressionerna genom att lyssna på Refused och en gammal skiva med Sepultura. Det funkar bra och när vi sakta återfått ett lugn i kroppen så slår vi på albumet The Boy Who Couldn’t Stop Dreaming med Club 8 och startar om på noll igen.