Journey Through The Past.

En fråga som ta mig fan är helt omöjlig att svara på är när någon frågar vilken skiva som genom tiderna är bäst? Det är omöjligt därför att det helt beror på dagsform och lust, och vilken kategori av musik som då bäst slår en på käften. Men omformulerar man frågan till mig och istället frågar vilken skiva som betytt mest för mig, ja, då blir alternativen lite färre.

Idag köpte jag till exempel en skiva som jag köpt tre gånger tidigare. Att det blir fjärde inköpet beror inte på någon sönderspelning från min sida, utan att jag helt enkelt är en barmhärtig liten jävel som utan att tveka lånar ut mina kära skivor i syfte att sprida både musik och glädje. De som lånat just denna skiva har i gengäld givit mig sorg och saknad tillbaka och inte ens ett tillstymmelse till ens ett tomt fodral. De första två skivorna har jag ingen aning om till vem jag ens lånat ut den till, men den sista vet jag bestämt att jag lånade ut till en broders-trubadur boendes i Härnösand som citat: Ville få lite nya låtar att lägga till repertoaren. Skivan skulle ges tillbaka så fort någon låt på den repeterats in och det utlovades även ett litet tacktal och en hyllning till min egen person från scenen den dagen låten spelades. Detta har som ni förstår hittills inte hänt, och sist jag kollade så stod de där bröderna på scenen på Hamnkrogen i Härnösand och ylade som två stycken kåta präriehundar att de minsann gått i 500 miles och minsann funderade på att gå i 500 miles till och däremellan vrålade de -shalalalalashalalala- och jag fick huvudvärk, tog ytterligare en grogg och gick hem. Men låt så vara. Han kan behålla den skivan och kanske titta på den då och då eller använda den till att peta snorkusar på. Detta bryr jag mig nu föga om eftersom jag som sagt köpt en ny upplaga idag.

Varför den betyder så mycket då? Jo, gott folk, det var så här att den skivan köpte jag redan första dagen när jag och Paddan landade i Australien och den följde sedan med oss under våra nio månader därborta. Det var fester i vår lilla strandhydda, det var hisnande spritfyllda äventyr i goda vänners lag och det var retande av kängrur ( kängrar? ), hela tiden med skivan på i bakgrunden. Ja, naturligtvis spelades andra skivor också, men den här var liksom ohotad etta på den downunderska topplistan. Främst minns jag den dock när jag och Paddan ensam åkte längs hela östkusten i vår gamla risiga jävla plåtburk till bil. Hon gjorde ett heroiskt jobb med att ratta fanskapet i drygt 1 miljon mil eller hur långt det landet nu är, detta i och med att jag på den tiden saknade licens för att köra annat en cykel och systerbarnens grävskopor. Själv gjorde jag dock ett heroiskt jobb med att sköta musiken och att sitta och förbanna den australiensiska tullen som dagarna innan vårt lilla äventyr beslagtagit min sista överskickade last av snus. Istället satt jag bredvid henne och kedjerökte och gav halvusla tips angående genvägar och sevärdheter. Att hon inte slog ihjäl mig tillskriver jag den omtalade skivan ganska mycket. Det var något med den som fick henne att hitta sitt inre lugn och fick henne att glömma den gapande dvärgen som satt i passagerarsätet och krävde nikotin.

Men roligt hade vi. The time of my life skulle nog jag säga om jag vore engelman eller en jävligt skitnödig svensk med hävdelsebehov. I den rullande sardinburken hade vi ett tält, ett spritkök, en kyllåda med konserver och sedan åkte vi omkring på måfå och stannade lite där vi kände för det. Det var ta mig tusan magiskt och jag skulle kunna mala på i all evighet om alla fina saker vi hann med och hur nära jag var att bli biten av en orm. Men jag nöjer mig med att säga att jag köpte en tjusig hatt och att jag på den resan mycket väl hade kunnat gifta mig med Paddan om vi bara hittat Crocodile Dundee att ha som präst och med den beryktade skivan som bröllopssång.

Men det gjorde vi inte. Istället åkte vi hem. Äventyret tog slut och vardagen tog vid. Vi bestämde oss för att gå skilda vägar. Paddan begav sig till Stockholm och jag själv gav mig ut på en egen turne på sprit som enda sällskap och det var förjävla hopplöst med det mesta. En ljusglimt var iallafall att jag på eget bevåg begav mig till Toronto där skivan spelades in. Där stod jag utanför Massey Hall i 28 minusgrader och visslade låtarna medan jag inget hellre var än att få sitta i det där helvetet till bil och åka runt i soliga Australien igen. Visslade gjorde jag förresten helt ofrivilligt tack vare att jag dagarna innan avresa lyckades slå ut min ena framtand och Moder Natur utnyttjade detta faktum genom att blåsa kall luft igenom min trasiga käft så att det visslande ljudet uppstod.

Jaja. Men nu har Paddan och jag slagit ihop påsarna igen och jag har äntligen köpt skivan som jag tjatat om och hela texten blev ju väldigt puttinuttig och det får ni väl för fan stå ut med. Det är ju ändå torsdag.

Här är den iallafall.

Ser ni inte vilken det är så kan jag väl säga det då. Det är Neil Young Live At Massey Hall 1971. Få saker har gjorts bättre. Som bevis? Läs texten ovan vetja.

Nu ska jag vila.

Hejdå.

EDIT: Äh, vafan, jag slänger in en bild från ett pit-stop efter östkusten också. Valet av shorts kan ha väldigt mycket att göra med affärerna som syns i bakgrunden. Att Hans Scheike dök upp var nog mest en slump. Tror jag.