Live At Fillmores.

Att bli dragen vid näsan är tack och lov något som jag inte brukar bli alltför ofta. Jag har ett sällsynt väderkorn när det gäller att lukta mig till djävulskap helt enkelt. När jag är nykter vill säga. Med alkohol i kroppen är jag ungefär lika svårduperad som en haschrökande hund med 200 kromosomer. Värst var det i Toronto för ungefär ett år sedan. Då sprang man som en tjur rakt in i fälla efter fälla, gärna med den lilla lövtunna plånboken först. Historien nedan har jag avhandlat tidigare, men jag kan helt enkelt inte släppa tanken på den iranska strippan. Undrar vad hon gör nu förresten. Mina pengar borde rimligen vara ganska så jävla slut.

Toronto var det ja. Jag for dit med en ganska så ansträngd budget, men eftersom jag visste att jag skulle bo gratis hälften av tiden och att det var billigare på den sidan av havet (Stilla, Atlanten?) så packade jag ändå ner mina spenderarbyxor. Redan på flygplatsen insåg  jag mitt misstag. Jag köpte nonchalant en Tim Hortons kaffe för mina växlade slantar och skulle precis ta ut nya att betala taxi med då paniken kom smygandes snett bakifrån och knackade mig på axeln. Jag hade glömt koden till kortet. Chansade två gånger och nekades båda. Stoltheten fick jag svälja och ringde hem till min mor, mitt i natten ska tilläggas, som fick köra till min lägenhet och börja gräva bland alla papper. Papper som en bra dag låg prydligt uppradade i en pärm märkt med- Pinkoder, betalda räkningar, kvitton etc.- Detta var ingen bra dag. Tvärtom fick hon nog springa och rota på de mest udda platserna, kanske även under sängen bland papperstussar av en helt annan karaktär. Det skulle inte förvåna mig. Men fann kodjäveln, det gjorde hon. Två timmar senare fick jag den och kunde således ta mina första stapplande steg ut i den stora världen.

Första dagarna skulle jag komma att spendera helt ensam, detta eftersom min kompis höll på med någon sluttenta på universitetet. Det var faktiskt väldigt skönt. Man smög omkring utan en jävla aning om vart man var och kollade på de efterblivna kanadensarna som sprang omkring och slog varandra med hockeyklubbor på käften. Köpte sig ett par öl, åt en burgare, var nordamerikansk helt enkelt. Frös gjorde man också. För kallt som fan var det. Snöade, om jag inte minns helt galet. Kanske gick jag omkring och försökte fånga snöflingor med tungan också, eller gjorde snöänglar, det kan mycket väl ha varit så. Jag kommer inte ihåg riktigt. Jag var helt enkelt en lycklig liten man. Pengar på fickan, öl i kroppen och höga byggnader har den effekten på mig.

Den känslan var inte alltför svår att framkalla även när det nalkades kvällning. Jag bodde nämligen granne med en strippklubb. Så, detta innebar att när man varit ute på dumheter en hel dag och var på väg hem för att sova så tvingades man alltid att passera denna byggnad som hette Fillmores. Fritt översatt till himlen. Lisa Nilsson kan mycket väl ha befunnit sig på mitt hostel när hon skrev -Himlen runt Hörnet-, om det nu var hon som gjorde det. För ett himmelrike var det. Man klev in gratis. Köpte sig en dyr öl, ett par kycklingvingar och tog på sig monokeln för att kunna studera människans anatomi så noggrant man kunde. Oftast nöjde man sig med detta. Men en kväll var jag lite väl under the influence och kände att synen började svika mig. Jag ville se mer. Då klev hon upp på scenen. Den irakiska börskraschen.

Till tonerna av den här Låten struttade hon in som en kvinnlig Iggy Pop och dansade och skrevade som om det inte fanns någon morgondag. Hon skakade sina bröst som om det vore en milkshake som skulle tillverkas. Jag blev galen. När hon avslutat sin show krävde mina ögon mer. Detta tillfälle uppenbarade sig också när hon senare sprang runt och serverade Molson öl till oss snuskiga törstläppar som befann oss i lokalen. Jag beställde en samt ett stycke lapdance på övervåningen. Kanske skulle jag äntligen få mig en titt på en äkta persisk matta?

Det fick jag också. Man betalade per låt däruppe. Och efter att ha lyssnat igenom hela -Absolute Love Songs- skivan så började hon fråga ifall jag inte tyckte att det var varmt. På skolad engelska svarade jag- Yeeees- och krängde av mig rocken. Innan jag hann fatta vad som hände tog hon den, slängde den på bänkraden framför sig och körde upp sitt arsle rakt i mitt ansikte. Jag var paralyserad. Det kändes som att jag var nedslängd i ett stort mörkt hål. Luften började ta slut. Jag fäktade med armarna i takt med låten – Love Hurts- för att försöka påkalla hennes uppmärksamhet. Den fick jag till slut också. Helt plötsligt så sa hon att hon inte kunde mer danser och gick. Jag kippade efter andan. Var detta allt? Jaja, tänkte jag, jag har iallafall gjort mitt i Mellanösternfrågan. Sedan tog  jag min rock och gick nedför trapporna. Där upptäckte jag till min förvåning att plånboken var tom.

Den långfingrade jäveln hade fiffigt stått och halat sedlar ur den medan jag inspekterade hennes arsle. 2500 svenska riksdaler om jag inte minns fel. Men hejdå virtuella Wayne Gretzky på Hockey Hall of Fame, hann jag tänka innan jag började leta efter kvinnodjävulen.

Hon var försvunnen. Jag var omåttligt förbannad. Kanske skulle sängen hjälpa? Nej, jag är en man som så att säga fight fire with fire. Sagt och gjort. Min plan gick ut på att ta ut mer pengar och på så sätt locka fram sabelsnoken ur sin håla igen. Det gick inte alls. Hon var borta. Istället träffade jag en annan strippa. Inte på långa vägar lika bra eller attraktiv. Men hon hade härligt skelande ögon som väckte min medkänsla. På henne la jag mina resterande 2000 kronor. Varför vet jag inte riktigt.

Hon påminde faktiskt en del om Amanda Hunsaker i den första Dödligt Vapen filmen. Fast med skelande ögon då förstås. Jag påminde väldigt mycket om en vit Danny Glover på den tiden. Gammal och blåst alltså. Däri ligger nog förklaringen.

Sensmoralen är alltså att jag är väldigt svår att lura. Eller något sånt. Nu ska jag träna. Auf Wiedersehen, Arslungs.