Igår orkade jag inte skriva något, ibland kommer saker helt enkelt att komma emellan er och mig, det får ni helt enkelt accepetera. Igår sprang tillexempel en välbekant herre in i lägenheten och la sig fräckt i min soffa för att sedan spendera hela dagen morrande åt mig. Herr Bakfylla alltså. Som ni då säkert listat ut så blev jag uppbjuden till dans av hans oerhört attraktiva kusin Sprit kvällen innan.
Slipsknuten jag oroade mig för, gick bra att knyta. Hur folk klarade sig utan Youtube övergår mitt förstånd. Det måste ha varit ett gäng bestar och barbarer med slarvigt knutna four-in-hand knutar som sprang omkring på diverse tillställningar och levde fan då helt enkelt. Men, förmodligen drog jag åt min slips lite för hårt och detta faktum i kombination med ett massivt spritintag framkallade en viss andnöd och en deluxe fylla. Denna yttrade sig dock inte förrän vid hemgång, tack och lov. För annars hade det varit pinsamt. Vi var nämligen på en av Paddans kompisars 25-års fest där jag förutom att vara jätteäldst också var tämligen okänd. Och att som ett ospelat kort ställa till med en brakfylla, hålla tal, dansa på borden och röka ciggen från fel håll, det vill man helt enkelt inte. Men på vägen hem, då small det till. De groggarna jag svalt innan hade på något sätt legat och jäst i min mage som en fet orm på en het sten i juni. Plötsligt gav de sig upp till ytan och jag blev akut illamående. Detta hände någonstans mellan Karlaplan och Gärdet. Vid stoppet på den sistnämnda stationen fick jag således springa ut, löpa rakt fram till en papperskorg och vräka ur mig ett vrål som till och med Pavarotti skulle ha blivit imponerad av.
Imponerad blev dock inte Paddan. Tydligen var det tåg vi åkte med nattens sista. Så istället för en lugn och billig färd hemåt blev det istället en dyr resa tillsammans med en taxichaufför som envisades med att åka fel med flit. Men hem kom vi iallafall, dock utan en väsentligt del av plånboken, detta tack vare att ovan nämnda chaufför avslutade sin körning genom att glupsk ta ett stort bett av den innan han släppte ut oss ur sin risiga gamla Volvo. Fy fan.
Så igår var jag alltså inte tip-top. Men, trots detta så hann jag med att hämta hem en liten kvinna till att dela min vecka med. Vi ska nämligen vara hundvakt i veckan och det känns bra på nästan alla sätt. Det enda jag oroar mig för är att de två flickorna ska ryka ihop och slåss om min gunst i en tvättäkta östrogendrabbning. Och sedan tvinga mig att välja mellan dem. Det skulle vara helt omöjligt. Nej, bäst vore nog ifall jag låter min feminina sida få ta lite plats och att vi på något sätt kan starta en liten FI falang här i lägenheten. Män är ändå svin och jag skäms över det lilla paketet jag har hängande vid mina ljumskar. Bort ska det. Bort.
Low.
Igår orkade jag inte skriva något, ibland kommer saker helt enkelt att komma emellan er och mig, det får ni helt enkelt accepetera. Igår sprang tillexempel en välbekant herre in i lägenheten och la sig fräckt i min soffa för att sedan spendera hela dagen morrande åt mig. Herr Bakfylla alltså. Som ni då säkert listat ut så blev jag uppbjuden till dans av hans oerhört attraktiva kusin Sprit kvällen innan.
Slipsknuten jag oroade mig för, gick bra att knyta. Hur folk klarade sig utan Youtube övergår mitt förstånd. Det måste ha varit ett gäng bestar och barbarer med slarvigt knutna four-in-hand knutar som sprang omkring på diverse tillställningar och levde fan då helt enkelt. Men, förmodligen drog jag åt min slips lite för hårt och detta faktum i kombination med ett massivt spritintag framkallade en viss andnöd och en deluxe fylla. Denna yttrade sig dock inte förrän vid hemgång, tack och lov. För annars hade det varit pinsamt. Vi var nämligen på en av Paddans kompisars 25-års fest där jag förutom att vara jätteäldst också var tämligen okänd. Och att som ett ospelat kort ställa till med en brakfylla, hålla tal, dansa på borden och röka ciggen från fel håll, det vill man helt enkelt inte. Men på vägen hem, då small det till. De groggarna jag svalt innan hade på något sätt legat och jäst i min mage som en fet orm på en het sten i juni. Plötsligt gav de sig upp till ytan och jag blev akut illamående. Detta hände någonstans mellan Karlaplan och Gärdet. Vid stoppet på den sistnämnda stationen fick jag således springa ut, löpa rakt fram till en papperskorg och vräka ur mig ett vrål som till och med Pavarotti skulle ha blivit imponerad av.
Imponerad blev dock inte Paddan. Tydligen var det tåg vi åkte med nattens sista. Så istället för en lugn och billig färd hemåt blev det istället en dyr resa tillsammans med en taxichaufför som envisades med att åka fel med flit. Men hem kom vi iallafall, dock utan en väsentligt del av plånboken, detta tack vare att ovan nämnda chaufför avslutade sin körning genom att glupsk ta ett stort bett av den innan han släppte ut oss ur sin risiga gamla Volvo. Fy fan.
Så igår var jag alltså inte tip-top. Men, trots detta så hann jag med att hämta hem en liten kvinna till att dela min vecka med. Vi ska nämligen vara hundvakt i veckan och det känns bra på nästan alla sätt. Det enda jag oroar mig för är att de två flickorna ska ryka ihop och slåss om min gunst i en tvättäkta östrogendrabbning. Och sedan tvinga mig att välja mellan dem. Det skulle vara helt omöjligt. Nej, bäst vore nog ifall jag låter min feminina sida få ta lite plats och att vi på något sätt kan starta en liten FI falang här i lägenheten. Män är ändå svin och jag skäms över det lilla paketet jag har hängande vid mina ljumskar. Bort ska det. Bort.
Nu ska jag ut med hunden. Hejhej.