Merde!

Hur kommer det sig att en del människor för det mesta hamnar i prekära situationer? Och hur kommer det sig att lotten föll på mig att vara en av dessa personer? Jag lyckas alltid. Är det inte bilen så är det något annat.

Nyss satt jag här på bron med mitt kaffe och mina tajts uppdragna till hakan iförd BH och sippade på en cigg i godan ro. Hur ofta petar man i näsan? Ja det kanske man gör ofta. Inte som man tänker på. Nu petade jag mig i näsan iallafall, långt långt upp. Plötsligt står det en ung söt kille framför mig och undrar om jag vet var Robin bor. Vad gör jag nu? Ska jag dra ut fingret med risk att det hänger med något ut eller ska jag hålla kvar det i snoken och bara se ut som en jävla idiot? Jadå. Jag höll kvar det. Och pekade med andra handen ner bakom knuten utan att säga ett ord. Jag måste alltså flytta härifrån nu.

Igår gasade jag iväg med lilla bilen från jobbet. Står vid andra stoppljusen i stan på väg ut på motorvägen och babblar i telefon. Trycker ner kopplingen och ska lägga i ettan och köra iväg.. när hela växelspaken försvinner upp mot instrumentpanelen. Forden hade låst sig på växel två och jag fick alltså köra på en miljon varv hem. I fyrtio km i timmen. Motorn lät som en hårtork. Jag samlade på mig tre fyra fuckyou-fingrar hem och en massa hyttande nävar. Tack Gud för att du låter solen skina på mig varje dag.

Nu ska jag snyta mig och kyla några cider för att fira att allt faller på plats hela tiden. En utomhuskväll blir det, med eller utan sällskap. Jag kan ju alltid gå ner bakom knuten till Robin & co och höra om det finns intresse för grannsämja.