Det finns bara två drömyrken för de som älskar musik. Det ena bör ändå vara musiker. Rätt logiskt. Det andra måste vara att driva ett eget skivbolag. Att enbart få ge ut den musik och de band man gillar. Johan Angergård har bägge dessa yrken.
På Torsgatan ett stenkast ifrån St:Eriksplans tunnelbanestation ligger Teater Giljotin. Teatern uppkom 1989, och har sedan dess haft diverse pjäser och uppträdanden som enligt hemsidan skall fungera som ett virus till samhällets immunförsvar som de kallar ”normalitet”. ”Tortured teens in bondage” och ”The total fucking death experience” heter två av de verk som spelats upp sedan starten. Två pjäser jag aldrig tidigare hört talas om men som låter tämligen lockande att se. Kanske det är läge att ta på sig en galondräkt och hjälm och gå på en föreställning?
I samma byggnad som den fria teatern ligger också ”Vasastans trevligaste vardagsrum”, även kallat Café Giljotin. Caféet fungerar som en servering när teatern har föreställningar och annars som ett vanligt fik/lunchrestaurang. En rätt smal trappa upp från entrénivån leder rakt in i ”vardagsrummet”. Det känns lite som om att man kommer hem till någon, och med det menas att hela det stora rummet ger en väldigt hemtrevlig känsla. Lokalen har gammalmodig inredning. Stolarna och de små soffor som finns är klädda i plysch. Kuddarna ligger strategiskt utlagda och är omgivna av sidentyg. Detta gäller också de röda gardiner som teatraliskt hänger på valda områden av väggarna. Borden är små men fyller sin funktion. Det känns skönt att det fortfarande finns alternativ till alla franchisecafeér som ploppar upp varstans likt acne hos en hormonstinn tonåring.
15 minuter kvar innan Mr Labrador himself, Johan Angergård, har utsagt sig komma. Ett schackrutigt bord längs ena kortsidan får bli var jag slår mig ner. De enda andra gäster som finns i lokalen är två kvinnor i trettioårsåldern som verkar vara bekanta med caféets servitris . Från högtalarna strömmar det instrumental behaglig musik som på något sätt förstärker den positiva känslan caféet utstrålar.
Efter att ha sovit på vad som knappt kan kvala in som soffa, hämnas nacken genom att stråla smärtsamma signaler till min hjärna. Nackhelvete. Servitrisen kommer med en Loka Naturell och meddelar att den mycket populära lasagnen tyvärr är slut, men att de till dagen har en annan pasta som serveras tillsammans med bland annat parmaskinka. Låter utmärkt, men jag väntar gärna med att beställa tills att mitt sällskap kommer.
Johan Angergård har gett ut skivor sedan i början på nittiotalet med olika konstellationer. I grund och botten är han musiker, men efter att ha pratat med lite folk runtomkring Johan, så förstår man att han är som gjord för att vara Verkställande Direktör på ett bolag också. Johan Angergård och hela etiketten Labrador Records är kända för inte kompromissa överhuvudtaget vad gällande vilka band de signar. Som band/artist kan man inte bli droppad från skivbolaget bara för att man inte säljer några skivor. Det handlar inte om pengar. De enda krav som finns, är att de ska hålla Labradorstandard.
Nästan precis när klockan slår halv två, vilket var den avtalade tiden, slås ytterdörren en trappa ner igen. Några sekunder senare dyker han upp från den lilla trappen som ligger i hörnet på lokalens ena långsida. Han hinner knappt heja innan han rusar fram till servitrisen bakom kassan och frågar efter en speciell sallad han gillar och som tydligen inte finns med på menyn. Café Giljotin ligger enbart cirka 100 meter från Labradors kontor på Odengatan, så Johan har varit på caféet förut. Servitrisen tar in övriga beställningar och vi kan slå oss ner vid det schackrutiga bordet.
Johan är för dagen klädd i ett par mörka jeans och en marinblå pikétröja. Pikén får ändå anses vara en del av Indiepopens sommaruniform. Och i Sverige är Johan Angergård definitivt en av generalerna för Indiearmén.
Acid House Kings, Club 8 och The Legends är de tre grupper som Johan skriver låtar till och spelar med. Alla tre grupperna har varit och turnerat över hela världen i olika omgångar så det är inte direkt några garageprojekt det handlar om. Förutom att skriva låtar till dem, så är det även han som producerar allt material. Allt detta utöver rollen som drivande kraft på det skivbolag han också äger. -Alltså det känns inte så arbetsamt måste jag säga. Jag känner mig mer ledig än vad jag tror att de flesta gör, fast det kanske inte är så. Jag gör det jag vill göra och det jag tycker är roligt. Sen så är det ju så att om vill jag vara ledig en dag, så är jag det. Det är ingen som styr mitt arbete, jag kan göra det när jag själv vill vilket är en fördel, säger Johan med ett skratt.
Johan har beskrivits av sin omgivning som en outtömlig källa av nya låtar. En kille som kan massproducera till alla sina projekt. Själv säger Johan att de riktigt stora stunderna är när han just gjort klar en låt i studion och får komma hem, plugga in hörlurarna, och lyssna på den i repeat 20-25 gånger. Det är då han är som lyckligast. Det är musikern Johan Angergård som talar. Affärsmannen Johan Angergård finns också någonstans därunder den kreativa själen. Affärsmannen som också läst ekonomi på universitetet i Lund. Utan honom skulle Labrador inte vara där de är idag. Men som sagt så handlar inte Labrador om försäljningssiffror. Labrador går mot strömmen i en penninggirig värld. -Alltså själva vitsen med att ha ett eget skivbolag är att kunna sprida och tvinga på folk min musiksmak. Skulle jag tänka på försäljningssiffror och att tjäna pengar så skulle jag hellre sälja tvättsvampar. Det är bra mycket lättare att stå för sådant än för dålig musik. Det skulle vara totalt poänglöst. Om ett Labradorband säljer riktigt bra så är det en bonus, men det är inte elementärt.
Som skivbolagsdirektör, eller som ”Mr Labrador”, beskrivs Johan som väldigt professionell. Han är rak, kortfattad, snabb och tydlig med det han gör. Det är hans sätt att få det att funka, vilket han får det att göra jävligt bra. Inga kompromisser eller krusiduller.
På förhand låter det stundtals som att han är en kallsinnad affärsman utan känslor för något annat än sin smala musiksmak. En musikfascist helt enkelt. Faktum är att Johan visar sig vara en trevlig och ödmjuk kille. Han ger liksom ett intryck av att vara en svärmorsdröm i sin timida och trygga framtoning.
Det känns som det finns en grupp människor som är spridda över hela världen som köper precis allt som kommer från Labrador Records, stämmer det tror du?
Mmm, men det är väl fördelen med att jag har en väldigt smal musiksmak. Då blir det att om någon gillar ett av våra band, så är chansen ganska stor att de gillar de andra banden också. Det negativa med det är väl att vi inte når en bredare publik, men vi får istället en trogen lyssnarkrets runtom i världen.
Men är det inte en medveten strategi att vara så pass smal?
Nja, det är väl en slags medveten strategi, men absolut ingen försäljningsstrategi. Som sagt så tycker jag att det är sjukt meningslöst att ha ett skivbolag om man inte tycker att allt på bolaget är kanon.
Hur många är ni som jobbar med bolaget?
Alltså förutom jag så är det egentligen bara en och en halv till på lönelistan. Ena killen jobbar med layout av hemsidan och delen som har med grafisk design att göra. Sen jobbar det en till kille ibland som har hand om bokningar av Labradorband.
Så det gör dig till den som bestämmer vad och vilka som ni signar till Labrador?
Ja, egentligen så är det så. Men hittar jag något som jag är intresserad av så skickar jag självklart runt det till de andra så alla får uttala sig om vad de tycker. Skulle kännas konstigt annars, men eftersom det är jag som ska jobba med det sen så är det såklart jag som har det slutgiltiga ordet (skratt).
Pastan och den lufttorkade skinkan från Italien smakar bra och allteftersom den delikata maträtten sinar på tallriken, fortsätter samtalet och bilden av Johan Angergård att klarna mer och mer. Han älskar sin musiksmak och vill att hela världen ska lyssna på det han älskar. Med sitt skivbolag Labrador vill han missionera världen över och har som mål att frälsa den. -Det skulle bli en bättre värld om alla lyssnade på våra band, säger Johan och ler lite, samtidigt som han ser helt uppriktig ut. När jag innan denna intervju gjorde research om bolaget fick jag höra ett rykte, om att Labrador Records sagt nej till flera av de idag större och framgångsrika alternativakter som Sverige har. Några av de namn som nämnts är I’m from Barcelona, Anna Järvhinen, Peter, Bjorn and John och Andreas Matsson(Popsicle). Det är ändå de indieakter som kanske gått bäst i Sverige på senaste. Karaktärsstarkt är ett ord som jag tycker stämmer väl överens med skivbolagets kompromisslösa sätt att jobba. Vi lever i en materialistisk värld där pengar styr, money talks. Därför kommer man hela tiden tillbaka som en gammal boomerang, till det otroliga faktum att detta bolag endast har vinsttänkandet liggandes sekundärt. Karaktär var som sagt ordet.
Acid House Kings, Club 8 och The Legends. Tre olika band med tre olika syften, stämmer det?
Ja, men det stämmer. I Acid House Kings och Club 8 så är allt jag gör inom ramen av ett samarbete. Med The Legends får jag göra precis vad jag vill eftersom det bara är jag i bandet.
Hur ser dina bandlemmar från Acid House Kings och Club 8 på ditt soloprojekt?
Karolina (Komstedt, Club 8. Reds anm) gillade inte alls första Legends-skivan minns jag. Hon tyckte det var för mycket hits på skivan. Men hon gillar den senaste mycket och var rentav med och spelade på vår första “Over and over” -spelning i Leipzig häromveckan. Vi har gjort lite saker tillsammans med Acid House Kings och The Legends, delat på musiker och gjort turné i USA och sådär, så de tror jag det har varit bra för. Sen så slipper de ha mig tjatandes om att det ska låta som att någon borrar en i huvudet på skivorna med ”Kungarna”… det är de nog tacksamma för(skratt).
The Legends släppte den sjätte maj skivan ”Over and over”, som är den fjärde skivan i rad för Angergårds soloprojekt. Singeln som släpptes innan skivsläppet var Seconds away, och har beskrivits som ’the noisiest pop single to ever come out of Sweden’ på Labradors hemsida. Anledning till detta till en början svårtolkade uttalande, är att Johan till denna produktion valt att jobba mycket med oväsen och rundgång som kavaljer till de vackra popmelodierna.
Hur kommer det sig att Over and over fick den ljudbild den har?
Dels för att oväsen har en väldigt välgörande effekt på huvudet; de känns som om det distraherar, rensar och fyller upp huvudet så att jobbiga tankar inte får plats. Sen är ju The Legends ett soloprojekt och poängen för mig har varit att utforska nya marker hela tiden och göra saker jag inte gjort förut och det blir lätt som en motreaktion på det jag gjort senast. Innan “Over and over” gjorde jag med Club 8 skivan “The boy who couldn’t stop dreaming” som är rätt mjuk och försiktig och innan dess ett elektroniskt Legends-album. Det var dags för oväsen.
The Legends alla album skiljer sig även i produktionen ganska kraftigt från varandra.
Ja, egentligen så skulle kanske låtarna till The Legends funka att spela med till exempel Acid House Kings om man skalade ner dem till bara gitarrspel. Men med Legends så är produktionerna konceptuellt väldigt hårt dragna åt något håll och ofta är det så att jag har en idé om någon ljudbild som jag tycker saknas i min skivsamling som jag försöker göra. Något sound som jag inte tycker någon annan gör, eller gör det förjävla dåligt. Något som jag själv vill höra.
Och den här gången var det rundgång och oväsen helt enkelt.
Ja, Magnetic Fields släppte en skiva i fjol som hette ”Distortion”. På förhand när jag läste om den tänkte jag att det här kan bli hur bra som helst, men jag tyckte den var helt värdelös. Det kändes som dansbandsmusik, så fruktansvärt tillrättalagd. Den hade kunnat bli cool, men blev bara så mesig och menlös.
Kommer det bli någon spelning i Sverige för The Legends nu med skivsläppet?
Ja femte och sjätte juni är det spelning i Malmö respektive Stockholm. Sen är det dags för USA-turné. Eller snarare New York-turné. Det blir tre-fyra spelningar där i samband med att albumet lanseras i USA.
Tiden har bokstavligen sprungit iväg under intervjun och för Johan är det dags att återgå till Labradors kontor. Min ömmande nacke säger också mig att det är dags för att snabbt sätta punkt och släpa kroppen till ett apotek, alternativt en pub, för inhandling av något som lindrar värken.
Så slutligen, hur ser du på framtiden för dina band och även för Labrador?
Vi kommer nu satsa ännu hårdare på att Labrador ska växa utomlands. Vi talar just nu med lite större samarbetspartners i Sydamerika, där våra grejer faktiskt inte släppts alls tidigare vilket även är fallet i Japan. Vi började även nyligen att jobba med Caroline/EMI i USA för distribution där borta och har också börjat satsa mycket hårdare på promotion och marknadsföring i just USA. Världsdominans alltså! Mina egna band får växa med Labrador.
Jag skrattar lätt åt ordvalet världsdominans men har ändå känslan av att karln menar lite allvar. Johan Angergårds missionärsarbete av sin musiksmak verkar faktiskt inte ha några gränser. Drivkraften som Johan besitter lyser igenom hans yttre och det glöder stundtals i ögonen. Det finns en trovärdighet i hans ord och världsdominans känns plötsligt inte som en omöjlighet.
Vi skiljs åt och jag tror mig skymta en apoteksskylt i horisonten. Kanske är det bara en pub med grön skylt? Kroppen säger åt mig att strunta i sådana teknikaliteter och helt enkelt låta ödet avgöra. Att leka med ödet är inget jag är sugen på så jag lyder kroppen och kan kallt konstatera när jag närmat mig att det är en av Odengatans alla pubar. Skylten var inte ens grön utan gul. Se där ja.
Möt Johan Angergård
Det finns bara två drömyrken för de som älskar musik. Det ena bör ändå vara musiker. Rätt logiskt. Det andra måste vara att driva ett eget skivbolag. Att enbart få ge ut den musik och de band man gillar. Johan Angergård har bägge dessa yrken.
På Torsgatan ett stenkast ifrån St:Eriksplans tunnelbanestation ligger Teater Giljotin. Teatern uppkom 1989, och har sedan dess haft diverse pjäser och uppträdanden som enligt hemsidan skall fungera som ett virus till samhällets immunförsvar som de kallar ”normalitet”. ”Tortured teens in bondage” och ”The total fucking death experience” heter två av de verk som spelats upp sedan starten. Två pjäser jag aldrig tidigare hört talas om men som låter tämligen lockande att se. Kanske det är läge att ta på sig en galondräkt och hjälm och gå på en föreställning?
I samma byggnad som den fria teatern ligger också ”Vasastans trevligaste vardagsrum”, även kallat Café Giljotin. Caféet fungerar som en servering när teatern har föreställningar och annars som ett vanligt fik/lunchrestaurang. En rätt smal trappa upp från entrénivån leder rakt in i ”vardagsrummet”. Det känns lite som om att man kommer hem till någon, och med det menas att hela det stora rummet ger en väldigt hemtrevlig känsla. Lokalen har gammalmodig inredning. Stolarna och de små soffor som finns är klädda i plysch. Kuddarna ligger strategiskt utlagda och är omgivna av sidentyg. Detta gäller också de röda gardiner som teatraliskt hänger på valda områden av väggarna. Borden är små men fyller sin funktion. Det känns skönt att det fortfarande finns alternativ till alla franchisecafeér som ploppar upp varstans likt acne hos en hormonstinn tonåring.
15 minuter kvar innan Mr Labrador himself, Johan Angergård, har utsagt sig komma. Ett schackrutigt bord längs ena kortsidan får bli var jag slår mig ner. De enda andra gäster som finns i lokalen är två kvinnor i trettioårsåldern som verkar vara bekanta med caféets servitris . Från högtalarna strömmar det instrumental behaglig musik som på något sätt förstärker den positiva känslan caféet utstrålar.
Efter att ha sovit på vad som knappt kan kvala in som soffa, hämnas nacken genom att stråla smärtsamma signaler till min hjärna. Nackhelvete. Servitrisen kommer med en Loka Naturell och meddelar att den mycket populära lasagnen tyvärr är slut, men att de till dagen har en annan pasta som serveras tillsammans med bland annat parmaskinka. Låter utmärkt, men jag väntar gärna med att beställa tills att mitt sällskap kommer.
Johan Angergård har gett ut skivor sedan i början på nittiotalet med olika konstellationer. I grund och botten är han musiker, men efter att ha pratat med lite folk runtomkring Johan, så förstår man att han är som gjord för att vara Verkställande Direktör på ett bolag också. Johan Angergård och hela etiketten Labrador Records är kända för inte kompromissa överhuvudtaget vad gällande vilka band de signar. Som band/artist kan man inte bli droppad från skivbolaget bara för att man inte säljer några skivor. Det handlar inte om pengar. De enda krav som finns, är att de ska hålla Labradorstandard.
Nästan precis när klockan slår halv två, vilket var den avtalade tiden, slås ytterdörren en trappa ner igen. Några sekunder senare dyker han upp från den lilla trappen som ligger i hörnet på lokalens ena långsida. Han hinner knappt heja innan han rusar fram till servitrisen bakom kassan och frågar efter en speciell sallad han gillar och som tydligen inte finns med på menyn. Café Giljotin ligger enbart cirka 100 meter från Labradors kontor på Odengatan, så Johan har varit på caféet förut. Servitrisen tar in övriga beställningar och vi kan slå oss ner vid det schackrutiga bordet.
Johan är för dagen klädd i ett par mörka jeans och en marinblå pikétröja. Pikén får ändå anses vara en del av Indiepopens sommaruniform. Och i Sverige är Johan Angergård definitivt en av generalerna för Indiearmén.
Acid House Kings, Club 8 och The Legends är de tre grupper som Johan skriver låtar till och spelar med. Alla tre grupperna har varit och turnerat över hela världen i olika omgångar så det är inte direkt några garageprojekt det handlar om. Förutom att skriva låtar till dem, så är det även han som producerar allt material. Allt detta utöver rollen som drivande kraft på det skivbolag han också äger. -Alltså det känns inte så arbetsamt måste jag säga. Jag känner mig mer ledig än vad jag tror att de flesta gör, fast det kanske inte är så. Jag gör det jag vill göra och det jag tycker är roligt. Sen så är det ju så att om vill jag vara ledig en dag, så är jag det. Det är ingen som styr mitt arbete, jag kan göra det när jag själv vill vilket är en fördel, säger Johan med ett skratt.
Johan har beskrivits av sin omgivning som en outtömlig källa av nya låtar. En kille som kan massproducera till alla sina projekt. Själv säger Johan att de riktigt stora stunderna är när han just gjort klar en låt i studion och får komma hem, plugga in hörlurarna, och lyssna på den i repeat 20-25 gånger. Det är då han är som lyckligast. Det är musikern Johan Angergård som talar. Affärsmannen Johan Angergård finns också någonstans därunder den kreativa själen. Affärsmannen som också läst ekonomi på universitetet i Lund. Utan honom skulle Labrador inte vara där de är idag. Men som sagt så handlar inte Labrador om försäljningssiffror. Labrador går mot strömmen i en penninggirig värld. -Alltså själva vitsen med att ha ett eget skivbolag är att kunna sprida och tvinga på folk min musiksmak. Skulle jag tänka på försäljningssiffror och att tjäna pengar så skulle jag hellre sälja tvättsvampar. Det är bra mycket lättare att stå för sådant än för dålig musik. Det skulle vara totalt poänglöst. Om ett Labradorband säljer riktigt bra så är det en bonus, men det är inte elementärt.
Som skivbolagsdirektör, eller som ”Mr Labrador”, beskrivs Johan som väldigt professionell. Han är rak, kortfattad, snabb och tydlig med det han gör. Det är hans sätt att få det att funka, vilket han får det att göra jävligt bra. Inga kompromisser eller krusiduller.
På förhand låter det stundtals som att han är en kallsinnad affärsman utan känslor för något annat än sin smala musiksmak. En musikfascist helt enkelt. Faktum är att Johan visar sig vara en trevlig och ödmjuk kille. Han ger liksom ett intryck av att vara en svärmorsdröm i sin timida och trygga framtoning.
Det känns som det finns en grupp människor som är spridda över hela världen som köper precis allt som kommer från Labrador Records, stämmer det tror du?
Mmm, men det är väl fördelen med att jag har en väldigt smal musiksmak. Då blir det att om någon gillar ett av våra band, så är chansen ganska stor att de gillar de andra banden också. Det negativa med det är väl att vi inte når en bredare publik, men vi får istället en trogen lyssnarkrets runtom i världen.
Men är det inte en medveten strategi att vara så pass smal?
Nja, det är väl en slags medveten strategi, men absolut ingen försäljningsstrategi. Som sagt så tycker jag att det är sjukt meningslöst att ha ett skivbolag om man inte tycker att allt på bolaget är kanon.
Hur många är ni som jobbar med bolaget?
Alltså förutom jag så är det egentligen bara en och en halv till på lönelistan. Ena killen jobbar med layout av hemsidan och delen som har med grafisk design att göra. Sen jobbar det en till kille ibland som har hand om bokningar av Labradorband.
Så det gör dig till den som bestämmer vad och vilka som ni signar till Labrador?
Ja, egentligen så är det så. Men hittar jag något som jag är intresserad av så skickar jag självklart runt det till de andra så alla får uttala sig om vad de tycker. Skulle kännas konstigt annars, men eftersom det är jag som ska jobba med det sen så är det såklart jag som har det slutgiltiga ordet (skratt).
Pastan och den lufttorkade skinkan från Italien smakar bra och allteftersom den delikata maträtten sinar på tallriken, fortsätter samtalet och bilden av Johan Angergård att klarna mer och mer. Han älskar sin musiksmak och vill att hela världen ska lyssna på det han älskar. Med sitt skivbolag Labrador vill han missionera världen över och har som mål att frälsa den. -Det skulle bli en bättre värld om alla lyssnade på våra band, säger Johan och ler lite, samtidigt som han ser helt uppriktig ut. När jag innan denna intervju gjorde research om bolaget fick jag höra ett rykte, om att Labrador Records sagt nej till flera av de idag större och framgångsrika alternativakter som Sverige har. Några av de namn som nämnts är I’m from Barcelona, Anna Järvhinen, Peter, Bjorn and John och Andreas Matsson(Popsicle). Det är ändå de indieakter som kanske gått bäst i Sverige på senaste. Karaktärsstarkt är ett ord som jag tycker stämmer väl överens med skivbolagets kompromisslösa sätt att jobba. Vi lever i en materialistisk värld där pengar styr, money talks. Därför kommer man hela tiden tillbaka som en gammal boomerang, till det otroliga faktum att detta bolag endast har vinsttänkandet liggandes sekundärt. Karaktär var som sagt ordet.
Acid House Kings, Club 8 och The Legends. Tre olika band med tre olika syften, stämmer det?
Ja, men det stämmer. I Acid House Kings och Club 8 så är allt jag gör inom ramen av ett samarbete. Med The Legends får jag göra precis vad jag vill eftersom det bara är jag i bandet.
Hur ser dina bandlemmar från Acid House Kings och Club 8 på ditt soloprojekt?
Karolina (Komstedt, Club 8. Reds anm) gillade inte alls första Legends-skivan minns jag. Hon tyckte det var för mycket hits på skivan. Men hon gillar den senaste mycket och var rentav med och spelade på vår första “Over and over” -spelning i Leipzig häromveckan. Vi har gjort lite saker tillsammans med Acid House Kings och The Legends, delat på musiker och gjort turné i USA och sådär, så de tror jag det har varit bra för. Sen så slipper de ha mig tjatandes om att det ska låta som att någon borrar en i huvudet på skivorna med ”Kungarna”… det är de nog tacksamma för(skratt).
The Legends släppte den sjätte maj skivan ”Over and over”, som är den fjärde skivan i rad för Angergårds soloprojekt. Singeln som släpptes innan skivsläppet var Seconds away, och har beskrivits som ’the noisiest pop single to ever come out of Sweden’ på Labradors hemsida. Anledning till detta till en början svårtolkade uttalande, är att Johan till denna produktion valt att jobba mycket med oväsen och rundgång som kavaljer till de vackra popmelodierna.
Hur kommer det sig att Over and over fick den ljudbild den har?
Dels för att oväsen har en väldigt välgörande effekt på huvudet; de känns som om det distraherar, rensar och fyller upp huvudet så att jobbiga tankar inte får plats. Sen är ju The Legends ett soloprojekt och poängen för mig har varit att utforska nya marker hela tiden och göra saker jag inte gjort förut och det blir lätt som en motreaktion på det jag gjort senast. Innan “Over and over” gjorde jag med Club 8 skivan “The boy who couldn’t stop dreaming” som är rätt mjuk och försiktig och innan dess ett elektroniskt Legends-album. Det var dags för oväsen.
The Legends alla album skiljer sig även i produktionen ganska kraftigt från varandra.
Ja, egentligen så skulle kanske låtarna till The Legends funka att spela med till exempel Acid House Kings om man skalade ner dem till bara gitarrspel. Men med Legends så är produktionerna konceptuellt väldigt hårt dragna åt något håll och ofta är det så att jag har en idé om någon ljudbild som jag tycker saknas i min skivsamling som jag försöker göra. Något sound som jag inte tycker någon annan gör, eller gör det förjävla dåligt. Något som jag själv vill höra.
Och den här gången var det rundgång och oväsen helt enkelt.
Ja, Magnetic Fields släppte en skiva i fjol som hette ”Distortion”. På förhand när jag läste om den tänkte jag att det här kan bli hur bra som helst, men jag tyckte den var helt värdelös. Det kändes som dansbandsmusik, så fruktansvärt tillrättalagd. Den hade kunnat bli cool, men blev bara så mesig och menlös.
Kommer det bli någon spelning i Sverige för The Legends nu med skivsläppet?
Ja femte och sjätte juni är det spelning i Malmö respektive Stockholm. Sen är det dags för USA-turné. Eller snarare New York-turné. Det blir tre-fyra spelningar där i samband med att albumet lanseras i USA.
Tiden har bokstavligen sprungit iväg under intervjun och för Johan är det dags att återgå till Labradors kontor. Min ömmande nacke säger också mig att det är dags för att snabbt sätta punkt och släpa kroppen till ett apotek, alternativt en pub, för inhandling av något som lindrar värken.
Så slutligen, hur ser du på framtiden för dina band och även för Labrador?
Vi kommer nu satsa ännu hårdare på att Labrador ska växa utomlands. Vi talar just nu med lite större samarbetspartners i Sydamerika, där våra grejer faktiskt inte släppts alls tidigare vilket även är fallet i Japan. Vi började även nyligen att jobba med Caroline/EMI i USA för distribution där borta och har också börjat satsa mycket hårdare på promotion och marknadsföring i just USA. Världsdominans alltså! Mina egna band får växa med Labrador.
Jag skrattar lätt åt ordvalet världsdominans men har ändå känslan av att karln menar lite allvar. Johan Angergårds missionärsarbete av sin musiksmak verkar faktiskt inte ha några gränser. Drivkraften som Johan besitter lyser igenom hans yttre och det glöder stundtals i ögonen. Det finns en trovärdighet i hans ord och världsdominans känns plötsligt inte som en omöjlighet.
Vi skiljs åt och jag tror mig skymta en apoteksskylt i horisonten. Kanske är det bara en pub med grön skylt? Kroppen säger åt mig att strunta i sådana teknikaliteter och helt enkelt låta ödet avgöra. Att leka med ödet är inget jag är sugen på så jag lyder kroppen och kan kallt konstatera när jag närmat mig att det är en av Odengatans alla pubar. Skylten var inte ens grön utan gul. Se där ja.
Text och bild: Joakim Skoglund