Onsdag förmiddag i Stockholm. Det är oförskämt bra väder i vår huvudstad. Barpersonalen längs Götagatan är i full gång med att organisera stolar och bord på dess uteserveringar. Det kommer att bli en mycket varm dag och varma dagar innebär många öltörstiga gäster. Jag känner redan nu att det var en otrolig miss att välja ett par tighta jeans och en svart tröja fastän jag såg en stor sol på DN:s väderkarta under frukostintaget. Jag skyller på en slarvig hantering av mig som bebis samtidigt som jag börjar känna en svettdroppe som formas på min tinning.
Jag är på väg till Bondegatan och den beryktade studion Summersound, även kallad ”Grottan”, för att möta Pelle Carlberg. I Grottan jobbar Pelle för fullt med att sy ihop sin tredje fullängdare sedan 2005. Tidigare var det gruppen Edson man förknippade honom med, men efter senaste skivan från 2007 vid namn In a nutshell, har Pelle tydligt visat att han är ännu starkare som soloartist än som gruppmedlem. Att slippa behöva rådfråga och anpassa sig till de andra gruppmedlemmar måste vara att föredra då man har fyra unga barn hemma som alla törstar efter pappas totala uppmärksamhet. Det är precis den situation Pelle är i. Utan att överdriva allt för mycket så är Herr Carlberg rätt unik på det sättet; han jobbar med musik på heltid och har den som enda inkomstkälla och han gör det mellan klockan åtta och fem då ungarna är på dagis. Den romantiska bilden av musiker som äter, sover och lever i studion under flera inspirationsfyllda dygn i jakt på ett eget Sgt Pepper, stämmer alltså inte riktigt in på vår man för dagen.
-Med åren har jag lärt mig att bli mer och mer disciplinerad när jag jobbar. Det är ju ett måste för att det ska fungera helt enkelt, förklarar Pelle efter vi satt oss ner på ett utomhusfik på Nytorget längs med Skånegatan. Killen som jobbar bakom disken spelar reggae lite för högt, men vi sitter utomhus och solen skiner så what the fuck, klart det ska vara reggae i högtalarna och pinâ colada i glasen. Tyvärr säljer han inga drinkar så vi får nöja oss med en slät kopp snutfika och en smoothie istället.
Pelle har dagen till ära på sig en rutig skjorta som är strategiskt uppkavlad i ärmarna, ett par ljusa chinos som moderiktigt är något upprullade i byxbenen och visar skaften på de röda lite poppiga strumporna. Denna outfit är toppad med ett par Ray-Ban av modellen Wayfarer samt en axelväska i tyg.
Första gången jag såg honom uppträda var december i fjol, under en lunchkonsert på Reginateatern i Uppsala som Radio Uppland hade anordnat. Uppsala är ändå platsen där Pelle spenderade sina första 25 år av sitt liv och först slog igenom tillsammans med gruppen Amanda om natten, som nu fått lite kultstatus för dem som hade koll på inhemsk musik under början av nittiotalet.
- Vi hade hela stan på den tiden men det är skillnad, för idag finns det löjligt många bra svenska band, men det fanns det inte på den tiden. Amanda om natten sålde som smör särskilt på en skivaffär som heter Musikörat, som då var Uppsalas skivbutik nummer ett. Den låg då på Sysslomansgatan där Björn Ehlin Hair Team nu ligger, känner du till den?
Efter den förklaring som följer börjar jag förstå både var gamla Musikörat låg, och att det inte är någon slump att Pelle vet om att lokalen nu hyrs ut till en lite trendigare frisörsalong. Han verkar nämligen ha koll på det här med hår och hudvård. Här blir det en liten avstickare i samtalet om musik och istället berörs ämnen som livskvalitet i form av dyra ansiktskrämer och god mat kontra stundtals dålig ekonomi.
- Jag har väldigt dyra vanor. Jag tycker att livet är alldeles för kort för att inte ha kvalitet på det mesta som man företar sig. Jag äter till exempel gärna en liten portion av något som är fantastiskt gott, än att bli mätt av någon halvtråkig mat. Det genomsyrar ganska mycket i mitt liv. Problemet är att den livssynen kostar och mina inkomster som heltidsmusiker varierar. Ibland när det kommer in en lite större summa, då har man inte haft pengar på ett tag, så då spenderar man utav helvete trots att de pengarna kanske skulle ha räckt mycket längre.
- Ja precis, jag har skrivit ganska många låtar om det här med dålig ekonomi och de två är ju definitivt sådana. Crying all the way to the pawnshop är ju också en rolig titel som egentligen bara funkar för svensktalande människor. Titeln fungerar ju som en motsats till begreppet; ”Skratta hela vägen till banken”. Problemet är ju att ordet ”bank” inte finns med i det engelska ordet för pantbank, vilket gör att själva ordvitsen går bort. När jag spelar i Tyskland så tror människor dessutom att jag sjunger ”Crying all the way to the pornshop” vilket ger titeln en ytterligare knorr.
“Crying all the way to the pornshop” blir en liten annorlunda låttitel.
- Ja då blir den väldigt bisarr. En riktigt härlig kille som går till porrbutiken med något slags dåligt samvete (skratt). Det är nästan en bra titel bara det när jag tänker efter.
Och i ”Riverbank” så tar du också upp dyra vanor du har och nämner hudkrämer som en av dem.
- Jamen jag tycker det är rätt kul, för mig är hudkrämer som lite av en hobby. Men jag har faktiskt börjat lugnat ner mig lite och köper inte längre fullt så dyra krämer.
Jag kan känna att hudkrämer är väldigt beroendeframkallande. Har man en gång börjat använda sig av dem kan man inte sluta.
- Nä, men så är det verkligen. Det är som heroin. Vitt socker, heroin och hudkrämer är de mest beroendeframkallande drogerna som finns. Men det är lite nya tider, för tio år sedan hade folk garvat om en man köpte en hudkräm för 400 spänn. Det är ganska skönt att det börjat luckras upp lite grann. Sen finns det ju alltid lite så här sköna neandertalarsnubbar kvar. Vad var det han sa den där sköna chauffören i Magnus Ugglas Var fan är mitt band? ”Det ska vara starköl och pannbiff” (skratt).
Jag vet inte om det är för att jävlas, men jag tror bestämt att killen bakom disken på utecaféet har höjt upp volymen på reggaemusiken ännu mer sedan vi satt oss, trots att jag snällt påpekat att det ligger en diktafon på bordet framför oss och att vi håller på med en intervju. Men som sagt, det ju sommar och vi fortsätter vårt samtal om än i något högre samtalsnivå.
Kommer vi och stör dig nu by the way, så här i slutspurten av nya skivan?
- Nä, för sjutton. Jag har varit ganska stressad för någon vecka sedan för då kändes det som att det var jättemycket kvar att göra och kort om tid, men nästan bara på den här veckan har jag betat av det mesta av det jag skulle göra. Så jag känner mig ganska lugn faktiskt. Fast det har gått väldigt fort med den här produktionen. Vi var i Asien och spelade i januari och jag kände väl när jag kom hem att det var dags att sätta igång och jobba fram nytt material. Nu är det bara några månader senare och jag har 15 låtar klara, så det känns väldigt skönt.
Wow, med tanke på den begränsande tid du har i studion är det inte dåligt.
- Ja men det är arbetssättet jag har. Jag jobbar väldigt snabbt, instinktivt och intuitivt. Jag tycker inte det blir roligt att hålla på om det går för lång tid. Kommer det refräng till en bra vers efter fem minuter, då lämnar jag den. Jag sitter inte och tragglar, sliter eller värker fram allting. Många andra som jobbar disciplinerat säger ofta att det är ett hårt arbete att skriva låtar, men för mig är det aldrig ett hårt arbete, det är faktiskt alltid jävligt lätt. Men det är också för att jag försöker hitta det som är naturligt för låten. Och rent produktionsmässigt så jobbar jag aldrig heller uträknat eller utstuderat. Mina låtar ska alltid få den mest naturliga kostymen, det har jag som lite av en oskriven regel. Jobbar man så är det väldigt lätt, det är bara att öppna sinnena och känna efter; Vad behöver den här låten? Och sen köra på det.
På Pelle Carlbergs hemsida har han lagt ut ett smakprov från den nya skivan. Låten heter 1983 (Pelle & Sebastian). Just tillägget inom parates kan tolkas som en komisk anspelning på det faktum att han börjar bli less på att alla recensenter som år efter år forsätter nämna Belle & Sebastian så fort de får något Pelle gjort på sina skrivbord. Det slår sällan fel.
Kan jag av den nya låten tolka att du börjar bli aningen less på ständigt återkommande antydningar om att din musik låter som andra artisters musik?
- Ja du menar Pelle & Sebastian? Dels så är det en bra titel, men visst kan det bli lite tradigt i längden. Men visst kan det väl vara positivt ibland också för folk som läser en recension om mig och inte har en aning om vad det är. Att de då kan få en fingervisning om att det här kanske är något jag kanske kan gilla? Det värsta är bara att de flesta har lärt sig från att de var barn, i skola och från föräldrar, att det som står tryckt är lite sant. Framförallt så stämmer det ju det på vad de så kallade mest inflytelserika journalisterna skriver. Det präglar ju i sin tur resten av journalisterna som vill bli och vara som de där lite heta skribenterna. Så ibland kan det kännas lite onödigt att de alltid skriver samma saker utan att ifrågasätta om det verkligen stämmer. Musik är ju speciellt, så abstrakt och väcker olika känslor hos olika individer, men tycker man att det låter som något annat så tycker man väl det.
Sant, men jag kan förstå att det är frustrerande särskilt när man som du gjort samma musik så länge, många gånger längre än de artister du enligt recensenter vill låta som.
- Ja visst är det så, men jag har hört alla möjliga konstiga och roliga grejer som folk tycker att min musik låter som. Det nästan mest fantastiska var när det dök fram en kille och sa [på grov värmländsk dialekt]: Faan va gött det var, de e lite som Skunk Anansie! (skratt) Då börjar man undra vad den killen har för referenser till musik? Fascinerande vad som triggar igång olika människor och deras tankar. Jag undrar exakt VAR i min musik han hört influenser till Skunk Anansie? (Skunk Anansie var en rockgrupp i början på 90-talet, vars förgrundsfigur var en arg kvinna med rakat huvud. Reds. Anm.)
Ungefär vid det här laget börjar hungern ta vid och det är dags att byta parken, kaffet och reggaemusiken för ett ställe som säljer mat och förhoppningsvis erbjuder en lite lugnare miljö. Pelle som spenderat de senaste månaderna i den så kallade ”Grottan” är soltörstig och föreslår att vi kanske kan leta rätt på en restaurang med uteservering. Sagt och gjort så sitter vi snart ner igen och beställer in en libanesisk grilltallrik hos grannen till den kanske mer välbesökta thailändska restaurangen Koh Phangang. Solen fortsätter värma kraftigt och Pelle gräver i sin väska och tar, inte helt oväntat med tanke på våra tidigare samtalsämnen, fram en solskyddskräm. De heta solstrålarna har redan börjat visat sin kraft på herr Carlbergs ansikte så det är en god idé att smörja in sig om vi ska fortsätta intervjun med den molnfria himlen som enda tak.
Efter en stunds samtal, om allt från luftkonditionering till basister som ofta kräks på fyllan, kommer maten äntligen in. Efter att ha smakat så enas vi om att det var ett fantastiskt bra val av både restaurang och maträtt. En gastronomisk upplevelse.
Du ligger ju på Labrador Records som är ett bolag som definitivt har en stämpel på sig att vara ett indiebolag. Hur skulle du själv förklara vad det är för slags musik du gör?
- Begreppet indie fanns inte ens när jag började göra musik. Musiken jag gjorde då lät precis som den jag gör idag fast lite sämre. Men jag hamnar lite i kläm mellan två världar, vilket jag tycker är lite tråkigt. Det borde finnas en mer gråzon mellan dem. För folk som gillar Labrador gillar inte alltid mig, för de tycker väl att jag kanske är lite för glad. Men i alla fall så passar jag inte heller alltid in i den ”andra världen” som är mer mainstream. Där tycker de att jag är för mycket indie istället. Det är helt klart ett dilemma. Men för mig så gör jag den mest naturliga musik man kan göra. Jag tycker den är självklar, enkel och solklar. Jag tycker att den är ganska catchy, att det finns hookar, att det är textmässigt intressant för det mesta. Så jag kan inte förstå vad det är som är så svårt att ta till sig. Möjligen att den är lite FÖR lättlyssnad för indiepubliken?
Lite för glad kanske?
- Ja, det kanske är mycket dur för dem. Jag skriver ju alltid min musik i dur och sjunger i moll, vilket man faktiskt kan säga är lite av mitt signum.
Personligen så tycker jag att dina texter är väldigt elementärför hela musiken.
- Ja men jag kan hålla med om det. Jag försöker skriva lite finurliga men ändå allvarsamma texter till en ganska glad melodi. När jag är ute och spelar så brukar folk kunna ha ganska bra koll på mina texter utom här i Sverige. Svenskar är bäst i världen på engelska, förutom de som har det som modersmål förstås. Trots detta så är svenskar jävligt dåliga på att lyssna på engelska texter. Det är som någon slags spärr där. Framförallt så tror jag det beror på att vi är så melodifokuserade. Vi svenskar är i grund och botten ett melodifolk. Musik för en svensk är väldigt mycket melodi vilket gör att texterna ofta överskuggas, särskilt när texten är på engelska.
Jag läste i ett gammalt nummer av Café där det var en stor intervju med gruppen Kent. Jocke Berg hävdade i den att rösten bara är ett melodiskt instrument. Man lyssnar inte på den för att uppfatta orden.
- Ja och då sjunger han ändå på svenska. Det har ju folk ändå lättare att ta till sig. Men Kent har ju också väldigt abstrakta texter. För dem är det viktigare att klangen är rätt och att fraserna sitter där de ska. Jag tror inte Jocke Berg har så mycket att säga med sina texter.
Hur ser din relation ut med Johan Angergård, umgås ni privat också?
- För mig så ser det tyvärr ut så att jag inte umgås med någon alls privat (skratt). Det är svårt att säga om mitt liv skulle se annorlunda ut, men jag håller på med min musik och är i studion under dagtid och är med mina barn på kvällstid. Jag har varit ute på krogen tre eller fyra gånger sedan rökförbudet. Det är ju flera år nu, men för mig känns det där förbudet fortfarande väldigt nytt.
Haha, ja det förklarar en del.
- Men Johan i alla fall. Vi har aldrig riktigt lärt känna varandra, men under senaste turnén i Asien så åkte vi ihop med Club 8. Då fick vi faktiskt lite mer tid att träffas och umgås och då upptäckte jag faktiskt många nya sidor hos Johan som jag tyckte om och inte hade sett förut. För mig så har han mest varit Mr Labrador och i den rollen är han väldigt professionell.
Nu ringer det i Pelles telefon av märket Nokia. Det är en valthornist som äntligen har fått tid att komma förbi till studion och lägga blås på ett av de nya spåren. Hon är redan på Medborgarplatsen så det är dags för Pelle att börja röra på sig tillbaka till ”Grottan”. Tiden har sprungit iväg och många ämnen som inte handlar om musik har också berörts. Pelle är en människa som kan konsten att prata och det har verkligen varit trevligt att dela denna förmiddag under solen med honom. Det känns som att den nya skivan kan bli ett välförtjänt genombrott för honom. Jag själv börjar sakta röra mig neröver mot Götgatans alla restauranger och klungor av människor. Jag tycker mig se en lucka någonstans på en av uteserveringarna och jag tar sikte mot en av dem och förbannar mig ännu en gång över klädvalet jag gjort för dagen. Helvete.
Möt Pelle Carlberg
Onsdag förmiddag i Stockholm. Det är oförskämt bra väder i vår huvudstad. Barpersonalen längs Götagatan är i full gång med att organisera stolar och bord på dess uteserveringar. Det kommer att bli en mycket varm dag och varma dagar innebär många öltörstiga gäster. Jag känner redan nu att det var en otrolig miss att välja ett par tighta jeans och en svart tröja fastän jag såg en stor sol på DN:s väderkarta under frukostintaget. Jag skyller på en slarvig hantering av mig som bebis samtidigt som jag börjar känna en svettdroppe som formas på min tinning.
Jag är på väg till Bondegatan och den beryktade studion Summersound, även kallad ”Grottan”, för att möta Pelle Carlberg. I Grottan jobbar Pelle för fullt med att sy ihop sin tredje fullängdare sedan 2005. Tidigare var det gruppen Edson man förknippade honom med, men efter senaste skivan från 2007 vid namn In a nutshell, har Pelle tydligt visat att han är ännu starkare som soloartist än som gruppmedlem. Att slippa behöva rådfråga och anpassa sig till de andra gruppmedlemmar måste vara att föredra då man har fyra unga barn hemma som alla törstar efter pappas totala uppmärksamhet. Det är precis den situation Pelle är i. Utan att överdriva allt för mycket så är Herr Carlberg rätt unik på det sättet; han jobbar med musik på heltid och har den som enda inkomstkälla och han gör det mellan klockan åtta och fem då ungarna är på dagis. Den romantiska bilden av musiker som äter, sover och lever i studion under flera inspirationsfyllda dygn i jakt på ett eget Sgt Pepper, stämmer alltså inte riktigt in på vår man för dagen.
-Med åren har jag lärt mig att bli mer och mer disciplinerad när jag jobbar. Det är ju ett måste för att det ska fungera helt enkelt, förklarar Pelle efter vi satt oss ner på ett utomhusfik på Nytorget längs med Skånegatan. Killen som jobbar bakom disken spelar reggae lite för högt, men vi sitter utomhus och solen skiner så what the fuck, klart det ska vara reggae i högtalarna och pinâ colada i glasen. Tyvärr säljer han inga drinkar så vi får nöja oss med en slät kopp snutfika och en smoothie istället.
Pelle har dagen till ära på sig en rutig skjorta som är strategiskt uppkavlad i ärmarna, ett par ljusa chinos som moderiktigt är något upprullade i byxbenen och visar skaften på de röda lite poppiga strumporna. Denna outfit är toppad med ett par Ray-Ban av modellen Wayfarer samt en axelväska i tyg.
Första gången jag såg honom uppträda var december i fjol, under en lunchkonsert på Reginateatern i Uppsala som Radio Uppland hade anordnat. Uppsala är ändå platsen där Pelle spenderade sina första 25 år av sitt liv och först slog igenom tillsammans med gruppen Amanda om natten, som nu fått lite kultstatus för dem som hade koll på inhemsk musik under början av nittiotalet.
- Vi hade hela stan på den tiden men det är skillnad, för idag finns det löjligt många bra svenska band, men det fanns det inte på den tiden. Amanda om natten sålde som smör särskilt på en skivaffär som heter Musikörat, som då var Uppsalas skivbutik nummer ett. Den låg då på Sysslomansgatan där Björn Ehlin Hair Team nu ligger, känner du till den?
Efter den förklaring som följer börjar jag förstå både var gamla Musikörat låg, och att det inte är någon slump att Pelle vet om att lokalen nu hyrs ut till en lite trendigare frisörsalong. Han verkar nämligen ha koll på det här med hår och hudvård. Här blir det en liten avstickare i samtalet om musik och istället berörs ämnen som livskvalitet i form av dyra ansiktskrämer och god mat kontra stundtals dålig ekonomi.
- Jag har väldigt dyra vanor. Jag tycker att livet är alldeles för kort för att inte ha kvalitet på det mesta som man företar sig. Jag äter till exempel gärna en liten portion av något som är fantastiskt gott, än att bli mätt av någon halvtråkig mat. Det genomsyrar ganska mycket i mitt liv. Problemet är att den livssynen kostar och mina inkomster som heltidsmusiker varierar. Ibland när det kommer in en lite större summa, då har man inte haft pengar på ett tag, så då spenderar man utav helvete trots att de pengarna kanske skulle ha räckt mycket längre.
Både ”Riverbank” från första plattan samt ”Crying all the way to the pawnshop” behandlar väl just temat dyra vanor och dålig ekonomi?
- Ja precis, jag har skrivit ganska många låtar om det här med dålig ekonomi och de två är ju definitivt sådana. Crying all the way to the pawnshop är ju också en rolig titel som egentligen bara funkar för svensktalande människor. Titeln fungerar ju som en motsats till begreppet; ”Skratta hela vägen till banken”. Problemet är ju att ordet ”bank” inte finns med i det engelska ordet för pantbank, vilket gör att själva ordvitsen går bort. När jag spelar i Tyskland så tror människor dessutom att jag sjunger ”Crying all the way to the pornshop” vilket ger titeln en ytterligare knorr.
“Crying all the way to the pornshop” blir en liten annorlunda låttitel.
- Ja då blir den väldigt bisarr. En riktigt härlig kille som går till porrbutiken med något slags dåligt samvete (skratt). Det är nästan en bra titel bara det när jag tänker efter.
Och i ”Riverbank” så tar du också upp dyra vanor du har och nämner hudkrämer som en av dem.
- Jamen jag tycker det är rätt kul, för mig är hudkrämer som lite av en hobby. Men jag har faktiskt börjat lugnat ner mig lite och köper inte längre fullt så dyra krämer.
Jag kan känna att hudkrämer är väldigt beroendeframkallande. Har man en gång börjat använda sig av dem kan man inte sluta.
- Nä, men så är det verkligen. Det är som heroin. Vitt socker, heroin och hudkrämer är de mest beroendeframkallande drogerna som finns. Men det är lite nya tider, för tio år sedan hade folk garvat om en man köpte en hudkräm för 400 spänn. Det är ganska skönt att det börjat luckras upp lite grann. Sen finns det ju alltid lite så här sköna neandertalarsnubbar kvar. Vad var det han sa den där sköna chauffören i Magnus Ugglas Var fan är mitt band? ”Det ska vara starköl och pannbiff” (skratt).
Jag vet inte om det är för att jävlas, men jag tror bestämt att killen bakom disken på utecaféet har höjt upp volymen på reggaemusiken ännu mer sedan vi satt oss, trots att jag snällt påpekat att det ligger en diktafon på bordet framför oss och att vi håller på med en intervju. Men som sagt, det ju sommar och vi fortsätter vårt samtal om än i något högre samtalsnivå.
Kommer vi och stör dig nu by the way, så här i slutspurten av nya skivan?
- Nä, för sjutton. Jag har varit ganska stressad för någon vecka sedan för då kändes det som att det var jättemycket kvar att göra och kort om tid, men nästan bara på den här veckan har jag betat av det mesta av det jag skulle göra. Så jag känner mig ganska lugn faktiskt. Fast det har gått väldigt fort med den här produktionen. Vi var i Asien och spelade i januari och jag kände väl när jag kom hem att det var dags att sätta igång och jobba fram nytt material. Nu är det bara några månader senare och jag har 15 låtar klara, så det känns väldigt skönt.
Wow, med tanke på den begränsande tid du har i studion är det inte dåligt.
- Ja men det är arbetssättet jag har. Jag jobbar väldigt snabbt, instinktivt och intuitivt. Jag tycker inte det blir roligt att hålla på om det går för lång tid. Kommer det refräng till en bra vers efter fem minuter, då lämnar jag den. Jag sitter inte och tragglar, sliter eller värker fram allting. Många andra som jobbar disciplinerat säger ofta att det är ett hårt arbete att skriva låtar, men för mig är det aldrig ett hårt arbete, det är faktiskt alltid jävligt lätt. Men det är också för att jag försöker hitta det som är naturligt för låten. Och rent produktionsmässigt så jobbar jag aldrig heller uträknat eller utstuderat. Mina låtar ska alltid få den mest naturliga kostymen, det har jag som lite av en oskriven regel. Jobbar man så är det väldigt lätt, det är bara att öppna sinnena och känna efter; Vad behöver den här låten? Och sen köra på det.
På Pelle Carlbergs hemsida har han lagt ut ett smakprov från den nya skivan. Låten heter 1983 (Pelle & Sebastian). Just tillägget inom parates kan tolkas som en komisk anspelning på det faktum att han börjar bli less på att alla recensenter som år efter år forsätter nämna Belle & Sebastian så fort de får något Pelle gjort på sina skrivbord. Det slår sällan fel.
Kan jag av den nya låten tolka att du börjar bli aningen less på ständigt återkommande antydningar om att din musik låter som andra artisters musik?
- Ja du menar Pelle & Sebastian? Dels så är det en bra titel, men visst kan det bli lite tradigt i längden. Men visst kan det väl vara positivt ibland också för folk som läser en recension om mig och inte har en aning om vad det är. Att de då kan få en fingervisning om att det här kanske är något jag kanske kan gilla? Det värsta är bara att de flesta har lärt sig från att de var barn, i skola och från föräldrar, att det som står tryckt är lite sant. Framförallt så stämmer det ju det på vad de så kallade mest inflytelserika journalisterna skriver. Det präglar ju i sin tur resten av journalisterna som vill bli och vara som de där lite heta skribenterna. Så ibland kan det kännas lite onödigt att de alltid skriver samma saker utan att ifrågasätta om det verkligen stämmer. Musik är ju speciellt, så abstrakt och väcker olika känslor hos olika individer, men tycker man att det låter som något annat så tycker man väl det.
Sant, men jag kan förstå att det är frustrerande särskilt när man som du gjort samma musik så länge, många gånger längre än de artister du enligt recensenter vill låta som.
- Ja visst är det så, men jag har hört alla möjliga konstiga och roliga grejer som folk tycker att min musik låter som. Det nästan mest fantastiska var när det dök fram en kille och sa [på grov värmländsk dialekt]: Faan va gött det var, de e lite som Skunk Anansie! (skratt) Då börjar man undra vad den killen har för referenser till musik? Fascinerande vad som triggar igång olika människor och deras tankar. Jag undrar exakt VAR i min musik han hört influenser till Skunk Anansie? (Skunk Anansie var en rockgrupp i början på 90-talet, vars förgrundsfigur var en arg kvinna med rakat huvud. Reds. Anm.)
Ungefär vid det här laget börjar hungern ta vid och det är dags att byta parken, kaffet och reggaemusiken för ett ställe som säljer mat och förhoppningsvis erbjuder en lite lugnare miljö. Pelle som spenderat de senaste månaderna i den så kallade ”Grottan” är soltörstig och föreslår att vi kanske kan leta rätt på en restaurang med uteservering. Sagt och gjort så sitter vi snart ner igen och beställer in en libanesisk grilltallrik hos grannen till den kanske mer välbesökta thailändska restaurangen Koh Phangang. Solen fortsätter värma kraftigt och Pelle gräver i sin väska och tar, inte helt oväntat med tanke på våra tidigare samtalsämnen, fram en solskyddskräm. De heta solstrålarna har redan börjat visat sin kraft på herr Carlbergs ansikte så det är en god idé att smörja in sig om vi ska fortsätta intervjun med den molnfria himlen som enda tak.
Efter en stunds samtal, om allt från luftkonditionering till basister som ofta kräks på fyllan, kommer maten äntligen in. Efter att ha smakat så enas vi om att det var ett fantastiskt bra val av både restaurang och maträtt. En gastronomisk upplevelse.
Du ligger ju på Labrador Records som är ett bolag som definitivt har en stämpel på sig att vara ett indiebolag. Hur skulle du själv förklara vad det är för slags musik du gör?
- Begreppet indie fanns inte ens när jag började göra musik. Musiken jag gjorde då lät precis som den jag gör idag fast lite sämre. Men jag hamnar lite i kläm mellan två världar, vilket jag tycker är lite tråkigt. Det borde finnas en mer gråzon mellan dem. För folk som gillar Labrador gillar inte alltid mig, för de tycker väl att jag kanske är lite för glad. Men i alla fall så passar jag inte heller alltid in i den ”andra världen” som är mer mainstream. Där tycker de att jag är för mycket indie istället. Det är helt klart ett dilemma. Men för mig så gör jag den mest naturliga musik man kan göra. Jag tycker den är självklar, enkel och solklar. Jag tycker att den är ganska catchy, att det finns hookar, att det är textmässigt intressant för det mesta. Så jag kan inte förstå vad det är som är så svårt att ta till sig. Möjligen att den är lite FÖR lättlyssnad för indiepubliken?
Lite för glad kanske?
- Ja, det kanske är mycket dur för dem. Jag skriver ju alltid min musik i dur och sjunger i moll, vilket man faktiskt kan säga är lite av mitt signum.
Personligen så tycker jag att dina texter är väldigt elementärför hela musiken.
- Ja men jag kan hålla med om det. Jag försöker skriva lite finurliga men ändå allvarsamma texter till en ganska glad melodi. När jag är ute och spelar så brukar folk kunna ha ganska bra koll på mina texter utom här i Sverige. Svenskar är bäst i världen på engelska, förutom de som har det som modersmål förstås. Trots detta så är svenskar jävligt dåliga på att lyssna på engelska texter. Det är som någon slags spärr där. Framförallt så tror jag det beror på att vi är så melodifokuserade. Vi svenskar är i grund och botten ett melodifolk. Musik för en svensk är väldigt mycket melodi vilket gör att texterna ofta överskuggas, särskilt när texten är på engelska.
Jag läste i ett gammalt nummer av Café där det var en stor intervju med gruppen Kent. Jocke Berg hävdade i den att rösten bara är ett melodiskt instrument. Man lyssnar inte på den för att uppfatta orden.
- Ja och då sjunger han ändå på svenska. Det har ju folk ändå lättare att ta till sig. Men Kent har ju också väldigt abstrakta texter. För dem är det viktigare att klangen är rätt och att fraserna sitter där de ska. Jag tror inte Jocke Berg har så mycket att säga med sina texter.
Hur ser din relation ut med Johan Angergård, umgås ni privat också?
- För mig så ser det tyvärr ut så att jag inte umgås med någon alls privat (skratt). Det är svårt att säga om mitt liv skulle se annorlunda ut, men jag håller på med min musik och är i studion under dagtid och är med mina barn på kvällstid. Jag har varit ute på krogen tre eller fyra gånger sedan rökförbudet. Det är ju flera år nu, men för mig känns det där förbudet fortfarande väldigt nytt.
Haha, ja det förklarar en del.
- Men Johan i alla fall. Vi har aldrig riktigt lärt känna varandra, men under senaste turnén i Asien så åkte vi ihop med Club 8. Då fick vi faktiskt lite mer tid att träffas och umgås och då upptäckte jag faktiskt många nya sidor hos Johan som jag tyckte om och inte hade sett förut. För mig så har han mest varit Mr Labrador och i den rollen är han väldigt professionell.
Nu ringer det i Pelles telefon av märket Nokia. Det är en valthornist som äntligen har fått tid att komma förbi till studion och lägga blås på ett av de nya spåren. Hon är redan på Medborgarplatsen så det är dags för Pelle att börja röra på sig tillbaka till ”Grottan”. Tiden har sprungit iväg och många ämnen som inte handlar om musik har också berörts. Pelle är en människa som kan konsten att prata och det har verkligen varit trevligt att dela denna förmiddag under solen med honom. Det känns som att den nya skivan kan bli ett välförtjänt genombrott för honom. Jag själv börjar sakta röra mig neröver mot Götgatans alla restauranger och klungor av människor. Jag tycker mig se en lucka någonstans på en av uteserveringarna och jag tar sikte mot en av dem och förbannar mig ännu en gång över klädvalet jag gjort för dagen. Helvete.