Man ska inte se filmer som blivit upphaussade mer än en gammal aktie från Telia. Telia ska man i och för sig undvika i största möjliga mån i oavsett, en riktig samling med kostymklädda skurkar är vad de är. Skitbolag. Nä, vi skulle nog ha behållt namnet Televerket ändå, det lät betydligt mer respektingivande och ärligt på något sätt, dessutom hade de en jävligt tuff logga om jag inte minns fel. Men jag kan berätta mer om Telias faschist fasoner vid ett senare tillfälle. Nu var det ju film vi skulle tala om här. Idag fick jag nämligen fingrarna ur den nätta lilla hockeyröven jag besitter och hyrde förra årets mest hyllade film. Slumdog Millionaire alltså. Mest i brist på annat att titta på. Fyran kör ju fortfarande sina skojarfilmer från Gotland. Ett Gotland som i dessa filmer invaderats av samtliga Tysklands kriminalare. Det enda de filmerna ger en är ett fruktansvärt sug efter ett Kinderägg. Dessa är jag dock för dum för att knåpa ihop överraskningen i. Så alltså, film.
Filmen såg fantastisk fräck ut på framsidan. Actionladdad och med ett visst mått av kärlek dessutom. Perfekt för en gammal romantikrunkare som jag själv. Det började också ganska bra med en högerkrok i första scenen, följt av en tillbakablick på kvinnan i huvudpersonens liv som möjligen flytt med hans bästa vän och skaffat hund, åsna och barn med denne. Det fick man aldrig riktigt veta. Eller det fick man säkert veta men då var jag i ett chocktillstånd. Filmen var nämligen indisk. Herregud. När hade man tänkt underrätta mig om detta lilla faktum? Inga från Piratpartiet som hade vänligheten nog att kunna varna för detta? Det finns få saker som skrämmer mig mer än just indisk film. Förutom att de alltid innehåller minst 12 prinsar som jagar varandra med sabel till musik, så ska det filmerna alltid avslutas med en gruppdans. En gruppdans som alla inblandade i filmen måste vara med på. Jag har svårt att tänka mig något mer osexigt än en fet kameraman som står och åmar sig till tonerna av en currydoftande version av Dancing Queen. Dessutom verkar det vara lag på att använda MC Hammer byxor. Jaja, den här filmen var inte heller den något undantag. Pojkjäveln lyckades svara alla rätt på frågorna i -Vem vill bli miljonär- och lyckades därmed kamma hem den respektabla summan av 20 miljoner rupies. En summa som du i Sverige möjligen kan få två korvar med bröd för. Utan räksallad.
Men sagan var inte slut här. Nej, nu skulle man ta reda på ifall pojken fuskat. Ett par elchocker här och ett par piskningar där. Han höll truten stängd. Dum idé. Då skickade man nämligen honom till ett slags tempel. Ett tempel styrt av en ondskefull typ. En blodtörstig liten pojke som kan tortera med hjälp av voodoo. Hemskt egentligen. När den nyblivna miljonären envisas med att neka till det uppenbara fusket så skickas han slutligen ut på en stor scen, där han spänns fast, tvingas dricka blod och sedan ställs öga mot öga med en flintskallig gubbe som ser ut som satan själv. Denne börjar vanka av och an till rytmen som en trumslagare skapar i bakgrunden samtidigt som han skriker för full hals:
- Kallimaaaahh, Kallimahhhahh, Shyyschevee. Kallimahhaaaa!
Efter dessa ord vrålats ut går han fram till lögnhalsen och rycker ut hans hjärta. Så fungerar det i Indien. Rättvist ändå på något sätt.
Jag skulle iallafall inte ha något emot ifall någon slet hjärtat ur Richard Sjöberg. Fast den jävla stenen kan nog bli tung att dra ut.
Nu ska jag lägga mig ned i sängen och försöka läsa ut Håkan Nessers bok – En helt annan historia-. Vilket är lättare sagt än gjort. Varannan rad innehåller nämligen en massa skit. Ungefär som det här inlägget alltså. God natt.
I Wanna Be Your Dog.
Man ska inte se filmer som blivit upphaussade mer än en gammal aktie från Telia. Telia ska man i och för sig undvika i största möjliga mån i oavsett, en riktig samling med kostymklädda skurkar är vad de är. Skitbolag. Nä, vi skulle nog ha behållt namnet Televerket ändå, det lät betydligt mer respektingivande och ärligt på något sätt, dessutom hade de en jävligt tuff logga om jag inte minns fel. Men jag kan berätta mer om Telias faschist fasoner vid ett senare tillfälle. Nu var det ju film vi skulle tala om här. Idag fick jag nämligen fingrarna ur den nätta lilla hockeyröven jag besitter och hyrde förra årets mest hyllade film. Slumdog Millionaire alltså. Mest i brist på annat att titta på. Fyran kör ju fortfarande sina skojarfilmer från Gotland. Ett Gotland som i dessa filmer invaderats av samtliga Tysklands kriminalare. Det enda de filmerna ger en är ett fruktansvärt sug efter ett Kinderägg. Dessa är jag dock för dum för att knåpa ihop överraskningen i. Så alltså, film.
Filmen såg fantastisk fräck ut på framsidan. Actionladdad och med ett visst mått av kärlek dessutom. Perfekt för en gammal romantikrunkare som jag själv. Det började också ganska bra med en högerkrok i första scenen, följt av en tillbakablick på kvinnan i huvudpersonens liv som möjligen flytt med hans bästa vän och skaffat hund, åsna och barn med denne. Det fick man aldrig riktigt veta. Eller det fick man säkert veta men då var jag i ett chocktillstånd. Filmen var nämligen indisk. Herregud. När hade man tänkt underrätta mig om detta lilla faktum? Inga från Piratpartiet som hade vänligheten nog att kunna varna för detta? Det finns få saker som skrämmer mig mer än just indisk film. Förutom att de alltid innehåller minst 12 prinsar som jagar varandra med sabel till musik, så ska det filmerna alltid avslutas med en gruppdans. En gruppdans som alla inblandade i filmen måste vara med på. Jag har svårt att tänka mig något mer osexigt än en fet kameraman som står och åmar sig till tonerna av en currydoftande version av Dancing Queen. Dessutom verkar det vara lag på att använda MC Hammer byxor. Jaja, den här filmen var inte heller den något undantag. Pojkjäveln lyckades svara alla rätt på frågorna i -Vem vill bli miljonär- och lyckades därmed kamma hem den respektabla summan av 20 miljoner rupies. En summa som du i Sverige möjligen kan få två korvar med bröd för. Utan räksallad.
Men sagan var inte slut här. Nej, nu skulle man ta reda på ifall pojken fuskat. Ett par elchocker här och ett par piskningar där. Han höll truten stängd. Dum idé. Då skickade man nämligen honom till ett slags tempel. Ett tempel styrt av en ondskefull typ. En blodtörstig liten pojke som kan tortera med hjälp av voodoo. Hemskt egentligen. När den nyblivna miljonären envisas med att neka till det uppenbara fusket så skickas han slutligen ut på en stor scen, där han spänns fast, tvingas dricka blod och sedan ställs öga mot öga med en flintskallig gubbe som ser ut som satan själv. Denne börjar vanka av och an till rytmen som en trumslagare skapar i bakgrunden samtidigt som han skriker för full hals:
- Kallimaaaahh, Kallimahhhahh, Shyyschevee. Kallimahhaaaa!
Efter dessa ord vrålats ut går han fram till lögnhalsen och rycker ut hans hjärta. Så fungerar det i Indien. Rättvist ändå på något sätt.
Jag skulle iallafall inte ha något emot ifall någon slet hjärtat ur Richard Sjöberg. Fast den jävla stenen kan nog bli tung att dra ut.
Nu ska jag lägga mig ned i sängen och försöka läsa ut Håkan Nessers bok – En helt annan historia-. Vilket är lättare sagt än gjort. Varannan rad innehåller nämligen en massa skit. Ungefär som det här inlägget alltså. God natt.