En del funderingar jag haft på sistone.

1. Angående mat
Hur vet vi egentligen att glad gris smakar bäst? Ingen verkar ju ha reagerat på smaken innan, och dess eventuella skillnader, förrän djurplågandet upptäcktes… Och innan det var alla grisar glada, eller?

Kan det vara så att vi sätter slaktmasken mot vårt kollektiva samvete? “Ok, jag åt nasse… Men han var i alla fall glad”.

Dessutom, my fellow carnivores, med handen på hjärtat (eller kanske snarare magen):
Nu när julaftonen ligger snart en månad bakom oss… Hur många dunkade ändå ner en grisröv på julbordet, efter avslöjandena? Lika många som köpt dunkuddar, sedan avslöjandet att birdie nam-nams plockas levande, tro?

2. Angående fotboll
Det är en sak vi måste börja inse i det här landet nu. Fotbollsspelare, och andra idrottsutövare på elitnivå, är inga gudar.

De är anställda. Det är deras jobb att göra mål, eller att hindra motståndarna att göra mål.

Gör de sålunda inte mål eller förhindrar det, sköter de inte sitt jobb. Enkelt.

Ska vi stämma upp i gemensam hyllning i dagarna tre, bara för att exempelvis Zlatan visar snoken… Då kan vi väl lika gärna hylla sotaren, kommunalrådet, notarien eller alla andra som också bara gör sitt jobb, kanske till och med jävligt bra. Tycker jag.

3. Angående litteratur
Efter mycken exponering av den, slog jag en titt på adlibris tio-i-topplista. Det här skedde kring julafton. Det gällde boken ”Alla får ligga”, innehållandes knep och tips för hur vi ska trixa oss in mellan låren på vem vi vill. Till min lättnad kunde jag konstatera att, visst, alla kanske får ligga. Men det var inte så många som ville. En bok om surdegsrecept, däremot, det var grejer! Den låg nämligen etta. För att inte tala om att det är lite mer originellt än ännu en deckare.

Ärligt talat blev jag glad över läget. För vi får aldrig bli så jävla desperata efter uppmärksamhet och uppskattning, att vi ser det som en vettig investering att köpa en bok som “Alla får ligga”.

a) Se er omkring. Vill vi att alla dessa människor ska få ligga, och få möjligheten att yngla av sig? Jag återvänder till George Carlin: “Think of how stupid the average person is, and realize half of them are stupider than that”.

b) Istället för att jaga genvägar på nätet och i självhjälpsböcker kanske vi skulle behöva arbeta på våra interhumana relationer emellanåt – med andra människor. Eller stjäl det för mycket tid från Facebook?

c) Ni som hänger på låset för att köpa böcker som denna, “Spelet” och allt vad de heter: skjut er. Efter att ni skjutit författarna till böckerna. Och kanske en och annan PR-snubbe, som också jobbar med att våldta våra hjärnor på daglig basis.

Avslutningsvis tänkte jag skriva något om reklambranschen, efter att de senaste dagarna ha sett affischer på stan med ett ungt par i träningskläder. De håller om varandra. Så långt allt väl. Men så kommer budskapet: ”Love don’t need handles”. De jävlarna, tänker jag var gång bussen passerar en sådan affisch. Men istället för att jag ska ta all er tid i anspråk, tycker jag att Mästaren får avsluta. Personligen anser jag nämligen att numer planterade ståupparen Bill Hicks (Magnus Betnérs inspirationskälla) sade det bäst, nämligen:

“By the way, if anyone here is in advertising or marketing… kill yourself.

No, no, no, it’s just a little thought. I’m just trying to plant seeds. Maybe one day, they’ll take root – I don’t know. You try, you do what you can. Kill yourself.

Seriously though, if you are, do.

Aaah, no really, there’s no rationalisation for what you do and you are Satan’s little helpers. Okay – kill yourself – seriously. You are the ruiner of all things good, seriously. No this is not a joke, you’re going, ‘there’s going to be a joke coming,’ there’s no fucking joke coming. You are Satan’s spawn filling the world with bile and garbage. You are fucked and you are fucking us. Kill yourself. It’s the only way to save your fucking soul, kill yourself”.

Men Twitter var det ja. För er som inte vet vad skiten går ut på, så har man max 140 tecken till hjälp att visa var fan skåpet ska stå. På Twitter så handlar det även väldigt mycket om att ha inbördes beundran. Sedan tävlas det också om vilka som har flest followers som det heter. De som har flest fungerar som twitterkändisar och det betyder inte ett jävla skit.

Men.

90 procent av Twitter är alltså skit, men de övriga tio procenten gör att det ändå är rätt fint att ha ett konto på sajten. Förutom att bli uppdaterad av intressanta sajter och tidningar, så finns det några människor som gör att man faktiskt får skratta till ett par extra gånger per dag. För att exemplifiera så huserar “MisterPlan” på Twitter och vem han egentligen är får ni själva lista ut. Jag har faktiskt inte en jävla aning om det, förutom ett fåtal saker som jag nu tänkte dela med mig av: Han heter egentligen Tobias och bär av en bild att döma skägg. Av hans inlägg har jag även förstått att han ibland har objudna gäster i sitt badrum i form av “silverfiskar”.

Under följer utdrag från Tobias a.k.a MisterPlan´s mikrobloggande:

• För silverfiskarna på WC är jag nog Gud. Jag bestämmer över natt och dag. En grym Gud. Då och då dödar jag nå’n. Mina vägar är outgrundliga.

• “Mor, jag tror jag såg Gud under fuktgivarmunstycket igår”. “Ljug inte, pojk. Ingen har sett Gud och överlevt. Hämta en hudflaga åt mig nu”.

• När WC-Gud (jag) kliar sig, får silverfiskarna mat. Jag tänker mig att deras bordsbön framför hudflagorna är: “Thank you Lord, for your bountiful penis”.

• Bönen har silverfiskarna nog lärt sig via Metatron, Guds röst från fjärran. Jag kallar den teve.

• Längtar tills silverfiskarna på WC, blir intelligenta, hittar mig (deras Gud) på Twitter, och inser hur många av oss det finns. Mindfuck.

• Mitt första meddelande till de silverfiskar som avancerar bortom WC-stadiet, till internetåldern och hittar mig, deras Gud på Twitter: BÖH!

Nu är det så att vi gillar Tobias extra mycket eftersom han någon gång under morgondagen kommer att fungera som gästskribent under kategorin Cramps vänner. Det ser vi väldigt mycket framemot och funderar ni på att skaffa Twitter (regeln om att man måste jobba med media är helt borta), så tycker jag att ni omedelbart söker rätt på “MisterPlan” och kryssar för “follow”.

Till vardags så bloggar Tobias här.

Året är 2005. Drömmen om Boken lever. Jag pluggar kreativt skrivande och författar texter med ett enda syfte: Att chocka mina studiekamrater. Metoden är enkel. Jag vaggar in dig i en till synes romantisk historia och avslutar med att spotta dig i ansiktet. Att ställa sig inför hela klassen och berätta om pojken och flickan som älskar varandra så mycket att de tar sina liv i badkaret räcker inte. Jag måste även avslöja att de är syskon. Nästa vecka bjuder jag på sagan om flickan som så passionerat berättar om paradiset och soluppgången i tallskogen. Hon visar sig i slutet vara ett våldtäktsoffer och det är där och då er avsky ger mig tidernas berusning.
Jag lever för de tragiska människorna.
Jag vill bli 00-talets Per Hagman.

I Kungshallarna i Stockholm träffar jag en annan ung man som jag delar mina drömmar med. Vi pratar om hans bok, ibland om min. Någonstans vet jag att våra förutsättningar är olika. Han har en förläggare och en plan. Min dator är fylld med lösryckta stycken som jag tror ska kunna bilda ett pussel som slutligen blir en bok. Men det finns ingen mening med övervackra meningar utan mening.
Det vet min vän. Han vill mer än att bara skriva. Han vill BERÄTTA.
När vi sitter där i Kungshallarnas öronbedövande sorl pratar vi inte om syftet med våra drömmar. Vi pratar inte om drivkraften. Istället äter vi vår mat. Han beställer thai, jag kebab. Jag tänker inte på det då, men så här i efterhand tänker jag att det säger allt.

Den unge mannen skrev en bok och fick sitta i de varma tv-sofforna och berätta varför han aldrig kallade tjejerna hora.
Jag blev chef istället, tappade bort papperslapparna och förlorade skrivförmågan.
Jag kan inte skriva längre.
Jag kan inte skriva längre.
Jag kan inte skriva längre.
Jag kan inte skriva längre.

Resan tillbaka till brytpunkten i mitt liv tog fyra månader. Frustrationen att inte kunna berätta om den gör mig förbannad.
Push, press, release.
Så det är så här det känns att föda en dött barn.

När klockan slog 13:00 satt jag mitt 0,105 ton osmidiga arsle på stolen som parkerar framför datamaskinen och slogs av häpnad av ett mail. Mailet innehöll en text från min vän Nicklas a.k.a ”Nico” a.k.a ”Lill-Miljonären” a.k.a ”Den Rike” a.k.a ”Den allsmäktige” a.k.a ”Min pappa hade två bilar när jag växte upp” a.k.a ”Jag är chef, kom och ta för er jävla bönder/såssar”. Texten karln hade plitat ihop var dessutom ämnad för Cramp Magazine och kan nog också  ses som ett kvitto på att jag som person tydligen håller hög klass när det kommer till tjat. En klapp på axeln till både Nicklas och mig alltså.

Nicklas är en väldigt talangfull herre som vi varit extremt nyfikna på att se vad fan han skulle skriva om ifall han tvingades producera några rader till kategorin ”Cramps vänner”. När detta nu har skett är jag nöjd, belåten, stolt över Nicklas skriveri och känner mig duktig som fått honom att så göra. Det tycker jag att ni som besöker denna sida med jämna mellanrum också kan vara eftersom han skriver jävligt bra trots att han numera bara är chef. Chef och halvt finsk.

Summan av detta svammel är att vi är mycket nöjda med att senare idag kunna presentera ytterligare en gäst på sajten. Nicklas  ”Lord of all Webb-TV” Hermansson är Cramps vän.

Inom vit makt-miljön i Sverige är det många som ser tillbaka med romantisk nostalgi på att VAM gav Sverige en motsvarighet till de militanta grupper eller förband, organiserade kring en vit makt ideologi, aktiva i USA. Hos dessa grupper hade konspirationsteoretisk retorik om bekämpandet av den förtryckande storebrorsstaten och nazistiskideologi förenats till idévärld där separatism och ”raskrig” var den enda vägen.

VAM kan ses som ett försök att efterlikna en mindre terroristorganisation verksam i USA under början av åttiotalet. Organisationen hette Brüder Schweigen, ”det tysta brödraskapet” men kallades även ”the Order” efter en fiktiv organisation i Andrew McDonalds bok ”Turner Diaries”. Vid skapandet svor medlemmarna teatraliskt en ed, att skydda den vita rasen och säkra framtiden för sina vita barn, de så kallade ”fjorton orden” vilka blivit en internationell symbol för modern nazismen. Bildandet av the Order/Brüder Schweigen skedde 1983 och som delmål ville gruppen skapa ett vitt hemland i nordvästra USA. Den idén finns fortfarande kvar men många aktivister från andra delar av USA mottsätter sig tanken på att ge upp större delen av landet och flytta norrut. The Orders aktiviteter bestod av ett flertal rån, avrättandet av radioprataren Alan Berg och en misstänkt polisinformatör samt tämligen misslyckade försök att förfalska 50 dollars sedlar. Alla medlemmar greps in om ett år och ledaren, Robert Matthews, dödades i en utdragen eldstrid med FBI. Trots det minst sagt svaga resultatet fick organisationen kultstatus i vit makt-kretsar.

Andrew McDonald, som egentligen hette William Pierce och var ledare för den amerikanska vita separatistorganisationen National Alliance, samt en av de mer tongivande nazisterna i USA. I ”Turner Diaries” startar en underjordisk vit makt-organisation ett gerillakrig mot staten eller ”systemet” som det kallas i boken. I begreppet ”systemet” inkluderar staten, media, näringsliv, föreningar och politiska organisationer etc. det vill säga, stöttestenarna i det moderna samhället. ”Systemet” beskrivs som kontrollerat av judarna vars mål är att förslava och utrota den vita rasen. Efter att ha startat ett inbördeskrig I USA lyckas nazisterna mot slutet av boken få kontroll över Kalifornien där man genomför, med frenesi, nit och illa dold glädje, massmord på främst judar och färgade. Därutöver avrättas en hel del vita som ”rasförrädare”. Mordorgien beskrivs med passionen och inlevelsen värdig en riktigt störd människa. När väl Kaliforniens befolkning reducerats till ”trailer trash” inleds ett atomkrig vars följder underligt nog inte tycks påverka vita människor i vidare utsträckning. I ”Turner Diaries” framtidsscenario utrotas alla utom en viss del av världens vita befolkning. Förutom att boken stått som ideologiskt riktmärke och praktisk handbok för väpnade politiska extremister finns det ytterligare hemskheter kring den. Bombningen a FBI-kontoret i Oklahoma 1995, där 168 människor miste livet, var inspirerat av ett liknande dåd beskrivet i ”Turner Diaries”. Även elfte september finns med i boken som ett viktigt datum för en större terroristattack. Det är inte troligt att någon planerare för Al-Qaeda läste ”Turner Diaries” och sedan valde datum för sin attack. Det är nog snarare frågan om ett rent sammanträffande, men ett kusligt sådant. I relation kan sägas att en ledare för Aryan Nations (amerikansk kristen nazistisk organisation) efter 9/11 ville skapa en allians med Al-Qaeda. Han kände att de båda organisationerna hade samma mål; krossa USA och Israel. Det är okänt om han fick något svar.

När strategin med organiserade väpnade grupper visat sig undermålig började många inom den amerikanska rörelsen propagera för det som kallas leaderless resistance. Denna strategi går ut på att individer eller mindre celler genomför dåd och terroristattacker utan centralstyrning. Istället ska den gemensam ideologi räcka som vägledning för denna kamp. Anledning till svängning hade sin grund i FBIs framgångsrika bekämpning av the Order och liknade organisationer. Dessutom visade det sig att gripna medlemmar i en oväntad omfattning blev informatörer åt polisen och berättade om övriga aktiviteter de kände till. Ändringen från konceptet med en centralt organiserad väpnad kamp till den ensamme terroristens privata raskrig illustreras i skillnaden mellan McDonalds/Pierces första och andra bok. Den andra boken, ”Hunter”, handlar om en ensam man som radikaliseras och börjar utföra våldsdåd med rasistiska förtecken för att förändra samhället. ”Hunter” utspelar sig före ”Turner Diaries” och presenterar ideologin mer genomförligt. Skillnaden mellan böckerna visar på den klara svängningen i strategiskt tänkande och inriktning. Förhoppningen var att enskildas ideologiskt motiverade aktioner ska inspirera fler och fler att göra detsamma. ”Hunter” kan ses som en uppmaning till att anamma en strategi som Pierce ansåg bättre lämpad i tiden.

Trots att VAM är borta och deras politiska aktiviteter i verkligheten var föga framgångsrika finns fortfarande drömmen om en skuggorganisation likt The Order, fast betydligt mer framgångsrik, kvar bland svenska nazister. Man talar vurmande om en ”skugglegion” som ger sig på rörelsens måltavlor och sätter skräck i politiska motståndare. Det närmaste en vit makt-gerilla man kommer i Sverige idag är Legion Wasa, vilket dock mer påminner om ett nazistiskthemvärn som leker krig i skogen. Istället är det den forne VAM ledarens Klas Lunds nya organisation, Svenska Motståndsrörelsen (SMR), som verkar stå för det mest militanta inom vit makt-miljön. SMR förkastar den ledarlösa kampen och framhåller en hierarkisk organisation. I de texter som går att finna på organisationens hemsida finns mycket som anspelar till den världsåskådning som återfinns i ”Turner Diaries”. En världsbild som domineras av kampen mot ”systemets” allomfattande väv av samhällsfunktioner kontrollerad av en illasinnad konspiration (läs judar). Det finns också en aversion mot andra grupper inom rörelsen och en syn på sig själva som en ideologiskt hård och ren kärntrupp. Man säger sig hellre vilja ha en liten organisation med fanatiker än ett populistiskt parti med fler anhängare. Detta kan visserligen vara ett försvar mot att man inte lyckas intressera så många människor men ger även en känsla av utvaldhet och betydelse till medlemmarna, precis som i andra sekter. SMR har även som mål att skapa ett nordiskt rike där främst Norge och Sverige ingår men några klara begränsningar för detta lebensraum finns inte uttalat. Inte helt oväntat ska denna ”nation” vara etniskt ren från alla som inte lever upp till den luddiga mallen av nordisk. Ytterligare ett löfte är att denna stat skall styras på ett mer ”traditionellt och auktoritärt sätt” (bland förståsigpåare av internationella relationer och dylikt är ”auktoritärstat” eller ”auktoritärregim” oftast finare ord för diktatur). Ledarprincipen samt medlemmarnas totala lydnad och underordning i organisationen är, inte heller helt oväntat, också mycket viktigt för SMR.

Från USA har en hel del viktiga ideologiska artefakter kommit, vilka påverkat språkbrukat samt synen på omvärlden hos de svenska nazisterna. Idén om ”Systemet”, vilket svenska nazister tagit till sig, är som hämtad från amerikanska konspirationsteorier om allt från vapenlagar, FEMA, 9/11 och att president Obama är muslim/Antikrist. Drömmen om ett vitt hemland i Norden, avskärmat från resten av den förtappade världen, påminner om idén om att flytta alla vita i USA till det nordvästra hörnet. Dessutom har ”Turner Diaries” fått lite av en svensk variant i ”Uppmarsch mot Ragnarök”, en pekoral skriven av Magnus Söderman, en av centralfigurerna i SMR.

En viktig skillnad mellan Sverige och USA är dock den tyngd som religion har i den amerikanska vit makt- rörelsen. Vi i Sverige ska vara glad att vi sluppit den eftersom kombinationen av religiös fanatism och en nazistisk världsbild är en synnerligen näringsrik mylla för terrorism att växa i.

K M

Vi är med det i åtanke extra stolta över vår nästa gäst som ska publicera totalt två bidrag/artiklar under kategorin “Cramps vänner”. Mannen bakom artiklarna kallas KM och är så spännande att han får det exalterade vevandet i pressen, om vilken den sanna identiteten bakom pseudonymen Lars Keppler var, att likna ett polsk drama om en döende potatisplanta. Vi är extremt nöjda över att KM (efter mycket tjat) ställer upp på detta och delar med sig av sina klokheter på Cramp av alla ställen. Tro mig när jag säger att karln inte har brist på plattformer att annars yttra sina tankar och berättelser på. Det är lite av en tidig julklapp eller rentutav ett julmirakel att han gör detta.

Ikväll vid lämplig tid bör ni läsa en artikel vid namn Med skinnet som uniform, som faktiskt ger allt vi tidigare publicerat på sajten en hel del perspektiv.

För att få lite bakgrundsinfo så gick jag dit med min blivande tjej. Jag var sådär risigt kär som man bara blir om man är uppbyggd med 90% känslor och 10% förnuft. Jag var alltså rätt dålig på att uppfatta saker och fokusera överlag.

När vi kom in på biografen klev en kvinna i 40 årsåldern upp på ”scen” och körde någon form av lotteri eftersom biografen fyllde 85 år.  Det var rätt mycket småbygdskänsla över det hela. Givetvis vann jag inget men sällskapet bakom mig vann, jag vände mig om och drog av ett krystat leende och nickade inställsamt, ryggradslös som jag är.

Filmen överlag var ungefär som en gatuköks-kaffe. Aningen bränd och besk, men fyllde sin funktion någorlunda. Sen ska jag inte ens försöka komma undan med att jag knappt tittade på filmen. Damen i sällskapet tog upp 95% av min tankeverksamhet. Resterande 5% fördelades mellan cyklar och filmen.

Cyklar ja. Jag impulsköpte en Crescent-racercykel för två somrar sedan och alltsedan den dagen har jag fastnat djupare och djupare i vad som kom att stjäla mer tid av mig än vad något intresse tidigare gjort.

Idag så är cyklar mitt absolut största intresse. Så för att ge er lite inblick i min inte alltför spännande och häpnadsväckande vardag kommer här lite tankegångar och exempel på saker som upptar min tid.

Varje gång jag går längs en gata så reagerar mina ögon likt ett reptilsinne på allt som kan verka vara en cykel utav intresse.  Tänk dig en riktigt gubbsjuk långtradarchaffis som gärna stannar vid ett övergångsställe för att sedan följa de kvinnliga fotgängarna med hög puls och med samma intensivitet som en laser. Så är jag fast med cyklar. Jag scannar cykelställ som om det skulle vara en skattkammare i hopp om att se något tillfredställande. Jag är ständigt på jakt.

Jag skulle gärna vilja påstå att det slutar här, men så är inte fallet.

Internet är en guldgruva när det gäller cyklar. Dagligen så plöjer jag genom samtliga länders ebay-sidor för att hoppas hitta det perfekta fyndet eller bara känna av utbudet. Min puls går upp när en viss ram läggs ut till vettigt pris och bra skick. Sen sjunker alltid pulsen när auktionen urartar och min högsta gräns passeras. Jag följer även lite för många cykelbloggar.

En stor del av det här med cyklar är att leta upp delar bygga ihop det optimala sen cykla den. Dagligen går jag och försöker lista ut hur jag ska bygga ihop min fin-ram som jag köpte i våras, vilka komponenter som ska köpas och vart det ska köpas. Eller om jag kanske ska fixa till min nuvarande cykel, eller sälja den och köpa något ännu bättre och ännu härligare.

Jag är fullt medveten om att det här låter rätt osunt, men i själva verket är det rätt fint. Jag har ett intresse som min kropp gillar. Letandet och tittandet går dock inte att jämföra med själva cyklandet. Det är cyklandet som är det riktigt fina. Att vara ett med cykeln. Det spelar ingen roll om det är myscyklande längs vattnet i solnedgång eller om det mellan bussar längs Odengatan i rusningstid. Det är känslan av att ha full kontroll över cykeln och kunna pressa det lite längre hela tiden.

Skitsamma, tillbaka till filmen. Hela filmen är som en lång dramaturgisk kurvtopp och det känns som de byggt hela filmen utifrån den. Rakt av, inget finflir med sidospår utan pang-på.

När det var som mest spännande (Lisbeth har upptäckt att den blonda jätten är hennes halvbror och hennes pappa Sala bor på en gammal gård där hon blir skjuten och begravd av Sala och blonda jätten för att sedan gräva upp sig ur graven och rymma in i en lada) så svartnar bioduken. Först så trodde jag att det var tänkt att det skulle vara så men med tanke på att ljudet fortsatte och att man hörde precis vad som hände (hon slår blonda jätten med en spade, och sen Sala) så började lynchstämningen spridas i lokalen. Först började någon herre längre bak i salongen att basunera ut att ”Det är nått fel med filmen!” sen haglade det harranger från folk. Helt plötsligt så hade biografen förvandlats till en bubblande kittel av arga innestadsbor som vill se slutet på filmen. Vilket i sin tur inte är för mycket begärt då man lagt ut en hundring för skräpet. Sällskapet bakom (de som vann lotteriet) började agera experter och hävda att det har vart dålig skärpa genom hela filmen och att det här inte ska få hända. Deras kväll var förstörd.

När stämningen var på topp så gled lotterikvinnan fram igen och förklarade läget ”projektorn har gått sönder men den borde kunna sättas igång igen om minst 5 minuter”. Sura kommentarer ropades och hela salongen kände sig som offer och svikna av samhället.

I det här läget gjorde jag allt för att verka viktig och glänsa, så passade jag på att droppa lite om att såna här pinsamheter är mycket värre för företag idag då alla sociala medier existerar, eftersom människor numera kan sprida sitt missnöje så flera hundra ser det. Ingen blev imponerad.

Efter 10 minuter och en hel salong fyllt av ”det-här-ska-bara-inte-få-hända-suckar” så sattes filmen på igen. MEN! Inte där filmen slutade utan där ljudet slutade, så man fick inte se vad det var som egentligen hände utan det man fick se var en riktigt trött Mikael Nyqvist som satt i en bil och körde till gården. Sen slutade filmen tror jag.

Jag håller fast vid min tes om de sociala mediernas funktion och ett exempel på hur det kan se ut är följande statusrad på Facebook:
”Gå inte till biografen Skandia på Drottninggatan för dom visar inte slutet på filmerna där.”
Eller bara det att jag skriver en recension om det och nämner biografen på en blogg.

Men så lågt sjunker jag inte. Jag fick en biobiljett som plåster på såren och lättköpt som jag är så känns det som en vinst. Så för att knyta ihop den osammanhängande påsen så tycker jag inte du ska se filmen. Dels för att den är dålig, dels för att jag redan avslöjat slutet och dels för att du kan lika gärna se den på DVD där du kan bestämma om du vill se slutscenen eller inte.

Film är bäst med slut.

Betyg på filmen: Dåligt
Betyg på daten: Bra

Av: Carl-Henric Andersson

Det har blivit dags för ytterligare en av Cramps vänner att träda fram till den smutsiga ytan här på sidan. Tidpunkten för debuten blir imorgon, men precis som för elmontörer och sotare, så är det plågsamt svårt för oss att uppge ett precis klockslag. Vi liksom ovan nämnda yrkesgrupper höftar som vanligt med att säga att det blir någon gång mellan lunch och middag. Det går inte att komma med några löften i våra branscher eftersom vi är jävligt upptagna.

Men vem är då gästen?

En liten presentation kan jag bjuda på, men eftersom det är en relativt ny bekantskap så kommer jag chansa en del gällande den fakta som presenteras. Det vore jävligt creepy och stalker-ish om jag kunde all denna information på så kort tid annars. Det jag dock med säkerhet kan säga är att karln verkligen gillar cyklar.

Namn: Carl-Henric

Ålder: Hemlig

Civilstånd: Upptagen

Favoritfärg: Brun

Bicepsmått: 37 HIV-hårda centimeter

Bästa film: Sökarna

Bästa bil: Lada

Favoritmat: Pasta med lufttorkad skinka

Favoritmotto: Lev livet era jävla hippies

Övriga intressen: Cyklar och gangsterism

Varför?
Vad som kom först av hönan och ägget, det vet inte jag. Detsamma gäller följande citat som går att applicera på mina resepreferenser;
How can you possible find adventure if there are thousands of other tourists looking for it at the same time.
Jag kan helt enkelt inte svara på om mitt intresse för österland är sprunget ur ovan nämnda citat, eller om jag helt enkelt har hittat på parollen för att den skall passa min övertygelse om Östeuropas storhet. Tills vidare får vi nöja oss med förklaringen att det är min finska ådra som börjat dra nu när man blivit lite till åren. Hur som haver uppfyller parollen två hörnstenar för en lyckad semester; fritt från turister och fullt med äventyr!

Med mig på resan har jag som vanligt min resesidekick Pipen som även varit med till Kroatien 2007 och Montenegro 2008. Han är tydlig i sin kravspec. Det skall finnas tillika drickas öl samt så bör resmålen innehålla en strand samt en tennisbana. Uppfylls dessa krav är Pipen beredd att haka på till vilka påhittade charterresmål som helst.

Utifrån givna förutsättningar kvalificerar sig Belgrad med enkelhet in som resmål. Man kan säga att Belgrad blandar och ger. Här finnes både den klassiskt lätt gråmulna arkitekturen vilken kan vara så stereotyp för våra grannländer i öst, men likväl blandas den upp med pråliga och storslagna monument och mäktiga katedraler. Belgradsborna är stolta över sin stad, men det sägs att inte ens dem själva tycker den är vacker. Själv skulle jag säga att staden är lätt punkig med den sparsmakade belysningen och det återkommande klottret. Kom också ihåg att fult i öst egentligen är något fint.

Transport
Att ta sig fram och runt i Belgrad är egentligen inga problem. När vi klev av lokalbussen i centrala Belgrad, som vi märkligt nog tog från flygplatsen när vi kunde ha åkt taxi för en hunka, skulle det visa sig att den karta jag skrivit ut med adresser till så kallade “måsten” tappade lite utav sin glans. Alla gatunamn i staden var nämligen skrivna med det kyrilliska alfabetet. Men, det fina i ett sådant här läge är att vara självutnämnd KHL- specialist. Tröjnamnen i KHL står nämligen skrivna med samma alfabet, vilket jag tvingats studera för att hänga med i svängarna. Denna egenskap gjorde att man åtminstone kunde tyda halva adressen dit man skulle. Trots Belgrads storlek och innevånarantal på runt 1,6 miljoner människor finns ingen tunnelbana eller liknande utan det är buss eller taxi som gäller. För vår del blev det taxi i stort sett vart än vi skulle för då en resa kostar mellan 30-50 svenska spänn är det inte dyrt att känna sig som en kung.

Boende
Efter att vi lokaliserat väderstrecken utifrån busstationen slog det mig att min karta över staden hade spelat mig ännu ett spratt. Belgrad skulle visa sig vara mycket större än jag trodde. Jag hade helt enkelt inte tagit kartans skala på tillräckligt stort allvar, så den tänkta promenaden från busstationen till lägenheten uteblev och vi fick ta vår första taxitur. Vi hade hyrt en lägenhet under vår sju dagars vistelse och jag kände väl att de var lite utav en chansning. Min oro bekräftades ytterligare då chaffisen lite skamset hävdade att han stannat på rätt adress men det enda vi såg på den trånga enkelriktade gatan var ett fallfärdigt ruckel. Ungefär som:
- Grabbar, här kan ni inte bo.
Jag tog ett djup andetag och dubbelkollade om adressen verkligen stämde. Det gjorde den inte! Vi backade ett par gatunummer och där stod skönheten, en nybyggd lägenhet med all tänkbar öststatslyx. Vi jublade unisont alla tre och innan vi skildes åt fick vi lära oss ett stalltips inför kvällen som skulle bringa oss lycka:
-Dobro pitška, fritt översatt: Good pussy!

Hotellstandarden i Belgrad varierar från renodlade lyxhotell till mindre smickrande syltor. Gemensamt är dock att priset är lite i överkant om du är ute efter ett hotell någorlunda centralt, vilket jag tycker är ett läge man bör premiera. Det var anledningen till att vi jagade rätt på en apartment. Vi bodde på runt 50 kvm och med två balkonger och lite oväsentligheter i sammanhanget som platt-tv och tillgång till Internet. För det betalade vi runt 700 kr natten. Runt hörnet låg även ett bageri samt en livsbutik så varje morgon styrde vi upp vår egen lyxfrukost. Det kan vara en vanesak, men balkankorven från hotellfrukosten i såväl Kroatien som Montenegro tidigare år var inte saknad.

Sol & Bad
Det goda klimatet är Balkans signum. Drar man ner mellan Juni-Augusti har man i det närmaste solgaranti. Det gäller även för Belgrad som ligger mitt i landet och således inte har någon närhet till kusten. Istället möts de två floderna Donau och Sava i anslutning till staden och det här har belgradsborna dragit nytta av genom att bygga en konstgjord strandremsa, Ada Ciganlia, med sportaktiviteter, stenstrand samt massor av barer, diskotek och restauranger. Det är helt enkelt ett utmärkt substitut om man vill hänga på playan och saknar havet. Det bör tilläggas att väldigt många badar på en relativet sett liten yta och vattnet bör hållas utanför munnen. Lyckligtvis finns duschar att skölja av sig i efter att man snorklat runt i det 35-gradiga vattnet. Ett betydligt mer centralt badalternativ är Tašmajdan. För er som hemmahör i Timråtrakten kan sägas att det liknar Bergeforsparken, för er andra kan det närmast beskrivas som ett utomhusbad med tillhörande swimmingpool.

Mat & Dryck
Dryckesmässigt är det öl som gäller och i stort sett hela Balkan har en god bryggartradition. Serbien och Belgrad är inget undantag där Jelen, Lav och Montenegro-importerade Niksicko är tre favoriter. Vårt nattliga fokus kretsade kring att besöka stadens rockklubbar och där gäller i synnerhet öl och börjar man krångla till det möts man oftast av en fundersam min i kombination med en axelryckning. Mao max två ingredienser gäller i glaset men vill du ha ren sprit eller en redig grogg går det förstås utmärkt. Spritmässigt rekommenderas Rakia vilket närmast kan beskrivas som en variant av Grappa. Är man sugen på en drink eller cocktail finns givetvis andra finare alternativ till klubbar och barer. Som vanligt är själva spriten billigare än läsken/juicen så i regel blir det bra tryck i glaset om man så önskar.
Lägger man rätt sida till finns utsökta alternativ till käk. Två klassiska serbiska rätter som påminner om varandra är Pleskavica och Cevapcici, vilka båda har köttfärs som bas och där endast formen på biffarna skiljer sig åt. I övrigt finns även helt vanlig medelhavsmat likt pasta och pizza. Det finns förstås mycket mer att utforska i matväg, men som sagt, om man lägger den sidan till.

Nattliv
Nattlivet I Belgrad är rikt och varierat. Det finns oräkneligt antal barer med sjusste häng och klubbar med tungt dunk. Fokus i vårt fall var som nämnt skarpt riktat mot stadens rockklubbar, vilka var ganska få och väl gömda. Att vi visste namnen på klubbarna skulle visa sig vara föga värt då varken lokalbefolkning eller taxichaufförer kände till syltorna så adressen var vital i sammanhanget. Ett ofta återkommande scenario i jakten på rockhak var att man steg ur taxin, möttes av en kolsvart gränd och där bakom dörren till jordkällaren så gömde sig vårt byte. Vrtoglavica var det hak som jag via nätets hemsida förstod var det musikmässigt sett råaste stället. Vårt första försök att ta oss in misslyckades efter att vi vid dörren möttes av ett skriftligt ”fuck off”. Ett par dagar senare med nysamlat mod lyckades vi ta oss in, men dessvärre var det synthkväll och stället var fullt av technobyxor och viftande neonpinnar så vi rullade ganska snabbt vidare i natten.

Trots den tuffa inramningen på klubbarna vi besökte så är belgradsborna väldigt trevliga och hjälpsamma. Presenterar du dig med en fråga eller liknande så har du en perfekt icebreaker och om du förvaltar den väl så är det inte omöjligt att du kan få lite sjusste dryckessällskap eller rent utav en guidad tur i stan. Trots att jakten på våra udda klubbar förde oss till såväl mörka gränder som öde gatustråk så kände jag mig ungefär lika orolig som i mitt eget vardagsrum. Jag vet inte om det har med att göra att man ständigt var stärkt av den lokala brygden, men faktum är att staden upplevdes otroligt lugn och säker nattetid.

Redan första utekvällen presenterade sig en profil i natten. Efter att vi stängt det för oss flitigaste besökta rockhaket, Danguba, gick vi till den korsning där taxibilarna vanligtvis väntar in sina kunder. Vi fick klartecken från närmaste bil, men precis när vi var på väg att stiga in kom en tanig snubbe med nytänd cigg och en Jelen i tassen ropandes runt hörnet. Han sade något på serbiska, kan tänkas i stil med att vi var hans kunder och att hans kärra stod på tomgång bara en bit bort. Vår tänkta chaufför log lite snett och hintade att vi fick göra som vi ville. Den oförklarligt glada chaffisen hette Dusan och han hävdade att vi åkt med honom flera gånger tidigare. Det stämde säkert! Han var i det närmaste mer dragen än vi så det blev ett redigt klös i bilen och på en blandning av knackig engelska och tyska berättade han att han lirat fotboll med Västra Frölunda för många år sedan. Jag försökte dra ur honom några namn på medspelare, men förgäves. Dusans fokus låg endast delvis på vägen och trots att jag aldrig åkt taxi i så hög hastighet förut tog resan förvånansvärt lång tid. Det var nämligen inte lätt att hitta i mörkret. Efter några trottoarturer kom vi hem till slut, det med ett taxinummer och en erfarenhet rikare, likväl till kraftigt reducerat pris. Vi ringde dock aldrig Dusans taxi något under veckan.

Sport och rekreation
På tidigare nämnda Ada Ciganlia finns allehanda utomhusaktiviteter likt beach volley, tennis, golf, paintball, etc. De flesta aktiviteter är gratis, men visst, de byggdes inte igår och eftersom Ada Ciganlia ligger en bit utanför Belgrad så utforskade vi inte faciliteterna något närmare. Den enda sporten på land som i vårt fall känns relevant i gassande sol och 30-35 grader är tennis. I och med idel framgång på courten för serbiska tennisspelare så finns det några banor att välja mellan i Belgrad. Valet stod mellan att bege sig till Novak Djokovic sponsrade anläggning eller att support the local dealer. På gångavstånd från lägenheten låg nämligen en privat bana som vi hade stora förhoppningar på just tack vare avståndet, men som tyvärr krävde medlemskap och där vi först blev refuserade att spela. På väg därifrån med svansen mellan benen mötte vi dock en bastant herre med total pondus iklädd träningsoverall och pilotglajer som precis hade parkerat sin vespa utanför anläggningen. Han undrade om vi hade spelat och hur det hade gått på klockren engelska. Han såg helt enkelt lite för salt ut för att man skulle vilja häva ur sig något mer i paritet med besvikelsen över uteblivet spel, så vi sade som det var.
- Häng med här, tyckte han. Det skulle visa sig vara chefen för klubben och efter att vi berättat att vi var från Sverige och han försäkrat sig om att vi visste vart både Stockholm och Malmö låg så var det inte längre något snack. Det var bara att plocka fram spaden och dundra in essen resten av veckan!

Det är egentligen inte svårt att rekommendera Belgrad. Staden har allt man behöver, bara man är beredd att jobba lite för det. Det innebär att planering är en viktig del i framgången och det är väl kanske just det som skiljer Belgrad från liknande mer vedertagna semesterorter, att man får ligga i lite för att nå sina mål. Har man det krutet kan man ha riktigt skoj. Vi hade vår målsättning klar; vi ville hänga på playan och dricka några kalla i gasset, lira lite tennis samt känna på pulsen i natten. Skulle vi springa på lite kultur däremellan så är det bara härligt. Att säga mot alla odds vore att ljuga, för vi skapade tämligen enkelt en charter till outforskad miljö. All inclusive.

Av: Ralf Ryder

Vi kommer att med start, kanske redan imorgon, att lansera en ny kategori på sidan vid namn Cramps vänner.

Vad är nu detta kan man undra om man inte har fullt upp med ett riktigt liv. Har man det så skiter man nog fullständigt i vad jag har att säga och finner det oerhört frustrerande att jag drar ut på det som en katolsk oskuld i väntan på ett bröllop. Cramps vänner innebär i alla fall att vi med jämna mellanrum kommer att presentera en ny skribent för ett engångsgig på sidan. Det kommer att röra sig om människor som normalt sett inte skriver bloggar. Eller så gör de det och gör det riktigt jävla bra. Det kommer bli en ormgrop av exempelvis vänner, bekanta, bekantas bekanta, någon journalist, tjuvar, någon med en fetisch för cyklar, musiker, en i trapphuset, gamla sexuella förbindelser, läkare(?), släktingar och en och annan främling med oklar bakgrund.

Grundtanken är i alla fall att det ska vara människor som skiljer sig från oss andra på sidan. Skiljer sig när det kommer till intressen, eller bara till sättet att uttrycka sig i skrift. Vi kommer inte att använda oss av någon censur eller ställa krav på kändisskap hos våra gäster. Det vore förbannat löjligt så varför jag överhuvudtaget nämner det kan starkt ifrågasättas. Något som kanske har relevans (för framtida gäster) är att vi kommer hoppa över den typiska rituella gänginvigningen, där vi man slår nykomlingarna sönder och samman. I och för sig vore det jävligt gangsta om vi så gjorde. Vi ska nog inte utesluta det helt och hållet ändå.

I vilket fall så tror vi hårt på att ni läsare i framtiden kommer att få läsa en hel del underhållande, upplysande eller bara helt störda inlägg från fantastiska individer av varierande karaktär. Grattis.

Nu ska det drickas vin och fortsätta läsas böcker mot min vilja.