Jag är på väg till Bondegatan och den beryktade studion Summersound, även kallad ”Grottan”, för att möta Pelle Carlberg. I Grottan jobbar Pelle för fullt med att sy ihop sin tredje fullängdare sedan 2005. Tidigare var det gruppen Edson man förknippade honom med, men efter senaste skivan från 2007 vid namn In a nutshell, har Pelle tydligt visat att han är ännu starkare som soloartist än som gruppmedlem. Att slippa behöva rådfråga och anpassa sig till de andra gruppmedlemmar måste vara att föredra då man har fyra unga barn hemma som alla törstar efter pappas totala uppmärksamhet. Det är precis den situation Pelle är i. Utan att överdriva allt för mycket så är Herr Carlberg rätt unik på det sättet; han jobbar med musik på heltid och har den som enda inkomstkälla och han gör det mellan klockan åtta och fem då ungarna är på dagis. Den romantiska bilden av musiker som äter, sover och lever i studion under flera inspirationsfyllda dygn i jakt på ett eget Sgt Pepper, stämmer alltså inte riktigt in på vår man för dagen.

-Med åren har jag lärt mig att bli mer och mer disciplinerad när jag jobbar. Det är ju ett måste för att det ska fungera helt enkelt, förklarar Pelle efter vi satt oss ner på ett utomhusfik på Nytorget längs med Skånegatan. Killen som jobbar bakom disken spelar reggae lite för högt, men vi sitter utomhus och solen skiner så what the fuck, klart det ska vara reggae i högtalarna och pinâ colada i glasen. Tyvärr säljer han inga drinkar så vi får nöja oss med en slät kopp snutfika och en smoothie istället.

Pelle har dagen till ära på sig en rutig skjorta som är strategiskt uppkavlad i ärmarna, ett par ljusa chinos som moderiktigt är något upprullade i byxbenen och visar skaften på de röda lite poppiga strumporna. Denna outfit är toppad med ett par Ray-Ban av modellen Wayfarer samt en axelväska i tyg.

Första gången jag såg honom uppträda var december i fjol, under en lunchkonsert på Reginateatern i Uppsala som Radio Uppland hade anordnat. Uppsala är ändå platsen där Pelle spenderade sina första 25 år av sitt liv och först slog igenom tillsammans med gruppen Amanda om natten, som nu fått lite kultstatus för dem som hade koll på inhemsk musik under början av nittiotalet.

- Vi hade hela stan på den tiden men det är skillnad, för idag finns det löjligt många bra svenska band, men det fanns det inte på den tiden. Amanda om natten sålde som smör särskilt på en skivaffär som heter Musikörat, som då var Uppsalas skivbutik nummer ett. Den låg då på Sysslomansgatan där Björn Ehlin Hair Team nu ligger, känner du till den?

Efter den förklaring som följer börjar jag förstå både var gamla Musikörat låg, och att det inte är någon slump att Pelle vet om att lokalen nu hyrs ut till en lite trendigare frisörsalong. Han verkar nämligen ha koll på det här med hår och hudvård. Här blir det en liten avstickare i samtalet om musik och istället berörs ämnen som livskvalitet i form av dyra ansiktskrämer och god mat kontra stundtals dålig ekonomi.

- Jag har väldigt dyra vanor. Jag tycker att livet är alldeles för kort för att inte ha kvalitet på det mesta som man företar sig. Jag äter till exempel gärna en liten portion av något som är fantastiskt gott, än att bli mätt av någon halvtråkig mat. Det genomsyrar ganska mycket i mitt liv. Problemet är att den livssynen kostar och mina inkomster som heltidsmusiker varierar. Ibland när det kommer in en lite större summa, då har man inte haft pengar på ett tag, så då spenderar man utav helvete trots att de pengarna kanske skulle ha räckt mycket längre.

Både ”Riverbank” från första plattan samt ”Crying all the way to the pawnshop” behandlar väl just temat dyra vanor och dålig ekonomi?

- Ja precis, jag har skrivit ganska många låtar om det här med dålig ekonomi och de två är ju definitivt sådana. Crying all the way to the pawnshop är ju också en rolig titel som egentligen bara funkar för svensktalande människor. Titeln fungerar ju som en motsats till begreppet; ”Skratta hela vägen till banken”. Problemet är ju att ordet ”bank” inte finns med i det engelska ordet för pantbank, vilket gör att själva ordvitsen går bort. När jag spelar i Tyskland så tror människor dessutom att jag sjunger ”Crying all the way to the pornshop” vilket ger titeln en ytterligare knorr.

“Crying all the way to the pornshop” blir en liten annorlunda låttitel.

- Ja då blir den väldigt bisarr. En riktigt härlig kille som går till porrbutiken med något slags dåligt samvete (skratt). Det är nästan en bra titel bara det när jag tänker efter.

Och i ”Riverbank” så tar du också upp dyra vanor du har och nämner hudkrämer som en av dem.

- Jamen jag tycker det är rätt kul, för mig är hudkrämer som lite av en hobby. Men jag har faktiskt börjat lugnat ner mig lite och köper inte längre fullt så dyra krämer.

Jag kan känna att hudkrämer är väldigt beroendeframkallande. Har man en gång börjat använda sig av dem kan man inte sluta.

- Nä, men så är det verkligen. Det är som heroin. Vitt socker, heroin och hudkrämer är de mest beroendeframkallande drogerna som finns. Men det är lite nya tider, för tio år sedan hade folk garvat om en man köpte en hudkräm för 400 spänn. Det är ganska skönt att det börjat luckras upp lite grann. Sen finns det ju alltid lite så här sköna neandertalarsnubbar kvar. Vad var det han sa den där sköna chauffören i Magnus Ugglas Var fan är mitt band? ”Det ska vara starköl och pannbiff” (skratt).

Jag vet inte om det är för att jävlas, men jag tror bestämt att killen bakom disken på utecaféet har höjt upp volymen på reggaemusiken ännu mer sedan vi satt oss, trots att jag snällt påpekat att det ligger en diktafon på bordet framför oss och att vi håller på med en intervju. Men som sagt, det ju sommar och vi fortsätter vårt samtal om än i något högre samtalsnivå.

Kommer vi och stör dig nu by the way, så här i slutspurten av nya skivan?

- Nä, för sjutton. Jag har varit ganska stressad för någon vecka sedan för då kändes det som att det var jättemycket kvar att göra och kort om tid, men nästan bara på den här veckan har jag betat av det mesta av det jag skulle göra. Så jag känner mig ganska lugn faktiskt. Fast det har gått väldigt fort med den här produktionen. Vi var i Asien och spelade i januari och jag kände väl när jag kom hem att det var dags att sätta igång och jobba fram nytt material. Nu är det bara några månader senare och jag har 15 låtar klara, så det känns väldigt skönt.

Wow, med tanke på den begränsande tid du har i studion är det inte dåligt.

- Ja men det är arbetssättet jag har. Jag jobbar väldigt snabbt, instinktivt och intuitivt. Jag tycker inte det blir roligt att hålla på om det går för lång tid. Kommer det refräng till en bra vers efter fem minuter, då lämnar jag den. Jag sitter inte och tragglar, sliter eller värker fram allting. Många andra som jobbar disciplinerat säger ofta att det är ett hårt arbete att skriva låtar, men för mig är det aldrig ett hårt arbete, det är faktiskt alltid jävligt lätt. Men det är också för att jag försöker hitta det som är naturligt för låten. Och rent produktionsmässigt så jobbar jag aldrig heller uträknat eller utstuderat. Mina låtar ska alltid få den mest naturliga kostymen, det har jag som lite av en oskriven regel. Jobbar man så är det väldigt lätt, det är bara att öppna sinnena och känna efter; Vad behöver den här låten? Och sen köra på det.

På Pelle Carlbergs hemsida har han lagt ut ett smakprov från den nya skivan. Låten heter 1983 (Pelle & Sebastian). Just tillägget inom parates kan tolkas som en komisk anspelning på det faktum att han börjar bli less på att alla recensenter som år efter år forsätter nämna Belle & Sebastian så fort de får något Pelle gjort på sina skrivbord. Det slår sällan fel.

Kan jag av den nya låten tolka att du börjar bli aningen less på ständigt återkommande antydningar om att din musik låter som andra artisters musik?

- Ja du menar Pelle & Sebastian? Dels så är det en bra titel, men visst kan det bli lite tradigt i längden. Men visst kan det väl vara positivt ibland också för folk som läser en recension om mig och inte har en aning om vad det är. Att de då kan få en fingervisning om att det här kanske är något jag kanske kan gilla? Det värsta är bara att de flesta har lärt sig från att de var barn, i skola och från föräldrar, att det som står tryckt är lite sant. Framförallt så stämmer det ju det på vad de så kallade mest inflytelserika journalisterna skriver. Det präglar ju i sin tur resten av journalisterna som vill bli och vara som de där lite heta skribenterna. Så ibland kan det kännas lite onödigt att de alltid skriver samma saker utan att ifrågasätta om det verkligen stämmer. Musik är ju speciellt, så abstrakt och väcker olika känslor hos olika individer, men tycker man att det låter som något annat så tycker man väl det.

Sant, men jag kan förstå att det är frustrerande särskilt när man som du gjort samma musik så länge, många gånger längre än de artister du enligt recensenter vill låta som.

- Ja visst är det så, men jag har hört alla möjliga konstiga och roliga grejer som folk tycker att min musik låter som. Det nästan mest fantastiska var när det dök fram en kille och sa [på grov värmländsk dialekt]: Faan va gött det var, de e lite som Skunk Anansie! (skratt) Då börjar man undra vad den killen har för referenser till musik? Fascinerande vad som triggar igång olika människor och deras tankar. Jag undrar exakt VAR i min musik han hört influenser till Skunk Anansie? (Skunk Anansie var en rockgrupp i början på 90-talet, vars förgrundsfigur var en arg kvinna med rakat huvud. Reds. Anm.)

Ungefär vid det här laget börjar hungern ta vid och det är dags att byta parken, kaffet och reggaemusiken för ett ställe som säljer mat och förhoppningsvis erbjuder en lite lugnare miljö. Pelle som spenderat de senaste månaderna i den så kallade ”Grottan” är soltörstig och föreslår att vi kanske kan leta rätt på en restaurang med uteservering. Sagt och gjort så sitter vi snart ner igen och beställer in en libanesisk grilltallrik hos grannen till den kanske mer välbesökta thailändska restaurangen Koh Phangang. Solen fortsätter värma kraftigt och Pelle gräver i sin väska och tar, inte helt oväntat med tanke på våra tidigare samtalsämnen, fram en solskyddskräm. De heta solstrålarna har redan börjat visat sin kraft på herr Carlbergs ansikte så det är en god idé att smörja in sig om vi ska fortsätta intervjun med den molnfria himlen som enda tak.

Efter en stunds samtal, om allt från luftkonditionering till basister som ofta kräks på fyllan, kommer maten äntligen in. Efter att ha smakat så enas vi om att det var ett fantastiskt bra val av både restaurang och maträtt. En gastronomisk upplevelse.

Du ligger ju på Labrador Records som är ett bolag som definitivt har en stämpel på sig att vara ett indiebolag. Hur skulle du själv förklara vad det är för slags musik du gör?

- Begreppet indie fanns inte ens när jag började göra musik. Musiken jag gjorde då lät precis som den jag gör idag fast lite sämre. Men jag hamnar lite i kläm mellan två världar, vilket jag tycker är lite tråkigt. Det borde finnas en mer gråzon mellan dem. För folk som gillar Labrador gillar inte alltid mig, för de tycker väl att jag kanske är lite för glad. Men i alla fall så passar jag inte heller alltid in i den ”andra världen” som är mer mainstream. Där tycker de att jag är för mycket indie istället. Det är helt klart ett dilemma. Men för mig så gör jag den mest naturliga musik man kan göra. Jag tycker den är självklar, enkel och solklar. Jag tycker att den är ganska catchy, att det finns hookar, att det är textmässigt intressant för det mesta. Så jag kan inte förstå vad det är som är så svårt att ta till sig. Möjligen att den är lite FÖR lättlyssnad för indiepubliken?

Lite för glad kanske?

- Ja, det kanske är mycket dur för dem. Jag skriver ju alltid min musik i dur och sjunger i moll, vilket man faktiskt kan säga är lite av mitt signum.

Personligen så tycker jag att dina texter är väldigt elementärför hela musiken.

- Ja men jag kan hålla med om det. Jag försöker skriva lite finurliga men ändå allvarsamma texter till en ganska glad melodi. När jag är ute och spelar så brukar folk kunna ha ganska bra koll på mina texter utom här i Sverige. Svenskar är bäst i världen på engelska, förutom de som har det som modersmål förstås. Trots detta så är svenskar jävligt dåliga på att lyssna på engelska texter. Det är som någon slags spärr där. Framförallt så tror jag det beror på att vi är så melodifokuserade. Vi svenskar är i grund och botten ett melodifolk. Musik för en svensk är väldigt mycket melodi vilket gör att texterna ofta överskuggas, särskilt när texten är på engelska.

Jag läste i ett gammalt nummer av Café där det var en stor intervju med gruppen Kent. Jocke Berg hävdade i den att rösten bara är ett melodiskt instrument. Man lyssnar inte på den för att uppfatta orden.

- Ja och då sjunger han ändå på svenska. Det har ju folk ändå lättare att ta till sig. Men Kent har ju också väldigt abstrakta texter. För dem är det viktigare att klangen är rätt och att fraserna sitter där de ska. Jag tror inte Jocke Berg har så mycket att säga med sina texter.

Hur ser din relation ut med Johan Angergård, umgås ni privat också?

- För mig så ser det tyvärr ut så att jag inte umgås med någon alls privat (skratt). Det är svårt att säga om mitt liv skulle se annorlunda ut, men jag håller på med min musik och är i studion under dagtid och är med mina barn på kvällstid. Jag har varit ute på krogen tre eller fyra gånger sedan rökförbudet. Det är ju flera år nu, men för mig känns det där förbudet fortfarande väldigt nytt.

Haha, ja det förklarar en del.

- Men Johan i alla fall. Vi har aldrig riktigt lärt känna varandra, men under senaste turnén i Asien så åkte vi ihop med Club 8. Då fick vi faktiskt lite mer tid att träffas och umgås och då upptäckte jag faktiskt många nya sidor hos Johan som jag tyckte om och inte hade sett förut. För mig så har han mest varit Mr Labrador och i den rollen är han väldigt professionell.

Nu ringer det i Pelles telefon av märket Nokia. Det är en valthornist som äntligen har fått tid att komma förbi till studion och lägga blås på ett av de nya spåren. Hon är redan på Medborgarplatsen så det är dags för Pelle att börja röra på sig tillbaka till ”Grottan”. Tiden har sprungit iväg och många ämnen som inte handlar om musik har också berörts. Pelle är en människa som kan konsten att prata och det har verkligen varit trevligt att dela denna förmiddag under solen med honom. Det känns som att den nya skivan kan bli ett välförtjänt genombrott för honom. Jag själv börjar sakta röra mig neröver mot Götgatans alla restauranger och klungor av människor. Jag tycker mig se en lucka någonstans på en av uteserveringarna och jag tar sikte mot en av dem och förbannar mig ännu en gång över klädvalet jag gjort för dagen. Helvete.

På Torsgatan, ett stenkast ifrån St: Eriksplans tunnelbanestation, ligger Teater Giljotin. Teatern startades 1989, och har sedan dess haft diverse pjäser och uppträdanden som enligt hemsidan skall fungera som ett virus för samhällets immunförsvar, som de kallar “normalitet”. “Tortured Teens in Bondage” och “The Total Fucking Death Experience” heter två av de verk som spelats sedan starten. Två pjäser jag aldrig tidigare hört talas om men som låter tämligen lockande att se. Kanske är det läge att ta på sig galondräkt och hjälm och gå på en föreställning? I samma byggnad som den fria teatern ligger också “Vasastans trevligaste vardagsrum”, även kallat Café Giljotin. Caféet fungerar som en servering när teatern har föreställningar, och annars som fik/lunchrestaurang. En rätt smal trappa upp från entrénivån leder rakt in i “vardagsrummet”. Det känns lite som om man kommer hem till någon, och med det menas att hela det stora rummet ger en väldigt hemtrevlig känsla. Lokalen har gammalmodig inredning, stolarna och de små soffor är klädda i plysch. Kuddarna ligger strategiskt utlagda och är omgivna av sidentyg. Detta gäller också de röda gardiner som teatraliskt hänger på valda delar av väggarna. Borden är små men fyller sin funktion. Det känns skönt att det fortfarande finns alternativ till alla de franchising-caféer som ständigt ploppar upp likt acne hos en hormonstinn tonåring.

Femton minuter kvar innan Mr Labrador himself, Johan Angergård, har sagt att han ska komma. Jag slår mig ner vid ena kortsidan av ett schackrutigt bord. De enda andra gäster som finns i lokalen är två kvinnor i trettioårsåldern som verkar vara bekanta med caféets servitris . Från högtalarna strömmar behaglig instrumental musik som på något sätt förstärker den positiva känsla caféet utstrålar.

Efter att ha sovit på vad som knappt kan kvala in som en soffa hämnas nacken genom att stråla smärtsamma signaler till min hjärna. Nackhelvete! Servitrisen kommer med en Loka Naturell och meddelar att den mycket populära lasagnen tyvärr är slut, men att de för dagen har en annan pasta som serveras tillsammans med bland annat parmaskinka. Låter utmärkt, men jag väntar gärna med att beställa till dess mitt sällskap kommer.

Johan Angergård har gett ut skivor sedan i början på nittiotalet med olika konstellationer.  I grund och botten är han musiker, men efter att ha pratat med lite folk runtomkring honom så förstår man att Johan är som gjord för att vara Verkställande Direktör på ett bolag också. Johan Angergård och hela etiketten Labrador Records är kända för inte kompromissa beträffande vilka band de signar. Som band/artist kan man inte bli droppad från skivbolaget bara för att man inte säljer några skivor. Det handlar inte om pengar. De enda krav som finns är att de ska hålla Labradorstandard.

Nästan precis när klockan slår halv två, vilket var den avtalade tiden, slås ytterdörren upp en trappa ner. Några sekunder senare dyker han upp från den lilla trappen som ligger i hörnet av lokalens ena långsida. Han hinner knappt heja innan han rusar fram till servitrisen bakom kassan och frågar efter en speciell sallad han gillar och som tydligen inte finns med på menyn.  Café Giljotin ligger endast ett hundratal meter från Labradors kontor på Odengatan, så Johan har varit på caféet förut. Servitrisen tar in övriga beställningar och vi kan slå oss ner vid det schackrutiga bordet.

Johan är för dagen klädd i ett par mörka jeans och en marinblå pikétröja. Pikén får ändå anses vara en del av indiepopens sommaruniform. Och i Sverige är Johan Angergård definitivt en av generalerna för indiearmén.

Acid House Kings, Club 8 och The Legends är de tre grupper som Johan skriver låtar till och spelar med. Alla tre grupperna har turnerat över hela världen i olika omgångar, så det är inte direkt några garageprojekt det handlar om. Förutom att skriva låtar producerar han allt material. Och detta utöver rollen som drivande kraft på det skivbolag han också äger.

- Alltså, det känns inte så arbetsamt måste jag säga. Jag känner mig mer ledig än vad jag tror att de flesta gör, fast det kanske inte är så. Jag gör det jag vill göra och det jag tycker är roligt. Sen så är det ju så att om vill jag vara ledig en dag, så är jag det. Det är ingen som styr mitt arbete, jag kan göra det när jag själv vill vilket är en fördel, säger Johan med ett skratt.

Johan har av sin omgivning beskrivits som en outtömlig källa av nya låtar. En kille som kan massproducera till alla sina projekt. Själv säger Johan att de riktigt stora stunderna är när han just gjort klar en låt i studion och får komma hem, plugga in hörlurarna och lyssna på den på repeat en massa gånger. Det är då han är som lyckligast.

Men då är det musikern Johan Angergård som talar. Affärsmannen Johan Angergård finns också någonstans där under den kreativa låtskrivaren. Inte minst har han läst ekonomi på universitetet i Lund, och utan honom skulle Labrador inte vara där de är idag. Men som sagt handlar inte Labrador om försäljningssiffror. Labrador går mot strömmen i en pengagirig värld.

- Själva vitsen med att ha ett eget skivbolag är att kunna sprida och tvinga på folk min musiksmak. Skulle jag tänka på försäljningssiffror och att tjäna pengar så skulle jag hellre sälja tvättsvampar. Det är bra mycket lättare att stå för sådant än för dålig musik. Det skulle vara totalt poänglöst. Om ett Labradorband säljer riktigt bra så är det en bonus, men det är inte elementärt.

Som skivbolagsdirektör, eller som “Mr Labrador”, beskrivs Johan som väldigt professionell. Han är rak, kortfattad, snabb och tydlig med det han gör. Det är hans sätt att få det att funka, vilket han uppenbarligen gör jävligt bra. Inga kompromisser eller krusiduller.

På förhand låter det stundtals som att han är en kallsinnad affärsman utan känslor för något annat än sin smala musiksmak. En musikfascist helt enkelt. Faktum är att Johan visar sig vara en trevlig och ödmjuk kille. Han ger liksom ett intryck av att vara en svärmorsdröm i sin timida och trygga framtoning.

Det känns som om det finns en grupp människor som är spridda över hela världen som köper precis allt som kommer från Labrador Records, stämmer det tror du?

- Mmm, men det är väl fördelen med att jag har en väldigt smal musiksmak. Om någon gillar ett av våra band, så är chansen ganska stor att de gillar de andra banden också. Det negativa med det är väl att vi inte når en bredare publik, men vi får istället en trogen lyssnarkrets runtom i världen.

Men är det en medveten strategi att vara så pass smal?

- Nja, det är väl en slags medveten strategi, men absolut ingen försäljningsstrategi. Som sagt så tycker jag att det är sjukt meningslöst att ha ett skivbolag om man inte tycker att allt på bolaget är kanon.

Hur många är ni som jobbar med bolaget?

- Förutom jag så är det egentligen bara en och en halv till på lönelistan. Ena killen jobbar med layout av hemsidan och delen som har med grafisk design att göra. Sen jobbar det en till kille ibland som har hand om bokningar av Labradorband.

Så det gör dig till den som bestämmer vad och vilka som ni signar till Labrador?

- Ja, egentligen så är det så. Men hittar jag något som jag är intresserad av så skickar jag självklart runt det till de andra så att alla får uttala sig om vad de tycker. Skulle kännas konstigt annars, men eftersom det är jag som ska jobba med det sen så är det såklart jag som har det slutgiltiga ordet (skratt).

Pastan och den lufttorkade skinkan från Italien smakar bra och allteftersom den delikata maträtten sinar på tallriken, fortsätter samtalet och bilden av Johan Angergård att klarna mer och mer. Han älskar sin musiksmak och vill att hela världen ska lyssna på det han älskar. Med sitt skivbolag Labrador vill han missionera världen över och har som mål att frälsa den.

- Det skulle bli en bättre värld om alla lyssnade på våra band, säger Johan och ler lite, samtidigt som han ser helt uppriktig ut.

När jag inför denna intervju gjorde research om bolaget fick jag höra ett rykte om att Labrador Records sagt nej till flera av de idag större och framgångsrika alternativakter som Sverige har. Några av de namn som nämnts är I’m From Barcelona, Anna Järvinen, Peter, Bjorn and John och Andreas Matsson från Popsicle. Det är ändå de indieakter som kanske gått bäst i Sverige på senaste tiden. Karaktärsstarkt är ett ord som tycks stämma väl överens med skivbolagets kompromisslösa sätt att jobba. Vi lever i en materialistisk värld där pengar styr – money talks. Därför kommer man hela tiden tillbaka till det ovanliga faktum att detta bolag endast har vinsttänkandet liggandes sekundärt.

Acid House Kings, Club 8 och The Legends. Tre olika band med tre olika syften, stämmer det?

- Jo, men det stämmer.  I Acid House Kings och Club 8 sker allt jag gör inom ramen för ett samarbete. Med The Legends får jag göra precis vad jag vill eftersom det bara är jag i bandet.

Hur ser dina bandlemmar från Acid House Kings och Club 8 på ditt soloprojekt?

- Karolina (Komstedt, Club 8. Reds anm) gillade inte alls första The Legends-skivan, minns jag. Hon tyckte det var för mycket hits på den. Men hon gillar den senaste mycket och var rentav med och spelade på vår första “Over and over”-spelning i Leipzig häromveckan. Vi har gjort lite saker tillsammans med Acid House Kings och The Legends, delat på musiker och gjort turné i USA och sådär, så det tror jag har varit bra. Sedan slipper de ju ha mig tjatandes om att det ska låta som att någon borrar en i huvudet på skivorna med “Kungarna”. Det är de nog tacksamma för, skrattar Johan.

The Legends släppte den 6 maj i år skivan “Over and over”, som är den fjärde i ordningen för Angergårds soloprojekt. Singeln som släpptes innan skivsläppet var “Seconds away”, vilken har beskrivits som “the noisiest pop single to ever come out of Sweden” på Labradors hemsida. Anledning till detta till en början svårtolkade uttalande, är att Johan till denna produktion valt att jobba mycket med oväsen och rundgång som kavaljer till de vackra popmelodierna.

Hur kommer det sig att “Over and over” fick den ljudbild den har?

- Dels för att oväsen har en väldigt välgörande effekt på huvudet. Det känns som om det distraherar, rensar och fyller upp huvudet så att jobbiga tankar inte får plats. Sen är ju The Legends ett soloprojekt och poängen för mig har varit att utforska nya marker hela tiden och göra saker jag inte gjort förut och det blir lätt som en motreaktion på det jag gjorde senast. Innan “Over and over” gjorde jag med Club 8 skivan “The Boy Who Couldn’t Stop Dreaming”, som är rätt mjuk och försiktig och innan dess ett elektroniskt The Legends-album. Det var dags för oväsen.

The Legends album skiljer ganska kraftigt från varandra även produktionsmässigt …

- Ja, egentligen så skulle kanske låtarna till The Legends funka att spela med till exempel Acid House Kings om man skalade ner dem till bara gitarrspel. Men med The Legends så är produktionerna konceptuellt väldigt hårt dragna åt något håll och ofta är det så att jag har en idé om någon ljudbild som jag tycker saknas i min skivsamling, och som jag därför försöker göra. Något sound som jag inte tycker någon annan gör, eller gör det för jävla dåligt. Något som jag själv vill höra.

Och den här gången var det rundgång och oväsen helt enkelt, konstaterar Johan.

- Ja, Magnetic Fields släppte en skiva i fjol som hette “Distortion”. På förhand, när jag läste om den, tänkte jag att det här kan bli hur bra som helst, men jag tyckte den var helt värdelös. Det kändes som dansbandsmusik, så fruktansvärt tillrättalagd. Den hade kunnat bli cool, men blev bara så mesig och menlös.

Kommer det bli någon spelning i Sverige för The Legends i och med skivsläppet?

- Ja, 5 och 6 juni är det spelning i Malmö respektive Stockholm. Sen är det dags för USA-turné. Eller snarare New York-turné. Det blir tre-fyra spelningar där i samband med att albumet lanseras i USA.

Tiden har bokstavligen sprungit iväg under intervjun och för Johan är det dags att återgå till Labradors kontor. Min ömmande nacke säger också mig att det är dags att snabbt sätta punkt och släpa kroppen till ett apotek, alternativt en pub, för inhandling av något som lindrar värken.

Så slutligen, hur ser du på framtiden för dina band och för Labrador?

- Vi kommer satsa ännu hårdare på att Labrador ska växa utomlands. Vi talar just nu med lite större samarbetspartners i Sydamerika, där våra grejer faktiskt inte släppts alls tidigare, vilket även är fallet i Japan. Vi började även nyligen att jobba med Caroline/EMI i USA för distribution där borta och har börjat satsa mycket hårdare på promotion och marknadsföring i just USA. Världsdominans alltså! Mina egna band får växa med Labrador.

Jag skrattar lätt åt ordvalet “världsdominans”, men har ändå känslan av att karln menar lite allvar. Johan Angergårds missionärsarbete av sin musiksmak verkar faktiskt inte ha några gränser. Den drivkraft som Johan besitter lyser igenom och stundtals glöder det i hans ögon. Det finns en trovärdighet bakom orden som gör att talet om världsdominans plötsligt inte känns som en omöjlighet.

Vi skiljs åt och jag tror mig skymta en apoteksskylt i horisonten. Eller kanske är det bara en pub med grön skylt? Kroppen säger mig att strunta i sådana teknikaliteter och helt enkelt låta ödet avgöra. Men att leka med ödet är inget jag är sugen på så jag lyder kroppen och kan kallt konstatera att det jag närmat mig är en av Odengatans alla pubar. Skylten var förresten inte ens grön, utan gul. Se där ja.