Men jävlar i havet vad bra de var 2008, Einstürzende Neubauten alltså.

Därför är mina förväntningar höga inför helgens två spelningar på Södra teatern och Cirkus. I alla fall just nu, kanske inte precis innan när man sitter med goda kamrater och dricker en eller några fler uppvärmningsöl. Då känns oftast det där med konsert mest som ett nödvändigt ont och plötsligt känns det roligare att prata om musik än att faktiskt lyssna på musik.

Men just nu är jag på. Neubauten är ju trots allt ett av världens coolaste band (ja, det är coolt att närma sig trettio och gilla band för att de är coola). Att de själva redan fyllt 30 som band och därför nu ska fira det med låtar från hela tidsperioden känns lite spännande, lite eggande, lite kittlande. Kanske blir det stökigt med Krieg in den städten eller finstämt med Nagorny karabach. Kanske båda.

Jag är väldigt sugen på att leta reda på setlisten från de tidigare spelningarna under turnén. Men det vore ju lite som att spela in hockeymatchen på vhs för att sedan innan man tittar kolla resultatet på text-tv.

Det är inte som att sitta och ladda inför när en ny film av Colin Nutley visas på Folkets hus, då vet man redan innan att något av följande kommer hända:
- Helena Bergström grinar mest hela tiden
- Kurt Wallander spänner på Helena Bergström
- Helena Bergström gråter samtidigt som Kurt Wallander spänner på henne.

Sen visar det sig att allt ovan händer och att Colin borde gå en SFI-kurs.

Nåväl, det kommer bli en väldigt fin helg i alla fall. Nåjbaten rules!

Världens tre mest skrämmande band.

3. Mayhem
Att måla ansiktet vitt, bära svarta kläder, ha uppochned vända kors och dyrka Satan är inte direkt kosher. Detta betyder inte att alla banden inom Black Metal kategorin är skrämmande, för det blir allt som oftast alldeles för uträknat och klichéartat. Det finns alltså en stor risk för dessa band att hamna i teaterfacket istället för att vara skrämmande. Det norska bandet Mayhem, var däremot the real deal and scary as fuck, som man säger i USA och andra länder där det engelska språket faller sig lämpligt.

Eller vad sägs om att bandets (svenske) sångare, “Dead”, skar sönder sina handleder för att sedan skjuta sig i huvudet med ett avsågat hagelgevär. Dead ansåg sig nämligen aldrig vara en riktig människa, utan en levande död, enligt uttalanden. Därav sitt artistnamn. Bandets sympatiske gitarrist, “Euronymous”, sörjde inte sin väns självmord på det traditionella sättet, utan fotade istället sin döde sångare i diverse vinklar. Detta med motiveringen att Mayhem dyrkar döden, och ser den som något positivt oavsett vem som dör. Rykten säger även att han tillagade en gryta innehållande lite av Deads hjärna som smakförstärkare och prydde ett halsband med delar av sin sångares skallben. En av bilderna på Deads döda kropp försvann dessutom för att senare dyka upp som omslag till Mayhems ej officiella album – Dawn of the Black Hearts.

Gitarristen och tillika hobbyfotografen Euronymous, gick inte heller han något bättre öde till mötes. Han knivmördades nämligen brutalt av bandkollegan och bassisten i bandet – “Varg Vikernes”. Vikernes, även kallad Greven, hävdade att det var självförsvar och att Euronymous i själva verket planerade att döda honom. Varg Vikernes dömdes i alla fall till 21 års fängelse och bandet blev sig aldrig riktigt likt igen. Weird.

Addera dessa händelser med x antal kyrkbränder, så har du Mayhem i en liten ask.

Lyssna här: Mayhem – Freezing Moon

—————————————————————————————-

2. GG Allin & The Murder Junkies

Skulle du tycka det var skrämmande att gå på en spelning och medan du står i publiken, få en karlnäve av sångarens avföring kastad i ansiktet? I så fall är GG Allin & The Murder Junkies jävligt otäcka, för det var precis vad som kunde drabba åhörarna när det var dags var GG Allins scenframträdanden.

GG Allin föddes 1956 och blev av sin starkt religiösa far tilldelad det blygsamma namnet Jesus Christ Allin. Redan vid födseln kunde man alltså konstatera att han var dömd till åtminstone göra sin far besviken. Under uppväxten försvann dock det blygsamma namnet, till förmån för GG Allin. Med tanke på det självplågeri han senare i livet ägnade sig åt, så ska han fan ha cred för att han i alla fall – likt sin gamle namne – försökte lida för våra synder.

GG Allin ville göra rocken farlig igen enligt egen utsago. De kreativa medel han använde för detta kall var att: smeta in sig i sin egen eller annans avföring, ge och ofta få stryk av publiken, slå sig själv blodig, hota med självmord på scenen, urinera i sin egen mun. Väldigt kostnadseffektiva vapen.

Som den eldsjäl han var så turnerade han konstant, med avbrott endast för fängesle- och sjukhusvistelser. Infektioner och brutna ben var vanliga åkommor. Till GG Allins stora förtret, avbröts i princip alltid hans spelningar efter ett par låtar av ordningsmakten eller klubbägare. Men aldrig utan strid.

1993 dog Allin av en överdos heroin.

Lyssna här: GG Allin & The Murder Junkies

—————————————————————————————-

1. Deadbolt

Deadbolt har en tagline som är – ”The scariest band in the world” – och tvivlar ni på detta så råder vi er till att lyssna, titta och på detta sätt få era frågetecken uträtade.

Deadbolt klassas av sig själva som ett voodoobilly- band. Genren är ett kärleksbarn av Rock & Roll, Surfrock och Psychobilly och inom denna är Deadbolt ensam om att verka. Två bassister som de kallar för ”the wall of thunder” lägger grunden för soundet som toppas av en monoton och passande sång. Texterna ofta går ut på att mörda långhåriga hippies och i allmänhet att missionera lastbilschaufförers storhet.

Bandets medlemmar osar hårdhet med namnen: Harley Davidson, Gary “Third Degree” Burns, R.A. McLean och Tank Johnson. Med mörka solglasögon, mörka kläder, skinnvästar med ordet TRUCKDRIVER på ryggen och en konstant rykande cigg i munnen så är denna grupp omöjlig att toppa.

Lyssna på låtar som ”One Day I Will Kill You” och ”Truckdrivin’ Son of a Bitch” så förstår du att satanism och annat får ta ett steg tillbaka när dessa gossar stiger in i tamburen med träskor och baseballträ. Case closed.
Lyssna här: Deadbolt – One Day I Will Kill You

—————————————————————————————-

Bubblare: Carola

Lyssna inte alls

Jag minns inte om det var i somras Madonna besökte Ullevi (det skulle vara ganska lätt att ta reda på, men ibland kan ovisshet vara både eggande och triggande på ett spännande sätt). I vilket fall som helst så missade jag det hela, men skulle nog velat vara där. Med all säkerhet var Springsteen på besök i landet. Samma visa varje jävla år, och uppmärksamheten är precis som om Elvis skulle ha rest sig från graven och rivigt av några saftiga juckningar och gapat om the ghetto. Jag var inte där, och jag kommer aldrig vara det heller.  He is not the boss of me. Iron Maiden var säkert också på turné och bråkade, men det gör inte heller något att jag missade.

Men nu skulle det här handla om de tre bästa konserterna jag faktiskt sett. Så.

1 Kraftwerk, Southside festival, Tyskland.
Okej, att kalla en festivalspelning för en konsert är ungefär ett generalfel i samma klass som att lägga två låtar i rad med samma artist på ett blandband, så gör man bara inte. Och det vet jag. Men håller jag ändå ryggen fri tycker jag genom att förtydliga att det var en festivalspelning, så gnäll eller skitsnack undanbedes.
Förutsättningarna var inte de bästa. Regn, lera och blåst. Att man inte längre är en atlet av världsklass som förr klarade ett maratonlopp utan problem efter en vecka på Roskilde kan också ha bidragit. Helvete, två nätter i tält och kroppen är i sämre skick än Hiroshima var 1945.

Den där kroppen ska ju gärna plågas genom att man försöker slå något tyskt jävla distriktsrekord i Becksdrickande och att man utmanat ett gäng glada isterbukar från München i tysksvenska mästerskapen i vad som kunde liknas vid en primitiv variant av ölkubb under några dagar gjorde nog sitt också.

Men i alla fall.
Konserten var överjävligt bra. Mina lyriska tillrop kan ha berott på att det var första gången jag såg gubbarna, gamla och nya. Att framhäva någon speciell låt är svårt, det körde hitsen helt enkelt.  Att efteråt gå till ett genomvått och lerigt tält och lägga sig var inga som helst problem. Eller jo, det var det fan visst det. Men det spelar ingen större roll nu.

2 Nick Cave, Chinateatern, Stockholm, Sverige.
Att Dick Rave, som han kallas i folkmun, inte hamnar överst på listan beror helt enkelt på att han skådats tillräckligt många gånger så att det inte är särskilt kittlande längre.  Under parollen An evening with Nick Cave skulle han läsa högt ur sin senaste bok Bunny Munros död och varva med några låtar.

Lyckligtvis läste han inte så jävla mycket ur boken. En bok som inte är direkt dålig, men nja, den är inte så bra heller (en svag trea av sex möjliga). Istället fokuserades det på musiken och låtar som i min vetskap i alla fall inte är så vanliga live kördes. Minnet är bra men kort brukar min mor, den gamla lustigkurran, säga och jag får nog fan stämma in på det. Men Do you love me? och en jävligt rivig version av Red right hand kördes. Nu kanske inte Red right hand är så ovanlig, men ändå. Ett förbannat bra framförande.

Sen att jag fick handskabb av en soffa jag sov på senare under kvällen är en annan sak. Det är sånt man får ta.

3 Deadbolt, Kulturföreningen Pluto, Stockholm, Sverige.
Att inleda en kväll genom en internetdejt med fem okända män är helt klart att rekommendera, ett hett tips till ensamma tjejer och killar. Att sen hoppa in i en bil med männen är också det att rekommendera, ibland hamnar man med avlägsnade kroppsdelar i en sopsäck på ett industriområde och ibland hamnar man på konsert. Men det brukar bli bra oavsett.

Deadbolt är hårda, värmer man glühwein backstage genom att skära huvudet av ölburkar och ställer direkt på spisplattan (fyllda då med just nämnda glöggdryck) så är det inget snack om saken. Vågar man dessutom ringa upp undertecknad innan spelning så förtjänar man respekt. Ja, jag kommer leva på det där länge.

Spelstället som kanske är det närmsta vi kommer Berlin i det här landet, det vet jag egentligen inget om eftersom jag bara är en enkel bondlurk som knappast har varit överallt, kändes passande. Att få dricka öl ur burk och röka cigaretter och höra The Cramps i högtalarna kan ibland kännas väldigt passande. Och kanske var det inramningen på kvällen tillsammans med en jävla massa attityd på scenen som gjorde konserten så bra som den var. Fan vet.

Bandmedlemmarna i det eminenta bandet är:
Harley Davidson
Gary “Third Degree” Burns
R.A. McLean
Bad Time Charlie

Deras musikgenre har döpts till Voodoobilly och är ett kärleksbarn av rock, blues, goth och rockabilly. Ungefär. Inte fan vet jag, men lyssna ifall ni inte redan är frälsta. Det är alldeles för sällan man får höra låtar såsom One Day I Will Kill You för att ta ett exempel. Har ni inte gjort det tidigare så gör det nu.

Betyg: Överfödigt

På Torsgatan, ett stenkast ifrån St: Eriksplans tunnelbanestation, ligger Teater Giljotin. Teatern startades 1989, och har sedan dess haft diverse pjäser och uppträdanden som enligt hemsidan skall fungera som ett virus för samhällets immunförsvar, som de kallar “normalitet”. “Tortured Teens in Bondage” och “The Total Fucking Death Experience” heter två av de verk som spelats sedan starten. Två pjäser jag aldrig tidigare hört talas om men som låter tämligen lockande att se. Kanske är det läge att ta på sig galondräkt och hjälm och gå på en föreställning? I samma byggnad som den fria teatern ligger också “Vasastans trevligaste vardagsrum”, även kallat Café Giljotin. Caféet fungerar som en servering när teatern har föreställningar, och annars som fik/lunchrestaurang. En rätt smal trappa upp från entrénivån leder rakt in i “vardagsrummet”. Det känns lite som om man kommer hem till någon, och med det menas att hela det stora rummet ger en väldigt hemtrevlig känsla. Lokalen har gammalmodig inredning, stolarna och de små soffor är klädda i plysch. Kuddarna ligger strategiskt utlagda och är omgivna av sidentyg. Detta gäller också de röda gardiner som teatraliskt hänger på valda delar av väggarna. Borden är små men fyller sin funktion. Det känns skönt att det fortfarande finns alternativ till alla de franchising-caféer som ständigt ploppar upp likt acne hos en hormonstinn tonåring.

Femton minuter kvar innan Mr Labrador himself, Johan Angergård, har sagt att han ska komma. Jag slår mig ner vid ena kortsidan av ett schackrutigt bord. De enda andra gäster som finns i lokalen är två kvinnor i trettioårsåldern som verkar vara bekanta med caféets servitris . Från högtalarna strömmar behaglig instrumental musik som på något sätt förstärker den positiva känsla caféet utstrålar.

Efter att ha sovit på vad som knappt kan kvala in som en soffa hämnas nacken genom att stråla smärtsamma signaler till min hjärna. Nackhelvete! Servitrisen kommer med en Loka Naturell och meddelar att den mycket populära lasagnen tyvärr är slut, men att de för dagen har en annan pasta som serveras tillsammans med bland annat parmaskinka. Låter utmärkt, men jag väntar gärna med att beställa till dess mitt sällskap kommer.

Johan Angergård har gett ut skivor sedan i början på nittiotalet med olika konstellationer.  I grund och botten är han musiker, men efter att ha pratat med lite folk runtomkring honom så förstår man att Johan är som gjord för att vara Verkställande Direktör på ett bolag också. Johan Angergård och hela etiketten Labrador Records är kända för inte kompromissa beträffande vilka band de signar. Som band/artist kan man inte bli droppad från skivbolaget bara för att man inte säljer några skivor. Det handlar inte om pengar. De enda krav som finns är att de ska hålla Labradorstandard.

Nästan precis när klockan slår halv två, vilket var den avtalade tiden, slås ytterdörren upp en trappa ner. Några sekunder senare dyker han upp från den lilla trappen som ligger i hörnet av lokalens ena långsida. Han hinner knappt heja innan han rusar fram till servitrisen bakom kassan och frågar efter en speciell sallad han gillar och som tydligen inte finns med på menyn.  Café Giljotin ligger endast ett hundratal meter från Labradors kontor på Odengatan, så Johan har varit på caféet förut. Servitrisen tar in övriga beställningar och vi kan slå oss ner vid det schackrutiga bordet.

Johan är för dagen klädd i ett par mörka jeans och en marinblå pikétröja. Pikén får ändå anses vara en del av indiepopens sommaruniform. Och i Sverige är Johan Angergård definitivt en av generalerna för indiearmén.

Acid House Kings, Club 8 och The Legends är de tre grupper som Johan skriver låtar till och spelar med. Alla tre grupperna har turnerat över hela världen i olika omgångar, så det är inte direkt några garageprojekt det handlar om. Förutom att skriva låtar producerar han allt material. Och detta utöver rollen som drivande kraft på det skivbolag han också äger.

- Alltså, det känns inte så arbetsamt måste jag säga. Jag känner mig mer ledig än vad jag tror att de flesta gör, fast det kanske inte är så. Jag gör det jag vill göra och det jag tycker är roligt. Sen så är det ju så att om vill jag vara ledig en dag, så är jag det. Det är ingen som styr mitt arbete, jag kan göra det när jag själv vill vilket är en fördel, säger Johan med ett skratt.

Johan har av sin omgivning beskrivits som en outtömlig källa av nya låtar. En kille som kan massproducera till alla sina projekt. Själv säger Johan att de riktigt stora stunderna är när han just gjort klar en låt i studion och får komma hem, plugga in hörlurarna och lyssna på den på repeat en massa gånger. Det är då han är som lyckligast.

Men då är det musikern Johan Angergård som talar. Affärsmannen Johan Angergård finns också någonstans där under den kreativa låtskrivaren. Inte minst har han läst ekonomi på universitetet i Lund, och utan honom skulle Labrador inte vara där de är idag. Men som sagt handlar inte Labrador om försäljningssiffror. Labrador går mot strömmen i en pengagirig värld.

- Själva vitsen med att ha ett eget skivbolag är att kunna sprida och tvinga på folk min musiksmak. Skulle jag tänka på försäljningssiffror och att tjäna pengar så skulle jag hellre sälja tvättsvampar. Det är bra mycket lättare att stå för sådant än för dålig musik. Det skulle vara totalt poänglöst. Om ett Labradorband säljer riktigt bra så är det en bonus, men det är inte elementärt.

Som skivbolagsdirektör, eller som “Mr Labrador”, beskrivs Johan som väldigt professionell. Han är rak, kortfattad, snabb och tydlig med det han gör. Det är hans sätt att få det att funka, vilket han uppenbarligen gör jävligt bra. Inga kompromisser eller krusiduller.

På förhand låter det stundtals som att han är en kallsinnad affärsman utan känslor för något annat än sin smala musiksmak. En musikfascist helt enkelt. Faktum är att Johan visar sig vara en trevlig och ödmjuk kille. Han ger liksom ett intryck av att vara en svärmorsdröm i sin timida och trygga framtoning.

Det känns som om det finns en grupp människor som är spridda över hela världen som köper precis allt som kommer från Labrador Records, stämmer det tror du?

- Mmm, men det är väl fördelen med att jag har en väldigt smal musiksmak. Om någon gillar ett av våra band, så är chansen ganska stor att de gillar de andra banden också. Det negativa med det är väl att vi inte når en bredare publik, men vi får istället en trogen lyssnarkrets runtom i världen.

Men är det en medveten strategi att vara så pass smal?

- Nja, det är väl en slags medveten strategi, men absolut ingen försäljningsstrategi. Som sagt så tycker jag att det är sjukt meningslöst att ha ett skivbolag om man inte tycker att allt på bolaget är kanon.

Hur många är ni som jobbar med bolaget?

- Förutom jag så är det egentligen bara en och en halv till på lönelistan. Ena killen jobbar med layout av hemsidan och delen som har med grafisk design att göra. Sen jobbar det en till kille ibland som har hand om bokningar av Labradorband.

Så det gör dig till den som bestämmer vad och vilka som ni signar till Labrador?

- Ja, egentligen så är det så. Men hittar jag något som jag är intresserad av så skickar jag självklart runt det till de andra så att alla får uttala sig om vad de tycker. Skulle kännas konstigt annars, men eftersom det är jag som ska jobba med det sen så är det såklart jag som har det slutgiltiga ordet (skratt).

Pastan och den lufttorkade skinkan från Italien smakar bra och allteftersom den delikata maträtten sinar på tallriken, fortsätter samtalet och bilden av Johan Angergård att klarna mer och mer. Han älskar sin musiksmak och vill att hela världen ska lyssna på det han älskar. Med sitt skivbolag Labrador vill han missionera världen över och har som mål att frälsa den.

- Det skulle bli en bättre värld om alla lyssnade på våra band, säger Johan och ler lite, samtidigt som han ser helt uppriktig ut.

När jag inför denna intervju gjorde research om bolaget fick jag höra ett rykte om att Labrador Records sagt nej till flera av de idag större och framgångsrika alternativakter som Sverige har. Några av de namn som nämnts är I’m From Barcelona, Anna Järvinen, Peter, Bjorn and John och Andreas Matsson från Popsicle. Det är ändå de indieakter som kanske gått bäst i Sverige på senaste tiden. Karaktärsstarkt är ett ord som tycks stämma väl överens med skivbolagets kompromisslösa sätt att jobba. Vi lever i en materialistisk värld där pengar styr – money talks. Därför kommer man hela tiden tillbaka till det ovanliga faktum att detta bolag endast har vinsttänkandet liggandes sekundärt.

Acid House Kings, Club 8 och The Legends. Tre olika band med tre olika syften, stämmer det?

- Jo, men det stämmer.  I Acid House Kings och Club 8 sker allt jag gör inom ramen för ett samarbete. Med The Legends får jag göra precis vad jag vill eftersom det bara är jag i bandet.

Hur ser dina bandlemmar från Acid House Kings och Club 8 på ditt soloprojekt?

- Karolina (Komstedt, Club 8. Reds anm) gillade inte alls första The Legends-skivan, minns jag. Hon tyckte det var för mycket hits på den. Men hon gillar den senaste mycket och var rentav med och spelade på vår första “Over and over”-spelning i Leipzig häromveckan. Vi har gjort lite saker tillsammans med Acid House Kings och The Legends, delat på musiker och gjort turné i USA och sådär, så det tror jag har varit bra. Sedan slipper de ju ha mig tjatandes om att det ska låta som att någon borrar en i huvudet på skivorna med “Kungarna”. Det är de nog tacksamma för, skrattar Johan.

The Legends släppte den 6 maj i år skivan “Over and over”, som är den fjärde i ordningen för Angergårds soloprojekt. Singeln som släpptes innan skivsläppet var “Seconds away”, vilken har beskrivits som “the noisiest pop single to ever come out of Sweden” på Labradors hemsida. Anledning till detta till en början svårtolkade uttalande, är att Johan till denna produktion valt att jobba mycket med oväsen och rundgång som kavaljer till de vackra popmelodierna.

Hur kommer det sig att “Over and over” fick den ljudbild den har?

- Dels för att oväsen har en väldigt välgörande effekt på huvudet. Det känns som om det distraherar, rensar och fyller upp huvudet så att jobbiga tankar inte får plats. Sen är ju The Legends ett soloprojekt och poängen för mig har varit att utforska nya marker hela tiden och göra saker jag inte gjort förut och det blir lätt som en motreaktion på det jag gjorde senast. Innan “Over and over” gjorde jag med Club 8 skivan “The Boy Who Couldn’t Stop Dreaming”, som är rätt mjuk och försiktig och innan dess ett elektroniskt The Legends-album. Det var dags för oväsen.

The Legends album skiljer ganska kraftigt från varandra även produktionsmässigt …

- Ja, egentligen så skulle kanske låtarna till The Legends funka att spela med till exempel Acid House Kings om man skalade ner dem till bara gitarrspel. Men med The Legends så är produktionerna konceptuellt väldigt hårt dragna åt något håll och ofta är det så att jag har en idé om någon ljudbild som jag tycker saknas i min skivsamling, och som jag därför försöker göra. Något sound som jag inte tycker någon annan gör, eller gör det för jävla dåligt. Något som jag själv vill höra.

Och den här gången var det rundgång och oväsen helt enkelt, konstaterar Johan.

- Ja, Magnetic Fields släppte en skiva i fjol som hette “Distortion”. På förhand, när jag läste om den, tänkte jag att det här kan bli hur bra som helst, men jag tyckte den var helt värdelös. Det kändes som dansbandsmusik, så fruktansvärt tillrättalagd. Den hade kunnat bli cool, men blev bara så mesig och menlös.

Kommer det bli någon spelning i Sverige för The Legends i och med skivsläppet?

- Ja, 5 och 6 juni är det spelning i Malmö respektive Stockholm. Sen är det dags för USA-turné. Eller snarare New York-turné. Det blir tre-fyra spelningar där i samband med att albumet lanseras i USA.

Tiden har bokstavligen sprungit iväg under intervjun och för Johan är det dags att återgå till Labradors kontor. Min ömmande nacke säger också mig att det är dags att snabbt sätta punkt och släpa kroppen till ett apotek, alternativt en pub, för inhandling av något som lindrar värken.

Så slutligen, hur ser du på framtiden för dina band och för Labrador?

- Vi kommer satsa ännu hårdare på att Labrador ska växa utomlands. Vi talar just nu med lite större samarbetspartners i Sydamerika, där våra grejer faktiskt inte släppts alls tidigare, vilket även är fallet i Japan. Vi började även nyligen att jobba med Caroline/EMI i USA för distribution där borta och har börjat satsa mycket hårdare på promotion och marknadsföring i just USA. Världsdominans alltså! Mina egna band får växa med Labrador.

Jag skrattar lätt åt ordvalet “världsdominans”, men har ändå känslan av att karln menar lite allvar. Johan Angergårds missionärsarbete av sin musiksmak verkar faktiskt inte ha några gränser. Den drivkraft som Johan besitter lyser igenom och stundtals glöder det i hans ögon. Det finns en trovärdighet bakom orden som gör att talet om världsdominans plötsligt inte känns som en omöjlighet.

Vi skiljs åt och jag tror mig skymta en apoteksskylt i horisonten. Eller kanske är det bara en pub med grön skylt? Kroppen säger mig att strunta i sådana teknikaliteter och helt enkelt låta ödet avgöra. Men att leka med ödet är inget jag är sugen på så jag lyder kroppen och kan kallt konstatera att det jag närmat mig är en av Odengatans alla pubar. Skylten var förresten inte ens grön, utan gul. Se där ja.