Svensk slangordbok från just 1983, är kanske i dagsläget en av bokmarknadens mest intressanta utgåvor. Det är oklart vilket ekonomiskt värde den har, men skulle jag försöka mig på en chansning skulle jag nog säga någonstans mellan 10 000 dollars och 100 000 oskulder/tjädertuppar. Det är rätt så jävla mycket, och just den bok som ligger framför mig är i gott skick och dessutom signerad. Visserligen av min pappa, men ändå.

I förordet deklarerar Gibson att hans  publikation är en ordbok över slang, yrkesjargong och lägre språk. Här bör det läggas till att motsatsordet till just ett ‘lägre språk’ är ett ‘högre språk’ och det talas i Norrland [paus för höga skratt och hårda klappar på knäna].

Eftersom att många av er är lata läser jag direkt från baksidetexten, så får ni själva avgöra om boken är något för er.

’Ska vi klämma en bulle?’ – ’Ta en taxi menar du?’
’Jag är i knipa!’ – ’Du menar att du sitter med skägget i brevlådan?’

Om ni fortfarande är osäkra ger jag er även några utdrag från bokens inlaga så ni förstår boken storhet.

brudjägare = kvinnojägare
bräckt änka med skägg = bräckt skinka med ägg
Enögde Olle = penis
farmis = Farmaceutiska institutet
fegis = feg person
fjäsa = ha samlag
grammis = grammofon
gällivaredunder = hembränd sprit
helvetesapparat = taxameter
kalas = fin, utmärkt, förträfflig
kalebajsare = pilsner
musöron = små, platta (kvinno)bröst
pedal = fot
rysspåse = kommunist
stjälk = ben
tangenter = tänder
tokkåk = mentalsjukhus
åderbråck = blodpudding
ättiksgurka = sur, trätgirig kvinna, ragata
Övik = Örnsköldsvik

Betyg: 5 av 6

Jag är inte söt utspelar sig i en skog och handlar om Lilla Ugglan. Lilla Ugglan beskriver sig själv på följande vis:
- Jag är en smidig och skrämmande stridsflygare med jättestora, tysta och spänstiga vingar.

På sin promenad i skogen träffar dock Lilla Ugglan på andra djur som inte delar dennes uppfattning om sig själv. Kanin hävdar att Lilla Ugglan är så söt, och dessutom liten. Räven tycker till och med att Lilla Ugglan är så gosig så att den börjar kramas. Även ekorren stämmer in i det hela.

Tillslut blir ju Lilla Ugglan givetvis förbannad och börjar hoppa och gapa. Då kommer mamma som  fortsätter att bygga på Lilla Ugglas uppdiktade världsbild och ord som skarpögd och stilig hamnar i samma mening.

De två sista sidorna i boken innehåller en rafflande avslutning med en twist.

Jonathan Allen har gjort ett strålande jobb i sin beskrivning av djurens vardag i skogen. Det tisslas och tasslas och det delas ut komplimanger hit och hit. Det vet alla som lyckats stå mellan två träd på en gräsyta någon gång.

Som läsare kan jag dock tycka att något fattas, man lär aldrig känna karaktärerna i boken. Vad vill Lilla Uggla egentligen? Ingenting avslöjas. Det finns inget djup.

Illustrationerna är godtagbara, förutom ekorren som avbildas som en enda stor grå klump. Inte alls naturtroget. Där måste Allen jobba bättre. Haren påminner ganska mycket om en känguru också.

Boken riktar sig till människor mellan tre och sex år. En ganska smal målgrupp anser jag, ty det är läsning som passar alla oavsett ålder som inte orkar vara så jävla smarta, vuxna och förståndiga hela tiden, folk som inte orkar försöka förstå jämt och ständigt.

Betyg: 3 av 5.

Vargas Llossa vann alltså Nobels Litteraturpris i år, det var säkert välförtjänt, men jag vågar direkt fastslå att det inte var tack vare denna bok. Den här var nämligen seg utöver det vanliga. Det är en väldigt långrandig historia om två stycken karlar som träffas efter att ha varit åtskilda i mången år och efter att chocken över hur gamla de blivit lagt sig, så sätter de sig på ett ställe kallat Katedralen och dricker en massa öl och diskuterar livet och annan skit. Katedralen gissar jag är ungefär som Den Gröne Jägaren på Söder och huvudpersonerna skulle nog göra sig lika bra där som i Peru´s motsvarighet. De två gentlemännen sitter nämligen och pratar väldigt osammanhängande och det blir väldigt svårt för en utomstående att följa med i deras tankar kring livet. De är nästan så att de sluddrar fram sina ord, och är det så, ja, då tycket jag verkligen att Vargas är en synnerligen kompetent herre som på pricken fångat berusade karlars svammel som ofta sker med ett par promille innanför västen gjord av Alpaka. Men, att skriva en hel bok kring fyllskallars upprördhet känns aningen för mycket.
Nu ska jag väl inte måla fan på väggen här, det kan ju faktiskt hända att de båda gubbarna faktiskt lämnar Katedralen och ger sig ut på en sällsynt skådad mordturné där de slår ihjäl vad fan helst som kommer i dess väg med varsin spikklubba, så kan det ju faktiskt vara. Eller att de ger sig ut bland bergen och ger varandras arslen en retroaktiv belöning medan små mulåsnor nyfiket passerar och en och annan Lama visar sin avsky genom att lägga stora spottloskor mot deras nakna kroppar. Så kan det mycket väl vara, men ingenting skrivet på bokens rygg tyder på detta och det tycker jag som läsare är väldigt synd.

Det som jag tycker gör boken svårläst, utöver de två törstläpparnas ständiga “ det var bättre förr” attityd är att boken innehåller så många namn. Jag har redan läst Bröderna Karamazov och för att klara av den tegelstenen var jag tvungen att skriva alla namn på ett litet blad tillsammans med eventuellt yrke, styrkor och svagheter. Då kände jag mig lite som en scout som sitter och kollar på spelare inför NHL-draften, och böcker för mig ska inte få mig att känna en sådan press. Men, i det här fallet ska inte hela skuggan falla över Vargas Llosa, nej, jag tycker att översättaren i fråga inte ska stå och bli brunbränd av solen medan jag kapar författaren längs hans fotleder. Annika Ernstson som hon heter kunde mycket väl ha gjort det aningen lättare för mig som läsare också. Till exempel så finns det väldigt många konstiga namn såsom Santiago, Ambrosio, Aida, Zavalita, Zoila, Don Fermin och Carlitos. Annika som översättare hade med lätt hand i stället kunnat kalla dessa för till exempel Svante, Anna, Zlatan, Stor-Don och Calle och då hade allt varit mer lättläst och lättgreppat.
Det enda namnet jag kan identifiera mig med är smeknamnet Spinken. Det har jag alltid velat bli kallad. Jag får så härliga vibbar av det namnet. Jag skulle till exempel komma hem som barn från en fotbollsträning och min far skulle ömt ruska mig i håret och säga: Gå och duscha nu lilla Spinken, så ska du och jag lära oss att spela piano senare, dina fingrar är som gjorda för att smeka toner ur tangenter. Så skulle han säga och han och jag skulle sedan sitta dagarna i ända och lära mig stycken av Mozart, Beethoven och kanske lite skämtsamt också lite Elton John låtar, som säkerligen skulle få många tjejer att sukta efter min långa och seniga kropp då det vankades skolavslutning. Men så blev det inte. Istället sitter jag här och hamrar tangenter med 10 stycken prinskorvar som fingrar och hör fortfarande min fars fega påhopp ringa i öronen då han vid jul kallad mig knubbig. Så kan det gå.

Om vi nu ska hålla oss till boken och dess betyg. Jag ger fanskapet en svag tvåa och hoppas på att jag någon gång får klarhet i vad den egentligen handlade om.

Mario Vargas Llosa- Samtal I Katedralen- Betyg 2/5.

Låt mig först säga att tidigare böcker jag läst av Håkan Nesser har varit väldigt bra. Speciellt gillade jag boken -Kim Novak badade aldrig i Genesarets Sjö- och i synnerhet då sekvensen då han beskrev de två tonåriga pojkarna som i smyg stod och kikade på när den enes bror spände på en ljushårig Kim Novak kopia. Den var väldigt vackert beskriven och fångade verkligen den hopplösa kåthet man kan känna när man befinner sig i åldern mellan 12-30. Därför var förväntningarna på denna bok ganska så höga. Dessa levde den dock inte upp till. Tyvärr. Jag läser ju böcker för att få ut något av dem. Se till exempel en tidigare recension av Glenn Hyséns mästerverk. Där kan vi snacka om orgasm för ögon och sinne. Här kommer några förklaringar till varför Håkans bok inte kommer ens i närheten av denna höga klass.

Handling: En mördare börjar härja i den lilla orten Kymlinge, som jag för övrigt inte har en jävla aning om vart det ligger. Skåne, Halland, Småland eller Närke är mina gissningar. Skitsamma. Fem stycken tar han ihjäl. Inget konstigt så långt. Om nu inte mördaren hade skickat brev till Kymlinges egen Agaton Sax innan och förvarnat om sina illdåd. Gunnar Barbarotti heter mannen som får dessa varningar. Dessa lyckas han dock inte tyda och inte ett jävla liv lyckas han rädda. Istället är han mer intresserad av att ligga och pilla på sin nya flamma Marianne. Medan han letar klitoris så jobbar andra poliser från rikskrim i skift för att åtminstone verka lite intresserad av att lösa någonting. Dessa är dock lika värdelösa på att klara upp mord som Håkan Nesser är på att hitta på bra namn, så inte heller det går något vidare. Själva twisten är att mördaren träffat sina fem offer tidigare. Fem år närmare bestämt. I Frankrike. Detta är något han också försöker förklara i sina brev till dumjäveln Gunnar. Breven får man som läsare ta del av hela tiden och kanske härstammar den något kryptiska titeln till boken från detta? Det vet jag inte. Men jag kan trösta mig med att inte heller Gunnar Barbarotti har någon aning.

Brist på våld: Fem mord alltså. Inget av dem som ger mig som läsare ens en liten ilning längs ryggraden. Bland annat sker ett mord på en åker, där offret efter att ha blivit skjuten i huvudet blir överkörd av en skördetröska. Brutalt? Javisst. Men hur beskrivs det? Ungefär så här: ” Offret har blivit överkörd av en skördetröska. Det var bonden där som gjorde det. Ser du? Han har blod på kläderna…” Vad i helvete Nesser! Så här ska det se ut: “Bondjäveln där borta, han med skelande ögon och ståkuk, körde på offret med sin skördetröska. Efter det verkar han ha ätit en bit av hjärnan. Dessutom saknas offrets anus. Han säger att han är oskyldig, men vilken bonde skulle missa en sådan chans?” Så skriver man om mord.

Huvudpersonen: Gunnar Barbarotti alltså. Vad fan är det för namn? När jag hör efternamnet så tänker jag mig en smart kriminalare som fastnat i hålan Kymlinge efter att ha vägrat följa chefernas order, eventuellt spytt på sin sekreterare under en blöt julfest någon gång under 1970-talet. I Kymlinge löser han dock alla brott som går att lösa. Hans stora intressen i livet är att lyssna på opera, sippra på vin och bedra sin hustru Juliana med samtliga som bär kjol i hans närhet. Det är vad efternamnet säger mig. Tillsammans med förnamnet Gunnar blir det dock misär.
Bokens Gunnar Barbarotti är nämligen en första klassens fjant. Han sitter mest och försöker lösa korsord. Ibland dricker han en öl också. Då och då funderar han även över mördarens syfte. Men mest så tänker han på ovan nämnda flickvän Marianne som håller på att glida honom ur händerna. När jag hör namnen Gunnar och Marianne så skapas inga bilder av het älskog mellan två stycken djuriskt sexiga individer direkt, snarare ett svettigt, misslyckad 30 sekunders ligg mellan ett medelålderspar i en husvagn som passar på att förlusta sig medan barnen spelar flipper inne på campingens caféteria. Kittlande? Inte direkt. Gunnar är också riktigt usel på det här med SMS. Se bara:
- Jag tänker på dig. Marianne.
Gunnar blir oerhört lycklig och och tänker på vad han ska svara medan han springer över en äng och gör indianhopp. Så lycklig är han över att hans älskade Marianne har sina tankar i hans riktning. Svaret motsvarar inte direkt hans glädje:
- Jag tänker på dig också. Gunnar.
Men vad fan. Gunnar kan vara böckernas svar på, ja, mig själv kanske? Det är ett riktigt underbetyg.

Slutet: Har jag inte läst. Ingen levande människa orkar pina sig igenom detta 587 sidor långa verk. Hellre springer jag omkring i Januari och slickar på lyktstolpar eller jagar gul snö än att traggla mig fram till slutet. Därför kan jag inte heller uttala mig om ifall någon lyckas slå ihjäl Gunnar. Men det vore faktiskt en ren tjänst till samhället om det blev så.

Men nu ser jag på baksidan av boken att det faktiskt redan finns en tredje bok om denna person i handeln. Bokbål någon?

Betyg då? En Helt Annan Historia- Håkan Nesser. 2 av 5.
Det överraskande höga betyget kommer sig av att jag som sagt inte läst klart skiten samt att den hjälpt mig att kyssa John Blund väldigt tidigt den senaste tiden. Något jag faktiskt uppskattar.

Och dagen efter kikar man i kassen från bokrean eller på orderbekräftelsen på det här internet och inser att man kanske på sin höjd kommer läsa två av tio kap från gårdagen.

Inköpen beror nog till stor del på de visioner av nykterhet som målas upp där på kröken. Man ser sig själv sitta och mysa med en kopp the och en intressant bok en lördagskväll när vännerna är ute och dricker upp pengar och förstånd och man kan vakna upp pigg och fräsch och inte slipper man oroa sig för att möta omvärlden heller med flackande blick och skakningar i kroppen för även om man ytterst sällan gör något riktigt jävla dumt så räcker det nuförtiden med att man hälsat på grannen lite för glatt för att allt ska vara ett jävla mörker dagen efter.

Men det blir ju inte så där. Karaktär är ju inte det främsta som Gud utrustade en med.

Eller så tror man att böckerna ska imponera på tjejer där de står i pjäsen från IKEA och det är ju också en jävla dum tanke eftersom om man väl lyckats lura in kjoltyget i lägenheten med antingen romantiska lovord och sprit eller sista blosset på en cigarett så borde inte några olästa tegelstenar om Mao, Hitler, Stalin, Mellanöstern och Centraleuropisk historia spela någon som helst roll huruvida det ska säras på benen eller inte.

Nåväl, här kommer i alla fall några kortfattade bokrecensioner.

Dan Brown – Da Vinci-koden
En gammal konstnär lämnar kryptiska meddelanden på sin hötorgskonst. Tom Hanks får i uppdrag att tyda dessa. Samtidigt lurar ett odjur i bukten.
Betyg: Ej läsvärd

Hjalmar Söderberg – Doktor Glas
Doktor Glas vill spänna på den unga vackra Helga som fan. Helga har dock en make och eftersom doktorn har hög moral och inte vill få Helga att vara otrogen så dräper han maken med något slags gift istället. De kunde lösa konflikter på ett gott sätt förr i tiden.
Betyg: Läsvärd

Franz Kafka – Processen
Kafka bodde i Prag. Prag är en fin stad, men med alldeles för många turister. Jag har med andra ord inte läst boken.
Betyg: Ja, det tjatas ju alltid om den, så den bör väl läsas, men en jävla hype behöver ju inte innebära att den är bra

Stieg Larsson – Den där första boken…
Handlar om en journalist och en väldigt smal tjej som kan det här med datorer. Journalisten är en så kallad kvinnokarl och den smala tjejen är arg på en farbror som varit dum mot henne.
Betyg: Ej läsvärd

Helen Walsh – Luder
Det knullas och det knarkas i Liverpool som är en stad som ligger i England. Både för feministen och den inbitne porrkonsumenten lyder ett uttalande. Den är helt okej, lite seg och lite väl smutsig ibland kanske. Men ändå.
Betyg: Läsvärd

Stieg Larsson – Den där andra boken…
Journalisten knullar vidare och den smala tjejen fixar lökarna och lite annat. Sedan kommer Paolo Roberto in i handlingen och boken förstörs.
Betyg: Ej läsvärd

Michail Bulgakov - Mästaren och Margarita
Fint omslag. Det kommer en trollkarl till Moskva. I Moskva bor det ryssar med ryska namn som är omöjliga att hålla isär.
Betyg: Ej läsvärd

Haruki Murakami – Kafka på stranden
En gubbe pratar om sig själv i tredje person och gillar att äta ål och konversera med katter. Innehåller även familjemedlemmar som inte bara kan vara vänner. Och om man bara förtränger släktbanden så blir det ibland ytterst intressant.
Betyg: Läsvärd

Stefan Sundström – Om mjölkens symbolvärde
Stefan Sundström gjorde en gång i tiden ganska bra musik, det har han slutat med. Han ska nog inte försöka ge sig på att släppa korta texter i bokform heller, för det här är riktigt tråkigt. Han går runt med sina jävla gummistövlar och försöker charma med sitt spjuveraktiga leende och nackar en höna eller två.
Betyg: Ej läsvärd

Fadde Darwich – Min story
Rörande, djup och insiktsfull. Leder till eftertanke om de stora och svåra frågorna i livet, som till exempel hur kul det egentligen är med silikonbröst. Med all rätt kallas Fadde för 2000-talets Strindberg i folkmun.
Betyg: Läsvärd

Jack Kerouac – På drift
“En modern klassiker”. Kanske det, men det är en jävla skitbok ändå.
Betyg: Ej läsvärd

Anna Gavalda – Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans
En novellsamling och för mig oläst. Men titeln är fin, särskilt de dagar man är lite skör.
Betyg: Förmodligen läsvärd

Henrik Langeland - Wonderboy
Utspelar sig i Oslo vilket gör att de stora kulturskillnaderna får en att tappa tråden hela tiden.
Betyg: Ej läsvärd

Nikanor Teratologen – Äldreomsorgen i övre Kågedalen
En lätt mytomspunnen bok med ord som naziporr och ångestskrik på baksidan. Utspelas någonstans norr om Dalälven vilket är en varningsklocka bara i sig. Snusk och fula ord och konstigheter. Helt klart överskattad. En jävla skitbok.
Betyg: Ej läsvärd

Författaren Jan Torsten Ahlstrand är sannerligen en beläst herre och har under många år föreläst inom konstvetenskap vid Lunds universitet och har dessutom varit musei- och kulturchef i Ystads kommun. All cred till honom på den fronten. Men någon expert inom porr och kriminologi kan han inte utge sig för att vara. I så fall döljer han det förbannat bra i detta (visade det sig) lexikon över arkitektur- och stadsplanetermer. Jan har i en period av storhetsvansinne skrivit ner alla ord han kan och inte nog med det, karln har också bestämt sig för att alla termer ska översättas till fyra(!) språk. Jan har, kanske på fyllan, fått för sig att det finns ett stort intresse hos svenskar, tyskar engelsmän och fransmän att läsa denna samling “ord” trots att det inte finns ens en het kyss eller ett litet knivhugg på någon av sidorna.

Ordet Harmika beskriver Janne på följande vis:
“Altan eller mindre byggnad ovanpå en indisk stupa.”

Va fan?

Så tro inte att det är någon Da Vinci kod du har lagt vantarna på. Det tåls att sägas igen. Inget knulla. Inget blod.

Betyg 1 av 5

Boken utspelar sig året 1336 och handlar om Kung Magnus Eriksson och hans kröningsfest på slottet. En fin sak med denna bok är att huvudpersonerna i boken verkligen har existerat och endast själva historien är fiktiv. Heliga Birgitta var ännu inte helig och var hovmästarinna till Kung Magnus. Birgitta var en sträng och retsam hovmästarinna och säger redan på sidan sex till kungen att han klär sig som en påfågel och äter som ett ollonsvin. Även huvudpersonen Sketna Gertrud ska ha existerat i verkligheten enligt diverse dokument som författarinnan Wessnert sökt rätt på.

Själva storyn är att det råder kris inför Kung Magnus kröningsfest eftersom mästerkocken hastigt dör av ett råttbett. Inte nog med det, kvinnan som bakar pastejer och syltor, rymmer med spettvändaren. Kungen var tydligen en mycket matglad person så han slår omedelbart larm och det gäller att hitta en ny kock snabbt. Köksmästaren Peder Skåning ger sig ut i jakt efter en ersättare och hotas med att få öronen avskurna om han inte lyckas med sin uppgift. Tiden är knapp och den som bakar stadens bästa syltor är Sketna Gertrud, syltekonan, ensam mor med fem barn.

Används ord som ollonsvin redan på sidan sex i en barnbok, så får boken full pott rakt av när betyget väl ska sättas. Allt jag skriver nu saknar därför totalt betydelse för själva betygsättningen. Så för att inte slösa bort er dyrbara drinktid så här på lördagen så skiter vi i fortsättningen och hoppar till recensionens klimax.

Betyg 5 av 5

Så rullar böckerna på. Sida efter sida. Kanske kryddad med en liten anekdot från hur det var förr.
-Då åkte vi minsann buss till matcherna. 100 mil tur och retur. Jobbigt som fan. Men du ska veta att det svetsade samman grabbarna. Jag kan tycka att det saknas nu för tiden. Du vet med flyg och sånt. Lagkänslan försvinner du vet.

Det är här man som läsare fått nog. Man vill ta bokjäveln och slänga den rakt ut genom fönstret. Det är här som Glenn Hysén kommer inspringande i 110 km/h och glidtacklar bort alla mallar och förutfattade meningar man har om idrottsmäns självbiografier. Glenn vågar nämligen gå på djupet. Glenn vågar ställa frågorna ingen annan vågar. Glenn vågar stå utanför mängden. Glenn vågar visa sig från sin mest allvarliga sida. Glenn vågar vara Glenn.

Ni yngre läsare känner säkert bara till Glenn som den där gapiga kommentatorn som skrikit sönder samtliga Champions Leauge finaler som spelats. Det ska ni absolut inte hålla emot honom. Det är nämligen en roll han tvingats in i av giriga tv-pampar. Som den stora människa han är så har han accepterat denna trots att han vet att hans varumärke kan ha tagit skada av detta skådespeleri. Sån är han Glenn. Alltid villig att ta det extra steget för att glädja andra.

Vi som är lite äldre minns istället en strålande karriär som tog fart i IFK Göteborg och sedan gick spikrakt uppåt via storklubbar som Fiorentina och Liverpool. Glenn kan mycket väl ha varit den ståtligaste mittbacken som svensk fotboll någonsin producerat. Att jämföra honom med exempelvis Olof Mellberg är att jämföra Anklever med Chorizo. För medan Olof kämpar med att bolla till 3 så kunde Glenn tända en cigarett, kamma sitt gråsprängda Clooneyhår bakåt, steka köttbullar till sonen Tobias OCH samtidigt hålla bollen i luften. Så bra var han.

Men, när ni lägger er med boken i hängmattan i sommar kommer era förutfattade meningar så sakteliga att suddas ut. Ung som gammal. Ni kommer att bli ett med Glenn. Ni kommer att komma på er själva med att tänka att det var ni som gjorde den där berömda glidtacklingen på Wembley. Ni kommer att ge er ut på ert livs mest spännade resa. Och, ni kommer att önska att den aldrig någonsin ska ta slut.

Som bokens titel antyder så förekommer även en hel del hyss och bus. När vi vanliga människor får vara nöjd med att kanske en gång i livet lyckas att få andra att skratta så gjorde Glenn detta dagligen. Han gick omkring med en hel rävfarm bakom sina öron. Viktigt att poängtera är dock att hans skämt aldrig passerade gränsen för dålig smak. Det är han för stor för. Han delar i boken också med sig av sina mest lyckade lustigheter. Allt för att vi vanliga dödliga ska kunna kopiera dessa och kunna glädja varandra genom våra alldagliga liv. Sådan är han Glenn. Ödmjuk. Givmild. Solidarisk.

När jag började läsa boken hade jag på förhand dömt den som oduglig. Vad kan egentligen en idrottsman lära mig, tänkte jag. Svaret blev, allt. Tack Glenn. Betyget blir därefter. Fotbollsspelaren Glenn Hysén: 6 getingar. Människan Glenn Hysén: 6 getingar. Boken Hyss och allvar med Glenn Hysén: 6 getingar. Plötsligt vet jag varför alla heter Glenn i Göteborg.