I fredags var det tänkt att jag skulle fortsätta Cramps bevakning av filmfestivalen. På schemat stod en colombiansk film vid namn, The Colors Of The Mountain, där två pojkars kärlek för fotboll tar udden av det krigsdrabbade området de bor i. Biofilmen hade en starttid runt klockan 14, vilket var alldeles lämpligt för den dagsplanering som gjorts.

Men det vore väl fan om en dag någonsin skulle gå som man först har tänkt. Givetvis så ställde den icke existerande flexibiliteten och kundservicen hos en fraktfirma till det, vilket gjorde att jag missade den på förhand fina filmen. Kuken.

Nu uppstod problem. Jag hade trots allt lovat Lill-Håkan en recension av filmen, och eftersom jag inte vågar hamna på den ettriga lilla galningens minuskonto, får jag göra mitt bästa med denna recension trots att jag bara kan ana filmens handling och karaktär.

Jaha.

Vad jag har läst mig till så är filmen 88 minuter lång, vilket är en bra längd på en film som ska vara “fin” och “symbolisk”. Många filmskapare går nämligen i tron att det finns något slags lika-med-tecken, mellan längd och kvalitet. Så är det absolut inte. Plus till vår film alltså, eftersom 88 minuter är sådär svenskt mysigt och lagom.

Huvudpersonerna i filmen heter i alla fall Manuel och Julian. Manuel, som namn, känns sydamerikanskt och autentiskt, men Julian? Va fan. Filmen får här lite smolk i bägaren. Jag tycker nog att Julian är ett nordamerikanskt bögnamn. Inget ont om bögar, men heter man inte Casablancas i efternamn och sjunger i The Strokes, så är sannolikheten stor att penisaptiten är av det större slaget om man heter just Julian. Inte direkt passande när huvudpersoner är små pojkar. Synd. Bara för att filmen har ordet “mountain” i titeln behöver det nödvändigtvis inte vara en uppföljare till “Brokeback Mountain”.

Vilket fall har jag läst att pojkarna inledningsvis spelar fotboll tillsammans och av misstag råkar få en felträff när typ Manuel ska dona bollen allt han kan. Eller skjuter en höjdare, inte vet jag. Men bollen hamnar i alla fall mitt på ett minfält. Ajajaj. Kärleken till fotbollen gör att pojkarna ändå ska hämta bollen, trots de faror detta innebär.

Efter detta har jag inte läst något mer om filmen och dess handling. Jag kan dock tänka mig att filmskaparen har tänkt mycket på metaforer. Fotbollen står för fred och minorna för krig. Typ något sådant. En man som är världsbäst på metaforer är för övrigt Bob Dylan. Han är världsbäst på det mesta, men just metaforer tar han till en helt egen nivå, det griniga gamla geniet. Min favoritskiva med honom pendlar ofta efter humöret, men väldigt ofta är det faktiskt “Oh Mercy” från slutet av 80-talet. En fantastiskt vacker skiva producerad av Daniel Lanois.

Men pojkarna i filmen. Förmodligen råder det både inte och yttre konflikter för de båda. Det smäller bomber och vuxna skriker högt i öronen på dem båda när de inte kommer hem i tid till maten. Kanske gör någon av dem illa sig när de ska hämta bollen också. Förmodligen bög-Julian.

Filmen lämnar trots små missar, med största sannolikhet, ändå en känsla av hopp och ungdomlig livsglädje. Kärleken och glädjen över en så trivial sak som en fotboll, övervinner alla faror och hemskheter som krig för med sig.

Jag tror och hoppas att grabbarna är förståndiga nog att hålla sig borta från knark. I Colombia är knark väldigt vanligt. Men Manuel och Julian har roligt utan kokain.

Totalt sätt övervinner  nog den fina filmens starka sidor de små missar som tros gjorts, och betyget blir högt. Förresten har vi bytt betygsskala från fem till sex plus. Mycket lättare att ge ett nyanserat betyg på detta vis.

The Colors Of The Mountain
Betyg: 4 av 6

Filmfestivalen inleddes från Cramps sida med filmen Gone With The Pope. Av affischen att döma så var det ett klokt val då den skvallrade om att filmen skulle innehålla både en hel del naket, mycket våld, en kidnappning av påven och även några ömma ögonblick med en lättklädd negress. Det var upplagt för hög klass med andra ord. Om själva filmen visste vi ingenting dock utan gick dit med öppna sinnen. Det gjorde vi helt rätt i.

Filmen blev till vår glädje presenterad av herrn som klippt ihop det hela och gjort filmstumpar till ett lång filmband(?) vilket möjliggjorde denna biovisning. Tydligen så gjordes stumparna redan på 70-talet av en legend vid namn Duke Mitchell, men på grund av extremt låg budget, ond bråd död och dåligt med fritid, kunde filmen inte färdigställas förrän 2010.

Förutom ett häftigt intro, så inleds filmen riktigt intressant med en dialog mellan några tuffa maffiosos som ventilerade sin smutsiga byk framför en swimmingpool. Tydligen var det inte en, inte två, utan sju(!) stycken bedrövliga människor som korsat deras väg utan tillåtelse, och därför bokats in för en schackmatch med döden. Eftersom italienska gentlemän inte gärna skitar ned händerna i onödan så bestämde man sig för att lägga ut uppdraget på entreprenad – till en från fängelset nymuckad man vid namn Paul. Förutom att ha förbannat stora polisonger, ägde även denna Paul ett hjärta för sina tre kamrater som var kvar inne på fängelset, men snart skulle bli fria. Omtanken för dessa tre gjorde att han tackade ja till att för 100.000 dollar, ge sig ut för att mörda maffians ärkefiender. Till sin hjälp har han en man vid namn Giorgio, som inte tillförde handlingen mer än att han låg på en hotellsäng och luftade sin valfeta mage – lite för länge – för att sedan ge sig av för att skjuta tre av de utlovade sju offren. Resterande fyra tog Paulie hand om. Och Pang! Där var vi igång.

Hans kamrater släpptes ut ur fängelset. De lånade en båt tillsammans och de fyra gamla skurkarna gav sig ut på en hisnande seglats i riktning mot Italien. Varför Italien undrar ni, och det gjorde även de tre nyligen utsläppta fångarna. Jo, för den gode Paul meddelade någonstans vid Marocko att planen var att åka till Rom för att kidnappa självaste påven. Lite oklart varför dock, men enligt Pauls logik så handlade denna kidnappning om att betala för gammal ost, lagrad sedan andra världskriget, då Paul tyckte att Påven varit ett riktigt praktarsle gentemot både judar och mörkhyade. Även hans ställning i abortfrågan fungerade som ytterligare bensin redo att slängas in den katolska elden. De tre menlösa fångarna, vana från fängelset att följa order, nickade i samförstånd och gick ganska omgående med på att lura in mannen med den lustiga hatten i sitt nät.

Sagt och gjort. Ett planerande i sann Charles-Ingvar Jönsson-anda följde, man ritade lite slött på några turistkartor, provade lite lösmustascher, kollade på Colluseum i snyggt motljus samt lägrade en extremt korpulent kvinna. Det sistnämnda vet jag inte riktigt varför man gjorde. Scenen varade i ett par minuter, så lite viktig för handlingen var den nog. Eventuellt var det för att betona hur långt man kan gå efter att ha suttit på kåken i 20 år, för att sedan bli utsläpad på de sju haven direkt vid muck. Nåja. När planeringen slutförts gick man helt enkelt in och stal påven i ett sant förväxlingsdrama.

Påven visade sig dock, konstigt nog, vara en ganska hyvens man. På båten lyckades han först dupera den ena skurken och direkt efter den andra. Den tredje var kvar i Vatikanen, iförd Påvens gamla kläder och därmed lämnad åt sitt eget öde. Den fjärde, vår huvudperson Paul var inte lika lätt övertalad. Gråtandes slängde han de otrogna ner i en liten jolle och skickade dem mot land medan han skrek på bruten stämma att räkningen från Andra Världskriget var långt ifrån betald och klar. Sedan styrde han kosan mot USA där han fortsatte med sina mord, sitt spelande, sin kammning av polisonger och sitt pillande på diverse damer, vackert ackompanjerad av häftig gitarrmusik och neonljus från Las Vegas. Efter det tände han ett ljus på självaste julafton och blev omgående frälst. Eller blev han det? Det fick man inte riktigt veta.

Jag blev i allafall frälst. Den här filmen hade allt jag behövde. Det vill säga, en lagom mix av dåligt språk, snabba klipp, lite blottade bröst, några mord och även den eviga frågan om vad Påven egentligen gör och varför han i så fall gör det. Toppbetyg!

Betyg: 5 av 5

För att ytterligare undertrycka filmens genialitet, bifogas här trailern till mästerverket.

För att få lite bakgrundsinfo så gick jag dit med min blivande tjej. Jag var sådär risigt kär som man bara blir om man är uppbyggd med 90% känslor och 10% förnuft. Jag var alltså rätt dålig på att uppfatta saker och fokusera överlag.

När vi kom in på biografen klev en kvinna i 40 årsåldern upp på ”scen” och körde någon form av lotteri eftersom biografen fyllde 85 år.  Det var rätt mycket småbygdskänsla över det hela. Givetvis vann jag inget men sällskapet bakom mig vann, jag vände mig om och drog av ett krystat leende och nickade inställsamt, ryggradslös som jag är.

Filmen överlag var ungefär som en gatuköks-kaffe. Aningen bränd och besk, men fyllde sin funktion någorlunda. Sen ska jag inte ens försöka komma undan med att jag knappt tittade på filmen. Damen i sällskapet tog upp 95% av min tankeverksamhet. Resterande 5% fördelades mellan cyklar och filmen.

Cyklar ja. Jag impulsköpte en Crescent-racercykel för två somrar sedan och alltsedan den dagen har jag fastnat djupare och djupare i vad som kom att stjäla mer tid av mig än vad något intresse tidigare gjort.

Idag så är cyklar mitt absolut största intresse. Så för att ge er lite inblick i min inte alltför spännande och häpnadsväckande vardag kommer här lite tankegångar och exempel på saker som upptar min tid.

Varje gång jag går längs en gata så reagerar mina ögon likt ett reptilsinne på allt som kan verka vara en cykel utav intresse.  Tänk dig en riktigt gubbsjuk långtradarchaffis som gärna stannar vid ett övergångsställe för att sedan följa de kvinnliga fotgängarna med hög puls och med samma intensivitet som en laser. Så är jag fast med cyklar. Jag scannar cykelställ som om det skulle vara en skattkammare i hopp om att se något tillfredställande. Jag är ständigt på jakt.

Jag skulle gärna vilja påstå att det slutar här, men så är inte fallet.

Internet är en guldgruva när det gäller cyklar. Dagligen så plöjer jag genom samtliga länders ebay-sidor för att hoppas hitta det perfekta fyndet eller bara känna av utbudet. Min puls går upp när en viss ram läggs ut till vettigt pris och bra skick. Sen sjunker alltid pulsen när auktionen urartar och min högsta gräns passeras. Jag följer även lite för många cykelbloggar.

En stor del av det här med cyklar är att leta upp delar bygga ihop det optimala sen cykla den. Dagligen går jag och försöker lista ut hur jag ska bygga ihop min fin-ram som jag köpte i våras, vilka komponenter som ska köpas och vart det ska köpas. Eller om jag kanske ska fixa till min nuvarande cykel, eller sälja den och köpa något ännu bättre och ännu härligare.

Jag är fullt medveten om att det här låter rätt osunt, men i själva verket är det rätt fint. Jag har ett intresse som min kropp gillar. Letandet och tittandet går dock inte att jämföra med själva cyklandet. Det är cyklandet som är det riktigt fina. Att vara ett med cykeln. Det spelar ingen roll om det är myscyklande längs vattnet i solnedgång eller om det mellan bussar längs Odengatan i rusningstid. Det är känslan av att ha full kontroll över cykeln och kunna pressa det lite längre hela tiden.

Skitsamma, tillbaka till filmen. Hela filmen är som en lång dramaturgisk kurvtopp och det känns som de byggt hela filmen utifrån den. Rakt av, inget finflir med sidospår utan pang-på.

När det var som mest spännande (Lisbeth har upptäckt att den blonda jätten är hennes halvbror och hennes pappa Sala bor på en gammal gård där hon blir skjuten och begravd av Sala och blonda jätten för att sedan gräva upp sig ur graven och rymma in i en lada) så svartnar bioduken. Först så trodde jag att det var tänkt att det skulle vara så men med tanke på att ljudet fortsatte och att man hörde precis vad som hände (hon slår blonda jätten med en spade, och sen Sala) så började lynchstämningen spridas i lokalen. Först började någon herre längre bak i salongen att basunera ut att ”Det är nått fel med filmen!” sen haglade det harranger från folk. Helt plötsligt så hade biografen förvandlats till en bubblande kittel av arga innestadsbor som vill se slutet på filmen. Vilket i sin tur inte är för mycket begärt då man lagt ut en hundring för skräpet. Sällskapet bakom (de som vann lotteriet) började agera experter och hävda att det har vart dålig skärpa genom hela filmen och att det här inte ska få hända. Deras kväll var förstörd.

När stämningen var på topp så gled lotterikvinnan fram igen och förklarade läget ”projektorn har gått sönder men den borde kunna sättas igång igen om minst 5 minuter”. Sura kommentarer ropades och hela salongen kände sig som offer och svikna av samhället.

I det här läget gjorde jag allt för att verka viktig och glänsa, så passade jag på att droppa lite om att såna här pinsamheter är mycket värre för företag idag då alla sociala medier existerar, eftersom människor numera kan sprida sitt missnöje så flera hundra ser det. Ingen blev imponerad.

Efter 10 minuter och en hel salong fyllt av ”det-här-ska-bara-inte-få-hända-suckar” så sattes filmen på igen. MEN! Inte där filmen slutade utan där ljudet slutade, så man fick inte se vad det var som egentligen hände utan det man fick se var en riktigt trött Mikael Nyqvist som satt i en bil och körde till gården. Sen slutade filmen tror jag.

Jag håller fast vid min tes om de sociala mediernas funktion och ett exempel på hur det kan se ut är följande statusrad på Facebook:
”Gå inte till biografen Skandia på Drottninggatan för dom visar inte slutet på filmerna där.”
Eller bara det att jag skriver en recension om det och nämner biografen på en blogg.

Men så lågt sjunker jag inte. Jag fick en biobiljett som plåster på såren och lättköpt som jag är så känns det som en vinst. Så för att knyta ihop den osammanhängande påsen så tycker jag inte du ska se filmen. Dels för att den är dålig, dels för att jag redan avslöjat slutet och dels för att du kan lika gärna se den på DVD där du kan bestämma om du vill se slutscenen eller inte.

Film är bäst med slut.

Betyg på filmen: Dåligt
Betyg på daten: Bra

Av: Carl-Henric Andersson

När man var liten så var december en jävla kalasmånad. En rolig följetong varje dag på tv och en massa snö, det var av någon anledning alltid en sjuhelvetes massa snö förr, och det var ju kul då. Någon borde maila Al Gore och fråga varför det inte är så längre. Och sen lämnade man in en lunta önskelista på en halv D-uppsats med förväntningar inför julafton. Det som inte gick att uttrycka i skrift blev till illustrationer. Det där strecket skulle symbolisera en fotboll förklarade man entusiastiskt och hoppade på stället så att man tillslut slog huvudet mot kanten på bröstpanelen på väggen och började blöda. Men det gjorde inget, för det var nytt hopprekord och snart jul.

Sen växte man upp och blev tonåring och fick hår på juvelerna och det där nya håret i ansiktet skulle sparas trots att det såg hemskt ut. Och jul fick en ny innebörd genom att bli skickad till intensiven för magpumpning på Luciafirandet utanför gympasalen efter att ha nosat på en halv folköl. Men det gjorde inte så mycket det heller. För under kvällen så trodde man att man någonstans känt granntjejens byst genom två lager dunjacka när man brottades för att få kroppskontakt.

(Det där med att brottas för kroppskontakt har tyvärr hängt med genom åren)

Nu är man relativt vuxen och det tar två veckor för en att komma fram till att det kanske behövs nya strumpor eller grytunderlägg när föräldrahemmet undrar vad som önskas i julklapp. Och det ska slängas i sig ett julbord och man blir lika förvånad varje gång när man inser att snaps smakar fan och bara är för människor som är vuxna på riktigt, dvs. fyrtio- eller femtiotalister. Och sen kommer det en juldag och man får ägna en hel kväll till att ljuga om livet eller rikta in sig på så kallade ”gröna kort”, alltså någon man låg med för tio år sedan och därför känns det helt naturligt med en repris och därmed ett frikort till skattkistan utan tuppfäktning med någon fjant i finskjorta och renrakade kinder.

Det jag egentligen ville komma fram till var att här kommer det recensioner på julfilmer. Och glöm för fan inte att tiden går fort, oavsett om du har roligt eller inte.

Grinchen
Komedi. Handlar om en grön gubbe som ser lite otäck ut. Rekommenderas från sju år vilket resulterar i att skiten är dubbad. Att sinnesslöa tyskar, fransmän och spanjorer har en obehaglig böjelse för att dubba hit och dit är ju ett faktum. Men bespara oss eländet i Sverige, lär ungarna läsa istället. Själva filmen då? Tja, när förtexterna var över så zoomades en harmynt jävel in och recensentens intresse fångades av annat.
Betyg: 1,5

Ett päron till farsa firar jul
Komedi. Chevy Chase i högform, förmodligen världens bästa skådespelare alla kategorier. Ingen man kan bära upp ett par tajta jeans, en flanellskjorta och en baseballkeps med sådan värdighet som Chevy. Och då avskyr jag egentligen kepsar. Chevy fixar ljusbelysning. Chevy sitter på vinden och blir nostalgisk. Chevy ber chefen dra åt helvete. Chevy är allt en man behöver vara. Det här är den enda julfilm universum egentligen behöver och funkar året om. Ett tips är att också kolla in Ett päron till farsa i Europa där Beverly D’Angelo syns i en mycket intressant duschscen. En höjdarvåffla det med. Chevy Chase borde få Nobelpriset i något snart, annat vore skandal.
Betyg: Högsta

The XXX-mas collection
Gymnastik. Ett mycket lovande omslag, tyvärr leder innehållet till stor besvikelse. Det anspelas på det klassiska boy meets girl-temat och här i julmiljö. Sedan blir det lite girl meets girl och avslutningsvis möts alla. Alle gegen alle så att säga. Det är kött och svullna kön och svett och sekret och någon slags olja och renar och midgets i en enda röra. Alldeles för mycket snabba klipp och in medias res, för att låta lite märkvärdig. Alltså att man kastas rätt in i själva dunkandet. Som en erfaren konsument vill man ha lite bakgrundsfakta. Det här känns inte autentiskt. Nej, det håller inte att klä några blonderade silikonmonster i tomteluvor och tro att allt blir bra och att julstämningen är ordnad. Det krävs mer än så i en genre på dekis. Mike Beck hade nästan gjort det bättre. Vad sägs om lite jävla glädje? Att skrika mindre och le mera är ett tips. Efter 1989 har inga bra gymnastikfilmer producerats. Den här slängs i papperskorgen. Omslaget sparas dock till nödsituationer.
Betyg: 2

Brevfilm från tv-programmet Bullen december 1993
Drama. Det är lite oklart om den här ska få vara med, men eftersom julfilmer är en bristvara så fungerar den som utfyllnad. Filmen handlar om trettonåriga Ann-Marie från Hägersten som inte helt oväntat vill vara anonym. Hennes problem är att hon sett sin pappa släta av tomten ute i trapphuset. Detta har gjort henne lite ledsen och förvirrad och i förtroende har hon berättat för bästisen Lotten. Men eftersom Lotten är skolans madrass så har hon i utbyte mot lite bekräftelse från killarna i nian fört informationen vidare och nu vet alla om det. Självklart blir Ann-Marie retad för detta och otrevliga ord som ”bögtomteknullarens dotter” ristas in på hennes skåp. Nu vill inte Ann-Marie gå till skolan längre och vänder sig till Bullen för rådgivning. Skådespelarinsatserna är minst sagt slätstrukna, det är dock inte tjejen som skrivit brevet som är med i filmen. Berättarrösten saknar helt inlevelseförmåga och är allmänt tam. Mikael Persbrandt syns som statist och han är som vanligt helt jävla bedrövlig. Martin Timell är en förbannad sopa i studion och kommer bara med dumma tips. Cissi Elwin är dock intressant.
Betyg: 2