När man bor i Stockholm så ingår det att man ska vara märkvärdig och göra sig lite till. Arbetsluncher och starkölsluncher och brunch och munch och punch och afterwork och allt möjligt. Man kan hitta på i princip vad som helst för att få en ursäkt till att dricka sig ur både strumpor och skor och dessutom komma undan med det. I Stockholm gör man så.
-Var inte så jävla svensk, säger man när folk undrar varför man är pin brinnande och byxlös på en tisdag. I Stockholm får man göra så.

I fredags var jag inbokad på en “afterwork” (trots att jag inte jobbar) på ett ställe i Vasastan. Trevligt sällskap och egentligen en trevlig lokal också, om det inte vore för alla människor som fanns i lokalen. Sittplats var det bara att glömma och ville man få något sagt så fick man lov att skrika. Dessa förutsättningar är absolut det värsta jag vet. Jag vill sitta, dricka och prata i normal ton. Jag vill ha det lugnt och skönt när jag dricker. Besökarna var i det här fallet dessutom finklädda vilket är ytterligare ett minus i mitt avancerade betygssystem. Jag var precis  på väg att ge dem dödsstöten, det vill säga betyg ett i min minnesbank bland krogrecensioner, när jag tittade i en drinklista och hittade en med namn efter sångaren i punkgruppen Dead Boys. Tjåff, sa det och betyget blev plötsligt en stark trea.

Jag kan kallas mycket, men vidare komplicerad och svårflirtad är jag inte. Döp en drinkjävel till Stiv Bator (Bators funkar lika bra), och jag kommer tillbaka med mina miljoner. Kanske inte en fredag på afterwork, men en beforeschool på en torsdag är inte helt omöjligt.

Sällskapet: Soda, mannen som kan få en hel restaurang full med huliganer att hålla käft genom några få ord och en enkel armsvepning över lokalen (att vi fick springa som fan efteråt hör inte till saken), var typen som i lönndom styrde upp besöket. Ett mycket fint initiativ av den nygifte ynglingen som helt klart visar på att det går att förena äktenskap och nöje. En god egenskap som alltför många glömmer bort innan de ens har kommit till behåbandet på en ny bekantskap. Men även soljäveln har sina fläckar och till Sodas negativa sidor hör att han gärna ska framhäva sina smaklökar i öldrickarsammanhang och efter ett tag blir det ett jävla tjat om beska, sälta, eftersmak och sötma. Det drar dock inte ner hans betyg, ett jävla bra sällskap helt enkelt och ämnen som skolpolitik, kvinnovåld och ölidentitet hann avhandlas .
Betyg: 5/5

Utställarna: Många stora, påkostade och tjusiga montrar. Grants hade en stilren och enkel del. Asahi hade helt klart den sämsta, och ölet var förbannat smaklöst. Något annat som var smaklöst var Birra Mexs monter där det krängdes Corona genom en blondin på 18 år i någon liten och skabbig klänning och som ibland gjorde runkrörelser på en uppblåst flaska till pöbelns förtjusning. Att sälja produkter genom sex är inget hokuspokus undertecknad går på och känns bara ytterst förlegat. Däremot hade Spendrups en jäääävligt snygg donna som tappade upp bärs utan något påklistrat fjanteri och utmanande kläder. En gissning gällande utseendet är att hon hade etiopiskt påbrå.
Betyg: 3/5

Besökarna: En förvånande blandning av människor, inte bara snobbiga finsmakare som innan var en av farhågorna. Folklig och avslappnad stämning och jävligt många stadiga magar vilket gjorde att man låg i underläge, och det kan ju vara skönt ibland. Det var även överraskande många kvinnliga besökare där, heta MILF:s men också en del fyllkärringar som ibland hade lite svårt att skilja på ditt och mitt.
Betyg: 4/5

Kändisar: Den där rödhåriga från duon Erik & Mackan var där. Robban Becirovic från Close-Up Magazine syntes också. Var lite inne på att förklara vilket magazine som är på väg att ta över marknaden, men han siktades tidigt på kvällen så det blev av naturliga orsaker inte av. Han borde dessutom klippa sig. Det vara alla celebriteter som var där. Jag är dock överjävligt dålig på kändisar så någon kan ha smugit in på radarn utan utslag.
Betyg: 2/5

Underhållningen: Under all jävla kritik, sämre än borgarna och värre än tysk pappersporr. Det var något coverband som körde standardrepertoaren med bland annat Knocking on heavens door och andra sömnpiller. Visserligen hörde jag något av Rage Against the Machine och det var väl drägligt. Sedan drog den irländska idiotin igång med flåshurtiga rytmer och instrument. Som en skämd klick grädde på ett mos med en fadd eftersmak kom givetvis den där jävla Whiskey in the Jar. Jag hatar alla versioner av den där låten.
Betyg: 1/5

Ölet: Det grundades med lite simpel folköl innan, men det bör ha provats omkring 12 öl på plats. Som tidigare nämnts så var Asahi ingen höjdare, det fanns väl dock inga större förväntningar på ett japanskt öl. Men ändå. Landsort Lager från Nynäshamns Ångbryggeri gjorde ett positivt intryck. För en man som anser att fitta ska smaka fitta och likaså att öl ska smaka öl kom Nils Oscar Coffee Stout som en jävligt oväntad och glad överraskning. Jag brukar vara allergisk mot saker med kaffesmak, som då inte är just kaffe, men den där var riktigt fin tillsammans med lite choklad i snålgapet. Kvällens bästa öl.
Betyg: 4/5

Whiskeyn: Nu är det såhär, och lyssna noga nu: Människor under 43 år som hävdar att whiskey är gott ljuger och vill bara spela vuxna och lite sofistikerade. Människor över 43 år som hävdar att whiskey är gott har haft alldeles för mycket fritid att slå ihjäl genom att pina i sig skiten och vill på något sätt skapa en identitet runt en dryck och slänga sig med ord som rökig och ekfat. Därför dracks inget sådant. Whiskey kan dock funka på en efterräka i brist på annat och om det står ett fruntimmer på spel.
Betyg: 1/5

Slutbetyg: Enligt min beräkning blir slutbetyget 2,857/5 vilket känns en aning missvisande. Mina matematiska kunskaper är dock jävligt undermåliga så jag höftar till med betyget 4/5 på hela tillställningen. Så alltså: 4 av 5 med motiveringen att det var trevligt trots värmen och att öl är gott.

Apelsin: En gul frukt som växer på träd och härstammar från Sydostasien. Apelsinens fruktkött skyddas av något som kallas skal. På pluskontot har apelsinen att den är god rent smakmässigt. Samt att den innehåller askorbinsyra, eller C-vitamin som det kallas i folkmun. C-vitamin är ganska bra för kroppen, skyddar till exempel mot hemskheter som skörbjugg. Apelsinens minuskonto belastas av just det där skalet. För en normalt välvårdad människa som sköter sina naglar är det ett jävla bestyr att klä av en apelsin. Samt att den utsöndrar något slags sekret i försvarssyfte som gör att man blir kladdig om händerna. Och kladd är trist.
Betyg: Ganska bra.

Kiwi: En rolig liten frukt som är brunaktig på utsidan, och grön på insidan med inslag av kärnor. Helt okej i smaken. Dock krävs det oftast ett verktyg, till exempel en tesked, vid själva förtäringen. Detta drar ju givetvis ner helhetsintrycket. Om bara kiwin förändrar eller utvecklar det här med verktygsanvändandet så har den glasklara förutsättningar inför framtiden. Men just nu är det mediokert.
Betyg: Sådär.

Banan: Bananen blev känd genom Andy Warhols omslag till en Velvet Underground-skiva. Den skivan är bra, speciellt låten Venus in Furs, och Nico var nog ett jävla skönt åk på den tiden. Men nu lever varken Andy Warhol eller Nico så bananen har helt spelat ut sin roll. Den är helt klart passé.
Betyg: Nej, inte nu längre. Smaken, formen och estetiken känns omodern och tanklös.

Äpple: Bra med äpplet är att det är lätthanterligt. Bara att börja tugga. Enda förarbetet består egentligen bara i att skölja lite för att skydda sig från bakterier från eventuella snuskfingrar i butiken och besprutningsmedel som dödar insekter och spädbarn. Det är lugnt, det är ingen större kraftansträngning. Till det negativa hör dock alla de olika sorterna. Jobbar man i livsmedelbutik blir förvirringen total när det man trodde var Granny Smith visar sig vara Ingrid Marie. Eller Royal Gala, Melonkavill, Äs Baron, Lambourne, Kalmar Glasäpple eller valfritt annat dumt jävla namn som äppelsorter verkar ha. Indelningen borde vara rött eller grönt. Varför ska det krånglas till så in i helvete?
Betyg: Dugligt.

Lime: Kompis inom citrusfamiljen med apelsinen. Fanns inte för tio år sedan. Nu finns den överallt. Den reklamfirma som marknadsförde limen gjorde ett bra jobb. Det skapades ett behov av limefrukten. Den återfinns i läskedrycker, sprit, tillbehör till sprit, mat, pajer och en jävla massa andra saker. Förmodligen finns det även någon nattkräm med inslag av lime som är avsedd för underlivet. Men det där behovet är en jävla bluff. Limen behövs inte, den är överflödig och borde inte få finnas.
Betyg: Avveckla skiten.

Honungsmelon: Är en underart till melon (cucumis melo på latin för den som vill gå runt och vara dryg) som är lite oval i formen och vanligen mellan 15 och 22 cm i diameter. Är tydligen en gurkväxt, men det är inget att bry sig om, det är fan fortfarande en frukt i mina ögon. Ganska trist i smaken, inte lika bra som vattenmelonen även om den också är relativt smaklös. Men en vattenmelon kan man hälla sprit i, det är dock väldigt studentikost och sånt ska man akta sig för. Honungsmelonen är populär att ha på en buffé med kallskuret. Kallskuret är vanligt när det är studentfirande i en trädgård för att någon lyckats sova sig genom gymnasiet, och där står man med munnen full av rostbiff och billigt bubbel i ena handen och den andra har man i fickan och bara väntar på himlen ska öppna sig så att den där vita klänningen blir transparent. Har man några blodsband till tonåringen som firas gör man dock bäst i att hoppas på fortsatt solsken, annat är perverst.
Betyg: Nja, skulle vara för nostalgin över alla okända studentfiranden man smitit in på och självsäkert presenterat sig som någons pojkvän.

Paprika: Nja, inte riktigt en frukt, men det är ju ungefär ändå inom samma kategori och fungerar bra som utfyllnad eftersom det är slut på frukter. Paprika finns i olika färger. Den röda är bäst. Den gröna helt klart sämst. Paprikor är populära i Ungern. I Ungern finns det snygga tjejer och valutan heter forint.
Betyg: Ganska bra.