Regnar det inte när ni är där så är det något som är jävligt fel. Var oroliga, misstänk att ni medverkar i en skandinavisk version av Truman Show. I Norge är bra väder bara en sägen, en utopi.

Men skönhet sitter inte enbart i klimat och matkultur. Norge är trots allt lite storslaget på sitt egna sätt.

Land: Mexiko
Huvudstad: Mexiko City
Valuta: Med tanke på det geografiska läget borde det vara dollar, och med tanke på historiken borde det vara pesos. Därför blir det en kombo, dollsos. Ja, det är rimligt, dollsos.

Tja, vad ska man säga om Mexiko som resmål? Ganska roligt namn om man smakar på det en stund, Mexiko. Men det finns lite stränder och ganska mycket knarkvåld. Eller ja, en jävla massa knarkvåld egentligen. Folk dör som flugor med avhuggna huvuden och så där. Otäckt.

Men maten då? Jo, men jag har hört att tacosen i Mexiko inte direkt är som tacosen hemma en fredag då man sitter med fett över hela hakan och glor på Lasse Kronérs skrev som rör sig taktfast över rutan. I Mexiko kan de tydligen inte laga tacos som i Sverige, mycket dumt. Det finns en gubbe som heter El Maco också, han tänker en massa, men mest på hamburgare när han rider omkring i öknen.

Betyg: En strand kan du säkert hitta i Jönköping, tacos i Simrishamn och den informella ekonomin har gjort att du kan hitta kokain utanför grillen i Torsåker en natt mot tisdag. Du gör som du vill.

————————————————————————————-

Land: Australien

Huvudstad: Hm, det är inte Melbourne. Och det är inte Sydney, vilket man gärna lätt kan tro. Det är nån jävla skitstad som heter typ
Canberra. Ja, Canberra får bli sista budet.
Valuta: Dollar, fjantdollar.

Stort jävla land, jävligt långt bort, som inte kom i britternas ägo på ett fint vis. Men ändå. Det är varmt och fuktigt på sina ställen och det finns ormar och skit. En turistattraktion är en stor jävla sten mitt i landet som heter nåt med ”Rock”. Rock är häftigt. Det tar säkert  sju dagar att åka dit, sen får man glo på stenfan i en timme, och sen får man åka hem igen.

Det finns en hippiestrand också, en populär, som heter… Ja, den heter… kuken… BONDI BEACH.. eller jo. Bondi Beach heter strandjäveln som man åker till och röker brass och tror att man är Jim Morrison eller Carolina af Ugglas och klär sig i batik och så.

På plussidan med Australien finns Nick Cave, Crocodile Dundee och Doktorn kan komma. På minussidan finns överspänt folk, farliga djur och säkert en massa annat.

Betyg: Alltså ja, det är säkert kul, men va fan, det är aslångt dit. Och spindligt.

————————————————————————————-

Land: Armenien
Huvudstad: Jerevan
Valuta: Inte en jävla aning

Historiskt land helt klart. Ligger granne med Turkiet. Och så har det varit tjafs om området Nagorny Karabach. Det bor ett heligt berg i Armenien som heter Ararat och är 6000 år gammalt. Fast egentligen borde berget vara äldre än 6000 år, för berg är alltid jättegamla. Men det är något i Armenien som är 6000 år gammalt i alla fall, sen om det är ett berg eller en liten kärringen spelar inte så stor roll. Och så finns det heliga grejer i Armenien.

Betyg: Säkerligen ett väldigt intressant resmål. Åk dit, åk dit!

————————————————————————————-

Land: Irland
Huvudstad: Dublin
Valuta: Pund

Alltså, det är säkert inget fel på Irland, ön ska ju vara grön och fin. Men de irländska pubarna drar ner helhetsintrycket rejält. Denna sluga verksamhet är den värsta formen av kulturimperialism som västvärlden hittat på. Det spelar ingen roll om du befinner dig på landsbygden i landet Afrika eller i en förort till Bratislava, visst fan hamnar du ändå på krog som ska vara ”genuin” och det spelas dålig musik och man får akta sig för små rödhåriga vättar.

Betyg: Nej.

Väl på Arlanda blev jag – efter lite kontroller och någon frukostöl – transporterad till Amsterdam för en vistelse i dagarna fem. I staden samlade jag angenäma högskolepoäng och förkovrade mig med kulturella och kreativa individer. Svart polo och brillor var en dresscode som det tyvärr slarvades med. Att jag unvek glasögonen var av ren självbevarlsedrift, då denna ansiktsprydnad har en tendens att lura folk att man kan räkna ut hur många kronor det går på en kvadratrot och liknande. Matematikgåtor kan jag inte och vill därför inte se dum när jag saknar svaren.

I staden gick jag mest runt och försökte hålla mig levande. Jag kan säga för er som inte varit i Amsterdam, att det är en rätt trasslig syssla. Spårvagnar, cyklar och bilar dundrar fram utan förvarning, överallt och precis hela jävla tiden. Fotgängare är lägst ned i befälskedjan i Amsterdam. Det finns knappt en gatsten som är vigd enbart till oss gångtrafikanter. Minst sagt svettigt.

Vad mer som utmärker staden – förutom att det öppet röks knark – är att alla hotell i min prisklass har receptionskatter som sitter och ser dumma ut i fönstren. Det är bra dumt av holländarna. Riktigt taskigt faktiskt. Alla vet att katter luktar illa och avger kvalster som gör att mina luftrör drar ihop sig till minimum och gör det minst sagt besvärligt för mig att andas. Dessutom tappar jag smak på mat efter den första nysningen som brukar komma efter 2 minuter i samma rum som ett djävulsdjur. Det är riktigt taskigt då mat är 60 procent av en resa till annat land. De motiverar denna kattidioti med att det finns möss som katterna kan fånga. Har ni hört talas om råttfällor och företag liknande Anticimex, dumjävlar?

Annars tycker jag att vistelsen i staden var fin och staden är verkligen vacker. Det slutgiltiga betyget blir ändå ganska högt då krogen De Zotte är värd resan enbart den. Väl på det sjappet bör ni blunda och peka när ni ska välja öl på menyn. 90 procent av utbudet är av belgiskt ursprung och alkoholhalten i dessa pendlar mellan 6 och 14(?) procent. Det finns alltså möjligheter åt goda skratt då någon i sällskapet åker på tre-fyra raka 12,3 procentare. Festligt värre.

Lite semesterbilder följer som en slags bonus.

Betyg: 3 av 5

När man lyssnar på rock i Amsterdam ska man fan
kasta ut TV:n, eller varför inte spisen från fönstret.

Lite shopping måste man ju få unna sig när man är ute och reser.

Fantastisk matkultur i Holland.

Jag fyndade även några skjortor.

Riktiga naturvänner de där holländarna med alla gröna växter.

På grund av lite tajt ekonomi missade jag Van Der Kuken.

Helt allvarligt Amsterdams bästa ölhak. Besök!
Adress: Raamstraat 29 (nära Leidseplein), 1016 XL Amsterdam

Fantastiska gatukonstnärer. Den flamländska konsten lever ännu!

En liten bild till mamma och pappa också.

Naturligtvis åkte jag inte som ensam resenär, utan hade min övervakare med mig helt i ordning med egen vilja och gängse överrenskommelse mellan övervakartjejen, mina föräldrar och/eller staten. Jag vet inte riktigt hur kontraktbiten ser ut dem emellan, utan är bara glad för att jag slipper bo och resa ensam.

Resan inleddes med en dramaturgisk topp redan på Arlanda när incheckning skulle ske. Den flygmaskin vi ämnade färdas med stod och morrade i Budapest istället för att bli smord, tankad och extremt noggrant kollad vid terminal 5, Arlanda, Sverige. Detta innebar att det var helt omöjligt för oss att hinna med kopplingsflyget som i slutändan skulle ta oss till flyplatsen i Split. Kuken.

Detta fick konsekvenser av att den räkmacka och bakfyllebotande öl, som noga planerat att intas i godan ro innan avfärd – fick stå åt sidan för två timmars köande och grinande vid två-tre diskar innan vi till slut blev ombokade och placerade i ett annat flygbolags luftfarkost. Detta upplägg tog oss till slut till samma slutdestination som det ungerska bolaget lovat, men mellanlandade oss i Wien istället för Budapest. Det gick fan bra det med och ölen ombord hette Ottakringer och hade en gul och vacker burk.

Väl i Split så hoppade vi på en buss, vars chaufför antogs vara medlem i någon slags Balkanmaffia. Jag satt tyst i bussen och var en god passagerare vilket gjorde att både jag och mitt sällskap fick ha livet i behåll. Bussen tog oss till en hamn där det förmodades finnas både en och två sjömän som var sugna på lite löst kött från Skandinavien. Jag i min tur var inte vidare längtande efter kroatisk sjömansfallos. Därför sprang jag högst klumpigt, men med förutsättningarna rätt snabbt, in på en restaurang där tryggheten från mat och inhemsk dryck fanns. Min övervakare följde lugnt med och mumlade något om sitt livs misstag och dålig betalning.

Ett stort plus till landet: billig kommunikation i form av buss och båt.

Slutmålet var som sagt, Hvar, som är en rätt stor ö som ligger sydväst om Split, Dalmatien. Den påminner om de södra delarna av Frankrike med gammal arkitektur, små gränder och ska tydligen vara Adriatiska havets mest solsäkra ö. Vi kom dit i bra tid och båten sålde förfriskningar till fina priser.

Allt bra med andra ord. OM det inte vore för att kartan som låg till grund för vårt hotellval via hotels.com var grovt felaktig, och hade ställt till att vi bokat vårt hotell för samtliga dagar, i en pittoresk jävla by flera kilometer från vackra Hvar Town. Innan denna nitlott upptäckts hade vi släpat två tunga väskor fram och tillbaka över besvärlig kullersten och letat efter hotellet som enligt kartan skulle ha en topplacering i staden. Reseklädseln var dessutom högst olämplig för det dalmatiska klimatet. Svetten lackade och Fru Fortuna, den hyndan, hade återigen snurrat oss nedåt på sitt lyckohjul.

Efter en natt i den ödelagda byn lyckades vi att betala oss fria från bokningens bojor, och fick skjuts in till civilisationen av en bypojke som hade ring i örat och tyckte att pottfrisyren var att föredra framför andra alternativ.

Att nästa hotell inte heller blev vidare lyckat är en annan historia, men en spoiler alert skulle innehålla följande ingredienser: heltäckningsmatta med gäster, ett duschdraperi från Sten Sture den Yngres dagar, loppor, skabb, ebola etc.

För att inte ge en allt för orättvis bild av ö-jäveln och Kroatien så delar jag upp resmålet i kategorier och sammanfattar med ett betyg.

Maten: Den dalmatiska kusten bjuder gärna på fisk och skaldjur. Det kan man äta i Sverige eftersom de ofta i andra länder föredrar havsvatten som enda krydda. Bland kallskuret märks den lufttorkade skinka som går under namnet, ”pršut”. Den är god på pizza, men charkpersonal i Kroatien har svårt för att skära den tunnare än en hälförhårdnad, vilket gör att även den går bort. Köttbitar av hög kvalitet fanns däremot är på många ställen och många gånger till rena brakpriset. Jag var i alla fall mätt hela resan så värst låga betyg i denna kategori vore motsägelsefullt.

Människorna: Här samlas det poäng, för otrevligt bemötta blev vi aldrig trots att vi stötte på både en, två och tre patruller under resan. Mycket trevligt folk alltså.

Drycken: Landet har cirka 700 vinproducenter, vilket var en stark anledning till att resmålet valdes. Av de dussintalet viner som smakades i alla prisklasser, så var samtliga ovärdiga min läckergom. Gillar man plommonjuice, körsbärsjuice och koncentrerad saft så kanske man skulle tycka annorlunda. De två ölsorterna Ozujsko och Karlovacko fick istället ensamma slåss i fronten för min semesteralkoholism. De var okej, men inget jag kommer sakna.

Tjejgrejer: Havsvattnet var det klaraste jag sett, stränderna var fina med sten istället för sand, otroligt tjusig arkitektur och överflödigt många discotek där det dansas disco. Pris på bindor är oklart.

Sammanfattningsvis är Hvar, Kroatien, ett bra resmål för den som gillar värme, dåligt vin, bad och uteställen. Välj dock ett bra hotell och lita inte på kartjävlarna hos hotels.com.
Betyg: 3 av 5

Därför kan det vara klokt att med oberoende och dimmiga ögon titta närmare på en liten del av Norrland som heter Hudiksvall. Helt neutral är dock inte undertecknad då halva kroppen bär arv och gener från Västerbotten.

Hudiksvall ligger i alla fall i Hälsingland, norr om Gävle och söder om Sundsvall. Staden ligger därmed inte i höjd med Skellefteå som man annars gärna kan tro. Enligt en sida på internet bor det ungefär 37 000 personer i Hudiksvall.

Nåväl.

Stan: Lite skönt pittoresk sådär, många hus som är byggda av trä. I vad som kanske kallas hamnområdet finns det sjöbodar och en brygga. Staden erbjuder möjligheter att ta ut kontanter i bankomater. Alla bankomater och uttagsautomater verkar finnas på en och samma gata. Den gatan går nog under namnet Wall Street i folkmun.

Som främsta sevärdhet har staden en staty. Det är en fiskargubbe. Om någon gillar Robert Aschberg kan ni stjäla statyn och ge den till honom, han ska tydligen samla på gubbar med fiskeintresse.

Människor: På tågresan upp sätter det sig en gubbe intill mig. Av lukten att döma är han uppfödd på fimpar. Ogenerat plockar han av sig sina skor, lägger upp det ena benet över det andra och blottar en tubsocka som tidigare var vit och hel. Foten är inne på mitt territorium och det sticker i min näsa. Sedan börjar gubbjäveln pilla på sin mobil. Givetvis har han knappljudet på.

Jag tänker att han säkert ska till Sundsvall, jag tycker mig liksom känna igen stilen från Cramp-folket. Men icke, han går av i Hudiksvall och han blir liksom mitt första intryck av invånarna. För övrigt verkar det finnas många tonårstjejer med barn. I alla fall två. Det finns en jävligt fet kille med keps också.

Mat: Första måltiden blir en chorizo. Den smakar som en chorizo brukar göra. Korvmannen ska dock ha pluspoäng för att han kallade mig Bruschan. En liten gest kan ibland ge en stor känsla av förbrödring.

Även en restaurang vid namn Medelhavskällaren besöktes. Lammkotletter och fiskplanka intogs. Det knullade inte i munnen, men var helt okej. Man blev mätt och det brukar ju oftast vara syftet med mat. Trist utsikt över en parkeringsplatsjävel drog ner betyget lite.

I övrigt verkar Hudiksvall erbjuda en väldans massa mjukglass också. Mat ända från Thailand och Texas går även att få tag på.

Djurliv: Det finns ungefär två tusen änder och gäss runt en liten sjö. Inte jättespännande.

Stugan två mil utanför stan: Jävligt bra, precis som en stuga ska vara. Utsikt över ängar och en sjö som såg klar och frisk ut. En trädgård som lockade till impulsivt kroppsarbete. Det finns även en liten boll intill trappen. Några kilometer bort ligger det en lanthandel där man kan köpa snus och blodpudding och allt annat som man kan tyckas behöva. En fin hembygdsgård finns i närheten också, där kan man köpa våfflor.

Klotter: ”VI HATAR POLISEN” nere vid hamnen ger helt klart en stark känsla av Compton och man visualiserar lätt Eazy-E i ett gathörn rökandes en feting med nån häftig pistol i famnen. Nere vid bryggan vid sjöbodarna har klottret en mer emotionell karaktär och det är dikter och skit och textrader av han den där Kent från Eskilstuna.

Övrigt: Mittemot tågstationen finns det buskar. Där kan man kissa. Men man måste akta sig för spindlarna.

Helhetsomdöme: Hudiksvall är kanske inte målet för en bröllopsresa, men staden duger helt klart i krig. Nästa gång kanske utelivet testas också.
Betyg: 3 av 5.

Motiveringen från juryn lyder:
Vad vi har hört så är ni är snälla, vänliga och bryr er om hundar. Ni gillar att laga mat och framförallt att äta god mat. Till maten dricker ni gärna något gott. Det kan ibland vara vatten och ibland kall lättmjölk. Ibland är det ett passande vin. Ni gillar även att lyssna på häftig musik och ta en öl på en tisdag. Ni tycker inte heller om att vara ute på nattklubbar, utan föredrar att sitta på en pub redan på eftermiddagen där ni inte behöver skrika till varandra. Att ni dessutom tycker att tuggummi är bland det äckligaste som finns och borde förbjudas, gör att det inte råder några tvivel. Ni har vad som krävs för att utses till årets by. Ni är en himla fin by. Så grattis, Fjuckby.

Allmänt: Utomlands blandar folk ofta ihop Sverige och Schweiz, det är inte ett dugg kul och har sin förklaring i att Sverige utomlands heter Sweden medan Schweiz heter Switzerland. Ganska lik stavning kan man väl tycka. Speciellt om man kommer från USA eller Kramfors och helt saknar läsförståelse. Själv skulle jag föredra att bli ihopblandad med Swaziland eller något annat fräsigt. För Schweiz är ganska så jävla osexigt, något ni kommer att märka längre ner i texten.

Sverige och Schweiz är förutom den utländska stavningen också lika på så sätt att båda är neutrala och fega. Bryter det ut ett krig så gömmer sig våra båda länder bakom en knut och viftar med vita flaggor medan vi kanske spelar lite kula mot varandra. Men, och det här är viktigt, Sverige har en väldigt blodig historia och har förtjänat att kalla oss neutrala i vilka frågor vi vill. En gång var vi ett väldigt fruktat land som drog ut i krig ifall konungen haft lite svårt att somna på natten. Schweiz har alltid bara varit ett land.

Geografi: Schweiz är stort som en aborre ungefär och beläget vid de så kallade Alperna. Tack vare detta kan man åka skidor där. Man kan även springa omkring med sin familj och sjunga, stoja och hålla varandra i händerna. Det gör alla som bor i något utav alpländerna. Helst ska man sjunga om Edelweiss eller och kan man välja att sjunga om kattungar, äkta getmjölk eller hur härligt det är att gräset är grönt, det gör man lite som man vill faktiskt. Men man ska vara glad, allt för att fasaden utåt av den lyckliga familjen inte ska spricka. Skrapar man lite på den fasaden så kan man dock få en lite otrevlig överraskning. Detta på grund av att Schweiz ligger i det så kallade pedofilbältet och därför mycket väl kan ha minst en familj gömd i någon unken källare. Det här har jag väl egentligen inga belägg för, men jag passar ändå på att varna.

Värnplikt: Schweiz har, liksom vi hade fram till alldeles nyss, så kallad allmän värnplikt. Deras skiljer sig något från våran dock. I Schweiz får två stycken personer varje år göra lumpen. Dessa två placeras efter avslutad utbildning framför ett jättestort hus i Geneve där de ikläds ett par pösiga byxor med bjällror på, en jättestor hatt samt varsitt svärd. I detta huset finns nämligen en av världens största guldreserver och som ni förstår är den värd att vaktas av sådana råskinn.

Rikedom: Schweiz är rankat tvåa över världens rikaste länder. Detta har säkerligen någonting att göra med deras fega hållning i alla krigsfrågor. Men skitsamma. Rika är de och det innebär att nästan alla hus i landet är byggda av choklad och har stora guldklockor på väggen som vetter mot vägen. I Schweiz behöver man alltså aldrig vara orolig över att vara vare sig hungrig eller försenad. Det är bara att ta ett bett på valfri fasad innan man springer hem och räknar sitt personliga förråd av guldtackor.

Språk: Eftersom Schweiz är så himla neutrala så får man välja mellan dessa fyra språk: Franska, Tyska, Italienska och Rätoromanska. Alla går lika bra och det är för härligt alltihop va?

Kultur: Schweiz kändaste person heter Werner Vögeli. Han kan laga delika schnitzlar han. Och koka selleri.

Sport: Det är väl här skon klämmer antar jag. Jag hatar nämligen samtliga idrottsmän ifrån landet. Fotboll. Hockey. Alpint. Det spelar ingen roll. Alla är lika intetsägande och usla. Och publiken, herregud. Om man tycker att det är jobbigt att lyssna på de där tutorna från Sydafrika så ska man gå på ett idrottsevenemang i Schweiz. Där står det bara gamla tanter och ler med sina chokladbruna tänder samtidigt som de gör highfive med varandras händer som håller i minst två stycken kobjällror. Det låter förjävligt helt enkelt.

Flaggan har ni här:

Lite lik Röda Korset va? Fast med ett vitt kors istället. Fiffigt.

Betyg Schweiz: 1 av 5. Tråkigt land helt enkelt. Intetsägande, trist och väldigt rikt. Pluset får man för chokladen samt för Werners svenska uttal. De är alltid en fröjd för öronen de.

Veckans plats att hellre vara på än i Stockholm den 19/6 2010: Nya Zeeland

Nya Zeeland är ingen stad utan ett land som bor på en ö som ligger väldigt långt borta i Stilla Havet. Precis som Australien, som ligger några snabba simtag bort, är tullpersonalen på Nya Zeeland väldigt orolig för att svensk liten bladlus ska smugglas in och ödelägga hela faunan. Därför kan en obetydlig bortglömd chokladbit i resväskan ställa till en massa trubbel och jobbiga frågor. Lämna därför allt ätbart och ditt husdjur hemma.

Det första, efter störigt tullfolk, som kan möta en är en löpsedel med texten ”Porn star threats All Blacks”. Oj, vilken rasistisk porrknutte som hotar alla svarta kan man tänka då innan någon förklarar att landslaget i rugby kallas så på grund av den helsvarta matchuniformen. Rugby är för övrigt en riktig sport.

Nåväl, Nya Zeeland besöker en normal människa inte över en helg. Mest för att det tar ett tag att åka dit. Man bör stanna minst tre-fyra veckor och förslagsvis hyra en bil att åka runt i. Nationen är uppdelad i två öar – Nord- och Sydön.

Resan kan börja i Auckland, som är landets största stad, på Nordön. I Auckland finns en kinakrog och ett torn som heter The Skytower. The Skytower är landets högsta byggnad, men det räcker gott och väl att stå nedanför och istället fantisera om utsikten.

Apropå utsikt ska man gärna under hela resan förvånat brista ut i ett ”åh fy fan” och syfta på det storslagna landskapet som erbjuds mest hela tiden.

Från Auckland drar man förslagsvis till Rotorua som är en liten stad känd för sin geotermiska aktivitet. Det är gejsrar och lergropar och varma källor och det kokar och fräser lite här och där. Väldigt underhållande. På minussidan ligger dock svavellukten som finns i luften, det påminner lite väl mycket om doften under täcket en söndagsmorgon efter en hård helg.

Från Rotorua tar man sig kanske åtta mil söderut till Taupo. Där är det populärt med ungdomliga grejer som fallskärmshoppning och annat för folk som missbrukar energidryck. På väg upp i luften med det lilla skakiga flygplanet och när man redan då håller på att skita i underbyxorna kan gärna instruktören försöka föra ett avslappnat samtal om att han minsann har haft en svensk flickvän. Förklara då vänligt men bestämt att varenda engelskspråkig jävel söder om Öresundsbron haft en svensk flickvän, så det är liksom ingen idé att han försöker spela ball.

Att beskriva ett fallskärmshopp med ord är ganska svårt, men om man nu ska utföra ett hopp i livet är det nog en bra plan att singla ner över Lake Taupo en vindstilla och solig dag.

Sen kan man åka vidare till Napier, en stad som är väldigt art déco. Där gör man inte så mycket förutom att konversera med nån lokal fyllkärring som vill gifta bort sin dotter och lyssna på Abba.

Efter det kan man busköra ner till huvudstaden Wellington. Det finns ett zoo som är roligt, det bor röda pandor där. Tuttinuttgullegullsöta röda pandor.

Från Wellington tar man färjan till Sydön. Sydön är landskapsmässigt lite mer storslagen och cool än den norra systern.

På Sydön kan besöka en glaciär eller två och ha på sig spikkängor och gå runt med en pinne. Det är lite is. Det är lite snö. Det är lite japansk turist som inte lyssnar på guidens varningar och håller på att ramla ner i ett hål. Inte så överdrivet spektakulärt med andra ord.

Efter glaciären åker man förslagsvis till Queenstown. I den byn kan man åka skidor och syssla med dumheter som bungyjump. Man kan också roa sig med white water rafting, alltså forsränning på ren bonnsvenska. Det ska man helst göra i sällskap av två dussin hormonstinna ungdomar från en engelsk pojkskola. Efter det intensivsuper man på den irländska puben ett par timmar på eftermiddagen. De där irländska krogarna kommer man liksom aldrig undan.

Sen gör man lite mer skit på Sydön, som att tjafsa med en grinig jävla hostelägare och rider upp på ett berg med häst stor som en mammut.

Efter det åker man hem till Sverige igen.

Veckans plats att hellre vara på än i Stockholm den 19/6 2010: Tübingen

Tübingen är en stad som ligger i ett land som heter Tyskland. Tyskland är uppdelat 16 förbundsländer. Tübingens förbundsland heter Baden-Württemberg och har omkring elva miljoner invånare. Andra städer i Baden-Württemberg är bland annat Stuttgart, Freiburg, Rottweil, Heidelberg och helt ofattbart tråkiga Baden Baden.

Tübingen har 88 000 invånare och bor vid den grunda floden Neckar. Det är en gammal universitetsstad vilket för med sig att det springer omkring en massa sinnesslöa studenter i byn, på gott och ont. Universitetet är från 1477, alltså mycket äldre än de flesta människor som lever idag.

I staden har kändisar som Herman Hesse (han som skrev om en stäppvarg), Goethe (han som skrev om en ung Werther som led) och Alois Alzheimer (han som uppfann sjukdomen en regnig vårdag) huserat. Inga kvinnor har därmed lämnat några betydande men.

Det finns, eller fanns, inga viktiga industrier i Tübingen vilket gjorde byn ointressant att bomba under andra världskriget. Gamla stan är därför fortfarande vacker med pittoreska hus av sten med timmergavlar. Som i alla andra tyska städer finns det även i Tübingen ett rathaus, det vill säga rådhus. Det kan man sitta och glo på vid torget i Altstadt.

Eller så kan man besöka krogen Neckarmüller med tillhörande biergarten som ligger vid floden.  Där serveras det lokalbryggt öl (varje tysk stad har inte bara ett rådhus utan också 53 lokala öl), pretzels och kött i olika former. Där man sitta och förlusta sig och titta på folk som åker omkring på Neckar i båtar som heter Stocherkähne, ungefär som gondolerna i Venedig.

Man kan även besöka inrökta skumma lönnkrogar och prata The Cramps med byhjältarna, det är inte heller helt dumt.

Tübingen har ett slott, Schloß Hohentübingen, som är lika gammalt som slott brukar vara – mellan 300 och 2000 år. Därifrån får man en god översiktsbild av staden. Det finns också ett museum i anslutning till slottet som visar gamla mynt eller va fan som helst. Det är inte värt ett besök, gå hellre och ta en öl på en krog i närheten.

Är det varmt och jävligt kan man hardcorebada i floden. Eller så knallas det iväg till Freibad, ett utomhusbad med pooler och annat som hör till. En tumregel är dock att alltid tjafsa om att man ska ha studentpris i entrén. Utrikes får man bete sig som en idiotstudent, inte hemma.

Just den 19/6 kan man vara på en festival som heter Southside. Det tar några timmar med tåg att åka dit från Tübingen. Om inte tåget går sönder förstås, då tar det lite längre tid, men då finns det öl att dricka så att man liksom glömmer bort förseningen. Tysk tågpersonal kan knepen för att tygla sina resenärer.  Tyvärr är inte artistutbudet för årets festival inte speciellt imponerande, men Massive Attack, The Prodigy och Stone Temple Pilots kan man ju titta lite på. Men festival är festival så det kan nog bli roligt ändå, innan det börjar regna i alla fall.

Till Tübingen tar man sig genom att flyga till Basel, och sedan rundar man den stora svarta skogen med tåg. Andra resvägar? Googla för fan.

Veckans plats att hellre vara på än i Stockholm den 19/6 2010: Edinburgh

Belle and Sebastian och Primal Scream kommer från Glasgow. Glasgow är inte samma sak som Edinburgh, men ändå.

Edinburgh är i alla fall Skottlands huvudstad och har drygt 400 000 invånare. Ibland kallas byn för De nio kullarnas stad. Men man får bestämma helt själv vad man väljer att kalla den.

Staden är indelad i New Town och Old Town. Gränsen mellan den nya och gamla sidan går vid en jävla järnväg. Hade det varit ett vattendrag istället för sånt där som tågen åker på hade en vacker stad varit ännu vackrare. Ett gott tips till besökaren är att gå runt och småtjura över den där rälsen större delen av semestern.

New Town kan stoltsera med shoppinggatan Princess Street som inhyser spännande ställen som H&M och McDonald’s. Och ett gäng säckpipespelare. I Skottland är det folksport att spela säckpipa. Så där står det en massa asiatiska män i kiltar och blåser lungorna ur sig. Gud, så genuint, kan man tänka då med trånande blick. I New Town finns även turistgatan Rose Street med krogar med snuskiga namn som Dirty Dick’s och Bad Ass. Det tycker turisterna är spännande.

Old Town är lika gammalt som medeltiden och där bor det även ett slott. Vad man gjorde förr i slottet är lite oklart. Men det kan väl tänkas att det var det gamla vanliga – lite kungar och lite prinsessor och nån narr och en liten drake och sen okynnessköt man med pilbåge när det blev tråkigt. Nu är det säkert nåt museum.

Från slottet går huvudgatan the Royal Mile. Den är lite sådär småmysig som det lätt blir i gamla städer, men det bästa är att det finns en liten snusbod som säljer Prince. Ska man röka ska man göra det med attityd och därför just Prince. Och så blir det ju lite hemmakänsla på bortaplan, sånt är viktigt.

Under en helg, eller hur länge man väljer att stanna, i Edinburgh kan man äta haggis som görs av lever, inälvor, havregryn, lök och kanske en handfull olika kryddor. Det smakar inte så jävla illa som det verkar. Skottarna gillar att fjanta runt med whisky också, men det kan de få göra ifred. Whisky är för människor som inte står pall för något. Istället kan man sopa i sig billig och stark cider som serveras i treliterspetflaskor. Det ska man gärna göra i hamnkvarteret Leith. Det är coolt.

Annars kan man knalla upp på kullarna och titta på utsikten eller gå på fotboll eller bara sitta i en park och glo på ekorrar. Man kan göra det mesta i Edinburgh. Förutom att prata med lokalbefolkningen, för det är ett jävla språk – det där engelska.

.

Veckans plats att hellre vara på än i Stockholm den 19/6 2010: Köpenhamn

Köpenhamn är en stad som ligger i Danmark som inte bara är ett land utan även ett fotbollslag från Uppsala. Danmark är mest känt för att det bor en sjöjungfru där och den där störige jävla Lars i Metallica och för att det finns en kille som gillar att storma fotbollsplaner och veva med armarna.

På sin fritid tycker danskarna om att bli röda om kinderna och dricka öl och håna muslimer med teckningar och prata konstigt.

Köpenhamn ligger på öarna Själland och Amager och har i runda slängar två miljoner invånare. I ungefär 500 år har Köpenhamn varit Danmarks huvudstad.

Istället för att glo på prinsessbröllopet på tv hemma i Svedala kan man besöka Louisiana som är ett konstmuseum. Under perioden 4 juni – 12 september hålls utställningen Warhol after Munch.  Det kan vara kul att se grejerna från Warhol som uppfann bananen och något från den där som porträtterade ångest på en bro.

Eller så kan man besöka Tivoli som är en av världens äldsta nöjesparker. ”Det är väldigt roligt där för det finns så många lampor och så kan man få isglass också”, så beskrivs Tivoli av en tjugoåttaårig kvinna.

En annan god idé när Köpenhamn intas är att knalla omkring på Ströget, som är en shoppinggata – tänk Drottninggatan i Hofors fast lite större. Av ren jävla dumsnålhet ska man helst tänka som så att det bör finnas nåt hak i närheten med en öl för under tjugokronorsmyntet. Den tankegången ska man ha i väldigt många kilometer, så många att man tillslut är vilse utan en enda barjävel i sikte.  Men för den ultimata känslan av hopplöshet ska det helst vara januari och väldigt mörkt och kallt.

Så gå hellre till Nyhavn och glo på båtar och diskutera länge med ditt eventuella sällskap om vad smörrebröd egentligen är. Avfärda allt som hittepå efter en stund och köp en korv istället.

Det finns även ett erotikmuseum, men där hittar man nog inget som inte redan tillhandahålls på det här världsomspännande datanätet.

För att komma till Danmark åker man först färja till Polen, sen tåg till Warszawa. Vidare med flyg till Frankfurt och sen slutligen tåg igen via Hamburg till Köpenhamn. Det går att åka bil också.

Trevlig resa!

Så vill man gärna tänka sig att det ska vara. Men det blir ju jävligt sällan, om inte till och med aldrig, som man tänkt sig.

Trots att ett sällskap på åtta personer, varav sex av dem lever i parrelation, där vissa har passerat 30 och de andra är på god väg så är det fan fortfarande ingen som lärt sig något. Man ska gärna bete sig som om man är 15 år och på skolresa i Danmark och vara helt jävla överlycklig för att det finns tillgång till alkohol. Det där med seriösa suparresor tycks liksom inte gå ur kroppen.

Nu var tanken att den tyska staden Frankfurt skulle utforskas. Så blev det inte riktigt. I alla fall inte på det sätt som beskrivs i inledningen. Men det är ingen idé att lägga sig och grina över det.

Dag 1, fredag: Lämnade ett blåsigt Göteborg för att mötas av ett ännu blåsigare Tyskland. Lyckligtvis hade det inte snålats med varken gin eller öl på flygplanet, dessutom fanns det både vin och Jägermeister att inhandla direkt, så det fanns ingen anledning att gnälla. Jägermeister är för övrigt en jävla skitdryck som man bara kommer undan med att dricka i utlandet.  På bussen från Hahn kom informationen från gruppens självutnämnde reiseführer att vi minsann inte alls skulle bo i Frankfurt, utan i en håla som heter Neu-Isenburg (information som kan ha kommit tidigare, men möjligtvis ignorerats).

Jaha! Nähä! Jaja…

Vi anlände i alla fall till Neu-Isenburg runt halv tio på aftonen, tog en taxi till hotellet och sedan var det liksom dags att börja kröka på allvar. Och eftersom det var akut så var det klokast att gå till puben som låg vägg i vägg med hotellet. Ni vet en sån där liten tysk korg där det får rökas och där inredningsambitionerna dog ungefär 25 år innan murens fall och med slagna hjältar drickandes under tystnad vid bardisken. Namnet var Casablanca.
– HABEN SIE SCOOOTA? [scooter]
- Nein!
– Aaaja, acht bier bitte!

Och där blev vi kvar. Först skeptiskt synade av stamgästerna som förmodligen undrade vad det var för idiotgäng som intagit baren.  Men i takt med ölflödet så växte integrationen mellan vuxna tyskar över 54 år och vuxna svenskar under 16 år. Och det dansades och pratades bland annat fotboll.
Och sen hände inte så mycket mer, inte som det finns minnesbilder till i alla fall. Förutom att undertecknad tydligen tyckte att det var en jävligt bra idé att gå i sömnen på hotellet och vaknade upp i underbyxor och linne i receptionen. Det tog ungefär en timme att hitta rum nummer 13 av 15 möjliga. Gråten var nära och fosterställning på golvet i hallen var länge ett alternativ.

Dag 2, lördag: Att äta en stadig frukost innan bakfyllan börjar ta över är alltid klokt. För att sedan kräkas upp den lite snyggt.

Efter frukostbestyren tog vi oss i alla fall via S-bahn in till Frankfurt utan någon större aning om vart vi skulle gå av. Men det fanns något som liknade skyskrapor och en bro och en kyrkjävel så det kändes lite centralt där vi steg av. Och solen sken och det var varmt och även om bakfyllan började komma så fanns det hopp om livet. Hittade en julmarknad som skulle öppna först om några dagar, men det var lite mysigt ändå. Lite.

Gick sedan in i kyrkan, som kan ha varit Dom Sankt Bartholomäus. Och den var ju fin. Ända tills någon kyrkkärringsguide nästlade in oss i sina lömska klor och berätta om kyrkans historik och lite till. Det var nåt tjafs om romarna. Minns inte riktigt, lyssnade inte riktigt. En efter en började lömskt smyga sig bort från gruppen tills det bara var tre kvar. När de skulle försöka ta sig ut började tydligen kyrkkärringsguiden bli desperat och skulle blockera vägen. Lita aldrig på tyska kyrkkärringsguider!

Efter kyrkan och några hundra meter på en gågata och lite ätande av wurst så var nog med sightseeing och dags för krogbesök. Efter några stärkande öl och Fernet var vi redo för gatorna igen. Hittade en tvivelaktig butik som sålde militärkläder och annat strunt med märken som Pitbull och Hooligan. En jävla skitaffär med andra ord. Men in skulle vi. Och det började provas hemliga kläder och stojas framför speglar. Då kom det en kärring (det är nästan bara kärringar i Tyskland) till butiksbiträde och förklarade med arg stämma att inne i affären var man inte för att ha roligt. Men vi ville ha roligt, så vi gick ut.

Och gick helt sonika till närmsta gaybar. Där skulle det dansas till Abba på ungefär 1,5 kvadratmeter och klockan var väl sisådär 14.30. Det fördes även ett mycket filosofiskt samtal mellan en ur svenskgruppen och nån gubbe som var jävligt på om fisting. Fisting är grejer det. Kanske.

Middagen intogs på hotellet. En schnitzel som sett sina bästa dagar. Det fanns funderingar på klubbande. Men vi kom bara till grannkrogen Casablanca igen.
– HABEN SIE SCOOTA?
– Nein!
– TAAAANZEEEN!!

Och det dansades som fan med gamla människor och det röktes och det dracks. Sedan tog vi oss faktiskt vidare till Trinkhalle. 200 meter bort. Två bord och en spelmaskin. Toppenhak. Men vi roades ändå och kvällen kan ha avslutats vid 23. Eller 03. Det är lite oklart. Men skoj var det. Nog.

Dag 3, söndag: Sov bort frukosten vilket senare ledde till tjafs med hotellpersonalen eftersom vi tydligen avtalat om det. Men sånt där glömmer man ju bort så lätt. Med frukost alltså.

Ägnade halva dagen med att leta upp ett öppet ställe att äta mat på. Efter tre timmar var vi tillbaks utanför hotellet igen och insåg att vi faktiskt redan från början kunde ha satt oss på pizzerian mittemot. Så går det när man ska göra sig till. Sedan hände inte så jävla mycket mer den dagen. Vissa satt kvar på pizzerian och ölade till sig, andra gick till hotellet och låg och gned sig mot täcket och glodde på CNN istället.

Det fanns inga större ambitioner med kvällen, ingen idé att ens tala om att kanske åka in till Frankfurt. Alla var nog inställda på ett återbesök på Casablanca.
– Haben… sie… Scoota…?
– NEIN!
Och den där magiska stämningen som hade uppstått genom att dansa med den avdankade äldre skabbrävsblonderade och illaluktande bartenderskan hade liksom försvunnit. Det kändes inte bra att stå och röra på armarna framför henne längre. Men drack, ja det gjorde vi.  Och tog oss faktiskt tillslut 14 meter längre ner på gatan till Pilsstube. Där fanns det en meterhög häger i plast i en buske. Den råkade liksom följa med ut och också till hotellet. Hägern behövde miljöombyte helt enkelt.
Oklart när den kvällen avslutades också.

Dag 4, måndag: Frukost. Vänta på flygbuss. Sitta på flygplats. Stå på flygfält med stenhårt regn i ansiktet med en plasthäger i sällskap. Vara lite orolig. Vara lite nervös. Fundera på att börja grina. Komma till Sverige. Kallsvettas i absurdum.

Och inte hade längtan efter tre år på Spa varit så stor sedan förra semestern.

Betyg:
Frankfurt: Lite oklart
Neu-Isenburg: Dugligt
Sällskap: Mycket gott
Wursten: Jävligt god
Resan överlag: Mycket bra

Casablanca, Tysklands hetaste bar.

Varför?
Vad som kom först av hönan och ägget, det vet inte jag. Detsamma gäller följande citat som går att applicera på mina resepreferenser;
How can you possible find adventure if there are thousands of other tourists looking for it at the same time.
Jag kan helt enkelt inte svara på om mitt intresse för österland är sprunget ur ovan nämnda citat, eller om jag helt enkelt har hittat på parollen för att den skall passa min övertygelse om Östeuropas storhet. Tills vidare får vi nöja oss med förklaringen att det är min finska ådra som börjat dra nu när man blivit lite till åren. Hur som haver uppfyller parollen två hörnstenar för en lyckad semester; fritt från turister och fullt med äventyr!

Med mig på resan har jag som vanligt min resesidekick Pipen som även varit med till Kroatien 2007 och Montenegro 2008. Han är tydlig i sin kravspec. Det skall finnas tillika drickas öl samt så bör resmålen innehålla en strand samt en tennisbana. Uppfylls dessa krav är Pipen beredd att haka på till vilka påhittade charterresmål som helst.

Utifrån givna förutsättningar kvalificerar sig Belgrad med enkelhet in som resmål. Man kan säga att Belgrad blandar och ger. Här finnes både den klassiskt lätt gråmulna arkitekturen vilken kan vara så stereotyp för våra grannländer i öst, men likväl blandas den upp med pråliga och storslagna monument och mäktiga katedraler. Belgradsborna är stolta över sin stad, men det sägs att inte ens dem själva tycker den är vacker. Själv skulle jag säga att staden är lätt punkig med den sparsmakade belysningen och det återkommande klottret. Kom också ihåg att fult i öst egentligen är något fint.

Transport
Att ta sig fram och runt i Belgrad är egentligen inga problem. När vi klev av lokalbussen i centrala Belgrad, som vi märkligt nog tog från flygplatsen när vi kunde ha åkt taxi för en hunka, skulle det visa sig att den karta jag skrivit ut med adresser till så kallade “måsten” tappade lite utav sin glans. Alla gatunamn i staden var nämligen skrivna med det kyrilliska alfabetet. Men, det fina i ett sådant här läge är att vara självutnämnd KHL- specialist. Tröjnamnen i KHL står nämligen skrivna med samma alfabet, vilket jag tvingats studera för att hänga med i svängarna. Denna egenskap gjorde att man åtminstone kunde tyda halva adressen dit man skulle. Trots Belgrads storlek och innevånarantal på runt 1,6 miljoner människor finns ingen tunnelbana eller liknande utan det är buss eller taxi som gäller. För vår del blev det taxi i stort sett vart än vi skulle för då en resa kostar mellan 30-50 svenska spänn är det inte dyrt att känna sig som en kung.

Boende
Efter att vi lokaliserat väderstrecken utifrån busstationen slog det mig att min karta över staden hade spelat mig ännu ett spratt. Belgrad skulle visa sig vara mycket större än jag trodde. Jag hade helt enkelt inte tagit kartans skala på tillräckligt stort allvar, så den tänkta promenaden från busstationen till lägenheten uteblev och vi fick ta vår första taxitur. Vi hade hyrt en lägenhet under vår sju dagars vistelse och jag kände väl att de var lite utav en chansning. Min oro bekräftades ytterligare då chaffisen lite skamset hävdade att han stannat på rätt adress men det enda vi såg på den trånga enkelriktade gatan var ett fallfärdigt ruckel. Ungefär som:
- Grabbar, här kan ni inte bo.
Jag tog ett djup andetag och dubbelkollade om adressen verkligen stämde. Det gjorde den inte! Vi backade ett par gatunummer och där stod skönheten, en nybyggd lägenhet med all tänkbar öststatslyx. Vi jublade unisont alla tre och innan vi skildes åt fick vi lära oss ett stalltips inför kvällen som skulle bringa oss lycka:
-Dobro pitška, fritt översatt: Good pussy!

Hotellstandarden i Belgrad varierar från renodlade lyxhotell till mindre smickrande syltor. Gemensamt är dock att priset är lite i överkant om du är ute efter ett hotell någorlunda centralt, vilket jag tycker är ett läge man bör premiera. Det var anledningen till att vi jagade rätt på en apartment. Vi bodde på runt 50 kvm och med två balkonger och lite oväsentligheter i sammanhanget som platt-tv och tillgång till Internet. För det betalade vi runt 700 kr natten. Runt hörnet låg även ett bageri samt en livsbutik så varje morgon styrde vi upp vår egen lyxfrukost. Det kan vara en vanesak, men balkankorven från hotellfrukosten i såväl Kroatien som Montenegro tidigare år var inte saknad.

Sol & Bad
Det goda klimatet är Balkans signum. Drar man ner mellan Juni-Augusti har man i det närmaste solgaranti. Det gäller även för Belgrad som ligger mitt i landet och således inte har någon närhet till kusten. Istället möts de två floderna Donau och Sava i anslutning till staden och det här har belgradsborna dragit nytta av genom att bygga en konstgjord strandremsa, Ada Ciganlia, med sportaktiviteter, stenstrand samt massor av barer, diskotek och restauranger. Det är helt enkelt ett utmärkt substitut om man vill hänga på playan och saknar havet. Det bör tilläggas att väldigt många badar på en relativet sett liten yta och vattnet bör hållas utanför munnen. Lyckligtvis finns duschar att skölja av sig i efter att man snorklat runt i det 35-gradiga vattnet. Ett betydligt mer centralt badalternativ är Tašmajdan. För er som hemmahör i Timråtrakten kan sägas att det liknar Bergeforsparken, för er andra kan det närmast beskrivas som ett utomhusbad med tillhörande swimmingpool.

Mat & Dryck
Dryckesmässigt är det öl som gäller och i stort sett hela Balkan har en god bryggartradition. Serbien och Belgrad är inget undantag där Jelen, Lav och Montenegro-importerade Niksicko är tre favoriter. Vårt nattliga fokus kretsade kring att besöka stadens rockklubbar och där gäller i synnerhet öl och börjar man krångla till det möts man oftast av en fundersam min i kombination med en axelryckning. Mao max två ingredienser gäller i glaset men vill du ha ren sprit eller en redig grogg går det förstås utmärkt. Spritmässigt rekommenderas Rakia vilket närmast kan beskrivas som en variant av Grappa. Är man sugen på en drink eller cocktail finns givetvis andra finare alternativ till klubbar och barer. Som vanligt är själva spriten billigare än läsken/juicen så i regel blir det bra tryck i glaset om man så önskar.
Lägger man rätt sida till finns utsökta alternativ till käk. Två klassiska serbiska rätter som påminner om varandra är Pleskavica och Cevapcici, vilka båda har köttfärs som bas och där endast formen på biffarna skiljer sig åt. I övrigt finns även helt vanlig medelhavsmat likt pasta och pizza. Det finns förstås mycket mer att utforska i matväg, men som sagt, om man lägger den sidan till.

Nattliv
Nattlivet I Belgrad är rikt och varierat. Det finns oräkneligt antal barer med sjusste häng och klubbar med tungt dunk. Fokus i vårt fall var som nämnt skarpt riktat mot stadens rockklubbar, vilka var ganska få och väl gömda. Att vi visste namnen på klubbarna skulle visa sig vara föga värt då varken lokalbefolkning eller taxichaufförer kände till syltorna så adressen var vital i sammanhanget. Ett ofta återkommande scenario i jakten på rockhak var att man steg ur taxin, möttes av en kolsvart gränd och där bakom dörren till jordkällaren så gömde sig vårt byte. Vrtoglavica var det hak som jag via nätets hemsida förstod var det musikmässigt sett råaste stället. Vårt första försök att ta oss in misslyckades efter att vi vid dörren möttes av ett skriftligt ”fuck off”. Ett par dagar senare med nysamlat mod lyckades vi ta oss in, men dessvärre var det synthkväll och stället var fullt av technobyxor och viftande neonpinnar så vi rullade ganska snabbt vidare i natten.

Trots den tuffa inramningen på klubbarna vi besökte så är belgradsborna väldigt trevliga och hjälpsamma. Presenterar du dig med en fråga eller liknande så har du en perfekt icebreaker och om du förvaltar den väl så är det inte omöjligt att du kan få lite sjusste dryckessällskap eller rent utav en guidad tur i stan. Trots att jakten på våra udda klubbar förde oss till såväl mörka gränder som öde gatustråk så kände jag mig ungefär lika orolig som i mitt eget vardagsrum. Jag vet inte om det har med att göra att man ständigt var stärkt av den lokala brygden, men faktum är att staden upplevdes otroligt lugn och säker nattetid.

Redan första utekvällen presenterade sig en profil i natten. Efter att vi stängt det för oss flitigaste besökta rockhaket, Danguba, gick vi till den korsning där taxibilarna vanligtvis väntar in sina kunder. Vi fick klartecken från närmaste bil, men precis när vi var på väg att stiga in kom en tanig snubbe med nytänd cigg och en Jelen i tassen ropandes runt hörnet. Han sade något på serbiska, kan tänkas i stil med att vi var hans kunder och att hans kärra stod på tomgång bara en bit bort. Vår tänkta chaufför log lite snett och hintade att vi fick göra som vi ville. Den oförklarligt glada chaffisen hette Dusan och han hävdade att vi åkt med honom flera gånger tidigare. Det stämde säkert! Han var i det närmaste mer dragen än vi så det blev ett redigt klös i bilen och på en blandning av knackig engelska och tyska berättade han att han lirat fotboll med Västra Frölunda för många år sedan. Jag försökte dra ur honom några namn på medspelare, men förgäves. Dusans fokus låg endast delvis på vägen och trots att jag aldrig åkt taxi i så hög hastighet förut tog resan förvånansvärt lång tid. Det var nämligen inte lätt att hitta i mörkret. Efter några trottoarturer kom vi hem till slut, det med ett taxinummer och en erfarenhet rikare, likväl till kraftigt reducerat pris. Vi ringde dock aldrig Dusans taxi något under veckan.

Sport och rekreation
På tidigare nämnda Ada Ciganlia finns allehanda utomhusaktiviteter likt beach volley, tennis, golf, paintball, etc. De flesta aktiviteter är gratis, men visst, de byggdes inte igår och eftersom Ada Ciganlia ligger en bit utanför Belgrad så utforskade vi inte faciliteterna något närmare. Den enda sporten på land som i vårt fall känns relevant i gassande sol och 30-35 grader är tennis. I och med idel framgång på courten för serbiska tennisspelare så finns det några banor att välja mellan i Belgrad. Valet stod mellan att bege sig till Novak Djokovic sponsrade anläggning eller att support the local dealer. På gångavstånd från lägenheten låg nämligen en privat bana som vi hade stora förhoppningar på just tack vare avståndet, men som tyvärr krävde medlemskap och där vi först blev refuserade att spela. På väg därifrån med svansen mellan benen mötte vi dock en bastant herre med total pondus iklädd träningsoverall och pilotglajer som precis hade parkerat sin vespa utanför anläggningen. Han undrade om vi hade spelat och hur det hade gått på klockren engelska. Han såg helt enkelt lite för salt ut för att man skulle vilja häva ur sig något mer i paritet med besvikelsen över uteblivet spel, så vi sade som det var.
- Häng med här, tyckte han. Det skulle visa sig vara chefen för klubben och efter att vi berättat att vi var från Sverige och han försäkrat sig om att vi visste vart både Stockholm och Malmö låg så var det inte längre något snack. Det var bara att plocka fram spaden och dundra in essen resten av veckan!

Det är egentligen inte svårt att rekommendera Belgrad. Staden har allt man behöver, bara man är beredd att jobba lite för det. Det innebär att planering är en viktig del i framgången och det är väl kanske just det som skiljer Belgrad från liknande mer vedertagna semesterorter, att man får ligga i lite för att nå sina mål. Har man det krutet kan man ha riktigt skoj. Vi hade vår målsättning klar; vi ville hänga på playan och dricka några kalla i gasset, lira lite tennis samt känna på pulsen i natten. Skulle vi springa på lite kultur däremellan så är det bara härligt. Att säga mot alla odds vore att ljuga, för vi skapade tämligen enkelt en charter till outforskad miljö. All inclusive.

Av: Ralf Ryder

Allmänna tips:
Grundläggande för en god resa är att dagen innan avfärd dricka ganska många öl, för att morgonen efter vara lite lätt ofokuserad så att facket på ryggsäcken inte dras igen ordentligt vilket leder till att det relativt nyinköpta kamerahelvetet smiter av på exempelvis flygbussen.
Säkerhet för värdesakerna är annars mycket viktigt. Ett fint tips är att använda fickorna på ett par knälånga shorts. I vänster bakficka bör “stora plånboken” förvaras. Det vill säga att större delen av bankomatuttagen finns där. Kontanterna ska givetvis ligga lösa. I höger bakficka finns “lilla plånboken”, dessa kontanter används till öl och matinköp. I höger benficka ska man ha sitt pass, visakort och interrailkort. I vänster benficka så förvarar man sin tobak. Det är mycket viktigt att hålla koll på vänster benficka så att ingen tjyv kommer och bråkar.

Stockholm, Sverige:
Stockholm är Sveriges huvudstad, vissa hävdar att det även skulle vara Skandinaviens huvudstad. Det är helt fel. Köpenhamn är rätt svar på den frågan. Stockholm är i alla fall jättestort och man måste akta sig för kanyler och hor i varje liten gränd. Det finns ett område som heter Södermalm, men vill man verka världsvan så säger man Söder. På Södermalm är alla konstnärer och har baskrar på sina huvuden. Stureplan är ett annat område. Där är alla rika och vackra och lyckliga. Alla svenskar som bor i övriga landet har som högsta önskan att en gång i livet också få vara en del av Stureplan, att få umgås med alla kändisar och rika människor som åstadkommit något värdefullt i sina liv och som genom media dyrkas likt gudar. När man fått dinera i samma lokal som Bionda, eller fått snorta kokain från Louise ”Lussan” Gottliebs stjärtskåra torde livet vara fullbordat. Förr var det bra om man kände en man som heter Fadde på Stureplan, men nu har Fadde blivit författare så det är bra om man känner någon annan.

Addis Abeba, Etiopien:
Tja, vad finns att säga egentligen. Staden erbjuder en flygplats. På flyplatser dricker man öl och tittar på kvinnor för att dämpa tristessen. Det är dock inte värt ett besök av de orsakerna.

Allmänt om Kenya:
I Kenya finns det en massa stammar, ungefär 40 stycken. Den största heter kikuju. Mer än så behöver man inte veta som glad amatör och vill du ha mer information så får du leta någon annanstans. Det vanligaste kollektiva transportmedlet i landet är minibussar, matatu. I en sådan får 14 personer plats, ofta är det dock fler. Hade man innan ankomst insekter och kryp som största oroskälla så ändrar man snabbt uppfattning när man tagit del av den kenyanska trafiken. Lite svårt att beskriva, men det ska gärna köras om i kurvor och är man en jävla mes som blir skitnödig när det går lite för fort på E4:an hemma i Sverige så är det lite jobbigt att åka taxi eller matatu. I Kenya talas det engelska och swahili, samt en massa andra språk i och för sig. Det är viktigt att kunna kommunicera i ett främmande land. Användbara ord och fraser på swahili:
Jambo – Hej
Karibu – Välkommen
Hapa – Här
Mzungu – Vit människa
Pole – Lugnt
Nk ze ara te poppy? – Vad tar ni för valpen där I fönstret?
Hakuna matata – Inga problem
Simba – Lejon
Ndizi mtoto vitabu – Det måste ha varit bananen jag åt förut som gör att jag skiter soppa nu

Nakuru, Kenya:
Kenyas fjärde största stad och som första kontakt med landet kan det kännas lite rörigt med allt. Människor och bilar överallt, grusvägar och ljud. När man semestrar är det intressant att ta del av den lokala matkulturen, därför är ett besök på kinarestaurangen att rekommendera. Man kan också träffa på en pastor av en slump som skjutsar ut en till slummen. Där kan pastorn visa hus som brändes och platser där ett tjog människor halshöggs i samband med upploppen efter presidentvalet 2007. Sedan kan pastorn ta med en till barnhemmet han driver och man kan bli de första vita besökarna någonsin. En jävla upplevelse som i skrivna ord inte kommer till sin rätta. Man kan bli beskriven som ett mirakel och en gåva från Gud och som jantelagsdrabbad och icke troende svensk känns det lite underligt. Men att dra igång en debatt angående gubbfan i himlens vara eller icke vara är onödigt, kan han/hon/det fungera som en drivkraft så får det vara så.

Hells Gate, Kenya:
En nationalpark. På vägen dit kan man vara nån decimeter från att frontalkrocka med en lastbil i matatun. Det rekommenderas inte. Bor gör man förslagsvis 5 km från parken i en stuga som är mysig. Där kan man hyra cyklar och titta på apor. När man cyklar från stugan till parken kan man få en fallande elledning över sig. Det rekommenderas inte heller. I Hells Gate finns bland annat giraffer, zebror, vildsvin, Sodas röv, flodhästar och de där som ser ut som rådjur. På vägen från Hells Gate tillbaka till Nakuru kan matatun man färdas i vara nån sekund från att ramma en paralyserad flicka som står mitt på vägen. Det är en upplevelse som inte heller rekommenderas. Magont har kommit för mindre.

Nairobi, Kenya:
Enligt den konkurrerande guideboken som syftar lite på ensamhet så är Nairobi en av Afrikas farligaste städer. Farligheter är tråkiga så att hotellsupa efter solnedgången är en lösning. Eftersom det är vänstertrafik och allmänt kaosartad trafik så går huvudet som en jävla propeller när en gata ska korsas. Det finns en väldigt bra italiensk restaurang. Återigen – att ta del av lokal matkultur är viktigt. I övrigt är staden inget som hängs högst i julgranen.

Masai Mara, Kenya:
En fin jävla nationalpark som när den övergår till Tanzania heter Serengeti. Där finns bland annat giraffer, zebror, gnuer, Sodas röv, lejon, elefanter, krokodiler, flodhästar, schakaler, leoparder att beskåda. Det finns också en massa fina fåglar, man borde kanske sluta håna ornitologer? När man tröttnat på att glo på djur kan man utnämna dagens hatobjekt bland turisterna som finns i de andra safaribilarna. Första dagen kan det bli en engelsk gubbe, med motiveringen ”fan va den jävla fittan blänger på oss!”. Andra dagen kan det bli en snubbe som påminner om kriminell idiot hemifrån. Man kan bo i en tältstuga där elen stängs av vid tiotiden. Då kan man mysa till det med stearinljus när det dricks öl utanför stugan. Dock så kan ljuskällan bli attackerad av flygfän som dyker som kamikazepiloter. Då får ljuset blåsas ut men eftersom det fortfarande finns öl som ska drickas och cigaretter som ska rökas så ska man prompt sitta kvar i kolmörkret. På vägen från Masai Mara till Nairobi kan någon i ens resesällskap bli sjuk i malaria. Ironiskt nog ska det gärna vara den som sovit med kroppsstrumpa och myggmedel och inte druckit öl oskyddad efter mörkrets inbrott.

Lamu, Kenya:
En ö och stad med samma namn 25 minuters flygresa från Malindi. Saknar bilvägar så transportmedlet är åsnor och båt. Jävligt skönt. Det är islam som dominerar och minareten känns i början lite spännande och exotisk. Men efter några dagar tröttnar man lätt på att vakna till ett jävla gapande. Åker man till Lamu vid rätt tillfälle så kan man få vara med om en kulturfestival. Det är trevligt. Helt nöjd är dock onödigt att vara, så gnällande över att det saknas öltält och langosvagnar är välkommet. Att hyra ett trevåningshus med takterrass för 130 SEK per natt och skalle är en fin idé. Se för fan också till att husets skötare är en mästare på att koka till häxbrygd på löv och bark som botar malaria och magont. Ge honom en slant för besväret och det allmänt fina bemötandet, det är en trevlig gest. Man kan också hyra en liten träbåt, en så kallad dhow, för en heldag med snorklande och badande och färsk fisk som tillagas på plats. Badandet är bra, snorklandet kan man önska mer av. För helhetsupplevelsen är det också mycket viktigt att besättningen, och då särskilt kaptenen, röker mycket gräs under resan. Det kan vara okej om de tuggar khat också, men helst gräs.

—————————————————————————————————————–

Sedan är det dags att åka hem. Att flyga är både tråkigt och farligt, och resan blir inte bättre av att det spelas Bon Jovi, Red Hot Chili Peppers och Bruce Springsteen i planets musiksystem. Försök föra en dialog om hur överskattad den där jävla Springsteen är. Men räkna inte med alltför mycket respons från den skelögde femårige indiske pojken som sitter intill dig. Spendera tid med att pilla bort flagnad hud och tänk på dina fina souvenirer du köpt: tre paket cigaretter och en t-shirt med det lokala ölbryggeriets logotyp. Det är också fint att ha med sig minnesbilder av de afrikanska kvinnornas vackra ögon. Ögon som kombineras av vemod och stolthet och som värmer på väg mot ett land som domineras av psykisk och fysisk kyla. Ett land där endast stereon välkomnar din ankomst och där allt var bättre förr.

Jag har varit där tre gånger tidigare och varje gång har jag återvänt hem med en smula besvikelse i kroppen. Inte fullt missnöjd, men med en känsla av att man missat det bästa. Ungefär som när oskulden rök och man insåg att det kanske inte var så jävla kul som det verkade på film utan mer som vilket skitjobb som helst.

I fredags återvände jag i alla fall till den tyska huvudstaden.

När jag flyger så får jag en mycket misantropisk inställning till omvärlden på grund av att det är ett jävla bök innan och att det är trångt och tråkigt och att människor i regel är idioter samt att man kan dö av turbulens och luftgropar och annat farligt som finns i himlen. Hamnade givetvis bredvid en gubbe som tyckte att han behövde lika mycket utrymme som Alexander Karelin vilket resulterade i att övre delen av min kropp fick vara i gången. Flygvärdinnorna var inte mycket att ha, så det var inte så överdrivet kul att gnida sig lite diskret mot dem med axeln som annars kan vara det enda flygnöjet som finns. Men det gick i stort sett bra, såg inte ljuset i tunneln en enda gång och landade på tysk mark välbehållen.

Tog S-Bahn mot stan och bytte sen till U-Bahn. När jag gick av vid Görlitzer Bahnhof i Kreuzberg så kände jag att mobilen inte låg tryggt mot kulpåsen i fickan som den skulle. Och iväg rullade tåget. Kuken. Förmodligen så var jag väl nöjd över att ha hittat rätt direkt, det är bra att vara läskunnig ibland och kunna följa instruktioner, och därför inte tittat på sätet när jag rest mig. Efter att ha skällt på mig själv i några minuter så letade jag upp mitt hostel och sedan en telefon för att ringa och spärra mitt SIM-kort. Sedan drack jag mig helt sonika full på en bar som verkade ha en förkärlek till Velvet Underground. Gick dock till boendet relativt tidigt och sänkte en döner på vägen.

Efter att ha slagits med sängen ovanför under natten vaknade jag med en ömmande kind och dimmig syn. Det tog nån minut innan jag fattade vart jag var, men fick sen en mycket trevlig överraskning i form av en stringklädd rumpa på andra sidan rummet. Nu anser jag väl inte att string är det ultimata, men va fan liksom. Tänkte dock att det kanske skulle bli dålig stämning om jag drog ett solonummer, så jag somnade om istället.

Efter en frukost på två timmar och konversationer med getingar så drog jag till Alexanderplatz för att inhandla en klocka med larmfunktion som substitut för mobiljäveln. Insåg att jag inte ägt en analog klocka på väldigt länge och varje gång jag skulle kolla av tiden så tog det dryga halvminuten innan jag fattade va fan visarna pekade på.

Funderade på om jag skulle leta upp Bauhaus-utställningen, som var det officiella målet med resan. Konstskolan Bauhaus alltså, inte byggvaruhuset eller det gamla postpunkbandet. Men jag sköt upp det där, åkte tillbaka till Kreuzberg istället och insöp stämning och öl lite slött i solen vid kanten av Spree. Och kedjerökte som fan. Det får man göra utan dåligt samvete på semestern.

Tog tag i det mer seriösa kvällsdrickandet på en bar vid namn Travolta som egentligen inte var något speciellt men det satt en söt tjej vid bardisken så det fanns ingen anledning att klaga. Inne på muggen var det populärt bland männen att gå in två och två. Sen kom de ut och såg väldigt nöjda ut trots att de plötsligt blivit väldigt förkylda. Noggrant inspekterade de sina näsor i spegeln, fåfänga tyskar som inte pallar lite snor utanför snoken tänkte jag.

Gick vidare till Wild at Heart på Wiener Strasse för att kolla in ett band som jag aldrig hört talas om, Sisterbutterfly. Först var det dock nån amerikansk komiker som skulle försöka underhålla. Det gjorde han inte. Jag hade inte tillstymmelse till leende en enda gång och tanken på att kasta glåpord och glas kändes lockande. Sen gick förbandet på, några tjockisar som lät lite som Interpol och Editors. Helt okej, men inget öronknull. När de där Sisterbutterfly började spela så hade jag hunnit bli ganska tankad och när jag fick se att det var en liten mupp som kryssat omkring tidigare bland publiken med strumpebandshållare och uniformsjacka med tillhörande mössa på scenen, så dömde jag ut skiten omgående. En låt, sen fick det vara nog.

Gick till hostelet och blev skälld på av snubben i repan för att jag inte skulle ha betalt ölen. Det hade jag väl för fan visst det, dricks hade han också fått, den sopan! Pratade svenska löner och kollektivavtal med en långhårig slyngel i tjugo minuter. Oklart varför. Jääävligt oklart.

Vaknade på söndagen med huvudvärk. Det måste vara värmen, konstaterade jag. Sköt upp den där Bauhaus-utställningen ytterligare, och efter en frukost på två timmar ytterligare en gång så begav jag mig till Oranienburger Strasse för att delta i en guidad tur med namnet Alternative Berlin. Turen började vid Tacheles, som är ett gammalt köpcentrum där numera konstnärer och annat löst folk hänger. Och sen drogs det vidare och jag fick information om nazibunkrar och graffiti och street art och turkar. Det tog ungefär fem timmar. Värmen och huvudvärken och allt gående och irritationen över en australiensare som envisades med att gå i bar über gjorde mig trött och att jag inte lyssnade så jävla noga de sista fyra timmarna. Men det var okej.

Kvällen spenderades vid en bardisk på en liten tvärgata. Min begynnande fylla på italiensk sprit och tyskt öl och lite svenskt söndagsvemod i kombination med bartenderskans brist på sömn gjorde att det blev en trevlig afton. I bitterhet gällande det motsatta könet förenades vi och för varje öl blev hon liksom sötare på något sätt. Märkligt hur det kan vara ibland. Tänkte föreslå en omgång efter stängning. Det har funkat förr, i en annan stad, i ett annat land, i en annan tid. Men sånt där kan ju lätt tas på fel sätt så jag nöjde mig med ett handslag och några ord om gott sällskap.

Fortsatte sedan prata löner och kollektivavtal med den långhårige slyngeln innan läggdags. Ännu en gång jävligt oklart varför.

Måndagsförmiddagen följde samma rutiner som tidigare med lång frukost och getingbråk. Sköt upp Bauhaus igen, och kom på att det inte skulle bli av, men motiverade det med att konst ändå är lite småborgerligt. Bestämde mig för att ta en guidad tur igen, denna gång med namnet Red Berlin. Givetvis var det två svenskar i gruppen och för att inte uppmuntra paret till samtal så fick de en blick som ungefär sa:
- Nej för fan, bara för att vi kommer från samma land så innebär inte det att vi ska gå och småprata här nu i flera timmar
. Kanske om det var två snygga kvinnor, men inte nu med en gubbe med uppdragna Inter Sport-strumpor och hans sällskap som man måste titta jävligt noga på för att se om det är en tjej eller inte.
De höll sig på sin kant. Turen då? Jodå, den var bitvis intressant. De var ena otäckingar de där Stasi. Kommunism är en ganska fin tanke i teorin, men funkar uppenbarligen inte i praktiken. Lite som ett parförhållande för undertecknad.

Kvällen bjöd inte på några stordåd. Spelade bort 25 åjro på frågesport i en automat och pratade varken löner eller kollektivavtal. Alarmet ringde tidigt dagen efter och runt 07.00 satt jag på Schönefeld och halsade Holsten, det får man göra på semester, redo att återvända till Sverige med en stulen Pierced Arrows-affisch som souvenir.

Rekommenderad tittning: De andras liv (Das Leben der Anderen)
Rekommenderad läsning: Vi barn från Bahnhof Zoo (Wir Kinder vom Bahnhof Zoo)
Rekommenderad lyssning: Einstürzende Neubauten

Roligare bevis på samma faktum är att människor i min omgivning har börjat skaffa barn och gifta sig. Barn är väl mysigt och vigslar är väl fina. Men riktigt jävla fint är det om det är en nära manlig vän ska gifta sig, för då är det kutym att vännerna får ta “avsked” av vännen i form av det som i folkmun kallas för svensexa. Denna tradition tog mig och sju kamrater till Baltikum.

Eftersom jag aldrig tidigare besökt öststaterna och dessutom laddat upp med Hansson De Wolfe United , så var förväntningarna minst sagt höga på den ryska kusinen vid namn Lettland. Risken att bli besviken kan därför jämföras med att se en film som belönats med 15 Oscarsstatyetter.

För att lättare göra denna recension så delas staden upp i några enskilda kategorier.

Maten har jag svårt att säga något om eftersom vi inte var kultiverade nog till att släpa iväg våra arslen till ett ställe som serverade lettisk mat. Vi åt på Fridays, McDonalds och ett italienskt ställe. Va fan, så här i efterhand kanske man ska skämmas, men det var en svensexa, så var nöjda att vi överhuvudtaget åt. Det som gör att jag ändå har med denna kategori, är att min 110 kg norske vän med stor aptit, en eftermiddag kom tillbaka till hotellet med en påse snacks. Snacks i form av 20 stora och knöliga lettiska korvar med tveksamt utseende som ändå smakade mumma i lilltruten. Högt betyg alltså.

Människorna kan inte beskrivas som särskilt trevliga. Jävla ryssar. En kompis skulle för något år sedan fråga en man som gick framför honom på gatan i Riga vad klockan var. Han knackade därför herren på axeln för att få uppmärksamhet och sade ursäkta på engelska. Gubben vände sig om och slog med blixten ut en tand på en mycket förvånad Erik. Lite charmigt är det med sura människor, men någonstans får man ändå dra gränsen.

Modet kan lättast beskrivas som ryskt. Jumprar och armlösa polotröjor var ett tydligt tema på kvinnor medan träningsoverallen var ett populärt plagg hos herrar. Här ska jag dock inte slänga sten i glashus. Vårt sällskap blev INTE insläppta på ett av stadens lite finare ställen pågrund av att entrévärldarna tyckte vi var för fult klädda. Det kan även betyda att de tyckte vi såg ut som skit i ansiktet.

Hotellet var över förväntan och enligt en lett/amerikan vi träffade så fanns det övervakningskameror inte bara i lobbyn och korridoren, utan även i rummen. Det gav en trygghetskänsla som gör att det går jämnt upp med det lite slitna badrummet.

Dryck fanns det mycket av. En massa lokala och välsmakande öl till en billig peng.

Upplevelser fanns det enligt broschyren vi läst också gott om, men kategorin ovan gjorde att tiden inte räckte till. Det vi dock hann med var att åka med en minibuss av märket Volkswagen till en pittoresk liten förort och idrottsarena där det i en underjordisk bunker erbjöds provskjutning av diverse eldvapen. Vår instruktör hette Svetlana och var en gammal prickskytt på 50+ som vi alla misstänkte har skjutit på mer än bara måltavlor i papper. Mycket trevlig dam med förtjusande humor. Vissa av oss visade sig vara skapt för att döda. Ge för fan inga vapen till Sondell om ni har livet kärt.

Summan av det hela är att staden faktiskt motsvarade mina förväntningar. Hade det inte varit för den förvirrande jävla valutan vid namn lats, hade staden kunnat få väldigt högt betyg. Men det är ett helvete när en man växlar in en summa och får mycket mindre tillbaka. Jag känner mig alltid blåst. Det skulle vara lire världen över.

En annan sjuk sak med staden är att det bor ca 750 000 människor där och helt allvarligt talat så var bara 37 av dem mörkhyade. Vi såg två och får alltså känna oss unika med det taskiga ratiot? Med tanke på ovan nämnda, samt att de är lite väl sura och klappar käft när man undrar vad klockan är, så når som sagt inte Riga de högsta betygen.

Betyg: 3 av 5

Brillinge har funnits till sedan vikingarna använde platsen för att jaga varg. Vargen flåddes och pälsarna användes som snygga scarfar runt vikingarnas axlar. Köttet kunde de smaska på efter att ha grillat detta över en öppen eld. Mjöd inmundigades gärna till detta. Brillinge utvecklades senare från en vanlig jaktmark till ett bondesamhälle där bönder från hela världen samlades för att odla  havre och mjölka kossor och hästar. Den bördiga jorden var åtråvärd och Brillinge byggde upp ett väldigt rykte att vara ett så kallat “A-läge” för den mer kräsne bonden.

Sett till nutid så har Brillinge återigen ändrat skepnad. Vikingar och innebönder är ett minne blott och den klassiska barnfamiljen har nu tagit över marken nordöst(?) om Uppsala. Denna förändring skedde i all hast efter att ett byråd ägt rum på den gamla offerplatsen en gång döpt till Birka. Rådet tyckte att det var dags för en förändring och att det nu var barnfamiljens tid. Enstaka hus revs till förmån för radhus och äldreboenden byggdes om till dagis. Giriga mäklare samlades på platsen och lockade till sig barnfamiljer runtom i landet. Gamlingar bannlystes.

Brillinge växte i takt med att fler radhus byggdes och grannorten Ögonorma slukades av sin kraftigt expanderade och något aggressive granne. Människorna i Brillinge trivs i alla fall som bara den och alla har det bra. Småbarnsmammor ses regelbundet och följer Desperate Housewives på TV, medan männen har pokerkvällar och whiskeyprovning lite då och då. Barnen har lekplatser där de bygger sandhus och får äta hundbajs utan att föräldrarna skriker och gormar. Det råder aldrig dålig stämning på orten.

När betyget väl ska sättas så är jag sugen på att ge Brillinge högsta betyg, men eftersom jag antar att både bad och strand saknas, så räcker inte mitt samvete till. En stark fyra får det bli.

Betyg: 4 av 5

När man färdas genom Kramfors slås man omgående av en tanke. Ta mig härifrån. Det gör att man gasar så pass mycket att man riskerar att missa allting. Men  det gör också att Kramforsborna själva missar att kasta sina avundsjuka blickar samt en och annan tom ölburk på en. Här tänkte man dock till rejält. Man byggde en liten sak kallad Kurredoren. Det är en inglasad bro som går rakt över vägen man kör på. Här brukar Kramforsborna stå och maniskt stirra ner på de förbipasserande. Kanske gör de fula tecken med sina längsta fingrar eller en så kallad blåsfisk mot rutan. Allt är tillåtet för att visa sin avsky. Har du otur att passera på till exempel en fredagkväll kan du även räkna med att se en och annan skinka upptryckt mot glaset.

Det kan du i och för sig räkna med att få se ifall du mot förmodan väljer att testa stadens uteliv också. Rövar alltså. Kramfors har nämligen klubbat igenom ett förslag som förbjuder alla män att visa mindre än halva arslet när de rör sig bland folk. Här har man tänkt att på allvar ta upp kampen med Gällivare som Sveriges minst skärpbebodda område. Man ser ut att kunna lyckas nå sitt mål inom cirka fyra år.

I Kramfors kretsar det mesta kring två stycken krogar. Hotell Kramm och Gladan. På Kramm samlas det lite äldre klientelet i staden och äter tacos, dansar, hånar bandet som spelar och slår varandra skämtsamt på munnen. De yngre och något tuffare samlas på Gladan. Där iklär sig tjejerna i sina finaste stentvättade jeans, en skinnväst och en baksnus som får Glenn Strömbergs att verka diskret. Sedan dansar man i en stor ring, dricker ren sprit och anklagar varandra för att ha styrt på sina pojkvänner. Sedan slår man varandra på munnen. Killarna tar på sig sina träskor, ett par jeans med ett häng på minst 24 cm, en sladdrig T-shirt och en keps med texten Caterpillar på. Sedan bryter grabbarna arm i ett par timmar. Efter det går de ut och varmkör sina bilar. Och sedan slår de varandra på munnen. Som utböling så kan du dock räkna med att slippa förspelet vilken klubb du än befinner dig på. Då får du direkt en välkomnande smäll över din mun.

Men, känner du att du att du vill leva ut dina farligaste fantasier så är Kramfors stället du ska åka till. Speciellt om du känner att en resa till Söderns USA är lite för dyrt. I Kramfors finns allt en riktig amerikansk husvagnsparkering kan erbjuda. Det borde marknadsföras lite hårdare enligt mig. Sköter du dina kort rätt så kan du även tidigt på söndagsmorgonen under din resa mot mer civilserade städer få höra de vackraste ljud som Ångermanland kan erbjuda. Åk mot Kurredoren, stanna till en stund och blicka uppåt mot glastunneln. Där uppe kommer en man att sitta och le sitt vackraste leende. Sedan kommer han att greppa sin banjo och spela ledmotivet från filmen “Den sista Färden”. Det, mina damer och herrar, höjer Kramfors betyg med 100%.

Kramfors- Betyg 1 av 5.