Land: Mexiko
Huvudstad: Mexiko City
Valuta: Med tanke på det geografiska läget borde det vara dollar, och med tanke på historiken borde det vara pesos. Därför blir det en kombo, dollsos. Ja, det är rimligt, dollsos.

Tja, vad ska man säga om Mexiko som resmål? Ganska roligt namn om man smakar på det en stund, Mexiko. Men det finns lite stränder och ganska mycket knarkvåld. Eller ja, en jävla massa knarkvåld egentligen. Folk dör som flugor med avhuggna huvuden och så där. Otäckt.

Men maten då? Jo, men jag har hört att tacosen i Mexiko inte direkt är som tacosen hemma en fredag då man sitter med fett över hela hakan och glor på Lasse Kronérs skrev som rör sig taktfast över rutan. I Mexiko kan de tydligen inte laga tacos som i Sverige, mycket dumt. Det finns en gubbe som heter El Maco också, han tänker en massa, men mest på hamburgare när han rider omkring i öknen.

Betyg: En strand kan du säkert hitta i Jönköping, tacos i Simrishamn och den informella ekonomin har gjort att du kan hitta kokain utanför grillen i Torsåker en natt mot tisdag. Du gör som du vill.

————————————————————————————-

Land: Australien

Huvudstad: Hm, det är inte Melbourne. Och det är inte Sydney, vilket man gärna lätt kan tro. Det är nån jävla skitstad som heter typ
Canberra. Ja, Canberra får bli sista budet.
Valuta: Dollar, fjantdollar.

Stort jävla land, jävligt långt bort, som inte kom i britternas ägo på ett fint vis. Men ändå. Det är varmt och fuktigt på sina ställen och det finns ormar och skit. En turistattraktion är en stor jävla sten mitt i landet som heter nåt med ”Rock”. Rock är häftigt. Det tar säkert  sju dagar att åka dit, sen får man glo på stenfan i en timme, och sen får man åka hem igen.

Det finns en hippiestrand också, en populär, som heter… Ja, den heter… kuken… BONDI BEACH.. eller jo. Bondi Beach heter strandjäveln som man åker till och röker brass och tror att man är Jim Morrison eller Carolina af Ugglas och klär sig i batik och så.

På plussidan med Australien finns Nick Cave, Crocodile Dundee och Doktorn kan komma. På minussidan finns överspänt folk, farliga djur och säkert en massa annat.

Betyg: Alltså ja, det är säkert kul, men va fan, det är aslångt dit. Och spindligt.

————————————————————————————-

Land: Armenien
Huvudstad: Jerevan
Valuta: Inte en jävla aning

Historiskt land helt klart. Ligger granne med Turkiet. Och så har det varit tjafs om området Nagorny Karabach. Det bor ett heligt berg i Armenien som heter Ararat och är 6000 år gammalt. Fast egentligen borde berget vara äldre än 6000 år, för berg är alltid jättegamla. Men det är något i Armenien som är 6000 år gammalt i alla fall, sen om det är ett berg eller en liten kärringen spelar inte så stor roll. Och så finns det heliga grejer i Armenien.

Betyg: Säkerligen ett väldigt intressant resmål. Åk dit, åk dit!

————————————————————————————-

Land: Irland
Huvudstad: Dublin
Valuta: Pund

Alltså, det är säkert inget fel på Irland, ön ska ju vara grön och fin. Men de irländska pubarna drar ner helhetsintrycket rejält. Denna sluga verksamhet är den värsta formen av kulturimperialism som västvärlden hittat på. Det spelar ingen roll om du befinner dig på landsbygden i landet Afrika eller i en förort till Bratislava, visst fan hamnar du ändå på krog som ska vara ”genuin” och det spelas dålig musik och man får akta sig för små rödhåriga vättar.

Betyg: Nej.

Jag är inte söt utspelar sig i en skog och handlar om Lilla Ugglan. Lilla Ugglan beskriver sig själv på följande vis:
- Jag är en smidig och skrämmande stridsflygare med jättestora, tysta och spänstiga vingar.

På sin promenad i skogen träffar dock Lilla Ugglan på andra djur som inte delar dennes uppfattning om sig själv. Kanin hävdar att Lilla Ugglan är så söt, och dessutom liten. Räven tycker till och med att Lilla Ugglan är så gosig så att den börjar kramas. Även ekorren stämmer in i det hela.

Tillslut blir ju Lilla Ugglan givetvis förbannad och börjar hoppa och gapa. Då kommer mamma som  fortsätter att bygga på Lilla Ugglas uppdiktade världsbild och ord som skarpögd och stilig hamnar i samma mening.

De två sista sidorna i boken innehåller en rafflande avslutning med en twist.

Jonathan Allen har gjort ett strålande jobb i sin beskrivning av djurens vardag i skogen. Det tisslas och tasslas och det delas ut komplimanger hit och hit. Det vet alla som lyckats stå mellan två träd på en gräsyta någon gång.

Som läsare kan jag dock tycka att något fattas, man lär aldrig känna karaktärerna i boken. Vad vill Lilla Uggla egentligen? Ingenting avslöjas. Det finns inget djup.

Illustrationerna är godtagbara, förutom ekorren som avbildas som en enda stor grå klump. Inte alls naturtroget. Där måste Allen jobba bättre. Haren påminner ganska mycket om en känguru också.

Boken riktar sig till människor mellan tre och sex år. En ganska smal målgrupp anser jag, ty det är läsning som passar alla oavsett ålder som inte orkar vara så jävla smarta, vuxna och förståndiga hela tiden, folk som inte orkar försöka förstå jämt och ständigt.

Betyg: 3 av 5.

Jag betalar mitt inträde till Skansen på 70 kr och får en karta tryckt i handen av den lilla, lilla tillsnörpta kvinnan där inne i glasmontern. – Så att du hittar ordentligt. Snabbt som fan knycklar jag ihop kartan och för den med stark beslutsamhet ner i fickan för att de två jänkarkärringarna bakom mig inte ska tro att jag är kusinen från landet som turistar i storstan.

I slapp blindo halkar jag omkring i ungefär fem meter innan jag upptäcker att det finns kartor i form av stora skyltar ungefär bakom varje hörn. Jag står och låtsas läsa det finstilta, i fall att de två från The Great Satan skulle lurpassa på mig.

Det är gamla gårdar och staket och bodar från både norr och söder i landet och allt annat som sverigedemokraterna önskar sig i stadskärnorna. Jag tröttnar ganska snabbt och resonerar som så att om man vill titta på sånt där duger klassikern Fäbodjäntan gott och väl, för miljöernas skull liksom.

Jag börjar bege mig mot djuren, utomhusdjuren. De första jag möter är ett tyskt par med byxorna uppe i armhålorna och snytpapprena i högsta hugg. I övrigt är det lugnt på folk, det är skönt. Jag ser en varg som småspringer i sitt hägn. Sen träffar jag en järv eller en mård, den har precis fått mat och är den lyckligaste järven eller mården i hela världen.

Efter det glider jag förbi ett lodjur som blir lurad av nån skötare att jaga ett tygstycke. En man med en kamera och texten Skansen på ryggen står intill mig och glor. Det irriterar mig, mannen kommer emellan mig och den storslagna naturupplevelsen – en skötare med en kratta med ett tygstycke och ett lojt lodjur.

Jag vandrar vidare och stirrar på en berguv. Den är fin. Himla fin berguv, tänker jag och känner hur snusen ligger helt åt helvete fel i munnen. Funderar på att gå till älgarna och renarna men passagen dit spärras av en i mina ögon vildsint ponny. En spark från en ponny kan döda ett fotbollslag tycker jag mig minnas. Att få knacka på pärleporten bara för att vresig liten hästjävel inte vill låta mig se Hasse Majestät i djurform eller några lapphusdjur, nej det är det inte värt.

Det börjar bli kallt, det drar. Drar genast slutsatsen att det är rysskylan som är på ingång igen och knallar till Skansenakvariet. Där får jag betala 100 kr för att komma in. Kvinnan bakom disken beskriver det som ”trevligt” att jag är där. Givetvis blir jag nervös för att bli indragen i något sexuellt så jag mumlar något ohörbart och halvrusar sedan till babianerna.

Det är ett stort gäng med babianer och de leker och bråkar. Deras bakstjärtar är dock lite obehagliga så jag kilar förbi några surikater. De står och spejar efter olika saker som surikater gör. Det är fint.

Kliver in i ormrummet. Det finns flera olika ormar och det är en aning obehagligt, de där glasrutorna kan nog lätt gå sönder. När jag står och föreställer mig att jag blir huggen i halsen av en skallerorm börjar något skrika utav bara helvete. Jag blir rädd, men kan inte lokalisera ljudet.

Efter en liten stund ser jag att det är två lösa papegojor som väsnas. Sådana där kan klösa ut ögonen på en isbjörnsfamilj, tänker jag, och håller mig på betryggande avstånd. En mamma och två små barn kommer in i ormrummet med de lösa papegojorna. Barnen börjar genast kommunicera med fåglarna och jag känner mig utanför. Jag blir lite sur.
- Hej, ropar barnen.
- Hej, ropar papegojorna tillbaka. Jag känner att papegojorna favoriserar barnen och börjar undra om det inte finns någon vakt som kan sätta stopp för mobbingen. Men det är tomt.

- Hej då bajskorv, hej då bajskorv, ropar ett av barnen. Men papegojorna replikerar bara med ett hej då.

Det känns som en seger för mig att fåglarna inte sänker sig till barnens imbecilla och omogna nivå. Jag knallar vidare in bland lite regnskog och annat och tittar på krokodiler och sköldpaddor och spindlar och råttor och rockor och hajar.

Börjar tänka på hur mycket jag hatar OpenOffice. Börjar sedan tänka på vilka djur som varit bäst under dagen. Lodjuret var fint. Dvärgsilkesaporna och jordekorrarna var roligast och vinner förmodligen. I deras montrar var det lite action.

Tråkigaste djuren har nog varit ormarna och spindlarna, tänker jag, och motiverar det med att de bara ligger stilla och glor. Ormarna och spindlarna skulle aldrig klara sig i den riktiga världen bland verklighetens folk. Skulle nog inte ens fixa en audition till en dokusåpa. Brinkenstjärna skulle aldrig dra med spindlarna och ormarna på en barturné till pizzeriorna i Bromölla. Stackars satars som ingen framtid har.

Jag går ut i den kyliga luften igen och summerar besöket med betyget 3,8 av 5. Helt okej för att slå ihjäl några timmar.

Men nu skiter vi att master Davy fick smörj av Mr. Murdstone och blev kär i lilla Emily och allt annat som händer och betygsätter istället lite julmusik.

Gläns över sjö och strand
Skriven av Viktor Rydberg, Alice Tegnér och Tommy Körberg på slutet av 1800-talet. En ganska småmysig sång som dock har spelats in i en kass version av ett gäng trinda kvinnor från Gotland som heter Ainbusk. Nåväl, det är i alla fall väldigt fint att det glänser över sjö och strand. Stränder och kobbar och sjöar och skär ska man ta vara på. Särskilt fin är raden ”Stjärnan från Betlehem, leder ej bort men hem”. Där behöver man minsann ingen GPS inte.
Betyg: 4 av 5

Rudolf med röda mulen
Ja, vad säger man? Med tanke på att texten helt och hållet saknar verklighetsanknytning är det förmodligen Amy Diamond som ligger bakom låten. Handlar om en ren med en röd mule som träffar Tomten. Jävligt dåligt, jävligt overkligt, jävligt omoget. Om Amy vill lyckas inom musikbranschen måste hon skärpa till sig och åtminstone komma i puberteten innan hon försöker att skriva texter.
Betyg: 0 av 5

Sankta Lucia
Ungar som svimmar, föräldrar som plikttroget glor men hellre vill vara på jobbet och dricka kaffe och pilla på årsredovisningen eller Sofia på lönekontoret och ett jävla gapande, men ändå är det kanske nån pensionär som blir glad. Ja, det är mycket det där med luciatåg. Själv fick man alltid gå längst bak varje år iklädd raggsockor och nån röd plyschdress med en grov livrem om midjan och en träslev i famnen och en dum luva på huvet och vara vilsen i sin roll som tomtenisse och liksom  inte förstå varför man aldrig kunde avancera framåt i ledet. Och natten går i tunga fjät, runt gård och stuva.
Betyg: 3 av 5

O helga natt
Var det något som Jussi Björling kunde så var det fan att sjunga. Mer behövs egentligen inte sägas. Den enda jullåten du behöver.
Betyg: 5 av 5

Staffan var en stalledräng
Handlar om martyren Sankt Stefanos som var den förste martyren och som även fick vakta hästar och åsnor och kottar och skit eftersom han var skyddspatron. Tyvärr faller själva låten in i samma Amy Diamond-kategori som rödmulelåten.
Betyg: 2 av 5

Fairytale of New York
Eftersom jag har extremt svårt för rödhåriga små vättar med gröna luvor som sprider trolldom och folk i Borås som drar en limerick eftersom de minsann har varit i Limerick och stampar takten till Whiskey in the jar och sedan drar ett luftgitarrsolo till någon annan kass irländsk folkmusik eftersom det anses så genuint och förkastar en hederlig bonnlager till förmån åt en Guinness så vägrar jag av principskäl att betygsätta den här låten. Den borde egentligen tigas ihjäl och jag inser nu att det var klantigt av mig att dra upp det hela.
Betyg: -

Men jävlar i havet vad bra de var 2008, Einstürzende Neubauten alltså.

Därför är mina förväntningar höga inför helgens två spelningar på Södra teatern och Cirkus. I alla fall just nu, kanske inte precis innan när man sitter med goda kamrater och dricker en eller några fler uppvärmningsöl. Då känns oftast det där med konsert mest som ett nödvändigt ont och plötsligt känns det roligare att prata om musik än att faktiskt lyssna på musik.

Men just nu är jag på. Neubauten är ju trots allt ett av världens coolaste band (ja, det är coolt att närma sig trettio och gilla band för att de är coola). Att de själva redan fyllt 30 som band och därför nu ska fira det med låtar från hela tidsperioden känns lite spännande, lite eggande, lite kittlande. Kanske blir det stökigt med Krieg in den städten eller finstämt med Nagorny karabach. Kanske båda.

Jag är väldigt sugen på att leta reda på setlisten från de tidigare spelningarna under turnén. Men det vore ju lite som att spela in hockeymatchen på vhs för att sedan innan man tittar kolla resultatet på text-tv.

Det är inte som att sitta och ladda inför när en ny film av Colin Nutley visas på Folkets hus, då vet man redan innan att något av följande kommer hända:
- Helena Bergström grinar mest hela tiden
- Kurt Wallander spänner på Helena Bergström
- Helena Bergström gråter samtidigt som Kurt Wallander spänner på henne.

Sen visar det sig att allt ovan händer och att Colin borde gå en SFI-kurs.

Nåväl, det kommer bli en väldigt fin helg i alla fall. Nåjbaten rules!

Därför kan det vara klokt att med oberoende och dimmiga ögon titta närmare på en liten del av Norrland som heter Hudiksvall. Helt neutral är dock inte undertecknad då halva kroppen bär arv och gener från Västerbotten.

Hudiksvall ligger i alla fall i Hälsingland, norr om Gävle och söder om Sundsvall. Staden ligger därmed inte i höjd med Skellefteå som man annars gärna kan tro. Enligt en sida på internet bor det ungefär 37 000 personer i Hudiksvall.

Nåväl.

Stan: Lite skönt pittoresk sådär, många hus som är byggda av trä. I vad som kanske kallas hamnområdet finns det sjöbodar och en brygga. Staden erbjuder möjligheter att ta ut kontanter i bankomater. Alla bankomater och uttagsautomater verkar finnas på en och samma gata. Den gatan går nog under namnet Wall Street i folkmun.

Som främsta sevärdhet har staden en staty. Det är en fiskargubbe. Om någon gillar Robert Aschberg kan ni stjäla statyn och ge den till honom, han ska tydligen samla på gubbar med fiskeintresse.

Människor: På tågresan upp sätter det sig en gubbe intill mig. Av lukten att döma är han uppfödd på fimpar. Ogenerat plockar han av sig sina skor, lägger upp det ena benet över det andra och blottar en tubsocka som tidigare var vit och hel. Foten är inne på mitt territorium och det sticker i min näsa. Sedan börjar gubbjäveln pilla på sin mobil. Givetvis har han knappljudet på.

Jag tänker att han säkert ska till Sundsvall, jag tycker mig liksom känna igen stilen från Cramp-folket. Men icke, han går av i Hudiksvall och han blir liksom mitt första intryck av invånarna. För övrigt verkar det finnas många tonårstjejer med barn. I alla fall två. Det finns en jävligt fet kille med keps också.

Mat: Första måltiden blir en chorizo. Den smakar som en chorizo brukar göra. Korvmannen ska dock ha pluspoäng för att han kallade mig Bruschan. En liten gest kan ibland ge en stor känsla av förbrödring.

Även en restaurang vid namn Medelhavskällaren besöktes. Lammkotletter och fiskplanka intogs. Det knullade inte i munnen, men var helt okej. Man blev mätt och det brukar ju oftast vara syftet med mat. Trist utsikt över en parkeringsplatsjävel drog ner betyget lite.

I övrigt verkar Hudiksvall erbjuda en väldans massa mjukglass också. Mat ända från Thailand och Texas går även att få tag på.

Djurliv: Det finns ungefär två tusen änder och gäss runt en liten sjö. Inte jättespännande.

Stugan två mil utanför stan: Jävligt bra, precis som en stuga ska vara. Utsikt över ängar och en sjö som såg klar och frisk ut. En trädgård som lockade till impulsivt kroppsarbete. Det finns även en liten boll intill trappen. Några kilometer bort ligger det en lanthandel där man kan köpa snus och blodpudding och allt annat som man kan tyckas behöva. En fin hembygdsgård finns i närheten också, där kan man köpa våfflor.

Klotter: ”VI HATAR POLISEN” nere vid hamnen ger helt klart en stark känsla av Compton och man visualiserar lätt Eazy-E i ett gathörn rökandes en feting med nån häftig pistol i famnen. Nere vid bryggan vid sjöbodarna har klottret en mer emotionell karaktär och det är dikter och skit och textrader av han den där Kent från Eskilstuna.

Övrigt: Mittemot tågstationen finns det buskar. Där kan man kissa. Men man måste akta sig för spindlarna.

Helhetsomdöme: Hudiksvall är kanske inte målet för en bröllopsresa, men staden duger helt klart i krig. Nästa gång kanske utelivet testas också.
Betyg: 3 av 5.

Veckans plats att hellre vara på än i Stockholm den 19/6 2010: Nya Zeeland

Nya Zeeland är ingen stad utan ett land som bor på en ö som ligger väldigt långt borta i Stilla Havet. Precis som Australien, som ligger några snabba simtag bort, är tullpersonalen på Nya Zeeland väldigt orolig för att svensk liten bladlus ska smugglas in och ödelägga hela faunan. Därför kan en obetydlig bortglömd chokladbit i resväskan ställa till en massa trubbel och jobbiga frågor. Lämna därför allt ätbart och ditt husdjur hemma.

Det första, efter störigt tullfolk, som kan möta en är en löpsedel med texten ”Porn star threats All Blacks”. Oj, vilken rasistisk porrknutte som hotar alla svarta kan man tänka då innan någon förklarar att landslaget i rugby kallas så på grund av den helsvarta matchuniformen. Rugby är för övrigt en riktig sport.

Nåväl, Nya Zeeland besöker en normal människa inte över en helg. Mest för att det tar ett tag att åka dit. Man bör stanna minst tre-fyra veckor och förslagsvis hyra en bil att åka runt i. Nationen är uppdelad i två öar – Nord- och Sydön.

Resan kan börja i Auckland, som är landets största stad, på Nordön. I Auckland finns en kinakrog och ett torn som heter The Skytower. The Skytower är landets högsta byggnad, men det räcker gott och väl att stå nedanför och istället fantisera om utsikten.

Apropå utsikt ska man gärna under hela resan förvånat brista ut i ett ”åh fy fan” och syfta på det storslagna landskapet som erbjuds mest hela tiden.

Från Auckland drar man förslagsvis till Rotorua som är en liten stad känd för sin geotermiska aktivitet. Det är gejsrar och lergropar och varma källor och det kokar och fräser lite här och där. Väldigt underhållande. På minussidan ligger dock svavellukten som finns i luften, det påminner lite väl mycket om doften under täcket en söndagsmorgon efter en hård helg.

Från Rotorua tar man sig kanske åtta mil söderut till Taupo. Där är det populärt med ungdomliga grejer som fallskärmshoppning och annat för folk som missbrukar energidryck. På väg upp i luften med det lilla skakiga flygplanet och när man redan då håller på att skita i underbyxorna kan gärna instruktören försöka föra ett avslappnat samtal om att han minsann har haft en svensk flickvän. Förklara då vänligt men bestämt att varenda engelskspråkig jävel söder om Öresundsbron haft en svensk flickvän, så det är liksom ingen idé att han försöker spela ball.

Att beskriva ett fallskärmshopp med ord är ganska svårt, men om man nu ska utföra ett hopp i livet är det nog en bra plan att singla ner över Lake Taupo en vindstilla och solig dag.

Sen kan man åka vidare till Napier, en stad som är väldigt art déco. Där gör man inte så mycket förutom att konversera med nån lokal fyllkärring som vill gifta bort sin dotter och lyssna på Abba.

Efter det kan man busköra ner till huvudstaden Wellington. Det finns ett zoo som är roligt, det bor röda pandor där. Tuttinuttgullegullsöta röda pandor.

Från Wellington tar man färjan till Sydön. Sydön är landskapsmässigt lite mer storslagen och cool än den norra systern.

På Sydön kan besöka en glaciär eller två och ha på sig spikkängor och gå runt med en pinne. Det är lite is. Det är lite snö. Det är lite japansk turist som inte lyssnar på guidens varningar och håller på att ramla ner i ett hål. Inte så överdrivet spektakulärt med andra ord.

Efter glaciären åker man förslagsvis till Queenstown. I den byn kan man åka skidor och syssla med dumheter som bungyjump. Man kan också roa sig med white water rafting, alltså forsränning på ren bonnsvenska. Det ska man helst göra i sällskap av två dussin hormonstinna ungdomar från en engelsk pojkskola. Efter det intensivsuper man på den irländska puben ett par timmar på eftermiddagen. De där irländska krogarna kommer man liksom aldrig undan.

Sen gör man lite mer skit på Sydön, som att tjafsa med en grinig jävla hostelägare och rider upp på ett berg med häst stor som en mammut.

Efter det åker man hem till Sverige igen.

Veckans plats att hellre vara på än i Stockholm den 19/6 2010: Tübingen

Tübingen är en stad som ligger i ett land som heter Tyskland. Tyskland är uppdelat 16 förbundsländer. Tübingens förbundsland heter Baden-Württemberg och har omkring elva miljoner invånare. Andra städer i Baden-Württemberg är bland annat Stuttgart, Freiburg, Rottweil, Heidelberg och helt ofattbart tråkiga Baden Baden.

Tübingen har 88 000 invånare och bor vid den grunda floden Neckar. Det är en gammal universitetsstad vilket för med sig att det springer omkring en massa sinnesslöa studenter i byn, på gott och ont. Universitetet är från 1477, alltså mycket äldre än de flesta människor som lever idag.

I staden har kändisar som Herman Hesse (han som skrev om en stäppvarg), Goethe (han som skrev om en ung Werther som led) och Alois Alzheimer (han som uppfann sjukdomen en regnig vårdag) huserat. Inga kvinnor har därmed lämnat några betydande men.

Det finns, eller fanns, inga viktiga industrier i Tübingen vilket gjorde byn ointressant att bomba under andra världskriget. Gamla stan är därför fortfarande vacker med pittoreska hus av sten med timmergavlar. Som i alla andra tyska städer finns det även i Tübingen ett rathaus, det vill säga rådhus. Det kan man sitta och glo på vid torget i Altstadt.

Eller så kan man besöka krogen Neckarmüller med tillhörande biergarten som ligger vid floden.  Där serveras det lokalbryggt öl (varje tysk stad har inte bara ett rådhus utan också 53 lokala öl), pretzels och kött i olika former. Där man sitta och förlusta sig och titta på folk som åker omkring på Neckar i båtar som heter Stocherkähne, ungefär som gondolerna i Venedig.

Man kan även besöka inrökta skumma lönnkrogar och prata The Cramps med byhjältarna, det är inte heller helt dumt.

Tübingen har ett slott, Schloß Hohentübingen, som är lika gammalt som slott brukar vara – mellan 300 och 2000 år. Därifrån får man en god översiktsbild av staden. Det finns också ett museum i anslutning till slottet som visar gamla mynt eller va fan som helst. Det är inte värt ett besök, gå hellre och ta en öl på en krog i närheten.

Är det varmt och jävligt kan man hardcorebada i floden. Eller så knallas det iväg till Freibad, ett utomhusbad med pooler och annat som hör till. En tumregel är dock att alltid tjafsa om att man ska ha studentpris i entrén. Utrikes får man bete sig som en idiotstudent, inte hemma.

Just den 19/6 kan man vara på en festival som heter Southside. Det tar några timmar med tåg att åka dit från Tübingen. Om inte tåget går sönder förstås, då tar det lite längre tid, men då finns det öl att dricka så att man liksom glömmer bort förseningen. Tysk tågpersonal kan knepen för att tygla sina resenärer.  Tyvärr är inte artistutbudet för årets festival inte speciellt imponerande, men Massive Attack, The Prodigy och Stone Temple Pilots kan man ju titta lite på. Men festival är festival så det kan nog bli roligt ändå, innan det börjar regna i alla fall.

Till Tübingen tar man sig genom att flyga till Basel, och sedan rundar man den stora svarta skogen med tåg. Andra resvägar? Googla för fan.

Veckans plats att hellre vara på än i Stockholm den 19/6 2010: Edinburgh

Belle and Sebastian och Primal Scream kommer från Glasgow. Glasgow är inte samma sak som Edinburgh, men ändå.

Edinburgh är i alla fall Skottlands huvudstad och har drygt 400 000 invånare. Ibland kallas byn för De nio kullarnas stad. Men man får bestämma helt själv vad man väljer att kalla den.

Staden är indelad i New Town och Old Town. Gränsen mellan den nya och gamla sidan går vid en jävla järnväg. Hade det varit ett vattendrag istället för sånt där som tågen åker på hade en vacker stad varit ännu vackrare. Ett gott tips till besökaren är att gå runt och småtjura över den där rälsen större delen av semestern.

New Town kan stoltsera med shoppinggatan Princess Street som inhyser spännande ställen som H&M och McDonald’s. Och ett gäng säckpipespelare. I Skottland är det folksport att spela säckpipa. Så där står det en massa asiatiska män i kiltar och blåser lungorna ur sig. Gud, så genuint, kan man tänka då med trånande blick. I New Town finns även turistgatan Rose Street med krogar med snuskiga namn som Dirty Dick’s och Bad Ass. Det tycker turisterna är spännande.

Old Town är lika gammalt som medeltiden och där bor det även ett slott. Vad man gjorde förr i slottet är lite oklart. Men det kan väl tänkas att det var det gamla vanliga – lite kungar och lite prinsessor och nån narr och en liten drake och sen okynnessköt man med pilbåge när det blev tråkigt. Nu är det säkert nåt museum.

Från slottet går huvudgatan the Royal Mile. Den är lite sådär småmysig som det lätt blir i gamla städer, men det bästa är att det finns en liten snusbod som säljer Prince. Ska man röka ska man göra det med attityd och därför just Prince. Och så blir det ju lite hemmakänsla på bortaplan, sånt är viktigt.

Under en helg, eller hur länge man väljer att stanna, i Edinburgh kan man äta haggis som görs av lever, inälvor, havregryn, lök och kanske en handfull olika kryddor. Det smakar inte så jävla illa som det verkar. Skottarna gillar att fjanta runt med whisky också, men det kan de få göra ifred. Whisky är för människor som inte står pall för något. Istället kan man sopa i sig billig och stark cider som serveras i treliterspetflaskor. Det ska man gärna göra i hamnkvarteret Leith. Det är coolt.

Annars kan man knalla upp på kullarna och titta på utsikten eller gå på fotboll eller bara sitta i en park och glo på ekorrar. Man kan göra det mesta i Edinburgh. Förutom att prata med lokalbefolkningen, för det är ett jävla språk – det där engelska.

.

Veckans plats att hellre vara på än i Stockholm den 19/6 2010: Köpenhamn

Köpenhamn är en stad som ligger i Danmark som inte bara är ett land utan även ett fotbollslag från Uppsala. Danmark är mest känt för att det bor en sjöjungfru där och den där störige jävla Lars i Metallica och för att det finns en kille som gillar att storma fotbollsplaner och veva med armarna.

På sin fritid tycker danskarna om att bli röda om kinderna och dricka öl och håna muslimer med teckningar och prata konstigt.

Köpenhamn ligger på öarna Själland och Amager och har i runda slängar två miljoner invånare. I ungefär 500 år har Köpenhamn varit Danmarks huvudstad.

Istället för att glo på prinsessbröllopet på tv hemma i Svedala kan man besöka Louisiana som är ett konstmuseum. Under perioden 4 juni – 12 september hålls utställningen Warhol after Munch.  Det kan vara kul att se grejerna från Warhol som uppfann bananen och något från den där som porträtterade ångest på en bro.

Eller så kan man besöka Tivoli som är en av världens äldsta nöjesparker. ”Det är väldigt roligt där för det finns så många lampor och så kan man få isglass också”, så beskrivs Tivoli av en tjugoåttaårig kvinna.

En annan god idé när Köpenhamn intas är att knalla omkring på Ströget, som är en shoppinggata – tänk Drottninggatan i Hofors fast lite större. Av ren jävla dumsnålhet ska man helst tänka som så att det bör finnas nåt hak i närheten med en öl för under tjugokronorsmyntet. Den tankegången ska man ha i väldigt många kilometer, så många att man tillslut är vilse utan en enda barjävel i sikte.  Men för den ultimata känslan av hopplöshet ska det helst vara januari och väldigt mörkt och kallt.

Så gå hellre till Nyhavn och glo på båtar och diskutera länge med ditt eventuella sällskap om vad smörrebröd egentligen är. Avfärda allt som hittepå efter en stund och köp en korv istället.

Det finns även ett erotikmuseum, men där hittar man nog inget som inte redan tillhandahålls på det här världsomspännande datanätet.

För att komma till Danmark åker man först färja till Polen, sen tåg till Warszawa. Vidare med flyg till Frankfurt och sen slutligen tåg igen via Hamburg till Köpenhamn. Det går att åka bil också.

Trevlig resa!

Det tycks som att Steffo har satt normen för vad som är njutning och inte i det här landet, njutning som ska förknippas med något ordinärt och exklusivt.

Det behöver inte vara så, det är inte nödvändigt att allt ska vara så förbannat komplicerat hela tiden med spahelger eller golfresor till Saint Andrews där man måste trycka i sig nån lagrad jävla ost. Det går alldeles utmärkt att vardagsnjuta också.

En bra och fundamental start i vardagsnjutandet är tacka Gud eller någon annan högt uppsatt person som bestämmer för att man inte har Hulk Hogan till svärfar. Det verkar vara en riktigt jobbig jävel av tv-programmen att döma, helvete – det räcker väl att ta upp ett av dotterns tappade hårstrån från golvet för att man ska få näsbenet uppslaget innanför skallbasen av den solariebrända anabolatjuren. Helt klart överbeskyddande den där gubben.

En annan fin och enkel njutning är att äta, och det behöver inte vara så jävla avancerat det heller – glöm vaktelägg och gåslever och annan skit – eftersom det räcker gott och fint med en vanlig smörgås. En riktigt god smörgås en mulen onsdag i mars är ytterst underskattat. Billigt också. Den glade gamle gamängen Lasse Kronér har skrivit en bok som heter ”80 väldigt goda mackor”. Jag har inte läst den, och har väl egentligen mest hånat skapelsen. Men den borde ju vara genial. Mackor kan man leva på resten av livet.

Det går även bra att utnyttja sin egen kropp som ett nöjesfält, och då inte bara på de sätt som resulterar i håriga handflator. Att lägga sig ner och sträcka på kroppen är fan helt fantastiskt, den som uppfann kroppssträckning borde få ett prestigefyllt pris av något slag.  Något annat som leder till välbefinnande är att få klämma ut en finne eller en pormask. Att få locka ut en riktigt motstridig finnjävel som man lurpassat på under en dag och se den splasha mot en nyputsad badrumsspegel kan vara en nästintill religiös upplevelse och sen kan man gå runt rakryggad efter vinsten och göra segertecknet åt sig själv.

En spontan ölfest är en annan fin, enkel och billig njutning. När många närmar sig 30-årsstrecket glömmer de flesta liksom bort det fina i att bara dricka öl och lyssna på god musik och på sin höjd kosta på sig en skål med popcorn om nån jävel fyller år. Det ska liksom krånglas till det så in i helvete med snittar och temafester och skitnödigt mingel.  Det är samma sak på sommaren med det där jävla grillandet i tid och otid. Visserligen kan det vara trevligt. Ibland. Men folk borde lära sig att slappna av lite mer, ta några folköl och lyssna till nån häftig rockorkester som spelas i den medhavda kassettbandspelaren och få gräsfläckar i stjärten eftersom man inte har nån tjejig filt med sig.

Nåväl, nu ska jag fördela 43 skivor hushållsost på tre skivor Skogaholmslimpa och avnjuta dessa med Oboy som till en början är så jävla varm så att läppar och tungspets skållas. Det är njutning det.

Tidigare i veckan publicerade Dagens Nyheter en artikel om vilka tilltalsnamn som under det föregående året var populärast att tilldela nyutgivna barn. Själv fick jag inte möjligheten att dela ut något namn 2009. Det har inte skett tidigare heller ska väl kanske poängteras.

Damklassen toppas av Alice, Maja och Ella. Herrklassen toppas av Lucas, Elias och Oscar. Nedan recenseras dessa lite snabbt.

Alice: Ett bra namn helt klart som jag direkt associerar med The Sisters of Mercys “Alice“, Grindermans “Electric Alice“, Tom Waits “Alice” och Nick Caves “Watching Alice“. Även Alice In Chains poppar upp vilket ibland är positivt.  Alice Cooper är det väl lite sådär med. En negativ musikkoppling som däremot görs och som drar tilltalsnamnet i smutsen är Smokies “Living next door to Alice”. Jag kan inte sluta tänka på nån risig stadsfestival med coverband och kärringar med för stora linnen utan behå med plastglas i händerna som tycker det är busigt att få skråla ”fuck” utan att skämmas.
Betyg: Bra, men Smokie kan dra åt helvete.

Maja: Vissa kan heta Maja, andra inte.
Betyg: Har flickan en gräddig nos och i övrigt ett kattlikt utseende och en konservativ mamma som inte gillar svanslösa killar är namnet väldigt bra.

Ella: Personliga erfarenheter gör att jag gillar namnet Ella. En solig vårdag för några år sedan hade jag en rar liten Ella i ena armen och en flaska Pisang Ambon i den andra. Hon såg det som en sport att försöka pilla ut ögonen på mig.
Betyg: Bra namn. Pisang Ambon är dock en dålig likör, särskilt om den halsas.

Lucas: Lucas låter som en hund. En småborgerlig hund dessutom när namnet stavas med c. Det görs heller inga häftiga rockassociationer, även om The Breeders gjort en låt som heter “Mad Lucas” som är helt okej.
Betyg: Nej, det håller inte.

Elias: Men va fan … Elias? Va?
Betyg: Underkänt.

Oscar: Ytterligare ett namn med borgerlig stavning. När jag hör namnet blir jag ibland lite nedstämd, det beror främst på Gudibrallans låt “Oskar“. Det är så synd om Oskar, för han har ingen cykel, inget päron, inga hängslen och är dessutom dum bakom huvet. Därför är alla stygga mot Oskar.  Ibland när livet känns tungt och världen är orättvis, som när mjölken är slut eller när den där tipsraden som lämnas in en gång per år ger 2 rätt brukar jag lyssna på den låten och byta ut Oskar mot Wayne och vältra mig i självömkan.
Något med namnet Oscar som däremot gör mig glad är Nils Oscars bryggeri. Öl är gott.
Betyg: Ett bra namn med lite inbakat vemod och ölsmak.

Jag minns inte om det var i somras Madonna besökte Ullevi (det skulle vara ganska lätt att ta reda på, men ibland kan ovisshet vara både eggande och triggande på ett spännande sätt). I vilket fall som helst så missade jag det hela, men skulle nog velat vara där. Med all säkerhet var Springsteen på besök i landet. Samma visa varje jävla år, och uppmärksamheten är precis som om Elvis skulle ha rest sig från graven och rivigt av några saftiga juckningar och gapat om the ghetto. Jag var inte där, och jag kommer aldrig vara det heller.  He is not the boss of me. Iron Maiden var säkert också på turné och bråkade, men det gör inte heller något att jag missade.

Men nu skulle det här handla om de tre bästa konserterna jag faktiskt sett. Så.

1 Kraftwerk, Southside festival, Tyskland.
Okej, att kalla en festivalspelning för en konsert är ungefär ett generalfel i samma klass som att lägga två låtar i rad med samma artist på ett blandband, så gör man bara inte. Och det vet jag. Men håller jag ändå ryggen fri tycker jag genom att förtydliga att det var en festivalspelning, så gnäll eller skitsnack undanbedes.
Förutsättningarna var inte de bästa. Regn, lera och blåst. Att man inte längre är en atlet av världsklass som förr klarade ett maratonlopp utan problem efter en vecka på Roskilde kan också ha bidragit. Helvete, två nätter i tält och kroppen är i sämre skick än Hiroshima var 1945.

Den där kroppen ska ju gärna plågas genom att man försöker slå något tyskt jävla distriktsrekord i Becksdrickande och att man utmanat ett gäng glada isterbukar från München i tysksvenska mästerskapen i vad som kunde liknas vid en primitiv variant av ölkubb under några dagar gjorde nog sitt också.

Men i alla fall.
Konserten var överjävligt bra. Mina lyriska tillrop kan ha berott på att det var första gången jag såg gubbarna, gamla och nya. Att framhäva någon speciell låt är svårt, det körde hitsen helt enkelt.  Att efteråt gå till ett genomvått och lerigt tält och lägga sig var inga som helst problem. Eller jo, det var det fan visst det. Men det spelar ingen större roll nu.

2 Nick Cave, Chinateatern, Stockholm, Sverige.
Att Dick Rave, som han kallas i folkmun, inte hamnar överst på listan beror helt enkelt på att han skådats tillräckligt många gånger så att det inte är särskilt kittlande längre.  Under parollen An evening with Nick Cave skulle han läsa högt ur sin senaste bok Bunny Munros död och varva med några låtar.

Lyckligtvis läste han inte så jävla mycket ur boken. En bok som inte är direkt dålig, men nja, den är inte så bra heller (en svag trea av sex möjliga). Istället fokuserades det på musiken och låtar som i min vetskap i alla fall inte är så vanliga live kördes. Minnet är bra men kort brukar min mor, den gamla lustigkurran, säga och jag får nog fan stämma in på det. Men Do you love me? och en jävligt rivig version av Red right hand kördes. Nu kanske inte Red right hand är så ovanlig, men ändå. Ett förbannat bra framförande.

Sen att jag fick handskabb av en soffa jag sov på senare under kvällen är en annan sak. Det är sånt man får ta.

3 Deadbolt, Kulturföreningen Pluto, Stockholm, Sverige.
Att inleda en kväll genom en internetdejt med fem okända män är helt klart att rekommendera, ett hett tips till ensamma tjejer och killar. Att sen hoppa in i en bil med männen är också det att rekommendera, ibland hamnar man med avlägsnade kroppsdelar i en sopsäck på ett industriområde och ibland hamnar man på konsert. Men det brukar bli bra oavsett.

Deadbolt är hårda, värmer man glühwein backstage genom att skära huvudet av ölburkar och ställer direkt på spisplattan (fyllda då med just nämnda glöggdryck) så är det inget snack om saken. Vågar man dessutom ringa upp undertecknad innan spelning så förtjänar man respekt. Ja, jag kommer leva på det där länge.

Spelstället som kanske är det närmsta vi kommer Berlin i det här landet, det vet jag egentligen inget om eftersom jag bara är en enkel bondlurk som knappast har varit överallt, kändes passande. Att få dricka öl ur burk och röka cigaretter och höra The Cramps i högtalarna kan ibland kännas väldigt passande. Och kanske var det inramningen på kvällen tillsammans med en jävla massa attityd på scenen som gjorde konserten så bra som den var. Fan vet.

Så vill man gärna tänka sig att det ska vara. Men det blir ju jävligt sällan, om inte till och med aldrig, som man tänkt sig.

Trots att ett sällskap på åtta personer, varav sex av dem lever i parrelation, där vissa har passerat 30 och de andra är på god väg så är det fan fortfarande ingen som lärt sig något. Man ska gärna bete sig som om man är 15 år och på skolresa i Danmark och vara helt jävla överlycklig för att det finns tillgång till alkohol. Det där med seriösa suparresor tycks liksom inte gå ur kroppen.

Nu var tanken att den tyska staden Frankfurt skulle utforskas. Så blev det inte riktigt. I alla fall inte på det sätt som beskrivs i inledningen. Men det är ingen idé att lägga sig och grina över det.

Dag 1, fredag: Lämnade ett blåsigt Göteborg för att mötas av ett ännu blåsigare Tyskland. Lyckligtvis hade det inte snålats med varken gin eller öl på flygplanet, dessutom fanns det både vin och Jägermeister att inhandla direkt, så det fanns ingen anledning att gnälla. Jägermeister är för övrigt en jävla skitdryck som man bara kommer undan med att dricka i utlandet.  På bussen från Hahn kom informationen från gruppens självutnämnde reiseführer att vi minsann inte alls skulle bo i Frankfurt, utan i en håla som heter Neu-Isenburg (information som kan ha kommit tidigare, men möjligtvis ignorerats).

Jaha! Nähä! Jaja…

Vi anlände i alla fall till Neu-Isenburg runt halv tio på aftonen, tog en taxi till hotellet och sedan var det liksom dags att börja kröka på allvar. Och eftersom det var akut så var det klokast att gå till puben som låg vägg i vägg med hotellet. Ni vet en sån där liten tysk korg där det får rökas och där inredningsambitionerna dog ungefär 25 år innan murens fall och med slagna hjältar drickandes under tystnad vid bardisken. Namnet var Casablanca.
– HABEN SIE SCOOOTA? [scooter]
- Nein!
– Aaaja, acht bier bitte!

Och där blev vi kvar. Först skeptiskt synade av stamgästerna som förmodligen undrade vad det var för idiotgäng som intagit baren.  Men i takt med ölflödet så växte integrationen mellan vuxna tyskar över 54 år och vuxna svenskar under 16 år. Och det dansades och pratades bland annat fotboll.
Och sen hände inte så mycket mer, inte som det finns minnesbilder till i alla fall. Förutom att undertecknad tydligen tyckte att det var en jävligt bra idé att gå i sömnen på hotellet och vaknade upp i underbyxor och linne i receptionen. Det tog ungefär en timme att hitta rum nummer 13 av 15 möjliga. Gråten var nära och fosterställning på golvet i hallen var länge ett alternativ.

Dag 2, lördag: Att äta en stadig frukost innan bakfyllan börjar ta över är alltid klokt. För att sedan kräkas upp den lite snyggt.

Efter frukostbestyren tog vi oss i alla fall via S-bahn in till Frankfurt utan någon större aning om vart vi skulle gå av. Men det fanns något som liknade skyskrapor och en bro och en kyrkjävel så det kändes lite centralt där vi steg av. Och solen sken och det var varmt och även om bakfyllan började komma så fanns det hopp om livet. Hittade en julmarknad som skulle öppna först om några dagar, men det var lite mysigt ändå. Lite.

Gick sedan in i kyrkan, som kan ha varit Dom Sankt Bartholomäus. Och den var ju fin. Ända tills någon kyrkkärringsguide nästlade in oss i sina lömska klor och berätta om kyrkans historik och lite till. Det var nåt tjafs om romarna. Minns inte riktigt, lyssnade inte riktigt. En efter en började lömskt smyga sig bort från gruppen tills det bara var tre kvar. När de skulle försöka ta sig ut började tydligen kyrkkärringsguiden bli desperat och skulle blockera vägen. Lita aldrig på tyska kyrkkärringsguider!

Efter kyrkan och några hundra meter på en gågata och lite ätande av wurst så var nog med sightseeing och dags för krogbesök. Efter några stärkande öl och Fernet var vi redo för gatorna igen. Hittade en tvivelaktig butik som sålde militärkläder och annat strunt med märken som Pitbull och Hooligan. En jävla skitaffär med andra ord. Men in skulle vi. Och det började provas hemliga kläder och stojas framför speglar. Då kom det en kärring (det är nästan bara kärringar i Tyskland) till butiksbiträde och förklarade med arg stämma att inne i affären var man inte för att ha roligt. Men vi ville ha roligt, så vi gick ut.

Och gick helt sonika till närmsta gaybar. Där skulle det dansas till Abba på ungefär 1,5 kvadratmeter och klockan var väl sisådär 14.30. Det fördes även ett mycket filosofiskt samtal mellan en ur svenskgruppen och nån gubbe som var jävligt på om fisting. Fisting är grejer det. Kanske.

Middagen intogs på hotellet. En schnitzel som sett sina bästa dagar. Det fanns funderingar på klubbande. Men vi kom bara till grannkrogen Casablanca igen.
– HABEN SIE SCOOTA?
– Nein!
– TAAAANZEEEN!!

Och det dansades som fan med gamla människor och det röktes och det dracks. Sedan tog vi oss faktiskt vidare till Trinkhalle. 200 meter bort. Två bord och en spelmaskin. Toppenhak. Men vi roades ändå och kvällen kan ha avslutats vid 23. Eller 03. Det är lite oklart. Men skoj var det. Nog.

Dag 3, söndag: Sov bort frukosten vilket senare ledde till tjafs med hotellpersonalen eftersom vi tydligen avtalat om det. Men sånt där glömmer man ju bort så lätt. Med frukost alltså.

Ägnade halva dagen med att leta upp ett öppet ställe att äta mat på. Efter tre timmar var vi tillbaks utanför hotellet igen och insåg att vi faktiskt redan från början kunde ha satt oss på pizzerian mittemot. Så går det när man ska göra sig till. Sedan hände inte så jävla mycket mer den dagen. Vissa satt kvar på pizzerian och ölade till sig, andra gick till hotellet och låg och gned sig mot täcket och glodde på CNN istället.

Det fanns inga större ambitioner med kvällen, ingen idé att ens tala om att kanske åka in till Frankfurt. Alla var nog inställda på ett återbesök på Casablanca.
– Haben… sie… Scoota…?
– NEIN!
Och den där magiska stämningen som hade uppstått genom att dansa med den avdankade äldre skabbrävsblonderade och illaluktande bartenderskan hade liksom försvunnit. Det kändes inte bra att stå och röra på armarna framför henne längre. Men drack, ja det gjorde vi.  Och tog oss faktiskt tillslut 14 meter längre ner på gatan till Pilsstube. Där fanns det en meterhög häger i plast i en buske. Den råkade liksom följa med ut och också till hotellet. Hägern behövde miljöombyte helt enkelt.
Oklart när den kvällen avslutades också.

Dag 4, måndag: Frukost. Vänta på flygbuss. Sitta på flygplats. Stå på flygfält med stenhårt regn i ansiktet med en plasthäger i sällskap. Vara lite orolig. Vara lite nervös. Fundera på att börja grina. Komma till Sverige. Kallsvettas i absurdum.

Och inte hade längtan efter tre år på Spa varit så stor sedan förra semestern.

Betyg:
Frankfurt: Lite oklart
Neu-Isenburg: Dugligt
Sällskap: Mycket gott
Wursten: Jävligt god
Resan överlag: Mycket bra

Casablanca, Tysklands hetaste bar.

Så jag skiter i det och skriver lite om låtminnen istället. Man kan ha bra minnen till dåliga låtar, och tvärtom. Eller så är det neutrala minnen till neutrala låtar.  Jävla märkligt det där.

2 Unlimited – No limit Användes som vinjett till det lokala synthradioprogrammet på nittiotalet. Sändes på lördagar vid 18.30. Och där stod man, 15 år, i någon obskyr bandtröja och fixade fågelbot till hår och drog en officiell version om filmkväll med chips och sockerdricka för att sedan rusa ut och rota upp det där sexpacket man omsorgsfullt som ett djur grävt ner i en skogsdunge några dagar tidigare (fan vad det krävdes planering på den tiden!). Sedan var man kung av Skandinavien efter tre öl, som tog ungefär lika många timmar att dricka, och efter den fjärde låg man med ansiktet i en rabatt i regnet och ville hem.

Radiohead – Exit music (for a film) Hon skulle på långsemester till Australien och vi skulle inte ses mer enligt henne.  Vi kysstes hejdå utanför hennes port och jag sen gick hem med en liter allmoseyoghurt under armen och lade mig på sängen och grinade några timmar och lyssnade på låtfan. 3.22 in i låten ska det börja hulkas som mest.

Trance Dance – You’re gonna get it 7 år gammal upplevde jag något som kanske skulle kunna kallas förälskelse för första gången. Systrarna Yvonne och Susanne Holmström som körade i Trance Dance var offren, jag tyckte väl att det var lika bra att rivstarta med två direkt. Det riktades även en stark svartsjuka mot sångaren Ben Marlene vill jag minnas, jag kunde inte förstå hur, i mina naiva ögon, två snygga tjejer kunde vara i samma band som den där jävla gubben. Min käre far tog i alla fall mig och grannpojken till byns nöjespark när orkestern kom på besök. Inte för att jag minns så jävla mycket (vilket tyvärr har blivit standard i vuxen ålder också), så var det ändå min första konsert. Och det var fint.

Depeche Mode – Never let me down again Stockholms Stadion år 2006. Hade laddat ett halvår, fan va kul det skulle bli. Men, det var två mil lång kö till dryckesbåsen och det var varmt som fan. Hade grundat med några folköl, vilket gjorde att törsten efter både öl och vatten var total. Men icke. Och Depeche sög så in i helvete, lätt topp tre på värdelösa konserter. Enda nöjet var att stå med armarna i kors och se missnöjd ut och bonnglo på Tilde Frölings skinkor en halvmeter framför. På väg ut, innan konserthelvetet var slut, kördes dock Never let me down again och kvällen blev lite mindre dålig.

Lou Reed – Perfect day Jävla bra låt, och det finns många minnen till den. Men en kväll efter en hård krogrunda skulle det ställas till med en hejdundrande efterfest. Det ringdes runt som fan. Kunde det fixas tjejer, sprit och knark? Nja. Det gick sådär och slutade med att jag och en polare satt hemma och käkade Cowboygryta, det vill säga pasta blandat med crème fraiche och ketchup, drickandes folköl med tysk vuxenvåffla på tv:n och Perfect day på repeat med jävligt hög volym. Men ack så fint.

Dido – White flag Det var höst, jag var ledig. Minns inte varför, men det spelar ändå ingen roll. Det innebar i alla fall en del dagdrickande på diverse krogar i olika städer. Det var innan rökförbudet infördes och man satt vid bardiskar tillsammans med andra slagna hjältar och annat patrask och rökte och drack under tystnad med tom blick och ett inslag av oro i magen. Utanför fönstret föll gärna regnet. Och den där jävla låten spelades konstant. Oavsett sylta.

Nine Inch Nails – Closer 15 år och gjorde debut på knullscenen. Även om jag ännu inte hämtat mig från händelsen så känns det lite trist att livspeaken skulle komma redan då. I en skabbig säng i en skabbig lägenhet utfördes akten till Closer vilket blev någon slags parlåt för vår del. Jag fattar fortfarande inte innebörden av textrader som ”I wanna fuck you like an animal. I wanna feel you from the inside”. Låten återfinns på en grymt bra skiva, men jag brukar skippa spår nummer 5.

Måns Zelmerlöv – Cara mia (acoustic version) På väg till vackra Rättvik i bil med gott sällskap för att titta på Antony and the Johnsons. Det var början på juni och solen sken och det dracks öl. Och så kommer den här låten på radion. Den är helt fantastiskt dålig, men man måste sjunga med. Det är extra viktigt att det är den akustiska versionen. Helgen var i alla fall god, och vissa skandalscener utspelades. Även på Parken i Köpenhamn där en glad isterbuk med dåligt ölsinne till dansk ordnade svensk 3-0 seger vilket gjorde lördagen ännu bättre. På hemvägen fälldes kommentaren:
-Wayne, man får inte tjejer genom att berätta att man runkar med vänsterhanden, det krävs mer än så.
Hon hade kanske rätt. Den fan.

The Cramps – Dames, booze, chains and boots The Cramps har aldrig gjort en dålig låt, det ska göras jävligt klart, däremot har de gjort några få som är mindre bra. Ovanstående låt var ingen favorit direkt. Inte innan konserten på Paradiso i Amsterdam 2003. Hade sett dem några dagar tidigare i Bryssel och det var bra, men i Amsterdam var det fan magiskt. Stod längst fram och hängde mot scenen med en gin & tonic i ena handen och en blaskig lageröl i andra och en cigg i mungipan när tonerna av Dames, booze, chains and boots överöste lokalen som en brutal jävla fittspark rakt i ansiktet. Lux tog på mitt huvud. Lux menade på att jag hade ful frisyr. Lux delade med sig av sin saliv i mitt ansikte. Jag gluttade under Poison Ivys kjol vid ett flertal tillfällen. Hon gav mig iskalla fuck off-blickar som bara hon kan göra. Förmodligen den bästa konsert jag någonsin bevittnat, och någonsin kommer att göra. När jag hör den låten så blir jag fan nästan lite tårögd. Så bra var det.

Det var allt för nu. Hej jävla då.

Allmänna tips:
Grundläggande för en god resa är att dagen innan avfärd dricka ganska många öl, för att morgonen efter vara lite lätt ofokuserad så att facket på ryggsäcken inte dras igen ordentligt vilket leder till att det relativt nyinköpta kamerahelvetet smiter av på exempelvis flygbussen.
Säkerhet för värdesakerna är annars mycket viktigt. Ett fint tips är att använda fickorna på ett par knälånga shorts. I vänster bakficka bör “stora plånboken” förvaras. Det vill säga att större delen av bankomatuttagen finns där. Kontanterna ska givetvis ligga lösa. I höger bakficka finns “lilla plånboken”, dessa kontanter används till öl och matinköp. I höger benficka ska man ha sitt pass, visakort och interrailkort. I vänster benficka så förvarar man sin tobak. Det är mycket viktigt att hålla koll på vänster benficka så att ingen tjyv kommer och bråkar.

Stockholm, Sverige:
Stockholm är Sveriges huvudstad, vissa hävdar att det även skulle vara Skandinaviens huvudstad. Det är helt fel. Köpenhamn är rätt svar på den frågan. Stockholm är i alla fall jättestort och man måste akta sig för kanyler och hor i varje liten gränd. Det finns ett område som heter Södermalm, men vill man verka världsvan så säger man Söder. På Södermalm är alla konstnärer och har baskrar på sina huvuden. Stureplan är ett annat område. Där är alla rika och vackra och lyckliga. Alla svenskar som bor i övriga landet har som högsta önskan att en gång i livet också få vara en del av Stureplan, att få umgås med alla kändisar och rika människor som åstadkommit något värdefullt i sina liv och som genom media dyrkas likt gudar. När man fått dinera i samma lokal som Bionda, eller fått snorta kokain från Louise ”Lussan” Gottliebs stjärtskåra torde livet vara fullbordat. Förr var det bra om man kände en man som heter Fadde på Stureplan, men nu har Fadde blivit författare så det är bra om man känner någon annan.

Addis Abeba, Etiopien:
Tja, vad finns att säga egentligen. Staden erbjuder en flygplats. På flyplatser dricker man öl och tittar på kvinnor för att dämpa tristessen. Det är dock inte värt ett besök av de orsakerna.

Allmänt om Kenya:
I Kenya finns det en massa stammar, ungefär 40 stycken. Den största heter kikuju. Mer än så behöver man inte veta som glad amatör och vill du ha mer information så får du leta någon annanstans. Det vanligaste kollektiva transportmedlet i landet är minibussar, matatu. I en sådan får 14 personer plats, ofta är det dock fler. Hade man innan ankomst insekter och kryp som största oroskälla så ändrar man snabbt uppfattning när man tagit del av den kenyanska trafiken. Lite svårt att beskriva, men det ska gärna köras om i kurvor och är man en jävla mes som blir skitnödig när det går lite för fort på E4:an hemma i Sverige så är det lite jobbigt att åka taxi eller matatu. I Kenya talas det engelska och swahili, samt en massa andra språk i och för sig. Det är viktigt att kunna kommunicera i ett främmande land. Användbara ord och fraser på swahili:
Jambo – Hej
Karibu – Välkommen
Hapa – Här
Mzungu – Vit människa
Pole – Lugnt
Nk ze ara te poppy? – Vad tar ni för valpen där I fönstret?
Hakuna matata – Inga problem
Simba – Lejon
Ndizi mtoto vitabu – Det måste ha varit bananen jag åt förut som gör att jag skiter soppa nu

Nakuru, Kenya:
Kenyas fjärde största stad och som första kontakt med landet kan det kännas lite rörigt med allt. Människor och bilar överallt, grusvägar och ljud. När man semestrar är det intressant att ta del av den lokala matkulturen, därför är ett besök på kinarestaurangen att rekommendera. Man kan också träffa på en pastor av en slump som skjutsar ut en till slummen. Där kan pastorn visa hus som brändes och platser där ett tjog människor halshöggs i samband med upploppen efter presidentvalet 2007. Sedan kan pastorn ta med en till barnhemmet han driver och man kan bli de första vita besökarna någonsin. En jävla upplevelse som i skrivna ord inte kommer till sin rätta. Man kan bli beskriven som ett mirakel och en gåva från Gud och som jantelagsdrabbad och icke troende svensk känns det lite underligt. Men att dra igång en debatt angående gubbfan i himlens vara eller icke vara är onödigt, kan han/hon/det fungera som en drivkraft så får det vara så.

Hells Gate, Kenya:
En nationalpark. På vägen dit kan man vara nån decimeter från att frontalkrocka med en lastbil i matatun. Det rekommenderas inte. Bor gör man förslagsvis 5 km från parken i en stuga som är mysig. Där kan man hyra cyklar och titta på apor. När man cyklar från stugan till parken kan man få en fallande elledning över sig. Det rekommenderas inte heller. I Hells Gate finns bland annat giraffer, zebror, vildsvin, Sodas röv, flodhästar och de där som ser ut som rådjur. På vägen från Hells Gate tillbaka till Nakuru kan matatun man färdas i vara nån sekund från att ramma en paralyserad flicka som står mitt på vägen. Det är en upplevelse som inte heller rekommenderas. Magont har kommit för mindre.

Nairobi, Kenya:
Enligt den konkurrerande guideboken som syftar lite på ensamhet så är Nairobi en av Afrikas farligaste städer. Farligheter är tråkiga så att hotellsupa efter solnedgången är en lösning. Eftersom det är vänstertrafik och allmänt kaosartad trafik så går huvudet som en jävla propeller när en gata ska korsas. Det finns en väldigt bra italiensk restaurang. Återigen – att ta del av lokal matkultur är viktigt. I övrigt är staden inget som hängs högst i julgranen.

Masai Mara, Kenya:
En fin jävla nationalpark som när den övergår till Tanzania heter Serengeti. Där finns bland annat giraffer, zebror, gnuer, Sodas röv, lejon, elefanter, krokodiler, flodhästar, schakaler, leoparder att beskåda. Det finns också en massa fina fåglar, man borde kanske sluta håna ornitologer? När man tröttnat på att glo på djur kan man utnämna dagens hatobjekt bland turisterna som finns i de andra safaribilarna. Första dagen kan det bli en engelsk gubbe, med motiveringen ”fan va den jävla fittan blänger på oss!”. Andra dagen kan det bli en snubbe som påminner om kriminell idiot hemifrån. Man kan bo i en tältstuga där elen stängs av vid tiotiden. Då kan man mysa till det med stearinljus när det dricks öl utanför stugan. Dock så kan ljuskällan bli attackerad av flygfän som dyker som kamikazepiloter. Då får ljuset blåsas ut men eftersom det fortfarande finns öl som ska drickas och cigaretter som ska rökas så ska man prompt sitta kvar i kolmörkret. På vägen från Masai Mara till Nairobi kan någon i ens resesällskap bli sjuk i malaria. Ironiskt nog ska det gärna vara den som sovit med kroppsstrumpa och myggmedel och inte druckit öl oskyddad efter mörkrets inbrott.

Lamu, Kenya:
En ö och stad med samma namn 25 minuters flygresa från Malindi. Saknar bilvägar så transportmedlet är åsnor och båt. Jävligt skönt. Det är islam som dominerar och minareten känns i början lite spännande och exotisk. Men efter några dagar tröttnar man lätt på att vakna till ett jävla gapande. Åker man till Lamu vid rätt tillfälle så kan man få vara med om en kulturfestival. Det är trevligt. Helt nöjd är dock onödigt att vara, så gnällande över att det saknas öltält och langosvagnar är välkommet. Att hyra ett trevåningshus med takterrass för 130 SEK per natt och skalle är en fin idé. Se för fan också till att husets skötare är en mästare på att koka till häxbrygd på löv och bark som botar malaria och magont. Ge honom en slant för besväret och det allmänt fina bemötandet, det är en trevlig gest. Man kan också hyra en liten träbåt, en så kallad dhow, för en heldag med snorklande och badande och färsk fisk som tillagas på plats. Badandet är bra, snorklandet kan man önska mer av. För helhetsupplevelsen är det också mycket viktigt att besättningen, och då särskilt kaptenen, röker mycket gräs under resan. Det kan vara okej om de tuggar khat också, men helst gräs.

—————————————————————————————————————–

Sedan är det dags att åka hem. Att flyga är både tråkigt och farligt, och resan blir inte bättre av att det spelas Bon Jovi, Red Hot Chili Peppers och Bruce Springsteen i planets musiksystem. Försök föra en dialog om hur överskattad den där jävla Springsteen är. Men räkna inte med alltför mycket respons från den skelögde femårige indiske pojken som sitter intill dig. Spendera tid med att pilla bort flagnad hud och tänk på dina fina souvenirer du köpt: tre paket cigaretter och en t-shirt med det lokala ölbryggeriets logotyp. Det är också fint att ha med sig minnesbilder av de afrikanska kvinnornas vackra ögon. Ögon som kombineras av vemod och stolthet och som värmer på väg mot ett land som domineras av psykisk och fysisk kyla. Ett land där endast stereon välkomnar din ankomst och där allt var bättre förr.

“Tack för inatt. Var tvungen att dra till jobbet. Finns frukost i kylen, bara att ta. Hoppas vi kan ses igen, saknar dig redan. Kram och mys/Johan”

Ja, det var väl inte enligt plan så att säga. När jag pratat om ett nytt liv i samband med pluggandet hade jag kanske införskaffandet av en flickvän eller en kvällskurs i salsa i åtanke. Men att jag skulle bli bög, det var en jävla högoddsare. Fan. Nu är det dock som det är, och jag bör väl kanske ringa morsan och förklara läget. Det där med barnbarn för hennes del verkar väl inte så aktuellt längre.

Ha en häftig lördag kids!

Hear Ye! Hear Ye!
Till att börja med vill jag önska alla boende i huset en trevlig helg. Ikväll, 2/10 2009, kommer jag att ha fest. Antalet festdeltagare är i skrivande stund oklart. Kanske sitter jag själv, kanske blir vi ett trettiotal. I vilket fall som helst, oavsett antal festdeltagare, kan ni räkna med ett jävla liv. Det kommer slås i dörrar, spring och spyor i trapphus och sönderslagna rutor. Det kommer att supas på ett mycket destruktivt sätt. Inslag av droger och sodomi kommer att förekomma.
Genom denna lapp avsäger jag mig dock allt ansvar för eventuell vandalism och störande beteende. Den som ändå väljer att försöka avbryta min fest eller än värre, ringa polisen, kommer jag leta upp. Jag kommer att använda det våld som jag tycker att situationen kräver. Tro mig kära grannar, jag har inget att förlora.
Må gott. Kram/ Wayne Nilsson, lägenhet 26

Sällskapet: Soda, mannen som kan få en hel restaurang full med huliganer att hålla käft genom några få ord och en enkel armsvepning över lokalen (att vi fick springa som fan efteråt hör inte till saken), var typen som i lönndom styrde upp besöket. Ett mycket fint initiativ av den nygifte ynglingen som helt klart visar på att det går att förena äktenskap och nöje. En god egenskap som alltför många glömmer bort innan de ens har kommit till behåbandet på en ny bekantskap. Men även soljäveln har sina fläckar och till Sodas negativa sidor hör att han gärna ska framhäva sina smaklökar i öldrickarsammanhang och efter ett tag blir det ett jävla tjat om beska, sälta, eftersmak och sötma. Det drar dock inte ner hans betyg, ett jävla bra sällskap helt enkelt och ämnen som skolpolitik, kvinnovåld och ölidentitet hann avhandlas .
Betyg: 5/5

Utställarna: Många stora, påkostade och tjusiga montrar. Grants hade en stilren och enkel del. Asahi hade helt klart den sämsta, och ölet var förbannat smaklöst. Något annat som var smaklöst var Birra Mexs monter där det krängdes Corona genom en blondin på 18 år i någon liten och skabbig klänning och som ibland gjorde runkrörelser på en uppblåst flaska till pöbelns förtjusning. Att sälja produkter genom sex är inget hokuspokus undertecknad går på och känns bara ytterst förlegat. Däremot hade Spendrups en jäääävligt snygg donna som tappade upp bärs utan något påklistrat fjanteri och utmanande kläder. En gissning gällande utseendet är att hon hade etiopiskt påbrå.
Betyg: 3/5

Besökarna: En förvånande blandning av människor, inte bara snobbiga finsmakare som innan var en av farhågorna. Folklig och avslappnad stämning och jävligt många stadiga magar vilket gjorde att man låg i underläge, och det kan ju vara skönt ibland. Det var även överraskande många kvinnliga besökare där, heta MILF:s men också en del fyllkärringar som ibland hade lite svårt att skilja på ditt och mitt.
Betyg: 4/5

Kändisar: Den där rödhåriga från duon Erik & Mackan var där. Robban Becirovic från Close-Up Magazine syntes också. Var lite inne på att förklara vilket magazine som är på väg att ta över marknaden, men han siktades tidigt på kvällen så det blev av naturliga orsaker inte av. Han borde dessutom klippa sig. Det vara alla celebriteter som var där. Jag är dock överjävligt dålig på kändisar så någon kan ha smugit in på radarn utan utslag.
Betyg: 2/5

Underhållningen: Under all jävla kritik, sämre än borgarna och värre än tysk pappersporr. Det var något coverband som körde standardrepertoaren med bland annat Knocking on heavens door och andra sömnpiller. Visserligen hörde jag något av Rage Against the Machine och det var väl drägligt. Sedan drog den irländska idiotin igång med flåshurtiga rytmer och instrument. Som en skämd klick grädde på ett mos med en fadd eftersmak kom givetvis den där jävla Whiskey in the Jar. Jag hatar alla versioner av den där låten.
Betyg: 1/5

Ölet: Det grundades med lite simpel folköl innan, men det bör ha provats omkring 12 öl på plats. Som tidigare nämnts så var Asahi ingen höjdare, det fanns väl dock inga större förväntningar på ett japanskt öl. Men ändå. Landsort Lager från Nynäshamns Ångbryggeri gjorde ett positivt intryck. För en man som anser att fitta ska smaka fitta och likaså att öl ska smaka öl kom Nils Oscar Coffee Stout som en jävligt oväntad och glad överraskning. Jag brukar vara allergisk mot saker med kaffesmak, som då inte är just kaffe, men den där var riktigt fin tillsammans med lite choklad i snålgapet. Kvällens bästa öl.
Betyg: 4/5

Whiskeyn: Nu är det såhär, och lyssna noga nu: Människor under 43 år som hävdar att whiskey är gott ljuger och vill bara spela vuxna och lite sofistikerade. Människor över 43 år som hävdar att whiskey är gott har haft alldeles för mycket fritid att slå ihjäl genom att pina i sig skiten och vill på något sätt skapa en identitet runt en dryck och slänga sig med ord som rökig och ekfat. Därför dracks inget sådant. Whiskey kan dock funka på en efterräka i brist på annat och om det står ett fruntimmer på spel.
Betyg: 1/5

Slutbetyg: Enligt min beräkning blir slutbetyget 2,857/5 vilket känns en aning missvisande. Mina matematiska kunskaper är dock jävligt undermåliga så jag höftar till med betyget 4/5 på hela tillställningen. Så alltså: 4 av 5 med motiveringen att det var trevligt trots värmen och att öl är gott.

Men va fan.

Snart, eller så jävla snart är det väl inte, men ändå, så slutar utbildningen på universitetet och då är det fan dags att bli vuxen på riktigt. Skaffa en kvinna som man kan avla sig med och gå på vuxentillställningar och dricka som vanligt folk utan skandalscener och bara underliv. Och ordna ett jobb. Det där med ett jobb skrämmer mig som fan.  Jag känner att det som jag utbildar mig till är avlägset, jävligt avlägset. Jag kan inte. Och jag vet inte om jag vill. Men mest för att jag inte kan.

Så därför har jag börjat tänka på alternativa yrkesvägar. Har varit inne på att bli styrelseproffs, det tycker jag låter sådär skönt uppblåst och pompöst. Bara glida runt och dricka gin och vara allmänt cool och vara proffs, kanske dra över en städerska på ett hotellrum i Zürich samtidigt som man läser börsnoteringarna och svullar rysk kaviar och ringer hem till kärringen och yrar om tristess och skenhelig lycka. Men man borde nog veta något om ekonomi då. Det gör inte jag. Reporänta är som rena jävla grekiskan och procent är för kärringar. Och kostym. Jag tror att man har kostym väldigt ofta som styrelseproffs. Alltså, kostym funkar när någon vän väljer att gå i förbund med Djävulen i en ceremoni under uppsikt av Gud. Eller när man firar nyår ensam och efter andra vinaren står i badrummet med slipsen över pannan och fnittrar tvivelaktigt med tanke på att ett världskrig snart bryter ut i natten. Så jag låter nog proffsen vara proffs och jag kan fortsätta vara en glad amatör.

Sjuksköterska skulle helt klart kunna vara något. Och det beror inte på att det är ett återkommande tema i gymnastikfilmer, men många sköterskor är tjejer, och det är bra. Jag vill gärna spendera viktig tid med en sådan, mest för att jag tror att sjuksköterskor är omhändertagande och kan klappa en vilsen själ och att det är oregelbundna arbetstider. Vilket jag tror kan vara sunt innan det ska skaffas kottar och ansvar, oregelbundna arbetstider alltså. Felet ligger dock i att jag inte klarar av sjukhusdoften och att jag har väldigt skakiga händer så jag kan knappast pricka rätt på en ven utan att sticka sönder något viktigt och tycker väl i största allmänhet att blod och sjukdomar är ganska otäckt. Så nej. Tyvärr.

Annars så tycker jag om djur. Djur är bra. Har därför funderat på att bli hundcoach. Det borde inte vara så svårt. Förmodligen bara att ljuga lite för någon kärring eller gubbe om att
- Om Mutta börjar skälla när det ringer på dörren så är det bara att vara lugn, så förstår Mutta att inget farligt kommer att hända.
Problemet är dock att om man ska vara hundcoach så måste man börja jobba på Tv4+ och ska man jobba där så måste man dessutom odla ut en tjacksnara och gå runt och leta spöken och osaliga andar. Och för att kunna göra det så måste man knarka som fan, och det har jag varken råd eller lust med.

Har varit lite inne på att bli brandman också. Det är en skön hjältestatus över det yrket. Bara åka runt med sin slang och släcka bränder och rädda en ungmö eller två och kanske hämta ner en katt från ett träd och sedan få priser och bli omskriven i lokaltidningen.  Fast de får ju se så mycket hemskheter de där brandmännen antar jag, och det är något som tidigare nämnts jag inte pallar med. Och så krävs det förmodligen en relativt nyttig livsstil i största allmänhet och det vore ju en radikal omställning.

Något som inte kräver en nyttig livsstil och en morot i arslet är att vara författare. Det vore kul att skriva en bok av något slag. Men då måste man ha talang och livserfarenhet och något viktigt och intressant att berätta, och tyvärr så är inte alla utrustade med Fadde Darwichs begåvning inom detta område. Så det är väl lika bra att isolera de tankarna också.

Gårdfarihandlare skulle även det kunna vara av intresse. Åka runt med cykel till främmande bygder och sälja hemslöjdsprodukter och dricka hembryggt kastanjevin ur en genuin plastdunk och gå på marknader och slåss med bönder på bönders vis och ha på sig nån fräsig reklamkeps och lårhöga gummistövlar och prata konstigt. Men det är punktering på min cykel. Och hemslöjd är inget jag bemästrar.

Fan också. Jag vet ingenting och famlar i ett ändlöst mörker.
Eller jo, jag vet att ölklockan precis har ringt och att det är dags att lägga sig i duschen någon timme och lyssna på Killing Joke högt utav bara helvete. Alltid något. Men framtiden känns fortfarande jävligt tveksam.

* – ?  ///

½.. ^~ ü ,,

() () () 2 5 0 0 0 :-

Allt går i konstens värld… bara man är pretto nog.

När man var liten så var december en jävla kalasmånad. En rolig följetong varje dag på tv och en massa snö, det var av någon anledning alltid en sjuhelvetes massa snö förr, och det var ju kul då. Någon borde maila Al Gore och fråga varför det inte är så längre. Och sen lämnade man in en lunta önskelista på en halv D-uppsats med förväntningar inför julafton. Det som inte gick att uttrycka i skrift blev till illustrationer. Det där strecket skulle symbolisera en fotboll förklarade man entusiastiskt och hoppade på stället så att man tillslut slog huvudet mot kanten på bröstpanelen på väggen och började blöda. Men det gjorde inget, för det var nytt hopprekord och snart jul.

Sen växte man upp och blev tonåring och fick hår på juvelerna och det där nya håret i ansiktet skulle sparas trots att det såg hemskt ut. Och jul fick en ny innebörd genom att bli skickad till intensiven för magpumpning på Luciafirandet utanför gympasalen efter att ha nosat på en halv folköl. Men det gjorde inte så mycket det heller. För under kvällen så trodde man att man någonstans känt granntjejens byst genom två lager dunjacka när man brottades för att få kroppskontakt.

(Det där med att brottas för kroppskontakt har tyvärr hängt med genom åren)

Nu är man relativt vuxen och det tar två veckor för en att komma fram till att det kanske behövs nya strumpor eller grytunderlägg när föräldrahemmet undrar vad som önskas i julklapp. Och det ska slängas i sig ett julbord och man blir lika förvånad varje gång när man inser att snaps smakar fan och bara är för människor som är vuxna på riktigt, dvs. fyrtio- eller femtiotalister. Och sen kommer det en juldag och man får ägna en hel kväll till att ljuga om livet eller rikta in sig på så kallade ”gröna kort”, alltså någon man låg med för tio år sedan och därför känns det helt naturligt med en repris och därmed ett frikort till skattkistan utan tuppfäktning med någon fjant i finskjorta och renrakade kinder.

Det jag egentligen ville komma fram till var att här kommer det recensioner på julfilmer. Och glöm för fan inte att tiden går fort, oavsett om du har roligt eller inte.

Grinchen
Komedi. Handlar om en grön gubbe som ser lite otäck ut. Rekommenderas från sju år vilket resulterar i att skiten är dubbad. Att sinnesslöa tyskar, fransmän och spanjorer har en obehaglig böjelse för att dubba hit och dit är ju ett faktum. Men bespara oss eländet i Sverige, lär ungarna läsa istället. Själva filmen då? Tja, när förtexterna var över så zoomades en harmynt jävel in och recensentens intresse fångades av annat.
Betyg: 1,5

Ett päron till farsa firar jul
Komedi. Chevy Chase i högform, förmodligen världens bästa skådespelare alla kategorier. Ingen man kan bära upp ett par tajta jeans, en flanellskjorta och en baseballkeps med sådan värdighet som Chevy. Och då avskyr jag egentligen kepsar. Chevy fixar ljusbelysning. Chevy sitter på vinden och blir nostalgisk. Chevy ber chefen dra åt helvete. Chevy är allt en man behöver vara. Det här är den enda julfilm universum egentligen behöver och funkar året om. Ett tips är att också kolla in Ett päron till farsa i Europa där Beverly D’Angelo syns i en mycket intressant duschscen. En höjdarvåffla det med. Chevy Chase borde få Nobelpriset i något snart, annat vore skandal.
Betyg: Högsta

The XXX-mas collection
Gymnastik. Ett mycket lovande omslag, tyvärr leder innehållet till stor besvikelse. Det anspelas på det klassiska boy meets girl-temat och här i julmiljö. Sedan blir det lite girl meets girl och avslutningsvis möts alla. Alle gegen alle så att säga. Det är kött och svullna kön och svett och sekret och någon slags olja och renar och midgets i en enda röra. Alldeles för mycket snabba klipp och in medias res, för att låta lite märkvärdig. Alltså att man kastas rätt in i själva dunkandet. Som en erfaren konsument vill man ha lite bakgrundsfakta. Det här känns inte autentiskt. Nej, det håller inte att klä några blonderade silikonmonster i tomteluvor och tro att allt blir bra och att julstämningen är ordnad. Det krävs mer än så i en genre på dekis. Mike Beck hade nästan gjort det bättre. Vad sägs om lite jävla glädje? Att skrika mindre och le mera är ett tips. Efter 1989 har inga bra gymnastikfilmer producerats. Den här slängs i papperskorgen. Omslaget sparas dock till nödsituationer.
Betyg: 2

Brevfilm från tv-programmet Bullen december 1993
Drama. Det är lite oklart om den här ska få vara med, men eftersom julfilmer är en bristvara så fungerar den som utfyllnad. Filmen handlar om trettonåriga Ann-Marie från Hägersten som inte helt oväntat vill vara anonym. Hennes problem är att hon sett sin pappa släta av tomten ute i trapphuset. Detta har gjort henne lite ledsen och förvirrad och i förtroende har hon berättat för bästisen Lotten. Men eftersom Lotten är skolans madrass så har hon i utbyte mot lite bekräftelse från killarna i nian fört informationen vidare och nu vet alla om det. Självklart blir Ann-Marie retad för detta och otrevliga ord som ”bögtomteknullarens dotter” ristas in på hennes skåp. Nu vill inte Ann-Marie gå till skolan längre och vänder sig till Bullen för rådgivning. Skådespelarinsatserna är minst sagt slätstrukna, det är dock inte tjejen som skrivit brevet som är med i filmen. Berättarrösten saknar helt inlevelseförmåga och är allmänt tam. Mikael Persbrandt syns som statist och han är som vanligt helt jävla bedrövlig. Martin Timell är en förbannad sopa i studion och kommer bara med dumma tips. Cissi Elwin är dock intressant.
Betyg: 2

Apelsin: En gul frukt som växer på träd och härstammar från Sydostasien. Apelsinens fruktkött skyddas av något som kallas skal. På pluskontot har apelsinen att den är god rent smakmässigt. Samt att den innehåller askorbinsyra, eller C-vitamin som det kallas i folkmun. C-vitamin är ganska bra för kroppen, skyddar till exempel mot hemskheter som skörbjugg. Apelsinens minuskonto belastas av just det där skalet. För en normalt välvårdad människa som sköter sina naglar är det ett jävla bestyr att klä av en apelsin. Samt att den utsöndrar något slags sekret i försvarssyfte som gör att man blir kladdig om händerna. Och kladd är trist.
Betyg: Ganska bra.

Kiwi: En rolig liten frukt som är brunaktig på utsidan, och grön på insidan med inslag av kärnor. Helt okej i smaken. Dock krävs det oftast ett verktyg, till exempel en tesked, vid själva förtäringen. Detta drar ju givetvis ner helhetsintrycket. Om bara kiwin förändrar eller utvecklar det här med verktygsanvändandet så har den glasklara förutsättningar inför framtiden. Men just nu är det mediokert.
Betyg: Sådär.

Banan: Bananen blev känd genom Andy Warhols omslag till en Velvet Underground-skiva. Den skivan är bra, speciellt låten Venus in Furs, och Nico var nog ett jävla skönt åk på den tiden. Men nu lever varken Andy Warhol eller Nico så bananen har helt spelat ut sin roll. Den är helt klart passé.
Betyg: Nej, inte nu längre. Smaken, formen och estetiken känns omodern och tanklös.

Äpple: Bra med äpplet är att det är lätthanterligt. Bara att börja tugga. Enda förarbetet består egentligen bara i att skölja lite för att skydda sig från bakterier från eventuella snuskfingrar i butiken och besprutningsmedel som dödar insekter och spädbarn. Det är lugnt, det är ingen större kraftansträngning. Till det negativa hör dock alla de olika sorterna. Jobbar man i livsmedelbutik blir förvirringen total när det man trodde var Granny Smith visar sig vara Ingrid Marie. Eller Royal Gala, Melonkavill, Äs Baron, Lambourne, Kalmar Glasäpple eller valfritt annat dumt jävla namn som äppelsorter verkar ha. Indelningen borde vara rött eller grönt. Varför ska det krånglas till så in i helvete?
Betyg: Dugligt.

Lime: Kompis inom citrusfamiljen med apelsinen. Fanns inte för tio år sedan. Nu finns den överallt. Den reklamfirma som marknadsförde limen gjorde ett bra jobb. Det skapades ett behov av limefrukten. Den återfinns i läskedrycker, sprit, tillbehör till sprit, mat, pajer och en jävla massa andra saker. Förmodligen finns det även någon nattkräm med inslag av lime som är avsedd för underlivet. Men det där behovet är en jävla bluff. Limen behövs inte, den är överflödig och borde inte få finnas.
Betyg: Avveckla skiten.

Honungsmelon: Är en underart till melon (cucumis melo på latin för den som vill gå runt och vara dryg) som är lite oval i formen och vanligen mellan 15 och 22 cm i diameter. Är tydligen en gurkväxt, men det är inget att bry sig om, det är fan fortfarande en frukt i mina ögon. Ganska trist i smaken, inte lika bra som vattenmelonen även om den också är relativt smaklös. Men en vattenmelon kan man hälla sprit i, det är dock väldigt studentikost och sånt ska man akta sig för. Honungsmelonen är populär att ha på en buffé med kallskuret. Kallskuret är vanligt när det är studentfirande i en trädgård för att någon lyckats sova sig genom gymnasiet, och där står man med munnen full av rostbiff och billigt bubbel i ena handen och den andra har man i fickan och bara väntar på himlen ska öppna sig så att den där vita klänningen blir transparent. Har man några blodsband till tonåringen som firas gör man dock bäst i att hoppas på fortsatt solsken, annat är perverst.
Betyg: Nja, skulle vara för nostalgin över alla okända studentfiranden man smitit in på och självsäkert presenterat sig som någons pojkvän.

Paprika: Nja, inte riktigt en frukt, men det är ju ungefär ändå inom samma kategori och fungerar bra som utfyllnad eftersom det är slut på frukter. Paprika finns i olika färger. Den röda är bäst. Den gröna helt klart sämst. Paprikor är populära i Ungern. I Ungern finns det snygga tjejer och valutan heter forint.
Betyg: Ganska bra.

Jag har varit där tre gånger tidigare och varje gång har jag återvänt hem med en smula besvikelse i kroppen. Inte fullt missnöjd, men med en känsla av att man missat det bästa. Ungefär som när oskulden rök och man insåg att det kanske inte var så jävla kul som det verkade på film utan mer som vilket skitjobb som helst.

I fredags återvände jag i alla fall till den tyska huvudstaden.

När jag flyger så får jag en mycket misantropisk inställning till omvärlden på grund av att det är ett jävla bök innan och att det är trångt och tråkigt och att människor i regel är idioter samt att man kan dö av turbulens och luftgropar och annat farligt som finns i himlen. Hamnade givetvis bredvid en gubbe som tyckte att han behövde lika mycket utrymme som Alexander Karelin vilket resulterade i att övre delen av min kropp fick vara i gången. Flygvärdinnorna var inte mycket att ha, så det var inte så överdrivet kul att gnida sig lite diskret mot dem med axeln som annars kan vara det enda flygnöjet som finns. Men det gick i stort sett bra, såg inte ljuset i tunneln en enda gång och landade på tysk mark välbehållen.

Tog S-Bahn mot stan och bytte sen till U-Bahn. När jag gick av vid Görlitzer Bahnhof i Kreuzberg så kände jag att mobilen inte låg tryggt mot kulpåsen i fickan som den skulle. Och iväg rullade tåget. Kuken. Förmodligen så var jag väl nöjd över att ha hittat rätt direkt, det är bra att vara läskunnig ibland och kunna följa instruktioner, och därför inte tittat på sätet när jag rest mig. Efter att ha skällt på mig själv i några minuter så letade jag upp mitt hostel och sedan en telefon för att ringa och spärra mitt SIM-kort. Sedan drack jag mig helt sonika full på en bar som verkade ha en förkärlek till Velvet Underground. Gick dock till boendet relativt tidigt och sänkte en döner på vägen.

Efter att ha slagits med sängen ovanför under natten vaknade jag med en ömmande kind och dimmig syn. Det tog nån minut innan jag fattade vart jag var, men fick sen en mycket trevlig överraskning i form av en stringklädd rumpa på andra sidan rummet. Nu anser jag väl inte att string är det ultimata, men va fan liksom. Tänkte dock att det kanske skulle bli dålig stämning om jag drog ett solonummer, så jag somnade om istället.

Efter en frukost på två timmar och konversationer med getingar så drog jag till Alexanderplatz för att inhandla en klocka med larmfunktion som substitut för mobiljäveln. Insåg att jag inte ägt en analog klocka på väldigt länge och varje gång jag skulle kolla av tiden så tog det dryga halvminuten innan jag fattade va fan visarna pekade på.

Funderade på om jag skulle leta upp Bauhaus-utställningen, som var det officiella målet med resan. Konstskolan Bauhaus alltså, inte byggvaruhuset eller det gamla postpunkbandet. Men jag sköt upp det där, åkte tillbaka till Kreuzberg istället och insöp stämning och öl lite slött i solen vid kanten av Spree. Och kedjerökte som fan. Det får man göra utan dåligt samvete på semestern.

Tog tag i det mer seriösa kvällsdrickandet på en bar vid namn Travolta som egentligen inte var något speciellt men det satt en söt tjej vid bardisken så det fanns ingen anledning att klaga. Inne på muggen var det populärt bland männen att gå in två och två. Sen kom de ut och såg väldigt nöjda ut trots att de plötsligt blivit väldigt förkylda. Noggrant inspekterade de sina näsor i spegeln, fåfänga tyskar som inte pallar lite snor utanför snoken tänkte jag.

Gick vidare till Wild at Heart på Wiener Strasse för att kolla in ett band som jag aldrig hört talas om, Sisterbutterfly. Först var det dock nån amerikansk komiker som skulle försöka underhålla. Det gjorde han inte. Jag hade inte tillstymmelse till leende en enda gång och tanken på att kasta glåpord och glas kändes lockande. Sen gick förbandet på, några tjockisar som lät lite som Interpol och Editors. Helt okej, men inget öronknull. När de där Sisterbutterfly började spela så hade jag hunnit bli ganska tankad och när jag fick se att det var en liten mupp som kryssat omkring tidigare bland publiken med strumpebandshållare och uniformsjacka med tillhörande mössa på scenen, så dömde jag ut skiten omgående. En låt, sen fick det vara nog.

Gick till hostelet och blev skälld på av snubben i repan för att jag inte skulle ha betalt ölen. Det hade jag väl för fan visst det, dricks hade han också fått, den sopan! Pratade svenska löner och kollektivavtal med en långhårig slyngel i tjugo minuter. Oklart varför. Jääävligt oklart.

Vaknade på söndagen med huvudvärk. Det måste vara värmen, konstaterade jag. Sköt upp den där Bauhaus-utställningen ytterligare, och efter en frukost på två timmar ytterligare en gång så begav jag mig till Oranienburger Strasse för att delta i en guidad tur med namnet Alternative Berlin. Turen började vid Tacheles, som är ett gammalt köpcentrum där numera konstnärer och annat löst folk hänger. Och sen drogs det vidare och jag fick information om nazibunkrar och graffiti och street art och turkar. Det tog ungefär fem timmar. Värmen och huvudvärken och allt gående och irritationen över en australiensare som envisades med att gå i bar über gjorde mig trött och att jag inte lyssnade så jävla noga de sista fyra timmarna. Men det var okej.

Kvällen spenderades vid en bardisk på en liten tvärgata. Min begynnande fylla på italiensk sprit och tyskt öl och lite svenskt söndagsvemod i kombination med bartenderskans brist på sömn gjorde att det blev en trevlig afton. I bitterhet gällande det motsatta könet förenades vi och för varje öl blev hon liksom sötare på något sätt. Märkligt hur det kan vara ibland. Tänkte föreslå en omgång efter stängning. Det har funkat förr, i en annan stad, i ett annat land, i en annan tid. Men sånt där kan ju lätt tas på fel sätt så jag nöjde mig med ett handslag och några ord om gott sällskap.

Fortsatte sedan prata löner och kollektivavtal med den långhårige slyngeln innan läggdags. Ännu en gång jävligt oklart varför.

Måndagsförmiddagen följde samma rutiner som tidigare med lång frukost och getingbråk. Sköt upp Bauhaus igen, och kom på att det inte skulle bli av, men motiverade det med att konst ändå är lite småborgerligt. Bestämde mig för att ta en guidad tur igen, denna gång med namnet Red Berlin. Givetvis var det två svenskar i gruppen och för att inte uppmuntra paret till samtal så fick de en blick som ungefär sa:
- Nej för fan, bara för att vi kommer från samma land så innebär inte det att vi ska gå och småprata här nu i flera timmar
. Kanske om det var två snygga kvinnor, men inte nu med en gubbe med uppdragna Inter Sport-strumpor och hans sällskap som man måste titta jävligt noga på för att se om det är en tjej eller inte.
De höll sig på sin kant. Turen då? Jodå, den var bitvis intressant. De var ena otäckingar de där Stasi. Kommunism är en ganska fin tanke i teorin, men funkar uppenbarligen inte i praktiken. Lite som ett parförhållande för undertecknad.

Kvällen bjöd inte på några stordåd. Spelade bort 25 åjro på frågesport i en automat och pratade varken löner eller kollektivavtal. Alarmet ringde tidigt dagen efter och runt 07.00 satt jag på Schönefeld och halsade Holsten, det får man göra på semester, redo att återvända till Sverige med en stulen Pierced Arrows-affisch som souvenir.

Rekommenderad tittning: De andras liv (Das Leben der Anderen)
Rekommenderad läsning: Vi barn från Bahnhof Zoo (Wir Kinder vom Bahnhof Zoo)
Rekommenderad lyssning: Einstürzende Neubauten