On The Radio.

Min förra chef tyckte att jag borde jobba med radio. Hon hade uppfattningen att min sträva kastratstämma skulle göra sig alldeles utmärkt till morgonkaffet samt att mina historier var värda ett bättre öde än att dras upp på varenda personalmöte. Kanske var detta en liten hint om att jag borde säga upp mig på studs och lämna över alla problem min person för med sig till någon annan arbetsplats, lämpligen då kanske P2 eller någon annan kanal som inte direkt står först i kön när fräcka ungdomar rattar in frekvenser, eller också så menade hon verkligen det hon sa. Kan man radioblogga förresten?

Jag skulle inte ha någonting emot det. Tänk vad fint att bara få gå in i en studio, ladda upp en tjusig låtlista som helt baseras på ens egen dagsform och sedan sitta i en timme och snacka en jävla massa skit. Det skulle vara drömmen det. Kanske bjuda in lite folk också som kan backa upp mina förljugna historier med orden ” Jag var där, det är 100% sant det som karljäveln sitter och säger”. Sedan sticker man åt gästen en hundralapp att köpa öl för och ber honom signera ett papper där det står något om total tystnadsplikt och döden som kommer ifall han yppar ett ord om sanningen.

Jag skulle iallafall inte vara lika självgod som många av sommarpratarna är. Det är fan inte ett dugg charmigt när de sitter och berättar om hur de tjänat sina miljoner, hur de alltid varit först ute med allting och hur de löst alla världens problem hemma på kammaren. Tvärtom. Roligast är att höra om de gånger de misslyckats med något. Det ger nämligen hopp till oss andra som kanske är nöjda ifall vi lyckas ta på oss skorna på rätt fot på första försöket.

Jag skulle nog kunna ge en hel del hopp. Bland annat skulle jag kunna berätta helt öppet och ärligt om det faktum att jag aldrig lyckats fånga en fisk. Det är en mörk fläck i mitt liv och jag känner en sådan skam över detta att jag börjat ljuga om det varje gång någon ska tala om sin senaste gäddfångst. Istället för att säga som det är, att jag de facto är livrädd för minsta lilla abborre så säger jag istället att jag fångat lax uppe i Saschatewan i Kanada, med munnen som enda hjälpmedel och björnar som enda sällskap. Det brukar tysta sällskapet ganska omgående och jag fortsätta att komma med detaljer och tips om vart på laxbryggan man bör stå, vilka björnar man ska morra åt och vilka sorts skor man ska ha på sig. För att ljuga, det är jag rätt bra på.

Det skulle jag dock aldrig, aldrig, aldrig göra i radion. Förutom då när jag sticker hundralappar åt mina gäster, men då ska åtminstone 20% av historien vara sann. Då är det helt legalt att krydda upp resterande 80% med små vita lögner och stora ord som förstärker historien. I övrigt-Inte. Men som sagt, mest skulle jag viga mina program åt mitt hat mot fisk i allmänhet och fiskare i synnerhet. Jävla pack.

Så, har ni några känningar på Sveriges Radio så vet ni om vem ni ska tipsa om.

Nu ska jag smörja in magen med Aloe Vera. Den är lite röd den stackaren.

Den förra chefen var förresten min moster. Nepotism i sin vackraste form.

Hejdå.