Ja, det är ju inte det att jag inte har något att skriva om. Det är snarare så att jag jobbar så förbannat mycket, detta tack vare något som kallas -the curse of the efterbliven- och kortfattat innebär att när alla andra har semester så får jag och min jätteskalle hoppa in och rädda situationen som uppstår. Igår till exempel så började jag klockan 08.00 ute på Ingarö, slutade klockan 15.00, hoppade på en buss mot Slussen, kom fram klockan 16.30 och småjoggade därefter mot nästa ställe där jag började klockan 17.00 och slutar klockan 17.00 idag. Ja, ni har rätt, jag sitter således i detta nu och använder mig av en dator som inte har mitt namn på sig.
Men allt är inte direkt kattskit. Verkligen inte och tvärtom. På Ingarö fick jag tillfälle att bada en hel del, vilket verkligen behövdes då min kropp brändes så mycket på morgonen att jag kom på mig själv med att gnaga mig på armen och drömma om bacon stekt i smör. På det andra stället var det om möjligt ännu bättre.
Där var det nämligen dans och utgång som stod på menyn. Och inte på vilken klubb som helst. Nej, den här klubben var vikt åt folk med en kroppsvikt på 100+. I början kändes det ganska stelt, det måste jag erkänna. Jag menar, där kom jag med mitt sexpack på magen och spelade Allan. Eller. Där kom jag iallafall, utan några som helst visioner om att få dansa med en stor kvinna som skulle kunna krossa mig endast med hjälp av ena skinkhalvan. Jag var inte där för att ens dansa lite med mig själv. Men där var och och det var skoj. Till slut. För som sagt, i början var det minst sagt stelt. De storväxta typerna uppskattade inte alls min lilla nätta figur, utan sneglade argt på mig och tog varenda tillfälle de fick att försöka höfttackla mig in i evigheten. Och då var jag inte ens minst därinne. Det fanns nämligen ett par rejält spinkiga Ville Vessla typer därinne som smög omkring och hoppades att få hitta en egen amazonkvinna att ta hem till loftsängen. Men jag måste ha utsöndrat någon doft som gjorde att de kände av mitt ointresse. Kanske var det så enkelt att jag tidigare under dagen tvättat av mig baconlukten?
Men det hela släppte till slut loss. Det som krävdes var att diskridaren satte igång låten, och detta är ganska kul och väldigt sant, Popcorn. Då jävlar började det dansas med en väldig inlevelse och passion. Det påminde om videon till -It´s Raining Men- och det var ett väldigt ålande och kramande där inne. Till slut rycktes även jag med. I ett hörn stod jag och svängde på min kropp som en boaorm med matsmältningsproblem och denna dans gjorde att även jag accepterades i gänget. De välkomnade mig genom glada tillrop och med tummar höjda i skyn. Detta tecken från 80-talet gjorde mig väldigt glad och jag kände att jag aldrig ville sluta dansa.
Men tyvärr så har alla kvällar sina slut. Vid 2 på natten var det dags att sy ihop påsen och ge sig av. Jag och min polare gick hemåt. De andra gick förmodligen till Max. En fantastisk jobbdag var det iallafall.
Vi får se vad den här dagen har i sitt sköte. Och i och med den meningen så fyllde jag härmed min kvot på snuskiga ord per inlägg. Yes alltså.
På återseende.
On The Radio.
Min förra chef tyckte att jag borde jobba med radio. Hon hade uppfattningen att min sträva kastratstämma skulle göra sig alldeles utmärkt till morgonkaffet samt att mina historier var värda ett bättre öde än att dras upp på varenda personalmöte. Kanske var detta en liten hint om att jag borde säga upp mig på studs och lämna över alla problem min person för med sig till någon annan arbetsplats, lämpligen då kanske P2 eller någon annan kanal som inte direkt står först i kön när fräcka ungdomar rattar in frekvenser, eller också så menade hon verkligen det hon sa. Kan man radioblogga förresten?
Jag skulle inte ha någonting emot det. Tänk vad fint att bara få gå in i en studio, ladda upp en tjusig låtlista som helt baseras på ens egen dagsform och sedan sitta i en timme och snacka en jävla massa skit. Det skulle vara drömmen det. Kanske bjuda in lite folk också som kan backa upp mina förljugna historier med orden ” Jag var där, det är 100% sant det som karljäveln sitter och säger”. Sedan sticker man åt gästen en hundralapp att köpa öl för och ber honom signera ett papper där det står något om total tystnadsplikt och döden som kommer ifall han yppar ett ord om sanningen.
Jag skulle iallafall inte vara lika självgod som många av sommarpratarna är. Det är fan inte ett dugg charmigt när de sitter och berättar om hur de tjänat sina miljoner, hur de alltid varit först ute med allting och hur de löst alla världens problem hemma på kammaren. Tvärtom. Roligast är att höra om de gånger de misslyckats med något. Det ger nämligen hopp till oss andra som kanske är nöjda ifall vi lyckas ta på oss skorna på rätt fot på första försöket.
Jag skulle nog kunna ge en hel del hopp. Bland annat skulle jag kunna berätta helt öppet och ärligt om det faktum att jag aldrig lyckats fånga en fisk. Det är en mörk fläck i mitt liv och jag känner en sådan skam över detta att jag börjat ljuga om det varje gång någon ska tala om sin senaste gäddfångst. Istället för att säga som det är, att jag de facto är livrädd för minsta lilla abborre så säger jag istället att jag fångat lax uppe i Saschatewan i Kanada, med munnen som enda hjälpmedel och björnar som enda sällskap. Det brukar tysta sällskapet ganska omgående och jag fortsätta att komma med detaljer och tips om vart på laxbryggan man bör stå, vilka björnar man ska morra åt och vilka sorts skor man ska ha på sig. För att ljuga, det är jag rätt bra på.
Det skulle jag dock aldrig, aldrig, aldrig göra i radion. Förutom då när jag sticker hundralappar åt mina gäster, men då ska åtminstone 20% av historien vara sann. Då är det helt legalt att krydda upp resterande 80% med små vita lögner och stora ord som förstärker historien. I övrigt-Inte. Men som sagt, mest skulle jag viga mina program åt mitt hat mot fisk i allmänhet och fiskare i synnerhet. Jävla pack.
Så, har ni några känningar på Sveriges Radio så vet ni om vem ni ska tipsa om.
Nu ska jag smörja in magen med Aloe Vera. Den är lite röd den stackaren.
Den förra chefen var förresten min moster. Nepotism i sin vackraste form.
Hejdå.