Artist: Borghesia
Låt: Theme One Resistance Mix
Album: Resistance
År: 1990
Lyssna här: Borghesia – Theme One Resistance Mix
The Mary Onettes – Whatever Saves Me
Artist: The Mary Onettes
Låt: Whatever Saves Me
Album: Islands
År: 2009
Lyssna här: The Mary Onettes – Whatever Saves Me
Call Of The Wild.
Yeeeeees! Yeeees! Yeeees! Eller på ren svenska, jajamensan! Nej, det blev ingen lägenhet idag, men vi kom tvåa i aktionen, vilket på borde sätta oss i viss respekt inför övriga aktörer på bostadsmarknaden. Som tvåa borde vi även få fritt välja en tröskel eller en bit tapet från lägenheten vi var och nosade på. Det är vi värda efter att ha trissat upp priset en aning och på så sätt höjt värdet på bostäderna kring Telefonplan.
Annars var vår taktik högklassig. Istället för att direkt ge oss in och kasta småpengar nere på de lägre nivåerna satt vi likt två utsvultna lejon och betraktade de små antiloperna som slogs om den åtråvärda lilla vattendammen på savannen. När tiden sedan var mogen så kastade vi oss girigt in med ett fläskigt bud som gjorde att hopen av lägre stående djur i näringskedjan skingrades åt alla håll av rädsla för vår stora plånbok. Fulla av självförtroende slickade vi sedan i oss resterna av deras sargade kroppar medan mäklar-hyenan stod bredvid och hoppades på att få smaka sina tio kadaver %. Tyvärr hade vi dock inte räknat med att ett ännu större djur i sin tur stod och iaktog oss. När vi ätit oss mätta så klev denne nye savannkonung in och och slaktade oss med väl placerat kreditkort i mellangärdet. Väl spelat av honom och vi får hoppas att han går i personlig konkurs inom ett halvår. Det är han värd den jäveln.
Annars är det här med att komma tvåa gravt underskattat. Ofta är det fan så mycket bättre än att vinna. Eller bättre och bättre förresten, det skadar ju inte i allafall. Alla kan inte vinna. Är det något som jag hatar så är det folk som ” hatar att förlora “, vad fan spelar det för roll egentligen? Såna som inte ens kan spela sällskapsspel med familjen utan att gå bananer när han inte får köpa Strandvägen för en billig penning på Monopol. Vad fan är det för fel på er? Vuxna människor. En bra förlorare är bättre än en usel vinnare, så är det bara.
Missförstå mig rätt nu. Jag själv är ju lite av en vinnare själv. Detta påstående kan jag ju om inte annat backa upp med ett par korpguld samt en och annan vinst i strafftävlingar på träning och även en guldmedalj på undervattensimning från femmans gymnastik. Trots detta så har jag ingenting emot att förlora ett parti dart i goda vänners lag och för detta tvingas springa naken genom stan och sjunga Life is Life. Tvärtom. Om det bara vore en bättre låt skulle jag kunna göra det sju dagar i veckan.
Men men, världen skulle vara bättre om dessa “ vinnare ” och “ tävlingsmänniskor ” kunde försvinna. Eller kidnappas och rullas i tjära och fjädrar av övriga förlorare och jag själv som är en vinnare som hyser solidaritet med förlorare. Det skulle vi alla må bättre av. Inga krav på prestationer, inget hets om pengar och inget jävla snack om felvallning och doping i Vancouver. Lugnt och skönt. Frankie Says Relax.
Posted in Barens blogg Leave a comment
Company Flow – Collude/Intrude
Artist: Company Flow
Låt: Collude/Intrude
Album: Funcrusher Plus
År: 1997
Lyssna här: Company Flow – Collude/Intrude
The Seeker.
Bortglömd, hånad, ensam. Håkan Olsson om 10 år? Möjligen. Det här med lägenheten ser ganska mörkt ut just nu. Ordförandehelvetet vägrar att svara i sin telefon, förmodligen upptagen med att jaga råttor i tvättstugan som han kan sitta och äta som den där bögmunken i filmen -I Rosens Namn-. Jag skulle inte bli förvånad. Synd, lägenheten var riktigt fin och skulle ha passat oss som handen i hansken. Men nu får den istället stå ut med att se den där lilla snorungen växa upp och bli en kvinna där, vilket kanske inte är helt fel det heller.
Men för att återknyta både till den första raden och den sista i förra inlägget. Här har ni mannen jag syftade på som den ensamme Sökaren. Denna gång utan en flådd mink runt sin hals. Naken, med enbart sina demoner som sällskap.
Tiden är grym.
Posted in Barens blogg Leave a comment
Our House.
Visningen gick bra, de enda närvarande förutom den sliskiga mäklaren med sitt falska leende och slickade hår, var ett par och en mamma med sin lilla dotter. Paret såg inte på långa vägar lika eleganta ut som oss två, så redan där känns det som att vi hamnade i ett psykologiskt överläge. Dessutom avskräckte jag genom att ideligen låtsas tappa 1000-lappar på golvet, dessa tog jag sedan upp och slängde i toaletten med motiveringen att de blivit smutsiga. Klassiskt krigsföring helt enkelt, mäklarkombat one on one. Svårare var det med ungen. Dessa kan man inte längre muta med hundvalpar eller snask, för då blir det en jävla mistlur på modern. Det vet jag, vis av erfarenhet. Så jag antar att det är mellan dem och oss det står.
Och ungefär 10 personer till som var på den tidiga visningen. Men vad fan, vilka går på en tidig visning? Arbetslösa, tiggare, runkare och pederaster. Det är iallafall det jag intalar mig. Och har skrivit på lapparna som jag delat ut i grannskapet. Ingen från den tidiga visningen förtjänar lägenheten, så är det bara.
Nu återstår bara lite småsaker att ta upp med hyresgästföreningens ordförande innan vi ger oss in i matchen och skambjuder oss fram till viktorian. Ordförande förresten. Vem fan orkar med något sådant? Allvarligt alltså? Jag kan på min höjd tänka mig att göra några mackor till deras möten, men att sitta där och dunka med klubban som en besatt, det känns inte alls modernt. Är det inte 2010 kanske? När man chattar fram besluten i sin anonymitet och samtidigt kan sprida rykten om vad Jansson och Silverberg har för sig i tvättstugan?
Slutligen ska jag snart ringa mäklaren och väsa fram den klassiska Sökarna kommentaren:
- Fraaaaam då…. Fraaaaaaam.
Sedan har vi nog en ny lya. Kanske redan ikväll.
*Edit* De bjuder som faaan just nu. Helvetes jävla amatörer. Nöj er med vad ni har för guds skull.
Posted in Barens blogg Leave a comment
Blondie – Hanging on the Telephone
Artist: Blondie
Låt: Hanging on the Telephone
Album: Parallel Lines
År: 1978
Lyssna här: Blondie – Hanging on the Telephone
Money Changes Everything
Pengarna bara rullar in till redaktionen. Först vinner Håkan 20 000+ på spel och dobbel för att sedan få beviljat lån av banken.
Yes och yes. Det går bra nu för oss med andra ord.
Pengar är ju dock ett jävla gissel. Vad exakt ska vi lägga dessa slantar på? Jag är för fet för att äta mer ost och allt tvång med jobb och utbildning gör resor till andra länder tufft att genomföra rent tidsmässigt. Bada i pengarna som aset Von Anka känns rent ut sagt ganska äckligt och ohygieniskt. Det ser inte heller vidare bekvämt ut och ska jag vara helt allvarlig så vet jag inte om Håkans lån är stort nog för att bygga upp och dessutom fylla en penningabinge. Att bara ruva på rikedomarna känns lite judiskt och med tanke på hur tufft dessa haft det genom åren så känns det som om det här med sparande kan hoppa upp och bita oss i arslet när vi minst anar det.
Eftersom det inte finns något bättre alternativ så har jag därför bestämt att våra pengar lika gärna kan kastas i denna tjärn utan botten som går under namnet Cramp Magazine. Vi köper alltså helsidesannonser i landets stora morgontidningar. Sida tre ska vi ha. Den är fin nog för Cramp.
Posted in By the way 1 Comment
Took Out A Loan.
Ikväll ska vi på lägenhetsvisning. Den första i en förmodad aldrig sinande rad. Världens värsta ekorrhjul är bilden jag har framför mig. In i lägenheten, titta runt lite, bestämma sig för att -jo, den här var ju fin, den bjuder vi på- sedan gör man det och upptäcker att skiten sålts för två miljoner mer än budet man själv la. Exakt så kommer mina närmaste månader se ut. Hoppas att de jävlarna har vett nog att åtminstone bjuda på lite fika. Men absolut inte nybakat. Det gör man bara för att dölja doften av mögel eller stanken från sin svärmor som man gömt under badkaret. Så jävla lättlurad får man bara inte vara som köpare.
Det hela hade faktiskt kunnat gå betydligt smidigare. I Fredags var jag nämligen helt rätt ute på en enkelrad a´5 kronor på min gamla vän Bomben. Min rad löd: 2-2, 3-3 och 6-2. När jag kom hem såg jag att slutresultaten blev följande: 2-2, 3-3 och 7-2. Det sista målet gjordes med hela 27 sekunder kvar av den helt obetydelsefulla matchen mellan Västerås och Växjö och den lilla fittan Jonas Leetma är därmed skyldig mig närmare 300.000 kronor. En fin liten slant som han kan sätta in på mitt kontonummer snarast. Annars kommer en liten kille vid namn Karma att stå och protestera högljutt vid Pärleporten när den dagen närmar sig.
I övrigt gör all den här pressen med jobb, lägenhetssökande och bristande potens att jag utöver ett hetsigt humör även ser vissa tendenser till att bli förstoppad. Det skulle vara förjävligt det. Alltså måste jag i exakt detta nu stoppa i mig en paket russin och försöka frige den gisslan som gör att magen ser större ut än vad den egentligen är.
Rapport kommer.
Hejdå.
Posted in Barens blogg Leave a comment
The Neon Judgement – Chinese Black
Artist: The Neon Judgement
Låt: Chinese Black
Album: General Pain & Major Disease
År: 1989
Lyssna här: Neon Judgement – Chinese Black
This Golden Age.
Igår firade tre stycken bekanta till mig att de alla inom en kort tid fyllt 30 år. En så kallad 90-års fest. Fyndigt, inte sant? Festen lär ha slagit ett par rekord inom hårdgroggning, fräcka danser och brutna lårbenshalsar. Men om dessa kan jag inte yppa ett ord. Inte alls på grund av någon sekretess, sådan har jag aldrig brytt mig om och kommer så heller aldrig att göra. Inte heller på grund av någon minneslucka, även fast en gissning på en sådan nog betalat ungefär 0.25 tillbaka per satsad hundring på skitbolaget Svenska Spel. Nej, anledningen till min tystnad kring festen var att jag helt enkelt inte var där. Trots inbjudan och allt. Men jag, min arme stackare, var tvungen att i vanlig ordning slita ont. Dubbla jobbpass både igår och idag tär rejält på lill-kroppen och jag kan nog räkna med en och annan arg lapp från någon igenpluggad hjärtklaff i framtiden.
Men, min tid kommer snart den med. Om ett och ett halvt år närmare bestämt. Då kan man dra ner luvan för gott. 30 år. Det är ju rätt mycket. Och man kan ju knappast hoppas på att gamla farbröder får samma uppsving som sina jämnåriga kamrater med det täcka könet. Nej, Dilf:ar är nog tyvärr ingenting som kommer att upplevas. Där har vi någonting att ta upp i kampen om jämnställdhet mellan könen.
Jaja, all bitterhet åt sidan. Jag kommer att gå ut med stil. Alltså har jag redan nu börjat planera inför min egen 30 års skiva. Jag ser framför mig ett litet slott, fyllt av vänner, en orkester, ett par manliga dansare i burar, två vita tigrar lånad från Junsele Djurpark, sex stycken gamla kärringar i folkdräkter som sjunger Dr Albans samlade låtskatt samt mat från Ken´s Catering. Dessutom skulle jag vilja ha en slags Wall Of Fame där folk i förväg fått skickat in bilder på mig, anekdoter ifrån min ungdom och kanske även en och annan videolänk med lyckönskningar skickad från hockeytränare, lärare och poliser som alla fått åkt med en bit på mitt framgångståg. Det hela ska vara en hyllning till den underbara människa vi känner som Håkan Olsson. Storslaget, pompöst och grandiöst. Värdigt en människa av min kaliber.
Denna fest ska pågå i dagarna tre. På slutet av den tredje dagen ska samtliga gäster ställa sig på rad och vinka med vita handdukar i luften. Samtidigt ska jag gå fram, lägga min hand på axlarna på dem, viska några kärleksfulla ord i varje öra innan jag börjar vandra ned mot vattnet. Folk ska försöka hejda mig, men de vita tigrarna kommer att hindra alla försök till iblandning. Sakta närmar jag mig vattenbrynet, sliter förföriskt av mig plagg efter plagg tills jag står naken framför alla gäster och Gud min skapare. Då ska orkestern börja spela – Whats Love Got To Do With It- och jag tar språnget rakt ner i vattnet och dränker mig själv genom att med ren viljekraft sluta att andas.
Det som talar emot denna storslagna sorti är att det två dagar tidigare än min även är en annan födelsedag. Patrik Wekling den lilla råttan, ska förmodligen också försöka ta del av det dunder som jag förtjänat och jobbat ihop. Typiskt honom och jag har på känn att festen som, istället för den jag ovan beskrivit, kommer att sluta med lite fingerkrok, logdans och bilbingo runt tolvsnåret. Alla av Patriks favoritsysselsättningar.
Men. En idé ger jag inte upp. Väggen med samlade hyllningar och bilder alltså. Vänligen, god vänner, börja redan nu att fila på en vacker liten historia eller gräv upp en tjusig bild ur arkiven. Sedan kan vi om 1 år och några månader samlas och njuta av Guds största misstag. Men om ni tänkt skicka något om Patrik så kan ni undvika att skicka in den här bilden från hans student. Den gillar han inte alls.
Han ser alldeles för glad ut tycker han och jag är beredd att hålla med. Nej, allvarligare bilder kräver vi allt, det är inget jävla blahablaha det här. Vi kommer nämligen att fira vår alldeles egna 120-års fest och då är det sista vi vill ha ett förbannat leende på läpparna.
Posted in Barens blogg Leave a comment
Solomon Burke – Diamond in Your Mind
Artist: Solomon Burke
Låt: Diamond in Your Mind
Album: Don’t Give Up on Me
År: 2002
Lyssna här: Solomon Burke – Diamond in Your Mind
The Gun Club – Ghost on the Highway
Artist: The Gun Club
Låt: Ghost on the Highway
Album: Fire of Love
År: 1981
Lyssna här: The Gun Club – Ghost on the Highway
Tom Waits – In the Neighborhood
Artist: Tom Waits
Låt: In the Neighborhood
Album: Swordfishtrombones
År: 1983
Lyssna här: Tom Waits – In the Neighborhood
Worlds Conspiracy.
Mitt ansikte, mitt tidigare så vackra ansikte. Det får ta emot en hel del stryk i dessa tider. Kyla, snöflingor som flyger rakt in i det som små apungar, salt från vägen samt en och annan smäll från bittra pensionärers handväskor, det är några av sakerna som det drabbas av. Följden av dessa angrepp blir att jag är torr som ett fnöske och ser ut som en psoriasisarmbåge i nunan. Inte speciellt attraktivt att kliva upp på morgonen, ruska på huvudet åt världens alla orättvisor och sedan upptäcka att det ser ut som om någon slipar ett golv på grund av allt skit som flyger från hakorna.
Detta skulle jag dock råda bot på. Eller jag och jag. Paddan har väl även hon upptäckt problemet. Hon införskaffade iallafall en sorts kräm som jag ska smeta in mellan rynkorna. Ja, det är en kräm, men en väldigt manlig sådan, så ni kan redan nu sluta och leta efter mig på QX´s chatt. Den ska nämligen bara användas efter rakning. Vilket i vanliga fall brukar innebära en gång i veckan. Men sedan krämen kom in i mitt liv har mina rakningstillfällen ökat till minst tre. Slump? Jag tror inte det.
Krämen kommer nämligen från Gillette. Det gör även min rakhyvel. Jag misstänker starkt att detta företag lyckats uppfinna någon formula som stimulerar de små fjunen att med ljusets hastighet komma ut ur sina hålor. På så sätt kan de kränga iväg dubbelt antal hyvlar än normalt. Jag är inte förvånad. Hela jävla världen är i cahoots för att skinna min plånbok. Obama, Gillete, Kreml, Oldsberg, namnen spelar ingen roll. Alla vill ha en del av kakan.
Tur i oturen är att jag igår såg Lyxfällan på tv. Det där med Sms-lån låter inte så tokigt ändå. Man slipper den personliga kontakten med bankmän som sitter och hånar ens svaga ekonomiska status och dessutom tycker jag att räntesatsen verkar vara mer än skälig. Nu ska jag bara skaffa ett telefonabonnemang och köra igång. För tydligen får man inte ha kontantkort när man ansöker. Det tycker jag är lite väl hårt, men jag antar att såna tuffa regler sållar bort oseriösa kandidater.
Och nya pengar lär behövas. Jag kom nämligen nyss på att jag dessutom lyckats smörja in arslet med den där krämen. Det blir ett par hyvlar det.
Posted in Barens blogg 3 Comments
Nitzer Ebb – Let Beauty Loose
Artist: Nitzer Ebb
Låt: Let Beauty Loose
Album: That Total Age
År: 1987
Lyssna här: Nitzer Ebb – Let Beauty Loose
Da Sound Of Da Police.
När man nått åldern av 28 år så är det ju onekligen så att man ska välja någon sorts inriktning i livet. 28 är det nya 18 helt enkelt. Jag siktar på att så småningom bli Sveriges äldsta student, men dit är det många år kvar. Det finns många år kvar att dra benen efter sig innan jag sätter mig i en skolsal, det ska ni ha jävligt klart för er. Men när den dagen kommer så jobbar jag gärna med djur, så kanske blir jag marinbiolog. För det är väl sådana som får surfa med delfiner på Kolmården? Svintufft ju.
Men som sagt. Dit är det mången år. Först vill jag nog prova på lite olika yrken för att se vart jag passar bäst. Bingoutropare, roddare till något tufft band samt sjöman är några jag tittat lite mer intensivt på. Men ska man bli sjöman måste jag skaffa lapp för ögat, en papegoja och ligga och gnida mig mot andra män på resorna på de sju haven. Och är det något jag hatar så är det papegojer. Jävla pratkvarnar. Bannlyser man dem från båtarna så mönstrar jag på direkt.
Här är några yrken jag under inga som helst omständigheter skulle kunna tänka mig. I nummerordning, prydligt uppradade för att ni ska kunna följa med lättare. Jag är bra snäll ändå.
5: Parkeringsvakt. De gör ett bra jobb, tro ingenting annat. Utan dem skulle det vara en djungel därute. En djungel där den som äger störst bil vinner. Alltså skulle vi ha en värld styrd av borgare. Vilket vi har i och för sig… Fan. Skitsamma. Jag tycker helt enkelt inte om deras uniformer. Skulle de få ha andra arbetskläder skulle jag nog kunna börja lappa bilar jag också.
4: Dörrvakt. Onödiga och väldigt elaka. Jag har bara träffat en trevlig sådan genom min krogkarriär. Och till och med han har nekat mig inträde. Maktgalningar. Släpp. In. Mig.
3: Tullpersonal. Vad spelar det för roll om en liten flaska whiskey råkar hamna gömd längst ner i väskan, inpackad i ett par jeans? Herregud. Slappna av. Jag tycker att man kan sikta in sig på att ta en person i månaden och släppa förbi alla andra. Det skulle vara roligt. Det verkar tyvärr inte de andra svinen inom yrket hålla med om. Alltså skulle jag bli mobbad på arbetsplatsen och få psykiska skador av utfrysningen. Sedan skulle jag få sitta i Malou von Siwers tv-soffa och tvingas berätta om allt elände. Det orkar jag helt enkelt inte.
2: Ordningsvakt. Jag har träffat en rolig sådan. Nämligen jag själv. Det var en gång på krogen när jag timmarna innan utgång lyckats stjäla en väns, som arbetade inom den branschen, uniform med tillhörande basker. Sedan stod jag i baren och omdirigerade all groggtrafik som var i omlopp rakt ner i min strupe. Hur roligt som helst. Det tyckte dock inte männen som jobbar på punkt nummer 4. De slängde bryskt ut mig med huvudet före och ringde sedan till asen som jobbar som på mitt hatjobb nummer 1.
1: Polis. Egentligen är kommentar helt överflödig. Speciellt sedan Bodström tillät alla som någon gång lekt -Tjuv och Polis- att utbilda sig till yrket. Mitt agg mot denna yrkesgrupp kan i och för sig komma sig av att jag reagerar på samma sätt som Rocky i Jönssonligan varje gång jag ser någon av dem. Alltså med svåra skakningar, svettningar och oregelbunden andning. Men, det tror jag dock inte. Mest tror jag att agget kommer ifrån att de flesta faktiskt är väldigt dryga och överlägsna till sitt sätt. Samt att de har en förkärlek till att slänga in något överförfriskade personer bakom lås och bom. Det gillar jag inte alls.
Posted in Barens blogg 2 Comments
Toots And The Maytals – 54-46 Was My Number
Artist: Toots And The Maytals
Låt: 54-46 Was My Number
Album: The Essential Collection
År: 2000
Lyssna här: Toots And The Maytals – 54-46 was my number
Dirt.
06.00- Trött. The Saga Continues. Men utan Ghostface, Ol´Dirty Bäpa, Raekwon och Method Man. Gårdagen andades inte in någon succéluft alls. Torsk med de mindre smickrande siffrorna 8-0. En skottstatistik som slutade 73-16 och en lönnfet kille med nummer 26 som åkte omkring och räknade får matchen igenom. Härligt! Sluttiden innan jag kunde sätta ner arslet i soffan skrevs till 23.45 och min middag intogs klockan 00.00, sharp. Det är nästan så att jag får ställa alarmet idag så att jag inte missar succétågets stopp i staden Fläskberga.
Och som om inte detta vore nog så skulle det även på lite lökbitar på laxjäveln. Lägenheten som jag nu hyr i andrahand verkar ha blivit såld sent igår kväll. Alltså har jag två månader på mig att hitta något nytt kyffe att placera mig själv och min stora samling av My Little Pony´s i. Det lär bli svårt. Banker ska enligt uppgift vara väldigt svåra att dupera och tydligen fungerar det inte ens att gråta framför de giriga direktörssvinen. Så nu krävs det en kraftansamling från oss alla för att antingen genomföra en kupp mot G4 eller också fixa fram ett mansion. Morgan?
Jojo. Det lär ju sluta bra det här, det känner jag på mig. Det är bara att sätta igång med de djupa benböjen igen så att rövmuskulaturen börjar på den där runda, hårda och inbjudande formen igen. Gatans lag är hård och vill man överleva krävs det förutom ett psyke av stål även ett arsle av samma material. Om inte annat för att kunna sitta på en bit kartong och spela gurka för småmynt dagarna igenom.
Grattis Gud. du fick mig till slut. Ge mig ett K. Ge mig ett U. Ge mig ett K. Vad blir det baklänges såväl som framlänges, ett så kallat palindrom? Fundera på det ni. Själv ska jag jobba.
Det blev Kuk.
Posted in Barens blogg Leave a comment
Bored.
Roligare dagar kan man ha framför sig. Nu sitter jag här i svinottan och umgås med andra morgonpigga varelser. Tuppar, inbrottstjuvar och Batman. Fy fan. Snart börjar jag jobba också och det känns bra endast av den anledningen att det finns en hel del värme att ta del av inne i huset. Som om detta inte vore nog så ska jag spela match ikväll också. Efter tre veckors duckande av kulor. Det lär ju bli en mindre succé. Vet de möjligen inte om existensen på min nya livskamrat Herr Fetma? Jaja, honom lär de snart bli varse om, ska bli väldigt intressant att se när tjugo man står och försöker tejpa fast alla skydd på min kraftiga benstomme.
Skitsamma. Den här dagen är ändå lindrig. Torsdag blir betydligt värre. Då ska nämligen en vattenkammad ung man in på två olika banker och ansöka om lån. Reaktionen lär väl bli ett hånskratt och en ovänlig öppen hand som pekar rakt mot bakdörren. Då jävlar. Då tar jag mina sista slantar och hyr en Robin Hood utstyrsel på Buttericks och återkommer till dem en mörk natt. Sedan tar jag det som jag anser är mitt. Skatteåterbäring- Moderat stil.
Återkommer, mina unga fräcka läsare.
Posted in Barens blogg Leave a comment
Parken – Låt Mig Följa Dig Ner
Artist: Parken
Låt: Låt Mig Följa Dig Ner
Album: Länge Leve Parken
År: 2008
Lyssna här: Parken – Låt Mig Få Följa Dig Ner
Posted in Dagens låt Leave a comment
Kompisar Från Förr.
Lördagen var en dag som gick i återseendets tecken. Först mötte jag upp Jocke och tillsammans träffade vi sedan en gammal kompis just på besök från Thailand. Anledningen till våran lilla happening var förutom att dricka en massa öl också att se på hockey. Sveriges absolut osexigaste lag var nämligen på besök i storstan. Rögle alltså. Dessa skulle man i normla fall inte ens se ifall de delade ut obegränsat med trisslotter under matcherna. Men numera huserar dock en god vän till oss tre i det laget så det var bara att ta ett fläskigt bett i världens suraste äpple och genomlida skiten. Kompisen, som även han är direkt osexig och på så sätt passar in i den klubben. Förutom att karljäveln har en väldigt störig attityd så kan han också spela hockey. Ibland.
Under matchen så lyckades han, precis som utlovat, i alla fall att hamna i protokollet. Det var mer än vad de flesta andra gåsapågarna presterade, så en liten guldstjärna får han ta med sig till Skåne och spika upp på sin lilla medaljtavla i hallen. Efter matchen förtjänade han dock en stor stjärna i guld. Då lyckades han nämligen med ett äkta hattrick. Fyra starköl och en sexa Jäger borstade han i sig på dryga halvtimmen medan resten av hans lagkamrater satt och åt middag. Vår kompis som inte direkt är en vän av Anna Skippers olika dieter hoppade alltså över middagen med laget och bad någon i gruppen att istället köpa en stor påse med sourcreme och onion chips till honom att förlusta sig med under de tio busstimmar de hade framför sig. Stark jobbat och det är så man vinner matcher och Stanley Cup ringar.
Senare på kvällen var det också dags för ännu ett återseende. Paddans kusin Sanna var nämligen också hemma från sitt nya land of Tulpans, Haschhisch och träskor och dessa två mötte vi på någon pub vid Slussen. Tyvärr blev undertecknad lite väl exalterad över detta möte och lyckades kanske och möjligen dricka en aning för mycket. Men av det jag minns var även det väldigt trevligt.
Igår var det alltså dags för ännu ett återseende. Herr Bakfylla. Och den påträngande jäveln lämnade mig inte ifred förrän sent på kvällen. Nej, han hade smugit in i mitt huvud och lyckats ta med sig hela sitt band med glada trumspelare som satt och repade därinne. Härliga tider.
Det enda jag orkade göra var således att ligga i soffan och peta i mitt aldrig sinande förråd av navelludd. Kvalitetstid, helt klart. Jo förresten, jag lyckades även svara på Morgan Allings förklaring till varför han sållade bort mig som 11-åring. Stämmer det att Morgan i egen hög person varit här och tryckt så är det ingenting annat än en praktsensation. Och även ett tecken på varför Google bör fundera två gånger innan de stänger ner sin tjänst i Kina.
Posted in Barens blogg Leave a comment
The Raconteurs – Top Yourself
Artist: The Raconteurs
Låt: Top Yourself
Album: Consolers of the Lonely
År: 2008
Lyssna här: The Raconteurs – Top Yourself
Hallowed be thy name
Ett namn är bra att ha, av flera olika anledningar till och med. Ett öknamn kan vara bra och dåligt att ha. Heter man till exempel Kniv-Johannes och har tatueringar på halsen och stor halskedja och saknar brist på omdöme så får man säkert ligga med jävligt många tjejer, däremot så … ja, va fan, knulla är inte allt här i livet.
Tidigare i veckan publicerade Dagens Nyheter en artikel om vilka tilltalsnamn som under det föregående året var populärast att tilldela nyutgivna barn. Själv fick jag inte möjligheten att dela ut något namn 2009. Det har inte skett tidigare heller ska väl kanske poängteras.
Damklassen toppas av Alice, Maja och Ella. Herrklassen toppas av Lucas, Elias och Oscar. Nedan recenseras dessa lite snabbt.
Alice: Ett bra namn helt klart som jag direkt associerar med The Sisters of Mercys “Alice“, Grindermans “Electric Alice“, Tom Waits “Alice” och Nick Caves “Watching Alice“. Även Alice In Chains poppar upp vilket ibland är positivt. Alice Cooper är det väl lite sådär med. En negativ musikkoppling som däremot görs och som drar tilltalsnamnet i smutsen är Smokies “Living next door to Alice”. Jag kan inte sluta tänka på nån risig stadsfestival med coverband och kärringar med för stora linnen utan behå med plastglas i händerna som tycker det är busigt att få skråla ”fuck” utan att skämmas.
Betyg: Bra, men Smokie kan dra åt helvete.
Maja: Vissa kan heta Maja, andra inte.
Betyg: Har flickan en gräddig nos och i övrigt ett kattlikt utseende och en konservativ mamma som inte gillar svanslösa killar är namnet väldigt bra.
Ella: Personliga erfarenheter gör att jag gillar namnet Ella. En solig vårdag för några år sedan hade jag en rar liten Ella i ena armen och en flaska Pisang Ambon i den andra. Hon såg det som en sport att försöka pilla ut ögonen på mig.
Betyg: Bra namn. Pisang Ambon är dock en dålig likör, särskilt om den halsas.
Lucas: Lucas låter som en hund. En småborgerlig hund dessutom när namnet stavas med c. Det görs heller inga häftiga rockassociationer, även om The Breeders gjort en låt som heter “Mad Lucas” som är helt okej.
Betyg: Nej, det håller inte.
Elias: Men va fan … Elias? Va?
Betyg: Underkänt.
Oscar: Ytterligare ett namn med borgerlig stavning. När jag hör namnet blir jag ibland lite nedstämd, det beror främst på Gudibrallans låt “Oskar“. Det är så synd om Oskar, för han har ingen cykel, inget päron, inga hängslen och är dessutom dum bakom huvet. Därför är alla stygga mot Oskar. Ibland när livet känns tungt och världen är orättvis, som när mjölken är slut eller när den där tipsraden som lämnas in en gång per år ger 2 rätt brukar jag lyssna på den låten och byta ut Oskar mot Wayne och vältra mig i självömkan.
Något med namnet Oscar som däremot gör mig glad är Nils Oscars bryggeri. Öl är gott.
Betyg: Ett bra namn med lite inbakat vemod och ölsmak.
Posted in Människor, Wayne Nilsson 1 Comment
The Birthday Party – Sonny’s Burning
Artist: The Birthday Party
Låt: Sonny’s Burning
Album: Mutiny/The Bad Seed
År: 1989
Lyssna här: The Birthday Party – Sonny’s Burning
Dedicated Follower of Fashion
Att det råder en hel del märkesbögeri ute i stugorna är inget som ger tillbaka en hundring på satsad tiokrona. Det är snarare ett såpass säkert spel så det endast kan rekommenderas till människor med klent psyke och dem med anledning att vilja färvandla svarta pengar till vita med spelkvitton till hjälp.
Många onödiga ord för att säga en självklarhet kan tyckas, men det är så jag jobbar denna lördag. Jag producerar låg kvalitet och lägger trycket på hög kvanitet istället.
Efter en riktig skitinledning känner jag mig ändå manad att komma till någon typ av poäng. Det behöver förvisso inte vara en sådan i varje inlägg eftersom jag får skriva vad fan jag vill. Worst case scenario är att vi tappar alla läsare och får lägga ner, men med tanke på hur mycket tid man lagt ner på sidjäveln, och jämför det med inkomster som densamma genererat, så vore inte det scenariot så jävla dumt ändå. Ytterligare en följd av att fortsätta skriva en massa rader med skit är att jag kan få Håkan på mig. Han mäter i mycket över vattenytan så honom spöar jag nog utan problem, men han är ändå ingen önskad fiende. Han är som bekant långsur som Greve Monte Cristo.
Så. Poängen var det.
Gucci hit och Hugo Boss dit. Tiger, Chanel och Armani kan man ju också spendera sina surt förvärvade slantar på och hoppas att man anses som modern och ett lämpligt val för kvinnor och män att liggas lite med. It’s all about the knulla. Här vill jag ändå passa på att skrika ut mitt missnöje att magväskan fortfarande inte har en ljus prognos på modehimlen. Det hjälper föga, men bloggar är till för att gnällas på.
Skitsamma, fortsätt ni med japanska koftor, italienska byxor och franska underkläder i bomull från pälsen av en sällsynt underart av enhörningen. Gör det så kör jag på med Vinson. Kläder för karlar.
Posted in By the way Leave a comment
Turning The Table.
Mycket kan man beskylla mig för att vara. Kort, tjock, ful, otymplig och rent ut sagt dum, är några av icke superlativen som jag brukar få kastade efter mig. Dessa stämmer säkerligen också tyvärr. Men ett ord som aldrig kommer att nämnas i samma andetag som namnet Håkan Olsson är, Affärsman. Vilket är jävligt synd och tyvärr också jävligt sant.
Jag är totalt oduglig när det gäller att investera mina små slantar. Jag skulle lika gärna kunna ta min ynkliga lön och slänga den rakt in i en öppen spis så fort jag fått den. En öppen spis som jag tidigare köpt och tyvärr visat sig att vara ickefungerande, tvärtemot vad säljaren Hasse från Nybro skrev på Blocket. Det är sådana affärer jag gör.
Senast i raden av eländiga investeringar är ett stycke köksbord, inhandlat på Myrornas i Hjorthagen. Vilket klipp, tänker ni. Myrorna säljer aldrig en pinal över 50-lappen. Men det är där jag kommer in i bilden. Innan jul var jag nämligen ute på jakt efter ett köksbord och hamnade då i ovan nämnda lokal för att se ifall det fanns något bättre begagnat till salu. Det fanns det också. Ett vitt, skröplig elände som förutom den svajiga benstommen också var väldigt litet. Perfekt, tyckte jag. En bordsbroder. Tyvärr satt det ingen prislapp på skiten, men borden runt omkring var samtliga märkta i området kring 100- 350 kronor. Till slut såg jag dock en liten utsuddad prislapp med texten 600 kronor på. Omöjlig, tänkte jag och gick och hämtade en anställd på stället som genast tog fram sin monokel och inspekterade bordet. Till saken hör att denna individ härstammade från något alpland så när han på sin brutna svenska instämde med mig angående felmärkningen lät det ungefär så här:
-Sechshundert Krowner! Najn, det är inte mögligt, det myste vara sechtig krowner.
Nöjd som fan med mitt påpekande började jag då vandra mot kassan bärandes på mitt klipp. Plötsligt hejdades jag då av en annan antälld som på ett ytterst bryskt sätt förklarade att satt pris gäller. En viss diskussion utbröt mellan oss där vi inte kom någon vart och jag istället för att köpa skiten istället gråtandes fick springa hem med min svans instucken mellan benen.
Allt bra så långt. Inget köp gjort och jag visade en viss styrka genom att inte låta hans överpris lura mig. Om nu inte det där bordet legat och gnagt som en ful råtta i mitt bakhuvud sedan dess. I fantasin har det blivit snyggare och snyggare, stabilare och stabilare för varja dag som gått. Tidigare ägare har också passerat. Guillou, Gustav Wasa, Palme, Zuleyman Zleyman kanske även Robyn.
Bordet skulle alltså bli mitt. Kosta vad det kosta vill. Tyvärr visade det sig vid min ankomst i förrgår att bordet var sålt. Kvar stod istället ett exakt likadant, fast aningen mindre, med aningen sämre kvalitet och aningen sämre stamtavla bland tidigare ägare. Men med samma prislapp. Den här gången kunde jag dessvärre inte visa någon som helst stolthet. Köpet genomfördes och jag fick bära hem det under tumultartade former till min lya. Snöstorm, minusgrader, Lidingöbana och ett rangligt helvete till bord i nävarna där varje liten sten längs vägen utgjorde ett potentiellt isberg för mitt alldeles egna lilla Titanic. Men hem kom jag och nu står det där i köket som en påminnelse om mitt usla sinne för affärer.
Yes, yes och åter yes. Behöver ni bli av med hundra kilo mjugg eller några koppar av varierande modeller? Kanske lite plåt eller ett par kattungar? Kontakta mig och var inte blyg för att salta notan. Jag köper glädjeligen av er allt.
Bordman.
Posted in Barens blogg 1 Comment
Tindersticks – Can We Start Again?
Artist: Tindersticks
Låt: Can We Start Again?
Album: Simple Pleasure
År: 1999
Lyssna här: Tindersticks- Can We Start Again?
No Love Lost.
Igår satt jag på jobbet och tittade på reprisen av Idrottsgalan. Egentligen hade jag tänkt skita i att se den. Galor i allmänhet och den i synnerhet brukar få mig att vilja testa höga hopp ifrån hustak. Men nu blev det så att jag såg skiten ändå. Det är ingenting som i efterhand känns som en bra idé. Fy för den lede vad det var uselt. Men, nu var det inte så att idrottsmännen och kvinnorna stod för de värsta flosklarna, tomma orden och de mest pinsamma ögonblicken. Nej, till och med Lars Lagerbäck bjöd på sig själv och var faktiskt ganska rolig. Sämst var komikerna som härjade där.
Peter Magnusson gjorde en bedrövlig imitation av just nämnde Lagerbäck. Tydligen räcker det med att lägga till en norrländsk accent, stoppa en kudde under träningsoverallen och prata om defensivt tänk för att komma undan med att kalla sig imitatör. Rakt igenom uselt. Och tyvärr inte första gången. Kan någon på allvar säga att någon imitation som denne man gjort, förutom av kungen, varit speciellt bra?
Sedan kommer vi in på pudelns kärna. Morgan Alling. Herregud. Först höll han ett tal i Zlatans ära som var så pinsamt att jag slog mig själv på pungen för att den smärtan kändes mer angenäm än den som mina ögon och öron tvingades gå igenom. Efter det talet höll han en monolog där han spelade olika supportergrupper. Och låt mig säga detta, det var nog det mest pinsamma ögonblicket i Globens historia sedan yours truly dängde upp Patrik Wekling på bordshockey därinne 1992. Hela salen satt knäpptysta, stilla beendes till Gud att skicka ner en blixt i skallen på denne hårfagre man. Det gjorde dock inte Gud, utan Han tvingade åhörarna att lyssna på tortyren i ytterligare 5 minuter. Möjligen som straff för vårt lössläppta liv på sistone. När den gode Morgan sedan delade upp sig till hälften Hammarby supporter och hälften IFK Göteborgs supporter och började slåss med sig själv fick det vara nog. Jag tog min hand, klämde åt min näsa och slutade andas i hopp om att få dö en stillsam död. Det gick som ni ser, inget vidare.
Men Morgan, det var en man som faktiskt hade alla förutsättningar att springa in i mitt hjärta. Som ung ledde han nämligen ett sommarprogram vid namn Tippen som en ännu yngre Håkan Olsson följde slaviskt hela sommaren. Ett förbaskat roligt litet program som den Morgan briljerade i genom att vara en riktig liten spexare med vighet i både kropp och mun. Men min kärlek till honom kom att ändras.
Efter succen med Tippen for nämligen gänget bakom ut på en slags turne till skolor och städer och pratade om vikten av att sopsortera. Aningen lökigt, men lovärt och det var trots allt det som programmet gick ut på. Naturligtvis kom de också till Härnösand. Alla stans skolor var samlade för att kolla in de fräcka tv människorna. Jag hade mina ögon inställda på Morgan eller möjligen hans sidekick Lasse. Innerligt hoppandes att få skaka tass med någon av dem, kanske få en autograf eller en alldeles egen Tippenkeps. Det blev inte riktigt så.
När gänget slutligen gjorde sin entré på torget så fick jag gnugga mina ögon ordentligt. Jag trodde inte att det var sant. Sveket stack som en turkisk sabel rakt in i mitt hjärta. På Morgans axlar satt nämligen min ett år yngre kusin Johan och vrålade deras catchfrase:
Ingenting försvinner, Allt finns kvar!
Tidningens förstasida dagen efter pryddes mycket riktigt av Morgan och hans nyfunna 1o åriga groupie. Men de hade fel, allt fanns inte kvar längre. Morgan var för mig nu en död jävla punkt. Och Johan också för den delen. Johan som gick omkring, stolt som en jävla tupp, med sin nya keps med alla autografer på. Fy fan.
Sedan dess har jag inte sopsorterat. Eller gillat Morgan Alling.
När jag tänker efter så var jag nog inte ens 11 år. Jag kan lika väl ha varit 14. Men det är skitsamma. Första sticket är det djupaste heter det ju.
Posted in Barens blogg 8 Comments
Elliott Smith – Needle In The Hay
Artist: Elliott Smith
Låt: Needle In The Hay
Album: Elliot Smith
År: 1995
Lyssna här: Elliot Smith – Needle In The Hay
Posted in Dagens låt Leave a comment
Monkey See- Monkey Do.
Här följer ett kort gästspel av nån som kallar sig Mats Olsson. Nej, det är ingen släkting. Men han påstår att han är Mr Söndag med hela svenska folket. Vi får väl se hur han klarar en enkel torsdag.
” Mats här. Tänkte berätta hur vissa människor kommer en närmare än andra. I höstas vandrade jag i Central Park i New York, måsarna skrek omkring mig. Jag var lite hungrig på bacon och ur mina hörlurar strömmade den oerhört svängiga låten La Bamba med Los Lobos. Plötsligt sprang en ung man förbi mig, stötte mig i sidan så att jag nästan tappade balansen. När jag vaggat klart såg jag honom stå kvar och jogga på samma ställe. Jag trodde att han skulle be mig om ursäkt, men istället för ett simpelt -Sorry- kom istället – Hey fats, go fuck yourself- ur hans mun. Män säger ofta så. För det är alltid män. Gärna efter ett par öl och gärna till en fotbollsmatch. Gärna i grupp. Män är svin.
Killen var rödlätt till sin hårfärg. Det fick mig att tänka på Jörgen Jönsson. Han sa aldrig till någon att knulla sig själv. Jörgen var för stor för detta. Jörgen var ödmjuk. Jag glömmer aldrig när han sa till mig efter Färjestads SM-guld 2009, att det här var stort, men samtidigt undrade han om hur det gått för hans bror Kenny som samma dag spelat en viktig match med sitt Rögle. Kenny och Jörgens Rögle. För det var så. Bröderna Jönsson hade lagkänsla. Något som saknas i dagens idrott. Nu för tiden sticker folk till Ryssland så fort någon säger Rubel. Speciellt män. För det är alltid män som gör så. Män och hundar.
Vi borde skicka alla män till Sibirien där de kan slåss i sina fotbollslags namn. Där de kan dricka öl. Där de kan vara sådana svin som bara män kan. Alla män utom Mats Olsson, Jörgen Jönsson och hans underbara bror Kenny.
När jag ser bilden som La Raz tecknat den här veckan blir jag full i skratt. Det är så här jag kommer ihåg Jörgen- Orörd, nyfiken, redo och med den blågula tröjan på. Vi kan alla lära någonting från denna man. Jag själv lärde mig, precis som Nationalteatern en gång sjöng i låten -Hanna från Arlöv- nämligen, att fightas. Alltså sprang jag ikapp mannen där i Central Park, la ett krokben på honom och hälsade från Jörgen Jönsson. Sedan stal jag hans Ipod och plånbok, använde pengarna till en underbar smörgås med smält ost och salami på. Efter det gick jag hem i mörkret. Hela tiden med Los Lobos i hörlurarna. Och Jörgen Jönsson i huvudet.
Veckans:
Twitter: Patrik Ekwall i måndags ” Har så svåra skor på mig, jag är så svår”
Mest saknade: Henrik Larsson i derbyt i Manchester. Det är precis såna matcher han passade som bäst i.
OS-Hopp: Tydligen säljer de världens bästa lammkotletter i Vancouver.
Näsvisa: Cristiano Ronaldo. Börjar få lika vassa armbågar som Der Schwedishe Bomber, Martin Dahlin.
Babe: Gudrun Schyman!
Till Sist:
Jonstorp Gul vann intermatchen på Jonstorps IP mot Jonstorp Blå med 5-1. Henrik Karlsson gjorde fyra mål.
Zlatan verkar behöva landslaget…
Amanda Jenssen är en stjärna!
Landslaget behöver Zlatan!
Välj England och Arsenal, Freddie.
Undrar hur länge det dröjer innan olyckskorparna börjar kraxa angående Erik Hamrens moderna stil. Snart kräver de träningoverall igen.
Systrarna Sedin var det länge sedan man hörde någon säga.
New Orleans Saints!
Bacon på 53rd and 3rd. Och nej, inte från Dee Dee Ramones skinkor.
Nya skivan med Los Lobos är otrolig. Varenda ton träffar en i hjärtat. Köp den.
Helena Jonsson förkyld. Blir inte alla det innan OS?
Jag tror inte att folk förstår hur stora Sedinarna är där borta i Vancouver…
Mitt rättstavningsprogram vill hela tiden ändra Kul Jul till Kuk Kuk.
Omeletten i lördags var värd 600 dollar.
Ulf Dahlen ser äldre ut för varje dag som går. Snart tar Leif Boork över i Frölunda. Då kan det bli guld.
Marcus Birro syns i alla kanaler samtidigt. Överexponerad någon? Eller är det kultur numera?
Det är kallt ute. Men jag har en varm jacka.
Vi hörs på Söndag igen. Då i en större tidskrift. Håll ögonen öppna. Mats.
Posted in Barens blogg 3 Comments
Leonard Cohen – Famous Blue Raincoat
Artist: Leonard Cohen
Låt: Famous Blue Raincoat
Album: Songs of Love and Hate
År: 1971
Lyssna här: Famous Blue Raincoat
The Nomads – In a House of Cards
Artist: The Nomads
Låt: In a House of Cards
Album: Up-Tight
År: 2001
Lyssna här: Nomads – In a House of Cards
Duelling Banjos.
Vilken infekterad debatt alltså! Henrik Rydström visste vad han gjorde när han sa att fotbollspelare är smartare än hockeyspelare. Jag vet inte riktigt på vilket ben jag stå på i den frågan faktiskt. Det är inte direkt så att något av lägren sysslar med atomklyvning. Rydström nämner att fotbollspelare har mer taktiskt förmåga och pekar på att fotboll är som schack medan hockey är som en amerikansk actionfilm. Jag vet inte riktigt jag. Jag tror att det där med schack och fotbollstränares stora taktiska kunskaper härstammar från att de använder tjusiga kostymer medan hockeyns dito förevigt är fast i polokragens djävulska grepp. Man ser onekligen lite smartare ut i en Armani än i en svettig bomullströja med ett Trygg-Hansa märke tryckt på halsen.
I grund och botten handlar det ändå om att sparka, skjuta, tacklas och snacka skit i omklädningsrummet. Det får man inte glömma. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här egentligen. Kanske att båda lägren, trots att Henrik Rydström läst några böcker, hamnar under medelsnittet gällande smarthet. Vilket ändå placerar grupperna högt upp i den stora idrottsfaunan. Dummast måste innebandyspelare vara. Detta påstående grundar jag på deras frisyrer. Vilka dårar. Ingen med en normal hjärna kan se ut så. Tacka vet jag en riktig hockeyfrisyr, den tyder på en hjärna med hög frekvens.
Om jag får rangordna dumma idrottare så ser listan ut så här:
1: Innebandyspelare.
2: Skidåkare
3: Slalomåkare.
4: Handbollsspelare.
5: Skidskyttar.
Detta baseras förutom frisyrer även på hur de beter sig i intervjuer. Där ligger de sorgliga utövarna av de alpina sporterna klart i topp. Det går för fan inte att tro att man ska vinna folkets hjärta bara för att man ler hela tiden. Eller jo. Det verkar det göra. Men inte mitt, och det är ändå det som man ska sikta in sig på.
När det gäller intervjuer leder dock fotbollsspelare över hockeyspelare. Enbart tack vare Zlatan Ibrahimovic. Hans klass kommer ingen ens i närheten av. Så är det bara. Resten av dem är dock en stor jävla grå massa. Får jag se Anders Svensson i en enda intervju till så spyr jag. Detsamma gäller dock även hockeyns Henrik Lundqvist. Äh, vem försöker jag lura? Jag hatar de flesta.
Dock hatar jag fler fotbollspelare än hockeyspelare. De sistnämnda är mer avslappnade och trevligare. Dessutom har Henrik Rydström missat själva kärnfrågan i debatten. Nämligen vem som tar mest i bänkpress.
Alltså, Hockey- Fotboll. 1-0.
Posted in Barens blogg 6 Comments
Old Ways.
Idag blev jag vuxen på riktigt. Ni som följt bloggen vet att det egentligen bara varit en fråga om veckor innan det skulle hända. Tecknen har varit tydliga. Först gjorde brösthåret entré. Sedan kom tidiga mornar fyllda av jobb med dåligt betalt. Efter det krattades manegen för mitt gråa hår. Och idag togs det slutgiltiga steget.
Alldeles nyss började jag nämligen att spara pengar i fonder som en annan jävla moderat. Sjukt egentligen. Men ganska välbehövligt. Nu ska jag sitta och följa mina små värdepappers resa dagarna i ända. Det ska bli intressant att se hur de efter några drinkar går fram till andra små fonder och bjuder upp till dans. Förhoppningsvis leder sedan den dansen rakt upp till ett smutsigt hotellrum där de parar sig och får några smutsiga aktieungar som de döper till Nasdaq och Rune som i sin tur leder till att deras bastardkusin Ränta skjuter i höjden. Om nu det är meningen att kusin Ränta ska göra det. Det är lite oklart det där med aktieparning och annat mumbojumbo som aldrig blev ordentligt förklarat av Arne Weisse i programmet -Ett med Naturen-. Lite dåligt kan man tycka. Det enda ordet jag vet vad det betyder är Baissa, och det har väl också sin förklaring antar jag.
En annan vuxen sak som jag upptäckt med mig själv idag var att när jag nyss satt och läste sexnoveller på internet så kunde jag inte längre vara den unga killen som blir förförd av sin äldre chef i mina tankar. Nej, numera fick jag fantisera om att jag var den gamla farbrorn som styvdotterns 15-åriga kamrater är lite nyfikna på. Se där. Jag undrar om inte det är det mest vuxna steget ändå?
Men vissa saker ändras aldrig. Det här är en fantastisk låt, och kommer så att vara oavsett vilken ålder jag befinner mig i.
Ikväll är det filmen Outbreak på tv. Där har jag alltid identifierat mig med den lilla apan som är med. Missförstådd, skuldbelagd, hånad och en tavla för mord och hatiska blickar. Men liks förbannat snyggare än Dustin Hoffman. I takt med att mina pengar parar sig så hoppas jag dock att den bilden kan komma att ändras. Ja, att jag slipper det förstnämnda förstås, snyggare än Rainman, det ska jag fan vara resten av livet ändå.
Posted in Barens blogg Leave a comment
Brother In Arms.
Min frisyrbroder George Clooney har tydligen landat uppe i Östersund nu. Jag funderar på att åka upp och hälsa på honom för att diskutera lite volym, vaxsorter, skvallra lite om Brad och Angelina och snacka skit om John Malkovich´s brist på hår. Det tror jag att George skulle uppskatta. Han och jag verkar vara rätt lika i övrigt också. Jag tror att jag skulle vara ett bättre sällskap än de där förbannade surjämtarna som rör sig där i skogarna i allafall. Fan ta Evert Ljusberg om han försöker stjäla min vän.
Men, jag får åka lite senare, för först ska jag jobba. Det blir ynkliga 10 dagar i sträck nu innan jag hittar en lucka. Förmodligen har George det lika tufft. Vi ska nog hitta ett sätt att hålla varandra varma så småningom. Håll ut George. Håll ut.
Och håll dig vid liv. Vid dessa tider bör man inte vistas i skogen överhuvudtaget. Inte om man äger vår charmiga hårfärg i allafall. Det kan lätt bli så att man springer rakt in i en hagelsvärm skjuten av en efterbliven jägare som vill hänga ett varghuvud över sin öppna spis till vilket pris som helst.
Jägare. Fy fan.
Posted in Barens blogg Leave a comment
My Generation.
Det är egentligen inte så svårt att resa. Du kollar upp lite information om resmålet i fråga, bestämmer dig för vad du eventuellt vill se, bokar, sätter dig i planet, drar i dig en whisky och åker. Eller också bokar du resan och åker bara. Allt behöver inte vara så jävla noga. Man upptäcker alltid bäst saker om man inte har en aning om vad fan man ska förväntas se. Den lokala puben är oftast bäst. Detta för att man alltid förälskar sig i det första man stöter på i den nya staden. När du får sätta dig och ta din första öl därinne så borde du vara medveten och väldigt tacksam över att det faktiskt oftast kommer att vara resans absoluta klimax.
En sak man inte ska göra är att jaga ett ställe som ingen tidigare varit på. Det är nog det det mest patetiska som finns det. Ska du till exempel åka till Thailand så får du fan acceptera att du inte kommer att vara etta på bollen. Även om du går omkring med din lilla ryggsäck, rastaflätor, flip-flops, magrutor och lungorna fulla av hasch och söker den perfekta stranden så kommer den där fina snäckan du hittade i förrgår förmodligen ha legat instickt i arslet på en sexköpande, lönnfet tysk dagen innan. Det är the circle of life och någonting du får köpa. Envisas du ändå med att jaga clownfiskar och skit som du tror att ingen annan sett tidigare så är du bra jävla dum i huvudet och bortom all räddning. Förmodligen bär du också ovan nämnda klädsel, är närmare 30 år, kommer från skåne och är en, enligt dig själv, en sökare som tar dagen som den kommer. Du kommer nog att bli en bra bartender en vacker dag.
Själv blandar jag och ger, det ska jag erkänna. Ibland föredrar jag att traska omkring planlöst och ibland tar jag hjälp av exempelvis en liten tour. Det gjorde jag i Berlin.
Touren vi valde var rekommenderad av Wayne som via sin recension av staden nämnde just den. Alternative Berlin hette den och det kändes ganska passande att den låg på rätt sida av stan. Den gick ut på att man skulle vandra omkring med en guide som skulle visa oss ungdomar lite coola saker som hör vår kultur till. Grafitti, klotter, ockupationer av hus och kanske även en del lagom fräcka barer. Det kändes som sagt bra. Tills jag såg resterande människor i gruppen. Jag var äldst med ungefär 10 år. Guiden var en liten hippie som möjligen var ynka 2-3 år yngre, resten av gänget var idel blöjor med anarkistiska tryck på tröjorna.
Jag blev rädd. Skulle de upptäcka passet i min magväska skulle de förmodligen rulla in mig i en stor matta och röka mig som en fläskig joint. Så behandlas äldre, gråsprängda, medelålders män som försöker infiltrera tuffa ungdomsgäng. Om man inte går in i en roll som de respekterar. Något jag också gjorde. Snabbt tog jag på mig matchansiktet och spelade rollen som en plågad, refuserad författare som i ren tristess brukar skära mig själv i fittan för att kroppen ska känna samma smärta som själen. Ibland dränker jag även små kattungar. Detta som ett manifest emot bokförlagens oförmåga att hitta guldkorn i mina texter.
Mitt skådespel var en succé. De unga gossarna tittade på mig med andakt varje gång jag slött gäspade till guidens berättelser.
- We did that shit in the 60s, Jesus fucking Christ och give me a break… Efter det spottade jag på vägen framför honom och frågade om de tänkte chockera någon gång eller bara härma min generation? Jag var helt klart tuffast i gruppen. Det kändes som om jag gick i högstadiet igen och satt längst bak i klassrummet och spottade snus och fantiserade om de toppiga bröst som huserade längre fram i salen. Osårbar. Ung och rebellisk.
Men säg det som varar för evigt. 3 timmar in i touren började mina leder värka. Reumatism och minusgrader är inte direkt ler och långhalm. Dessutom var det förjävla tråkigt att lyssna på den lilla hippien som pratade på om olika tekniker och konstnärer och fan vet vad. Jag blev less. Jag fick helt enkelt samla gruppen, säga till dem att om de någonsin befinner sig i Stockholm ska de kolla in graffitin nere vid Centralen.
- Där är det jag som har bombat, sa jag. De tittade imponerat på mig.
- Check it out bara, sa jag, drog ner mössan på hippieguiden, gjorde ett gängtecken med fingrarna och sneddade över gatan.
Sedan låg jag i fosterställning på hotellet resten av aftonen. Det var rätt skönt det med.
Nu ska jag se klart dokumentären om Pearl Harbour. Passande underhållning för en man i min ålder.
Hejhej.
Posted in Barens blogg Leave a comment
The National – You’ve Done it Again, Virginia
Artist: The National
Låt: You’ve Done it Again, Virginia
Album: The Virginia EP
År: 2008
Lyssna här: The National – You’ve Done it Again, Virginia
Silver And Gold.
Dagen har gått i depressionens tecken. Det är upp och ner i den Olssonska världen, det ska ni ha klart för er. Det är svart eller vitt. Och blandar man de färgerna så blir det grått. Vilket leder fram till varför det här inlägget skrivs överhuvudtaget. Det är nämligen kört nu. Jag har gjort min sista entre på valfritt knattedisco, inga fler åkturer på barnbiljett och jag har nog tyvärr tiggt min sista sockervadd på Gröna Lund.
Ring istället till Dian Fossey och meddela henne att hon kan förbereda och göra plats för en ny alfahanne där uppe bland de Dimhöljda Bergen. Den här verkar vara en tvättäkta silverrygg dessutom.
Fy fan för detta alltså. Fy fan för min släkts svaga genetik. Jarl Borsén verkar på något sätt ha lyckats para sig in i den vid någon sorts spritorgie.
Ja. Jag får väl be om ursäkt för alla taskiga kommentarer jag fällt angående andras hårfästen också när jag ändå är i farten. Som ni ser börjar mina vikar se riktigt inbjudande för att meta lite gädda i. Grått hår på sidorna och kalt på skallen. Ljusa, ljuvliga framtid. Och tyvärr tjejer, jag är paxad.
Posted in Barens blogg Leave a comment
Ry Cooder – Chinito Chinito
Artist: Ry Cooder
Låt: Chinito Chinito
Album: Chavez Ravine
År: 2005
Lyssna här: Ry Cooder – Chinito Chinito
So Alone.
Detta är fantastiskt. Jag är helt allena hela kvällen för första gången på mycket länge. Så i detta nu sitter jag och snaskar i mig en whiskeyflaska och kommer inte att ge mig förrän en av oss viftar med vit flagg. Utöver detta lyssnar jag på lite Stone Roses endast iklädd en morgonrock. När jag skriver detta så blir jag aningen het på mig själv så det kan bli så att jag måste avbryta för att ställa mig en stund framför spegeln. För nej, jag har inte onanerat. Än. Jag testade litegrann, det ska erkännas, men mest för att se ifall jag fortfarande har det rätta knycket. Och det verkar vara lite som att cykla det där. Inget man glömmer i första taget alltså, och något som görs bäst iförd hjälm. Med visir.
Jaja, det var väl det jag ville ha sagt egentligen. Eller förresten, jag har ätit glass också. Förbannat gott men inte så bra för figuren kanske. Skitsamma, jag kan låtsas att jag är någon annan när jag är stygg senare.
Otur har jag också haft ikväll. Jag sprack nämligen på Stryktipset i 96e minuten på en straff. Inte ens det gör mig upprörd. Jag känner harmoni, glädje, whiskeylukt, och hör ljuvliga toner ifrån Ian Browns mun. Och snart en massa haranger på tyska från någon fröken som ska straffa en elev med sin vagina. Hoppas jag kan hänga med lite bättre i monologen nu efter mitt besök i det landet.
Okej ungdomar, det var allt. Stay Black.
Posted in Barens blogg Leave a comment
16 Horsepower – American Wheeze
Artist: 16 Horsepower
Låt: American Wheeze
Album: Sackcloth ‘n’ Ashes
År: 1996
Lyssna här: 16 Horsepower – American Wheeze
… Part 2.
På tunnelbanan på väg hem från jobbet inträffade något oväntat. Jag satt och slentriankollade lite på internet via min mobil. Det är ingenting jag gör ofta eftersom jag äger en riktig skitlur och dessutom är en snål jävel som fortfarande använder kontantkort. Så, med detta sagt så fortsätter jag historien.
Jag satt alltså och snokade bland internets alla hålor. Facebook, Expressen, hockeylagets sida, den här, alla bloggar jag följer. Till slut hade jag sett allt. Då kom jag på att jag missat en sida. Den har jag medvetet valt bort sedan jag läste den senast. Det var i Berlin, efter att Jocke länkat till den här på Cramp. Jag blev så illa berörd då att jag bestämde mig för att hålla mig borta från den i den närmaste framtiden.
Men idag kunde jag inte hålla mig. Det var som en sårskorpa som tiggde om att bli kliad på. Bara lite, bara lite… Sedan satt jag där och läste allt som skrivits där den senaste tiden. Och jag började gråta. Jag satt där och tårarna bara sprutade. Mitt hårda skal (nåja…) bara rann av mig och jag läste alla fina ord som han skrivit. Alla ord som hans döttrar skrivit. Tog del av deras oerhörda, fruktansvärda och orättvisa sorg. Men ändå kunde jag inte låta bli att känna mig som en första klassens fluktare som står och petar och tjuvkikar in i deras allra heligaste. Och ännu värre känns det att jag skriver det här, men jag är bara så imponerad av dem.
För maken till styrka får man leta länge efter. Och inte bara deras sätt att öppenhjärtligt beskriva det som är varje förälders mardröm utan även alla kommentarer som skrivs där. Det gör att jag ta mig fan får lite hopp om mänskligheten.
Jag känner inte ens mannen eller hans familj. Men Fasching, som hans internetnamn är, är lite utav en barmhärtig samarit här i bloggvärlden. Alltid ett roligt inlägg på lut, alltid en snäll kommentar och aldrig sen att länka till någon annans sida. Och för er som inte är så insatta i det här med bloggar så kan jag förklara att i och med att man länkar till någon annan så skulle det i det vanliga livet vara som att sträcka ut hand och säga att personen i fråga är en väldigt cool katt. Sedan kan ni ju i och för sig räkna våra länkar och då komma fram till att vi är svin, men ha då i åtanke på att vi håller väldigt hårt på estetiken. Vi är svin, ja. Men svin som vill ha en ren och snygg sida.
Men, det jag vill ha sagt är alltså att denne Fasching och hans familj är de modigaste, mest imponerande och de absolut starkaste människor jag aldrig mött. Mina tankar är hos dem och jag känner en oerhörd sorg när jag tänker på vad som drabbat dem.
Det borde vi alla göra.
http://faschingseskapader.blogspot.com/
Posted in Barens blogg Leave a comment
Amadou & Mariam – Chantez-Chantez
Artist: Amadou & Mariam
Låt: Chantez-Chantez
Album: The Magic Couple
År: 2009
Lyssna här: Amadou & Mariam – Chantez-Chantez
Nighthawks At The Diner.
I takt med att mitt midjemått börjat skena har jag börjat snegla mot andra intressen än fjantiga saker såsom sport och annat som kräver rörelse. Mat till exempel. Därför sitter jag i detta nu och tittar på ett matprogram på trean. Jag tänkte att det skulle vara givande för mig att se några fellow fettkamrater stå och röra i kastruller, spruta käftarna fulla av vispgrädde samt garnera helstekta vildsvin med ölkorvar, honung och kanske även med lite mindre små spädgrisar.
Men döm om min förvåning när de tjocka kockarna lyser med sin frånvaro. In i tv-rutan springer istället en liten slemmig typ med svartfärgat hår, läckert uppknäppt skjorta och en tight liten stjärt som är nedtryckt i ett par jeans med storlek 30 i midjan. Det osar inte mat längre, utan ren sex. Jag blir förbannad alltså. Ska vi tjockisar inte längre få ha någonting heligt? Den där jävla Emo-kocken kan inte någonsin ha stickt ned sina taniga fingrar i en varm sockerkakssmet och slickat dem med samma vördnad som en lejonhona som tvättar sina nyfödda barn. Det är synd och skam. Fram med Erik Lallerstedt och Verner Vögeli igen. Lagom korpulenta herrar som inte backar ur för att lägga sig i ett badkar med varm brunsås om det skulle kunna framhäva fettet i steken den ska användas till på ett bättre sätt.
Dessutom är den där spinkiga jäveln otrevlig också. Nyss stod han och mobbade en något sämre kock med glasögon för att han inte kunde göra en omelett. Vem fan beställer omelett på resturang? Som om inte det vore nog så springer han omkring och skriker att all mat ska göras med kärlek.
- Kärlek. Kärlek, Glas-Ivar. Du måste steka forellen med kärlek.
Jävla hippie. Man steker i smör eller olja. Och innan det så dödar man fiskjäveln med mer våld än vad situtionen kräver för att visa de andra fiskarna vem det är som bestämmer. Inte med några kärleksserenader. Man ska nämligen inte bli för fäst vid djuret.
Jag är upprörd på riktigt nu. Vad ska man nu söka för jobb? Vilka ställen tar emot oss med lite degig buk om inte restaurangerna gör det? Bagare kanske, men då måste man ju kliva upp okristligt tidigt och det ligger inte riktigt för mig. Men å andra sidan kanske jag slipper att med kärlek försiktigt sticka in mitt organ i en limpa för att någon jävla synthare säger det. Vi får se.
Posted in Barens blogg 1 Comment
Murder On My Mind
“I don’t have pet peeves – I have major psychotic fucking hatreds!”
– George Carlin
En del funderingar jag haft på sistone.
1. Angående mat
Hur vet vi egentligen att glad gris smakar bäst? Ingen verkar ju ha reagerat på smaken innan, och dess eventuella skillnader, förrän djurplågandet upptäcktes… Och innan det var alla grisar glada, eller?
Kan det vara så att vi sätter slaktmasken mot vårt kollektiva samvete? “Ok, jag åt nasse… Men han var i alla fall glad”.
Dessutom, my fellow carnivores, med handen på hjärtat (eller kanske snarare magen):
Nu när julaftonen ligger snart en månad bakom oss… Hur många dunkade ändå ner en grisröv på julbordet, efter avslöjandena? Lika många som köpt dunkuddar, sedan avslöjandet att birdie nam-nams plockas levande, tro?
2. Angående fotboll
Det är en sak vi måste börja inse i det här landet nu. Fotbollsspelare, och andra idrottsutövare på elitnivå, är inga gudar.
De är anställda. Det är deras jobb att göra mål, eller att hindra motståndarna att göra mål.
Gör de sålunda inte mål eller förhindrar det, sköter de inte sitt jobb. Enkelt.
Ska vi stämma upp i gemensam hyllning i dagarna tre, bara för att exempelvis Zlatan visar snoken… Då kan vi väl lika gärna hylla sotaren, kommunalrådet, notarien eller alla andra som också bara gör sitt jobb, kanske till och med jävligt bra. Tycker jag.
3. Angående litteratur
Efter mycken exponering av den, slog jag en titt på adlibris tio-i-topplista. Det här skedde kring julafton. Det gällde boken ”Alla får ligga”, innehållandes knep och tips för hur vi ska trixa oss in mellan låren på vem vi vill. Till min lättnad kunde jag konstatera att, visst, alla kanske får ligga. Men det var inte så många som ville. En bok om surdegsrecept, däremot, det var grejer! Den låg nämligen etta. För att inte tala om att det är lite mer originellt än ännu en deckare.
Ärligt talat blev jag glad över läget. För vi får aldrig bli så jävla desperata efter uppmärksamhet och uppskattning, att vi ser det som en vettig investering att köpa en bok som “Alla får ligga”.
a) Se er omkring. Vill vi att alla dessa människor ska få ligga, och få möjligheten att yngla av sig? Jag återvänder till George Carlin: “Think of how stupid the average person is, and realize half of them are stupider than that”.
b) Istället för att jaga genvägar på nätet och i självhjälpsböcker kanske vi skulle behöva arbeta på våra interhumana relationer emellanåt – med andra människor. Eller stjäl det för mycket tid från Facebook?
c) Ni som hänger på låset för att köpa böcker som denna, “Spelet” och allt vad de heter: skjut er. Efter att ni skjutit författarna till böckerna. Och kanske en och annan PR-snubbe, som också jobbar med att våldta våra hjärnor på daglig basis.
Avslutningsvis tänkte jag skriva något om reklambranschen, efter att de senaste dagarna ha sett affischer på stan med ett ungt par i träningskläder. De håller om varandra. Så långt allt väl. Men så kommer budskapet: ”Love don’t need handles”. De jävlarna, tänker jag var gång bussen passerar en sådan affisch. Men istället för att jag ska ta all er tid i anspråk, tycker jag att Mästaren får avsluta. Personligen anser jag nämligen att numer planterade ståupparen Bill Hicks (Magnus Betnérs inspirationskälla) sade det bäst, nämligen:
“By the way, if anyone here is in advertising or marketing… kill yourself.
No, no, no, it’s just a little thought. I’m just trying to plant seeds. Maybe one day, they’ll take root – I don’t know. You try, you do what you can. Kill yourself.
Seriously though, if you are, do.
Aaah, no really, there’s no rationalisation for what you do and you are Satan’s little helpers. Okay – kill yourself – seriously. You are the ruiner of all things good, seriously. No this is not a joke, you’re going, ‘there’s going to be a joke coming,’ there’s no fucking joke coming. You are Satan’s spawn filling the world with bile and garbage. You are fucked and you are fucking us. Kill yourself. It’s the only way to save your fucking soul, kill yourself”.
Berlin.
Nu är jag tillbaka igen. Berlin var en fantastisk stad som verkligen överträffade alla mina vildaste fantasier. På alla sätt och vis. Om du frågar hela svenska folket om de någonsin har sett en porrfilm så svarar 91% att- Ja, det har vi minsann gjort. Skillnaden blir att om du ställer samma fråga i Tyskland så svarar 91% att- Ja, vi har vid flera tillfällen minsann medverkat i en porrfilm.
Det är alltså ett gäng perversa jävlar som är bosatta i stan. Du kan inte gå runt ett gathörn utan att stöta på en liten farbror som vill att du ska kissa honom i örat. Du kan inte betala en nota utan att servitören frågar om du inte vill suga dig fri istället. Och du kan inte gå en meter utan att springa på en demonstration till förmån för någon sexuell avart. Berlin alltså. You gotta love it.
Och maten. Herrejävlar. Om jag lyckades gå ner 3 kilo under jul så var det Guds diaboliska plan för att jag skulle kunna gå upp 9 under den här lilla resan. Dönerkebab. Wurst. Stelnat fett. Rinnande Fett. Ölkorv. Himmelriket. Nu ansluter jag till Mathias Åströms hemliga tjockisklubb i Härnösand. Välkomna mig med öppna armar!
Här får ni lite bilder så återkommer jag med lite andra anekdoter senare. Bra så?
Våra platser på flyget. Kvalite från Ryanair.
Fisk.
Bratwurst möter sitt öde.
Nachtwurst.
Tysk nationaldräkt. Inga konstigheter.
Tysk Escortservice.
Min gode vän Per Högbergs butik i Keutzberg.
Horst. En Up and Coming Man i den tyska bögporrindustrin.
Dönerkebab. Halleluja.
Tysk fyllekärring.
Banandrink. Manlighet i ett glas.
Posted in Barens blogg 4 Comments
Dexys Midnight Runners – Burn It Down
Artist: Dexys Midnight Runners
Låt: Burn It Down
Album: Searching For The Young Soul Rebels
År: 1980
Lyssna här: Dexys Midnight Runners – Burn It down