Man ska liksom inte underskatta vad som tinar fram då solen dräpt Kung Bore för säsongen. Hundskit, lik, överklassungdomar, bleka ben och alkoholister är några av de alternativ som jag på rak arm kan komma på. Av dessa gillar jag alkoholister bäst. Under vintern tycker jag att det är väldigt skrämmande att gå förbi Gullmarsplan till exempel, för där sitter proffsdrickarna uppradade på samma bänk och blänger hotfullt på en när man kliver av bussen. De stirrar kallt framför sig, ur samtliga kroppsöppningar kommer det rök och det är inte mycket som andas party över den situationen. Man mår dåligt helt enkelt och skäms över att dessa karlar inte har möjlighet att få slå sig ner inne på någon gammal nedlagd fabrik och dricka under ett tak. Så känner man.

Men nu är det sommar och samma farbröder vid samma plats verkar helt plötsligt mindre hotfulla. De bleka nunorna är ersatta med kontinentalt brända ansikten, de skrattar och tjoar och tjimmar och den enda kroppsöppning det eldas ur är munnarna där det nonchalant hänger en fimp som någon slängt på gatan. Det levs ut helt enkelt.
Därmed inte sagt att det inte finns rötägg även bland sommarkatterna. Igår var det en som på något sätt lyckats placera en drink i vrångstrupen och tog ut detta på mig. Han stod länge och väl och tittade på mig och jag granskade honom lite försiktigt och i smyg. Alla attribut fanns där. Jeansjacka, skor av olika märken och av vintermodell, trasiga byxor och håret hängande som en kuliss bakom hans nacke. Utöver detta så hade han ögonbryn lika taggiga och buskiga så att de lika gärna hade kunnat hänga framför Fort Knox som inbrottsskydd, han hade en näsa som var stor som en bakad potatis och hans skägg såg ut att vara kastad i hans ansikte av en blind epileptiker. Kort sagt, han såg hotfull och rutinerad ut. Det här var lekens ess som jag stod och utbytte blickar med. Han höll sig dock lugn ett bra tag och detsamma gjorde jag, jag stod och småskuttade bredvid honom och hoppades att det röda ljuset framför oss skulle inta en grön nyans och att jag skulle kunna smita ifrån hans granskande blick. Precis när jag för tredje gången använde mitt periferisikte åt hans håll växlade han upp som en Ferrari. Han gick från noll till hundra på under sekunden och skrek som en vansinnig schimpans:
- Vad fan glyyyr dyy på? Va?! Vill dy syga min kyyyyk?
Efter detta primalskrik så började han fumla och rota sig i skrevet medan han hoppade av upphetsning vid min sida och hela tiden utstötte han ordet -va- och jag blev, tvärtemot vad han måste ha hoppats på, inte ett dugg upphetsad och inte ett dugg sugen på att smaska på hans penis, istället blev jag skrämd som en liten kanin och joggade över gatan trots att lagens långa arm satt ut lysen som förbjöd mig att göra detta. Så kan det gå och det var tur för honom att jag inte mötte honom efter mitt avslutade ärende inne på gymmet. Då hade jag nog knutit fast båda hans pekfingrar i hans förhud som en liten kinesisk leksak.

En herre som däremot gjort mig glad på riktigt är en man som sitter vid Karlaplan. Eftersom jag brukar jobba däromkring så har jag sett honom väldigt ofta de senaste åren. Han skiljer sig liksom från det andra klientelet, han har viss charm och grace, han klär sig elegant och sitter dessutom ständigt med ett litet anteckningsblock som han säkerligen skriver små dikter i. Eller också ritar han kukar, det kan jag inte veta, men för historiens skulle så låter dikter bättre så vi håller oss till det. Vid hans sida springer hela tiden en svart labrador och de här två ser ut att älska varandra över allt annat, hunden springer och badar i fontänen, skvätter ner några turister, springer till husse, får beröm och uppmuntrande ord och kanske tillägnas också en dikt till hans ära i blocket. Det är en synnerligen vacker syn. Men i år har de båda varit försvunna. De har inte setts till och jag har varit uppriktigt ledsen över detta. Karlaplan har känts kall och tråkig utan inslag från dessa två individer. De har liksom behövts för att väga upp all stelhet där kring fontänen. Jag har suttit och spanat och trånat efter att få se dem hela våren och varje gång jag fått syn på en svart hund har jag fått upp hoppet och börjat vifta på mitt arsle likt en hund eller en kvinna på en jamaicansk dancehall. Men det har bara varit falska alarm och jag hade nästan gett upp hoppet om att åter få se dem.

Men i förrgår dök en välbekant figur upp igen. Gubben var tillbaka! Han satt sig, lika elegant som vanligt sett till klädsel, på en parkbänk och drog sitt anteckningsblock ur fickan och började anteckna. Jag blev alldeles varm inombords och insåg att sommaren i år kommer att vara väldigt trevlig även sett ur ett arbetsperspektiv. Tyvärr saknades hans hund, den har väl säkerligen mött sin skapare och springer nog omkring uppe bland molnen och jagar feta överklasskatter och skvätter vatten på tyska turister med Hasselbladskameror. Men, en av två återkomna är inte illa och jag nöjer mig med att få vila ögonen på gubben så länge. Hoppas han skaffar sig en ny hund också. Det behöver både han och jag.

Nu ska jag träna och efter det ska jag ställa mig framför en spegel och kritiskt granska min kroppsform. Ni kan väl plocka bär eller svamp eller vad ni nu har för intressen.

Hejdå.