Ja, man kanske skulle ha suttit kvar i lång-Jockes knä hela kvällen i förrgår, det kanske man skulle ha gjort. Jag hade väl ändå lite på känn att varken jag eller Jocke skulle accepteras fullt ut i Sveriges kändisfamilj. Det verkar vara en väldigt tight grupp det där, de där slimmade jävla musikerna, dansarna, mimarna och gycklarna ledda av den där Måns Selmeröv verkar ha väldigt svårt att släppa in två stycken halvfeta bondkatter ifrån Norrland. Vilket om man ska vara ärlig kanske inte gör så mycket. Vi två har det ändå bättre ihop och behöver inte känna deras fejkande kindpussar vina runt öronen för att känna oss hela.
Jaja, med detta i åtanke så var det ändå en väldigt trevlig afton ute på vår kant. Det som var lite jobbigt var att Jocke till en början betedde sig som en hund, ivrig att få pinka längs kändisben och markera sin närvaro. Det började redan på vägen dit då han först sprang in i spårvagnen, öppnade en ruta och stack ut sitt bullterrieransikte och lät sin långa tunga fladdra som en skeppsflagga i vinden. När vi sedan anlände ute på Djurgården sprang han omkring och skällde och lekte och försökte slicka sig i arslet och jag fick helt enkelt säga till honom att lugna sig.
- Play it cool nu Jocke för fan, sa jag. Tänk inte på att folk här brukar dyka upp i skvallerpressen och att vissa av dem faktiskt synts på televisionen. Bara ta det piano nu och spela lite världsvan. Dessa ord lyckades faktiskt få honom att lugna sig en smula trots att världsvanhet för honom innebär en resa till Södertälje. Han la sitt Scooby-Doo huvud på sned och log och frågade ifall jag hade några cigaretter som han kunde få och på så sätt se lite cool ut. Det hade jag, och jag uppmuntrade även hans förslag, det finns ju trots allt få saker som stavas coolhet som att nonchalant låta en cigg hänga i mungipan. Detta missuppfattade dock Jocke ganska rejält. Han gick från fimp till cigg och inom loppet av 20 minuter hade han smaskat i sig ynkliga 2 paket. Det gjorde dock inget, påstod han, för det är ju för fan klart att de säljer rökverk inne i baren, det är ju för i helvete Aftonbladet det här och blablabla och sedan stod vi där 10 minuter senare och lyssnade på när bartenderslusken förklarade att cigaretter av djävulen var sänt och att han under inga som helst omständigheter tänkte sälja några.
Då var det väl en jävla tur att jag fanns tillgänglig. Ibland tror jag nästan att jag är satt till denna jord av två enkla skäl: Tigga Cigg och stjäla bord på krogen. Båda egenskaperna är smått fantastiska och jag vågar lova att jag har få övermän inom något av dessa områden. Hemligheten är att se gråtfärdig ut när man frågar, och helst ska man ge sig på sådana som tror sig vara untouchable. Kungen, drottningen, Jan Guillou eller som i mitt fall, han den där poeten Bob Hund. De blir liksom chockade, dels för att de blir tilltalade utan att först få en tunga i arslet och dels för att någon som ser ut som ett rumänskt gatubarn lyckats få fram en hel och fullständig mening. Men, på detta enkla sätt lyckades jag rädda årt nikotinbegär aftonen ut. Stora tack till mig, min ryggradslösa rygg och det faktum att jag helt saknar skam i kroppen.
Något jag dock inte saknade i kroppen var sprit. Den var nämligen gratis och det är ju som vanlig livsfarligt att låta en sådan typ som undertecknad få springa omkring med en kopp som det inte finns något stopp i. Det är som att låta en schimpans få sköta om säkerheten på Forsmark ungefär. Eller att låta Sverigedemokraterna få sitta i regeringen.
Rent musikmässigt då? Ja, The Ark hann jag se litegrann av. Sedan hamnade helt plötsligt Jan Helin framför mig och det hade ju varit okej ifall det inte visat sig att han är 2.30 cm lång och har fyra SM-guld i dålig kroppshållning. Detta medförde att jag inte såg ett skit och att enbart lyssna på The Ark angränsar till tortyr. Resten av artisterna missade jag med flit. De enda jag lyckades se var de där Hoffmaestro och de var så bedrövliga att jag övervägde att suga i mig en kvarting träsprit för att inte kunna få ens en liten glimt av dem igen. Jävla afterski-musik.
Men men. Kvällen var, när man ser på den efter att ha skrivit ihop den här texten, ganska så jävla lyckad. Vi överlevde ju iallafall. Även om jag vid flera tillfällen igår tyckte mig se att jag svävade ovanför min egen kropp. Jag blev nämligen belönad för mitt ivriga alkoholintag genom att få hoppa in och jobba 17 timmar och det var precis lika jobbig som det låter. Idag ska jag bara jobba 24 timmar dock så det är vad man brukar säga, en del av kakan.
Nu däremot, nu ska jag lägga mig och sova och drömma om Leila K.
Party.
Ja, man kanske skulle ha suttit kvar i lång-Jockes knä hela kvällen i förrgår, det kanske man skulle ha gjort. Jag hade väl ändå lite på känn att varken jag eller Jocke skulle accepteras fullt ut i Sveriges kändisfamilj. Det verkar vara en väldigt tight grupp det där, de där slimmade jävla musikerna, dansarna, mimarna och gycklarna ledda av den där Måns Selmeröv verkar ha väldigt svårt att släppa in två stycken halvfeta bondkatter ifrån Norrland. Vilket om man ska vara ärlig kanske inte gör så mycket. Vi två har det ändå bättre ihop och behöver inte känna deras fejkande kindpussar vina runt öronen för att känna oss hela.
Jaja, med detta i åtanke så var det ändå en väldigt trevlig afton ute på vår kant. Det som var lite jobbigt var att Jocke till en början betedde sig som en hund, ivrig att få pinka längs kändisben och markera sin närvaro. Det började redan på vägen dit då han först sprang in i spårvagnen, öppnade en ruta och stack ut sitt bullterrieransikte och lät sin långa tunga fladdra som en skeppsflagga i vinden. När vi sedan anlände ute på Djurgården sprang han omkring och skällde och lekte och försökte slicka sig i arslet och jag fick helt enkelt säga till honom att lugna sig.
- Play it cool nu Jocke för fan, sa jag. Tänk inte på att folk här brukar dyka upp i skvallerpressen och att vissa av dem faktiskt synts på televisionen. Bara ta det piano nu och spela lite världsvan.
Dessa ord lyckades faktiskt få honom att lugna sig en smula trots att världsvanhet för honom innebär en resa till Södertälje. Han la sitt Scooby-Doo huvud på sned och log och frågade ifall jag hade några cigaretter som han kunde få och på så sätt se lite cool ut. Det hade jag, och jag uppmuntrade även hans förslag, det finns ju trots allt få saker som stavas coolhet som att nonchalant låta en cigg hänga i mungipan. Detta missuppfattade dock Jocke ganska rejält. Han gick från fimp till cigg och inom loppet av 20 minuter hade han smaskat i sig ynkliga 2 paket. Det gjorde dock inget, påstod han, för det är ju för fan klart att de säljer rökverk inne i baren, det är ju för i helvete Aftonbladet det här och blablabla och sedan stod vi där 10 minuter senare och lyssnade på när bartenderslusken förklarade att cigaretter av djävulen var sänt och att han under inga som helst omständigheter tänkte sälja några.
Då var det väl en jävla tur att jag fanns tillgänglig. Ibland tror jag nästan att jag är satt till denna jord av två enkla skäl: Tigga Cigg och stjäla bord på krogen. Båda egenskaperna är smått fantastiska och jag vågar lova att jag har få övermän inom något av dessa områden. Hemligheten är att se gråtfärdig ut när man frågar, och helst ska man ge sig på sådana som tror sig vara untouchable. Kungen, drottningen, Jan Guillou eller som i mitt fall, han den där poeten Bob Hund. De blir liksom chockade, dels för att de blir tilltalade utan att först få en tunga i arslet och dels för att någon som ser ut som ett rumänskt gatubarn lyckats få fram en hel och fullständig mening. Men, på detta enkla sätt lyckades jag rädda årt nikotinbegär aftonen ut. Stora tack till mig, min ryggradslösa rygg och det faktum att jag helt saknar skam i kroppen.
Något jag dock inte saknade i kroppen var sprit. Den var nämligen gratis och det är ju som vanlig livsfarligt att låta en sådan typ som undertecknad få springa omkring med en kopp som det inte finns något stopp i. Det är som att låta en schimpans få sköta om säkerheten på Forsmark ungefär. Eller att låta Sverigedemokraterna få sitta i regeringen.
Rent musikmässigt då? Ja, The Ark hann jag se litegrann av. Sedan hamnade helt plötsligt Jan Helin framför mig och det hade ju varit okej ifall det inte visat sig att han är 2.30 cm lång och har fyra SM-guld i dålig kroppshållning. Detta medförde att jag inte såg ett skit och att enbart lyssna på The Ark angränsar till tortyr. Resten av artisterna missade jag med flit. De enda jag lyckades se var de där Hoffmaestro och de var så bedrövliga att jag övervägde att suga i mig en kvarting träsprit för att inte kunna få ens en liten glimt av dem igen. Jävla afterski-musik.
Men men. Kvällen var, när man ser på den efter att ha skrivit ihop den här texten, ganska så jävla lyckad. Vi överlevde ju iallafall. Även om jag vid flera tillfällen igår tyckte mig se att jag svävade ovanför min egen kropp. Jag blev nämligen belönad för mitt ivriga alkoholintag genom att få hoppa in och jobba 17 timmar och det var precis lika jobbig som det låter. Idag ska jag bara jobba 24 timmar dock så det är vad man brukar säga, en del av kakan.
Nu däremot, nu ska jag lägga mig och sova och drömma om Leila K.
Hejdå och heja Sverige.