Rain Dogs.

Vilken spektakulär helg. Redaktionen var samtliga utskickade på olika uppdrag. Alexandra som ju är rätt färsk i gamet fick äran att bevaka husvagnsmässan uppe i Ljustorp. Skoglund som ju är en en röd kamrat in i märgen smörade sig i så pass hos de ryska delägarna att han fick åka på en vinresa till Frankrike. Så där sitter han nu med sin basker käckt på svaj, dricker rödtjut och kramphåller i alla baguetter han kommer åt. Det är väl i och för sig ingen större skillnad mot för vad han sysslar med i Sverige, men nu kan han dessutom addera en rödliknande färg på sin långa lekamen. Väl unt. Själv blev jag utskickad till… Ingenstans. Jag fick vara kvar i Stockholm och övervaka festivalen WhereTheActionIs. Vilket var lika bra då ni sedan gammalt vet att jag varken gillar husvagnar eller sprit. Festivalen var helt perfekt om det nu inte hade varit för det där förbannade regnet. Jag tror att det möjligen var uppehåll i ungefär 5% av tiden. Sådant väder kan ju också ta död på den bästa av stämningar. Alla inblandade blir lite loja, lite sura, mycket blöta och väldigt kalla. Men, väder är ju något som vi vanligt dödliga inte direkt kan påverka så det var bara att bita ihop.

Ett tappert försök att påverka gjordes dock. Detta av mannen som jag på senare tid tycker ha gått på myten om sig själv lite väl hårt. Moneybrother. Kanske var det i besvikelse över att hans självutnämt största fan Niklas Westling hellre valde att ligga hemma och pillra sin håriga navel än att närvara som gjorde att Pengabrorsan tog detta beslut. Han började nämligen att från scenen mucka gräl med Big Papa himself. Gud alltså. Ingen som helst hybris där inte. Där stod han på scen och skrek- Kom igen, ge mig allt du har, du kan inte förstöra detta! Inget hände och stärkt av att vara större än Gud rev han av ännu en låt. Det han inte räknat med var att vår vän däruppe inte tar hur mycket skit som helst. För när Anders sedan på ett väl inövat sätt skulle avsluta låten med ett jämfota skutt så fanns det plötsligt inget golv under honom. Men väl en välplacerad blixthalka. Anders gled på ytterst tjusigt sätt rakt mot trummorna på sin Acne klädda stjärt och man kunde riktigt höra hans nya nemesis fyra av ett mullrande hånskratt däruppe i skyn. En höjdpunkt helt klart.

Fredagen bjöd även den på några ljusglimtar. The Pixies infriade mina högt ställda förväntningar med bravur. Befriande att se att ett band kan ha en sådan sångare som ser ut som vilken fet radhusägare som helst och ändå vara så hårda. Snäppet bättre var dock Neil Young. Han var inte lika bra som när jag såg honom ifjol men fy för den lede, karln är ett unikum. Älskar man inte honom så älskar man inte livet. Så är det bara. Mest imponerad var jag dock av en herre vid namn Steve. Seasick Steve. Vilken guru. En gammal uteliggare med långt ZZ-Top skägg, en flaska Jack Daniels, en gitarr med tre strängar och en röst att döda för. Han spelade som i trans och underhöll publiken med roliga små anekdoter från sitt buffliga liv mellan klunkarna av Jack. Att jag sedan mötte honom när han vaggade runt på området med en vinare i bakfickan och lyckades få oss båda förevigade på en bild gör enbart kärleken starkare. Köp skivan nu era girigbukar. Ni kommer inte att ångra er.

Lördagen var egentligen ganska trist. Regnet öste ner. Artisterna såg på förhand lite ointressanta ut. Men, vissa stack ut. Jenny Wilson var fantastisk. Jag gillar henne som fan. Men jag trodde aldrig att hon skulle kunna ro iland ett sådant uppdrag som att spela sin elektroniska pop på en sådan stor scen. Hatten av. Hennes tvärflöjtare(?)/saxofonist/körsångerska vid namn Langendorff, är hon från Härnösand förresten? Någon som vet? Även Fever Ray var grymt bra, detta trots att jag faktiskt blev aningen rädd för scenshowen. Utklädda musiker, skog, mörka röster och fler laserpekare än John Ausonius under sina glansdagar kan ha den effekten.

Men bäst under hela festivalen var den avslutande akten. Nick Cave and the Bad Seeds. De började med att riva av mästerverket Tupelo som första låt. Sedan följde en sällan skådad hitkavalkad som någonstans vid låten Mercy Seat framkallade en känsla i mitt underliv som annars enbart brukar infinna sig vid tolvslaget valfri natt framför tv-kanalen Canal+. De var så jävla bra. Ord kan knappt beskriva. Topp tio som jag sett hittills i mitt liv, helt klart. Detta gjorde att man definitivt drog hem med ett leende på läpparna, blöta kläder och än blötare kalsonger. Tack Nick.

På tal om blöta kläder. Regniga festivaler i Sverige är ur modesynpunkt ingen höjdare. Samtliga går omkring med gummistövlar och regnponchos. Speciellt de vita varianterna stör jag mig på. Det ser för fan ut som att KuKluxKlan har årsmöte. Skärpning. Själv bet jag ihop och stod i mina röda pumps och en nätt liten aftonklänning av 60-tals snitt. Vill man vara fin får man lida pin. Ser ni nu Tidningen Yippie, jag bloggar även om mode, släpp nu fram mig till toppen igen.

Höjdpunkter annars? Sällskapet, helt klart. Fem starka plus. Och nej, det gick inte under namnet Jack Daniels.