Recension av Flickan som lekte med elden

Jag fick alltså för mig den geniala idén att gå och se det mest fulkulturella man kan se på bio just nu: Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson. En film som bygger på en bok som de flesta har läst i Thailand eller Mallorca (om man inte hade råd med Thailand).

För att få lite bakgrundsinfo så gick jag dit med min blivande tjej. Jag var sådär risigt kär som man bara blir om man är uppbyggd med 90% känslor och 10% förnuft. Jag var alltså rätt dålig på att uppfatta saker och fokusera överlag.

När vi kom in på biografen klev en kvinna i 40 årsåldern upp på ”scen” och körde någon form av lotteri eftersom biografen fyllde 85 år.  Det var rätt mycket småbygdskänsla över det hela. Givetvis vann jag inget men sällskapet bakom mig vann, jag vände mig om och drog av ett krystat leende och nickade inställsamt, ryggradslös som jag är.

Filmen överlag var ungefär som en gatuköks-kaffe. Aningen bränd och besk, men fyllde sin funktion någorlunda. Sen ska jag inte ens försöka komma undan med att jag knappt tittade på filmen. Damen i sällskapet tog upp 95% av min tankeverksamhet. Resterande 5% fördelades mellan cyklar och filmen.

Cyklar ja. Jag impulsköpte en Crescent-racercykel för två somrar sedan och alltsedan den dagen har jag fastnat djupare och djupare i vad som kom att stjäla mer tid av mig än vad något intresse tidigare gjort.

Idag så är cyklar mitt absolut största intresse. Så för att ge er lite inblick i min inte alltför spännande och häpnadsväckande vardag kommer här lite tankegångar och exempel på saker som upptar min tid.

Varje gång jag går längs en gata så reagerar mina ögon likt ett reptilsinne på allt som kan verka vara en cykel utav intresse.  Tänk dig en riktigt gubbsjuk långtradarchaffis som gärna stannar vid ett övergångsställe för att sedan följa de kvinnliga fotgängarna med hög puls och med samma intensivitet som en laser. Så är jag fast med cyklar. Jag scannar cykelställ som om det skulle vara en skattkammare i hopp om att se något tillfredställande. Jag är ständigt på jakt.

Jag skulle gärna vilja påstå att det slutar här, men så är inte fallet.

Internet är en guldgruva när det gäller cyklar. Dagligen så plöjer jag genom samtliga länders ebay-sidor för att hoppas hitta det perfekta fyndet eller bara känna av utbudet. Min puls går upp när en viss ram läggs ut till vettigt pris och bra skick. Sen sjunker alltid pulsen när auktionen urartar och min högsta gräns passeras. Jag följer även lite för många cykelbloggar.

En stor del av det här med cyklar är att leta upp delar bygga ihop det optimala sen cykla den. Dagligen går jag och försöker lista ut hur jag ska bygga ihop min fin-ram som jag köpte i våras, vilka komponenter som ska köpas och vart det ska köpas. Eller om jag kanske ska fixa till min nuvarande cykel, eller sälja den och köpa något ännu bättre och ännu härligare.

Jag är fullt medveten om att det här låter rätt osunt, men i själva verket är det rätt fint. Jag har ett intresse som min kropp gillar. Letandet och tittandet går dock inte att jämföra med själva cyklandet. Det är cyklandet som är det riktigt fina. Att vara ett med cykeln. Det spelar ingen roll om det är myscyklande längs vattnet i solnedgång eller om det mellan bussar längs Odengatan i rusningstid. Det är känslan av att ha full kontroll över cykeln och kunna pressa det lite längre hela tiden.

Skitsamma, tillbaka till filmen. Hela filmen är som en lång dramaturgisk kurvtopp och det känns som de byggt hela filmen utifrån den. Rakt av, inget finflir med sidospår utan pang-på.

När det var som mest spännande (Lisbeth har upptäckt att den blonda jätten är hennes halvbror och hennes pappa Sala bor på en gammal gård där hon blir skjuten och begravd av Sala och blonda jätten för att sedan gräva upp sig ur graven och rymma in i en lada) så svartnar bioduken. Först så trodde jag att det var tänkt att det skulle vara så men med tanke på att ljudet fortsatte och att man hörde precis vad som hände (hon slår blonda jätten med en spade, och sen Sala) så började lynchstämningen spridas i lokalen. Först började någon herre längre bak i salongen att basunera ut att ”Det är nått fel med filmen!” sen haglade det harranger från folk. Helt plötsligt så hade biografen förvandlats till en bubblande kittel av arga innestadsbor som vill se slutet på filmen. Vilket i sin tur inte är för mycket begärt då man lagt ut en hundring för skräpet. Sällskapet bakom (de som vann lotteriet) började agera experter och hävda att det har vart dålig skärpa genom hela filmen och att det här inte ska få hända. Deras kväll var förstörd.

När stämningen var på topp så gled lotterikvinnan fram igen och förklarade läget ”projektorn har gått sönder men den borde kunna sättas igång igen om minst 5 minuter”. Sura kommentarer ropades och hela salongen kände sig som offer och svikna av samhället.

I det här läget gjorde jag allt för att verka viktig och glänsa, så passade jag på att droppa lite om att såna här pinsamheter är mycket värre för företag idag då alla sociala medier existerar, eftersom människor numera kan sprida sitt missnöje så flera hundra ser det. Ingen blev imponerad.

Efter 10 minuter och en hel salong fyllt av ”det-här-ska-bara-inte-få-hända-suckar” så sattes filmen på igen. MEN! Inte där filmen slutade utan där ljudet slutade, så man fick inte se vad det var som egentligen hände utan det man fick se var en riktigt trött Mikael Nyqvist som satt i en bil och körde till gården. Sen slutade filmen tror jag.

Jag håller fast vid min tes om de sociala mediernas funktion och ett exempel på hur det kan se ut är följande statusrad på Facebook:
”Gå inte till biografen Skandia på Drottninggatan för dom visar inte slutet på filmerna där.”
Eller bara det att jag skriver en recension om det och nämner biografen på en blogg.

Men så lågt sjunker jag inte. Jag fick en biobiljett som plåster på såren och lättköpt som jag är så känns det som en vinst. Så för att knyta ihop den osammanhängande påsen så tycker jag inte du ska se filmen. Dels för att den är dålig, dels för att jag redan avslöjat slutet och dels för att du kan lika gärna se den på DVD där du kan bestämma om du vill se slutscenen eller inte.

Film är bäst med slut.

Betyg på filmen: Dåligt
Betyg på daten: Bra

Av: Carl-Henric Andersson