Recension- Jan Edvard Carlsson.

När folk som påstår sig vara insatta diskuterar om vilka skådespelare som betytt mest för svensk film så dyker alltid samma namn upp. Max Von Sydow, Stellan Skarsgård, Ricky Brusch, Ernst- Hugo Järegård, Gösta Ekman, Ingrid Bergman, Greta Garbo, Lena Olin och Börje Ahlstedt brukar nämnas. Ibland brukar även namnet Mikael Persbrandt användas i diskussionen, men då blir jag förbannad på riktigt. Att man ens nämner den karljävelns namn i samma andetag som ovan nämnda storheter borde fan i mig kriminalliseras. Det hör egentligen inte hit, men jag ville bara få det sagt. Men, när nu det är gjort så vill jag samtidigt uppmärksamma er läsare på att ett namn saknas på listan. Jan Edvard Carlsson alltså. Eller som ni säkert känner honom, Loffe. Det är dags att lyfta fram hans karriär nu. Mannen som ständigt fått plaska i den grunda delen av bassängen trots att han gång på gång visat att han hör hemma bland hajar och dödliga maneter. Loffe, här är ditt liv. Eller en recension av det åtminstone…

Låt oss först börja med några punkter som jag sedan betygsätter. Som vanligt alltså.

Filmer: Listan kan pågå i all oändlighet, Loffe har aldrig varit rädd för att sticka in sin lurviga mustasch i projekt som “finare” skådespelare fnyser åt. Eller vad sägs om följande förstklassiga rullar? 47:an Löken, Henrietta, Gräsänklingar, Svindlande Affärer och Sköna Juveler? Gemensamt med dessa filmer är att de helt saknar manus och helt enkelt inte skulle vara speciellt roliga. Om det nu inte vore för Jan Carlsson vill säga. Han har en förmåga att styra upp sjunkande skepp som saknar motstycke i den västerländska kulturen. Ställ Loffe framför en kamera och du har en given kassasuccé i din hand.

Klassiker: I Loffes klassiker finns det alltid en sorts syrlig samhällskritik inlindad djupt därinne bland skratten. I -Göta Kanal- Eller vem drog ur proppen? – belyser han problematiken som finns i när man ska tävla med båt i Göta Kanal. Det är ju stört omöjligt egentligen, för det är ju så in i helvete trångt. Ett problem som säkerligen arkitekten Baltzar Von Platen ignorerade när han ritade den. Men Loffe lyckades i och med filmen föra upp detta stora problem till ytan och för detta ska vi vara honom evigt tacksam.
Vidare har vi filmen Smugglarkungen. I den så visar Loffe upp hur jävligt vi i Sverige hade det utan sprit. Med en diskret liten passning till den dåvarande Regeringen visade Loffe ensam upp hur det skulle kunna se ut ifall de genomförde sina tankar på nolltolerans. I och med detta så är det mycket möjligt att vi någon gång i framtiden döper om till exempel krökarhelgen Valborg till Loffeafton. Det är vi drinkare faktiskt skyldiga honom.
Men klassikern med stort K har jag sparat till sist. Repmånad alltså. I den här legendariska filmen från 1979 så spelar Loffe en medelålders man som tvingas tillbaka in i det militära för att i en månad genomföra, det som titeln faktiskt antyder, en så kallad Repmånad. Det är upplagt för en skrattfest när Loffe tillsammans med stora namn som Lasse Åberg, Veiron Holmberg och Ted Åström får härja loss i skogen med sina vapen. Men skrattet fastnar dock lite i halsen när man inser att filmen faktiskt skjuter skarpt mot vårt eget försvar. Loffe spelar sin roll som Oskar Lövgren så pass bra att man faktiskt börjar misstänka att det är på riktigt. Är det så här det fungerar i vår armé? Jag kan tyvärr inte ge något svar på denna viktiga fråga eftersom jag vid min mönstring placerades i utbildningsreserven på grund av min rädsla för skjutvapen och älgar. Men om svaret är ja, så tycker jag att vi kan lägga ner hela skiten och börja placera våra skattepengar i viktigare saker istället. Som att ge mer filmstöd till exempelvis Jan Carlsson.

Romantik/ Sex: Är det något man kan sakna i Jan Carlssons karriär så är det rykande heta sexscener. Vem skulle egentligen tacka nej till att se honom rumla runt i sänghalmen? Tänk er honom och Kim Anderzon guppa runt därnere i förpiken i Göta Kanal, vilken vacker syn alltså. Men än så länge är det väl bevarat uppe i Stig Ossian Erikssons huvud hur detta såg ut. Och jag antar att Jan har haft en bra anledning till att avstå just detta. Tills vidare får vi nog nöja oss med att fantisera hur denne man skulle se ut utan kläder. Jag gissar på att han ser fantastisk ut och grundar detta påstående på att är man så jävla snygg i övrigt så finns det ingen anledning till varför han inte skulle göra det naken heller. Gud skapade en perfekt människa och gav honom namnet Jan. Ibland kan det vara så enkelt.

Allvar: Vem kan glömma hans hjärtskärande berättelse i – Stjärnorna på Slottet-? När han berättade att han blivit hemsökt av anden till skurken Tector som han spelade i filmen – Drömmen om Amerika-. Herregud vilken historia. Jag grät som aldrig förr och svor åt Tector att lämna Jan ifred så att han kunde fortsätta att skapa sina vackra filmer. Jag kan själv också referera till denna tragiska händelse då även jag en gång blivit hemsökt. Av John Holmes. Då gick jag omkring och sa baby i en veckas tid och hade samtidigt ett blåstånd som inte var av denna värld. Hemskt var det och jag förstår därför Loffes stora förtvivlan över det inträffade.

Övrigt: Har man spelat trummor bakom Jimi Hendrix så är man fan ingen bluff. Eller bakom Pugh Rogefeldt med för den delen. Karln är ett geni. Lyssna bara på ledmotivet till Repmånad, speciellt på trumspelet och låt dessa vackra rytmer ta er med på en resa som ni sent ska glömma. Eller stanna på perrongen och ge fan i det om ni så vill. Men då missar ni något.

Jan Edvard “Loffe” Carlsson- Betyg: 5 av 5.

Har man en sådan mustasch så kan man inte få annat en högsta betyg. Nedan följer min egen hyllning. Fotot är taget av Daniel Frost en väldigt blöt kväll för 6 år sedan.