Säkra tecken att jag blivit äldre finns det många av. Det kan visa sig på de mest olustiga sätt. Hårstrån ändrar färg och skulle det någon gång bli lite för mycket att dricka, så ligger jag som en gammal svettig taxichaufför hela dagen efter med bultande huvud och ett illamående som allt som oftast resulterar i ett klimax i form av att jag får stå på mina bara knän framför den vita porslinsguden.
Roligare bevis på samma faktum är att människor i min omgivning har börjat skaffa barn och gifta sig. Barn är väl mysigt och vigslar är väl fina. Men riktigt jävla fint är det om det är en nära manlig vän ska gifta sig, för då är det kutym att vännerna får ta “avsked” av vännen i form av det som i folkmun kallas för svensexa. Denna tradition tog mig och sju kamrater till Baltikum.
Eftersom jag aldrig tidigare besökt öststaterna och dessutom laddat upp med Hansson De Wolfe United , så var förväntningarna minst sagt höga på den ryska kusinen vid namn Lettland. Risken att bli besviken kan därför jämföras med att se en film som belönats med 15 Oscarsstatyetter.
För att lättare göra denna recension så delas staden upp i några enskilda kategorier.
Maten har jag svårt att säga något om eftersom vi inte var kultiverade nog till att släpa iväg våra arslen till ett ställe som serverade lettisk mat. Vi åt på Fridays, McDonalds och ett italienskt ställe. Va fan, så här i efterhand kanske man ska skämmas, men det var en svensexa, så var nöjda att vi överhuvudtaget åt. Det som gör att jag ändå har med denna kategori, är att min 110 kg norske vän med stor aptit, en eftermiddag kom tillbaka till hotellet med en påse snacks. Snacks i form av 20 stora och knöliga lettiska korvar med tveksamt utseende som ändå smakade mumma i lilltruten. Högt betyg alltså.
Människorna kan inte beskrivas som särskilt trevliga. Jävla ryssar. En kompis skulle för något år sedan fråga en man som gick framför honom på gatan i Riga vad klockan var. Han knackade därför herren på axeln för att få uppmärksamhet och sade ursäkta på engelska. Gubben vände sig om och slog med blixten ut en tand på en mycket förvånad Erik. Lite charmigt är det med sura människor, men någonstans får man ändå dra gränsen.
Modet kan lättast beskrivas som ryskt. Jumprar och armlösa polotröjor var ett tydligt tema på kvinnor medan träningsoverallen var ett populärt plagg hos herrar. Här ska jag dock inte slänga sten i glashus. Vårt sällskap blev INTE insläppta på ett av stadens lite finare ställen pågrund av att entrévärldarna tyckte vi var för fult klädda. Det kan även betyda att de tyckte vi såg ut som skit i ansiktet.
Hotellet var över förväntan och enligt en lett/amerikan vi träffade så fanns det övervakningskameror inte bara i lobbyn och korridoren, utan även i rummen. Det gav en trygghetskänsla som gör att det går jämnt upp med det lite slitna badrummet.
Dryck fanns det mycket av. En massa lokala och välsmakande öl till en billig peng.
Upplevelser fanns det enligt broschyren vi läst också gott om, men kategorin ovan gjorde att tiden inte räckte till. Det vi dock hann med var att åka med en minibuss av märket Volkswagen till en pittoresk liten förort och idrottsarena där det i en underjordisk bunker erbjöds provskjutning av diverse eldvapen. Vår instruktör hette Svetlana och var en gammal prickskytt på 50+ som vi alla misstänkte har skjutit på mer än bara måltavlor i papper. Mycket trevlig dam med förtjusande humor. Vissa av oss visade sig vara skapt för att döda. Ge för fan inga vapen till Sondell om ni har livet kärt.
Summan av det hela är att staden faktiskt motsvarade mina förväntningar. Hade det inte varit för den förvirrande jävla valutan vid namn lats, hade staden kunnat få väldigt högt betyg. Men det är ett helvete när en man växlar in en summa och får mycket mindre tillbaka. Jag känner mig alltid blåst. Det skulle vara lire världen över.
En annan sjuk sak med staden är att det bor ca 750 000 människor där och helt allvarligt talat så var bara 37 av dem mörkhyade. Vi såg två och får alltså känna oss unika med det taskiga ratiot? Med tanke på ovan nämnda, samt att de är lite väl sura och klappar käft när man undrar vad klockan är, så når som sagt inte Riga de högsta betygen.
Betyg: 3 av 5
Riga – Lettland
Säkra tecken att jag blivit äldre finns det många av. Det kan visa sig på de mest olustiga sätt. Hårstrån ändrar färg och skulle det någon gång bli lite för mycket att dricka, så ligger jag som en gammal svettig taxichaufför hela dagen efter med bultande huvud och ett illamående som allt som oftast resulterar i ett klimax i form av att jag får stå på mina bara knän framför den vita porslinsguden.
Roligare bevis på samma faktum är att människor i min omgivning har börjat skaffa barn och gifta sig. Barn är väl mysigt och vigslar är väl fina. Men riktigt jävla fint är det om det är en nära manlig vän ska gifta sig, för då är det kutym att vännerna får ta “avsked” av vännen i form av det som i folkmun kallas för svensexa. Denna tradition tog mig och sju kamrater till Baltikum.
Eftersom jag aldrig tidigare besökt öststaterna och dessutom laddat upp med Hansson De Wolfe United , så var förväntningarna minst sagt höga på den ryska kusinen vid namn Lettland. Risken att bli besviken kan därför jämföras med att se en film som belönats med 15 Oscarsstatyetter.
För att lättare göra denna recension så delas staden upp i några enskilda kategorier.
Maten har jag svårt att säga något om eftersom vi inte var kultiverade nog till att släpa iväg våra arslen till ett ställe som serverade lettisk mat. Vi åt på Fridays, McDonalds och ett italienskt ställe. Va fan, så här i efterhand kanske man ska skämmas, men det var en svensexa, så var nöjda att vi överhuvudtaget åt. Det som gör att jag ändå har med denna kategori, är att min 110 kg norske vän med stor aptit, en eftermiddag kom tillbaka till hotellet med en påse snacks. Snacks i form av 20 stora och knöliga lettiska korvar med tveksamt utseende som ändå smakade mumma i lilltruten. Högt betyg alltså.
Människorna kan inte beskrivas som särskilt trevliga. Jävla ryssar. En kompis skulle för något år sedan fråga en man som gick framför honom på gatan i Riga vad klockan var. Han knackade därför herren på axeln för att få uppmärksamhet och sade ursäkta på engelska. Gubben vände sig om och slog med blixten ut en tand på en mycket förvånad Erik. Lite charmigt är det med sura människor, men någonstans får man ändå dra gränsen.
Modet kan lättast beskrivas som ryskt. Jumprar och armlösa polotröjor var ett tydligt tema på kvinnor medan träningsoverallen var ett populärt plagg hos herrar. Här ska jag dock inte slänga sten i glashus. Vårt sällskap blev INTE insläppta på ett av stadens lite finare ställen pågrund av att entrévärldarna tyckte vi var för fult klädda. Det kan även betyda att de tyckte vi såg ut som skit i ansiktet.
Hotellet var över förväntan och enligt en lett/amerikan vi träffade så fanns det övervakningskameror inte bara i lobbyn och korridoren, utan även i rummen. Det gav en trygghetskänsla som gör att det går jämnt upp med det lite slitna badrummet.
Dryck fanns det mycket av. En massa lokala och välsmakande öl till en billig peng.
Upplevelser fanns det enligt broschyren vi läst också gott om, men kategorin ovan gjorde att tiden inte räckte till. Det vi dock hann med var att åka med en minibuss av märket Volkswagen till en pittoresk liten förort och idrottsarena där det i en underjordisk bunker erbjöds provskjutning av diverse eldvapen. Vår instruktör hette Svetlana och var en gammal prickskytt på 50+ som vi alla misstänkte har skjutit på mer än bara måltavlor i papper. Mycket trevlig dam med förtjusande humor. Vissa av oss visade sig vara skapt för att döda. Ge för fan inga vapen till Sondell om ni har livet kärt.
Summan av det hela är att staden faktiskt motsvarade mina förväntningar. Hade det inte varit för den förvirrande jävla valutan vid namn lats, hade staden kunnat få väldigt högt betyg. Men det är ett helvete när en man växlar in en summa och får mycket mindre tillbaka. Jag känner mig alltid blåst. Det skulle vara lire världen över.
En annan sjuk sak med staden är att det bor ca 750 000 människor där och helt allvarligt talat så var bara 37 av dem mörkhyade. Vi såg två och får alltså känna oss unika med det taskiga ratiot? Med tanke på ovan nämnda, samt att de är lite väl sura och klappar käft när man undrar vad klockan är, så når som sagt inte Riga de högsta betygen.
Betyg: 3 av 5